Skyddsjakt på varg - åter överklagat...

Vinterns följetong om vargjakt eller inte blir mer och mer en parodi. Beslutet om skyddsjakt på de två Junselevargarna blev ju efter flera rättsliga turer upphävt av kammarrätten, dock först efter det att den ena vargen skjutits. Den viktigaste, från Finland invandrade tiken har dock överlevt hittills.

Genast lämnades en ny ansökan om skyddsjakt in. I går beslutade först Naturvårdsverket vid 12-tiden att tillåta skyddsjakt, men eftersom även detta genast överklagades beslutade förvaltningsrätten bara några timmar senare om inhibition, ett beslut som naturligtvis även kommer att överklagas av Naturvårdsverket. När frågan om skyddsjakt sedan avgjorts i högsta instans kan en ny ansökan om skyddsjakt inlämnas, beslutas, överklagas och så vidare.

Man kan tycka att det är ett provokativt agerande av Naturvårdsverket att besluta om ny skyddsjakt på den varg för vilken kammarrätten just upphävt det tidigare beslutet om skyddsjakt. Men Naturvårdsverket hävdar att det föreligger en helt ny situation, eftersom det avser en annan tidsperiod, att det bara avser en varg, inte två som det tidigare beslutet, samt att vargtiken ändrat beteende. Med samma logik och en smula fantasi kan man fortsätta att besluta om nya skyddsjakter i det oändliga, men handlar detta verkligen om rättssäkerhet? Borde inte Naturvårdsverket rätta sig efter kammarrättens tidigare beslut?

Ett skäl till att inte skjuta vargtiken är att den tillför nya gener till den svenska inavlade vargstammen, vilket är i linje med den officiella svenska vargpolitiken. Ett motiv för skyddsjakt är att antalet vargdödade renar hela tiden ökar i området och att renarna skingras vilket leder till mycket extraarbete för samerna. Det kan låta bestickande, men Svenska Rovdjursföreningen hävdar att den ersättning som utgår för vargförekomsten till samebyn vida överstiger värdet av de slagna renarna.

Den svenska vargstammen finns så gott som uteslutande i områden utanför renbeteslandet. Junselevargen är alltså ett undantag, som till största delen beror på att de fåtaliga vargar, som på ett eller annat sätt tar sig till renbeteslandet, skjuts illegalt. Detta är inte min egen gissning utan bygger på en vetenskaplig studie vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen, som säger att tjuvjakten står för 51 procent av dödligheten bland vargarna.

Så hur ska renskötsel kunna förenas med en svensk vargstam? Det finns omkring 2 000 renskötande samer, som har mycket låga inkomster från renskötseln. En ESO-rapport från 1998 beräknade de samhällsekonomiska intäkterna till 64 miljoner och kostnaderna till 264 miljoner kronor. Utan avsevärt samhällsstöd skulle rennäringen inte kunna bedrivas, och kanske inte heller utan illegal jakt. Man kan alltså med visst fog hävda att de vargdödade renarna redan har betalats flera gånger om av de svenska skattebetalarna. Som motkrav borde staten kräva att samerna respekterade rovdjurens rätt även inom renbetesområdet. Ett alternativ vore att, som professor Sverre Sjölander föreslagit, avskaffa det olönsamma systemet med tamrenar och låta renarna förvildas. Samerna kunde bedriva jakt på renar och ordna viltsafaris i fjäll- och skogsvärlden, som statliga naturvårdare. Det skulle kunna göra rennäringen lönsammare, samtidigt som vargen tilläts finnas i större delar av Sverige, med möjlighet att på sikt också förbättra sin genetiska status.