Moderna museets stora utställning av Hilma af Klint är omtumlande av flera skäl. Utställningen är inte bara stor med mer än 200 verk, flera av målningarna är också monumentalt stora. Genast när man kommer in fastnar ögonen på serien ”De tio största” från 1907. Det är tio stycken tre meter höga monumentala målningar, som skildrar människans fyra åldrar: barnaåldern, ynglingaåldern, mannaåldern och åldersomen. Sen följer Evolutionen från 1908. Alla ingår de i ”Målningarna till templet”, en av flera stora serier med konstverk.
Fyra monumentala verk som ingår i "De tio största" från 1907.
Hilma av Klint var utbildad på Tekniska skolan och Konstakademien och målade först figurativt, porträtt och landskap, som hon ställde ut fram till 1905. På utställningen på Moderna visas ett skånskt landskapsmotiv från 1892, helt i tidens anda. Om hon hade fortsatt på samma sätt så hade hennes konstnärliga liv antagligen numera ha varit höljt i glömska.
De tio största, nr 3, Ynglingaåldern 1907.
Men 1896 inledde Hilma af Klint spiritistiska experiement inom gruppen "De fem". Hon fick hon enligt sina egna anteckningar i uppdrag av en ande att gestalta bortomvärlden och övade sig i automatiskt tecknande. Så inledde hon 1906 arbetet med tempelmålningarna. Och så fortsatte det. Hennes inspiration kom från andevärlden. Hennes abstrakta konst var inspirerad av spiritism, teosofi och antroposofi, sådant som jag betraktar som vidskepelse. Men spelar det egentligen någon roll? Jag ser tavlorna och behöver inte bry mig om tankarna bakom dem. Det är i mitt öga konsten blir till, i varje fall för mig.
De tio största, nr 6, Mannaåldern 1907.
Att hon inspirerats av en för henne andlig verklighet är inte annorlunda än andra konstnärer som inspirerats av religion eller teknikromantik, som bysantinska ikonmålare och italiens futurister eller när Strindberg citerar mystiska figurer i sin Ockulta dagbok.
Evolutionen, nr 9, 1908.
Nu hyllas hon av Moderna Museet och av åtskilliga kritiker, som en av den abstrakta konstens stora pionjärer, före Kandinsky, Mondrian och Malevitj, kanske med rätta, kan jag tycka. Men hon tillhör ändå inte konsthistorien, eftersom knappast någon har känt till henne förrän relativt nyligen. Hon visade aldrig sin abstrakta konst under sin livstid, och när hon dog 1944 testamenterades över 1 000 målningar, akvareller och skisser till brorsonen, med villkoret att ingenting fick visas förrän 20 år efter hennes död. Hon ansåg inte tiden mogen. Trots att andra abstrakta konstnärer hade erkänts internationellt långt tidigare kanske hon gjorde en korrekt bedömning. När Pontus Hultén och Carlo Derkert på Moderna museet erbjöds samlingen på 1960-talet avvisade de erbjudandet. Carlo Derkert lär ha sagt att ”vi har alla våra excentriska mostrar och fastrar som målar”. Men Hilma af Klint var knappast någon faster som kluddade. Det kan nog var och en som besöker utställningen intyga.
Svanen, nr 17, 1915.
Själv är jag mycket imponerad, särskilt av hennes mer geometriska verk, som utgår från cirklar, kvadrater och trianglar, som till exempel Svanen. Men utställningen visar också hela hennes mångfacetterade inspiration i slingor, jugend, löv, blommönster, människokroppar och djur som varieras i det oändliga, ibland kompletterat med mystiska tecken. Till slut blir jag nästan bedövad av myllret och formrikedomen i den stora utställningen.
Nr 61, grupp 1, 1916.
Nr 118, grupp III, 1916.
Utställningen av Hilma av Klint ställer frågan på sin spets om vad som egentligen är bra konst och konstvärldens roll i detta. Kan en konstnär, som inte var i dialog med sin samtid, verkligen räknas till pionjärerna? Alla tycker inte det. Konstexperten Claes Moser uttrycker sig en aning avvaktande i radions P1. ”Jag är inte lika övertygad om hennes avantgardistiska roll för jag anser att hon har en frisk fas, det delar hon med Ernst Josephson, och många andra, och sen är det en sjukdomsfas, där hon visar det geometriska uttrycket, medan om vi tittar på Kandinsky eller någon annan så är det en medveten intellektuell tillblivenhet som skapar det geometriska och det abstrakta.”
Nr 96, Serie II, 1920.
Det tycker jag är ett mycket märklig resonemang, att Hilma af Klint skulle vara frisk så länge hon målar landskap och sjuk, när hon målar abstrakt, medan Kandinsky skulle vara intellektuell när han målar abstrakt. Det är nog bara så att Kandinsky är erkänd av konstvärlden af Klint (ännu) inte är det fullt ut. Hon finns inte i avhandlingarna och konstvetenskapen. Men samtidigt är det just på grund av att hennes abstrakta verk målades redan 1907, som gör henne så märklig.
Eller också är det så att ett verk av Kandinsky värderas mycket högt på alla världens auktioner och hos konsthandlare, medan ingen vet vad ett verk av Hilma af Klint värderas till. Det vore kanske bra om konstvärlden fick reda på det.
Hilma av Klint var utbildad på Tekniska skolan och Konstakademien och målade först figurativt, porträtt och landskap, som hon ställde ut fram till 1905. På utställningen på Moderna visas ett skånskt landskapsmotiv från 1892, helt i tidens anda. Om hon hade fortsatt på samma sätt så hade hennes konstnärliga liv antagligen numera ha varit höljt i glömska.
Men 1896 inledde Hilma af Klint spiritistiska experiement inom gruppen "De fem". Hon fick hon enligt sina egna anteckningar i uppdrag av en ande att gestalta bortomvärlden och övade sig i automatiskt tecknande. Så inledde hon 1906 arbetet med tempelmålningarna. Och så fortsatte det. Hennes inspiration kom från andevärlden. Hennes abstrakta konst var inspirerad av spiritism, teosofi och antroposofi, sådant som jag betraktar som vidskepelse. Men spelar det egentligen någon roll? Jag ser tavlorna och behöver inte bry mig om tankarna bakom dem. Det är i mitt öga konsten blir till, i varje fall för mig.
Att hon inspirerats av en för henne andlig verklighet är inte annorlunda än andra konstnärer som inspirerats av religion eller teknikromantik, som bysantinska ikonmålare och italiens futurister eller när Strindberg citerar mystiska figurer i sin Ockulta dagbok.
Nu hyllas hon av Moderna Museet och av åtskilliga kritiker, som en av den abstrakta konstens stora pionjärer, före Kandinsky, Mondrian och Malevitj, kanske med rätta, kan jag tycka. Men hon tillhör ändå inte konsthistorien, eftersom knappast någon har känt till henne förrän relativt nyligen. Hon visade aldrig sin abstrakta konst under sin livstid, och när hon dog 1944 testamenterades över 1 000 målningar, akvareller och skisser till brorsonen, med villkoret att ingenting fick visas förrän 20 år efter hennes död. Hon ansåg inte tiden mogen. Trots att andra abstrakta konstnärer hade erkänts internationellt långt tidigare kanske hon gjorde en korrekt bedömning. När Pontus Hultén och Carlo Derkert på Moderna museet erbjöds samlingen på 1960-talet avvisade de erbjudandet. Carlo Derkert lär ha sagt att ”vi har alla våra excentriska mostrar och fastrar som målar”. Men Hilma af Klint var knappast någon faster som kluddade. Det kan nog var och en som besöker utställningen intyga.
Själv är jag mycket imponerad, särskilt av hennes mer geometriska verk, som utgår från cirklar, kvadrater och trianglar, som till exempel Svanen. Men utställningen visar också hela hennes mångfacetterade inspiration i slingor, jugend, löv, blommönster, människokroppar och djur som varieras i det oändliga, ibland kompletterat med mystiska tecken. Till slut blir jag nästan bedövad av myllret och formrikedomen i den stora utställningen.
Utställningen av Hilma av Klint ställer frågan på sin spets om vad som egentligen är bra konst och konstvärldens roll i detta. Kan en konstnär, som inte var i dialog med sin samtid, verkligen räknas till pionjärerna? Alla tycker inte det. Konstexperten Claes Moser uttrycker sig en aning avvaktande i radions P1. ”Jag är inte lika övertygad om hennes avantgardistiska roll för jag anser att hon har en frisk fas, det delar hon med Ernst Josephson, och många andra, och sen är det en sjukdomsfas, där hon visar det geometriska uttrycket, medan om vi tittar på Kandinsky eller någon annan så är det en medveten intellektuell tillblivenhet som skapar det geometriska och det abstrakta.”
Det tycker jag är ett mycket märklig resonemang, att Hilma af Klint skulle vara frisk så länge hon målar landskap och sjuk, när hon målar abstrakt, medan Kandinsky skulle vara intellektuell när han målar abstrakt. Det är nog bara så att Kandinsky är erkänd av konstvärlden af Klint (ännu) inte är det fullt ut. Hon finns inte i avhandlingarna och konstvetenskapen. Men samtidigt är det just på grund av att hennes abstrakta verk målades redan 1907, som gör henne så märklig.
Eller också är det så att ett verk av Kandinsky värderas mycket högt på alla världens auktioner och hos konsthandlare, medan ingen vet vad ett verk av Hilma af Klint värderas till. Det vore kanske bra om konstvärlden fick reda på det.
Vårlandskap, utsikt från Lommabukten, 1892.
Och så här såg Hilma af Klint ut.
Recension i SvD här och i Aftonbladet här. Lyssna på P1 här och här.
Uppdatering den 27 februari
Hilma af Klint lämnar inte konstvärlden någon ro. Dan Karlholm, professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola, försöker i DN att argumentera mot Ingela Lind, som å ena sidan konstaterar att konstnären inte sökte någon bekräftelse av sin samtid, men å andra sidan påstår att hon var en pionjär. Karlholm menar i stället att ”i fallet af Klint saknas såväl anspråken på att göra konst som mottagandet av resultatet som konst. De hemliga bilderna blev därför inte heller konst i hennes egen samtid,” och fortsätter med att hävda att de blir konst nu! Ett synnerligen märkligt synsätt, enligt min mening.
I samma tidning utvecklar Getrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria vid Malmö konsthögskola, synen på af Klint med anledning av en utställning på Lunds konsthall. Sandqvist har ägnat flera år åt att studera af Klints anteckningar och skriver en bok om henne och kan därigenom steg för steg följa den konstnärliga processen. Hon avfärdar påståenden om att af Klint skulle ha varit omedveten om vad hon gjorde eller till och med sjuk. Att af Klint haft andlig inspiration skiljer henne inte från andra samtida pionjärer som Mondrian, Kandinsky eller Malevitj.
Recension i SvD här och i Aftonbladet här. Lyssna på P1 här och här.
Uppdatering den 27 februari
Hilma af Klint lämnar inte konstvärlden någon ro. Dan Karlholm, professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola, försöker i DN att argumentera mot Ingela Lind, som å ena sidan konstaterar att konstnären inte sökte någon bekräftelse av sin samtid, men å andra sidan påstår att hon var en pionjär. Karlholm menar i stället att ”i fallet af Klint saknas såväl anspråken på att göra konst som mottagandet av resultatet som konst. De hemliga bilderna blev därför inte heller konst i hennes egen samtid,” och fortsätter med att hävda att de blir konst nu! Ett synnerligen märkligt synsätt, enligt min mening.
I samma tidning utvecklar Getrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria vid Malmö konsthögskola, synen på af Klint med anledning av en utställning på Lunds konsthall. Sandqvist har ägnat flera år åt att studera af Klints anteckningar och skriver en bok om henne och kan därigenom steg för steg följa den konstnärliga processen. Hon avfärdar påståenden om att af Klint skulle ha varit omedveten om vad hon gjorde eller till och med sjuk. Att af Klint haft andlig inspiration skiljer henne inte från andra samtida pionjärer som Mondrian, Kandinsky eller Malevitj.
"Det är i mitt öga konsten blir till, i varje fall för mig."
SvaraRaderaVar det inte ungefär så Karlholm resonerade? Bara väldigt mycket snirkligare uttryckt.