Domedagsprofetior kommer och går

Under slutet av 1960-talet och början på 1970-talet kom en rad böcker som väckte debatt om befolkningstillväxt, livsmedelsförsörjning och miljön. En av de första böckerna var Rachel Carsons "Tyst vår". Jag letar i bokhyllan och hittar mitt exemplar i pocket, tryckt 1969. Originalet ”Silent Spring” kom redan 1962 i USA och på svenska året efter. Det blev en väckarklocka och en start för miljörörelsen. Carson tog upp frågan om hur kemiska bekämpningsmedel, till exempel DDT, spreds i naturen. DDT dödade insekter men blev kvar i naturen, anrikades i möss som åt växtdelar, vidare i fåglar som åt möss och därefter i större rovfåglar som åt mindre djur. Havsörnen drabbades av äggskalsförtunning och var svårt utrotningshotad. Tio år senare hade DDT förbjudits i USA och så småningom också i Sverige.
Men vad var hennes alternativ? Förra året läste Kenneth Hermele om boken och blev förvånad. I det sista kapitlet presenteras den andra vägen som alternativ till kemikaliebekämpningen. Carson hade inte något till övers för ekologiska kretslopp. I stället tänkte hon sig en avancerad form av biologisk krigföring, där skadeinsekterna skulle utrotas från jordens yta genom sterilisering genom röntgenbestrålning av insektshannarna.

Miljoner sterila insektshannar skulle spridas med flygplan varje vecka. Strålning är bättre än gifter, för det drabbar inte människan, enligt Carson. Hon ville också döda arter med ultraljud. Carson verkade helt fascinerad av moderna metoder för att utrota olika sorters insekter. Någon tanke på balans i naturen mellan arter verkar inte finnas. Hon skulle antagligen ha välkomnat dagens möjligheter med genteknik om hon känt till dem. Det var bara de kemiska bekämpningsmedlen hon inte ville ha.

Professor Georg Borgström skrev boken ”Mat för miljarder” 1962, samma år som ”Silent Spring”. Borgström beskrev världsläget som extremt allvarligt och menade att drastiska åtgärder måste till för att undvika en global katastrof och en total utarmning av resurserna. Borgström tog sin utgångspunkt i befolkningsexplosionen, som han räknade med skulle komma att innebära 25 miljarder människor redan år 2025, ”om ej oförutsedda katastrofer eller radikala motåtgärder vidtas och förespråkade hård barnbegränsning. Men det finns ingenting som talar för att vi någonsin kommer att nå ens halva denna folkmängd.
Borgström utnämnde befolkningsökningen i Japan till ”den tidsinställda bomben”. Han såg ett Japan med skriande fattigdom, där man bor i primitiva skjul av korrugerad plåt, plankbitar och lådrester. Trots att ”bostadsbyggandet är enormt i Tokyo hinner man ändå inte ikapp de invällande mänskohorderna”. Borgström avvisade kategoriskt allt prat om att den demografiska trollformeln skulle innebära att faran om 30 år skulle vara över. Men detta var just vad som hände. Japans befolkning hade sin befolkningspeak 2008, och befolkningen har därefter börjat sjunka beroende på låga födelsetal och en åldrande befolkning. Alla som har besökt Japan kan konstatera att man trots ekonomisk kris i stort har en välmående befolkning i hyggliga bostäder idag. Medellivslängden är högst i världen med över 81 år i medeltal.

I Sverige utkom Hans Palmstierna 1967 med boken ”Plundring, svält, förgiftning” som handlar om miljösituationen och jordens otillräckliga resurser med tanke på den globala  befolkningsökningen. Om människan fortsätter att föröka sig allt snabbare kommer vi att gå mot en katastrof. Det var enligt Palmstierna inte troligt att vi skulle kunna öka jordbruksproduktionen i samma takt som tidigare. Men det var precis vad som har skett. Globalt har trenden med sjunkande matpriser fortsatt sedan 1950-talet fram till idag, på grund av att jordbruket i världen har genomgått en revolution, där maskiner och brukningsmetoder har gjort matproduktionen allt effektivare (se t ex DN).
Palmstierna räknade också med att olja, gas och kol kommer att ta slut omkring 2040. Hur ska vi sen klara energiförsörjningen? Palmstierna ville avveckla förbränningen av avfall med tanke på luftföroreningarna, men idag har vi avancerad rökgasrening och energiåtervinning. Något tal om sol och vind finns inte i Palmstiernas värld. Därför återstår bara uran och torium. Palmstierna förespråkade bridreaktorer för att utnyttja kärnbränslet så effektivt som möjligt fram till dess att man kan lösa problemet med energi med tungt väte. Palmstierna var en förespråkare för statlig styrning, inte minst av kärnkraftverken. Han fick aldrig uppleva det statliga beslutet om nedläggningen av kärnkraftverket i Barsebäck eftersom han avled redan 1975.
Palmstierna gick igenom i stort sett alla miljöfrågor – befolkningsökning, energi, matbrist, odling, fiske, vatten, avfall, luftföroreningar, buller, jordförstöring, insekter och ogräs – och han såg även risken för klimatförändring på grund av tre olika slag av mänsklig påverkan. Dels leder förbränningen till på sikt en fördubblad halt av koldioxid i atmosfären, som på sikt kan innebära en temperaturstegring på mellan  2 och 4 grader. Mot detta står ökningen av småpartiklar i atmosfären som kan hindra solljuset att nå jordytan, samt blypartiklar från dåtidens blyblandade bensin, som blir kondensationskärnor och påverkar molnbildningen. Klimatfrågan klarades av på några få rader. Palmstierna konstaterade att jordens genomsnittstemperatur hade sänkts under de senaste decennierna (dvs efter 1940), kanske beroende på att ökningen av partikelmängden i atmosfären motverkade växthuseffekten. Därmed var klimatfrågan avförd och Palmstierna verkade mer oroad av blyets giftiga egenskaper än av dess klimatpåverkan. Uppenbarligen fanns inte klimatet i fokus vid den här tiden.
Palmstierna ägnade däremot mycket utrymme åt de problem med fotokemisk smog som då var påtagliga i London och andra storstäder, i dag mest ett minne blott (utom i Peking), sedan kolkaminerna försvunnit och bilarna fått katalytiska avgasrenare. Däremot var problemen med ozonhålet över Antarktis ännu inte uppmärksammade. Efter diskussionerna på 1980-talet har utsläppen av gaser som påverkar ozonhålet minskat och uppmärksamheten åter försvunnit. Det är lätt att konstatera att miljökämparna Rachel Carson och Hans Palmstierna inte skulle ha platsat i det svenska Miljöpartiet, där motståndet mot genmodifierade grödor och kärnkraft är djupt förankrat.

Året efter Palmstierna kom Paul Ehrlichs ”Befolkningsexplosionen”, på engelska ”The Population Bomb” från 1968. Mitt pocketexemplar är tryckt 1972 i samarbete med Jordens Vänner. Här dammade han av Thomas Malthus tankar från 1700-talet och förutspådde att flera hundra miljoner människor skulle dö av svält före 1985, och att det redan var för sent att göra något åt det. Orsaken till den förutspådda svälten var att folkökningen översteg de tillgängliga resurserna och Ehrlich menade att detta skulle inträffa oavsett vilka nödåtgärder som sattes in. Varje år blev gapet mellan livsmedelsproduktionen och befolkningsökningen all större. Även om utvecklingsländerna skulle genomgå en demografisk revolution (med sänkta födelsetal) skulle världen fortfarande stå inför en katastrofal befolkningsökning. Slutsatsen var att naturens egen gräns var att ”en befolkning på en miljard människor skulle kunna leva relativt drägligt i tusen år, om man hushållar försiktigt med tillgångarna”. Det skulle med andra ord inte få plats för särskilt många under en längre tid. Frågan måste enligt Ehrlich lösas inom de närmaste åren eftersom maten snabbt höll på att ta slut i världen. Men trots att befolkningen ökade tog maten inte slut i verkligheten. Den gröna revolutionen med bättre grödor, konstgödning, konstbevattning och bekämpningsmedel lyckades fördubbla produktionen av mat. Professor Hans Rosling har konstaterat att antalet barn som föds i världen inte har ökat sedan 1990. Befolkningen ökar fortfarande eftersom färre svälter, hälsan förbättras och vi blir allt äldre. Medellivslängden ökar i nästan alla länder, rika som fattiga. Befolkningen når kanske en topp på 9-10 miljarder, men kommer sedan åter att sjunka, och maten räcker till alla. Paul Ehrlich hade alltså fel.
Förordet till Paul Ehrlichs bok skrevs av professor Georg Borgström. Han kunde inte heller se några tecken på förbättring för jordklotets svällande miljoner. Borgström invaldes 1980 som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, oklart på vilka meriter.

År 1971 kom boken ”Före efter” av Gösta Ehrensvärd, där han med utgångspunkt i hur vi tär på jordens resurser försökte räkna ut när mat, olja och olika mineraler skulle ”ta slut”, men utan hänsyn till teknisk utveckling. Därefter skulle en återgång ske till agrarsamhället, med enkel föda som gröt, rovor, potatis eller andra rotfrukter, mera sällan kött eller fisk. Flottning av timmer återkommer liksom lokal tjärbränning och träkolstillverkning. Storstäderna existerar med hus men utan befolkning, bortsett från plundrande grupper. Ehrensvärds domedagsprofetia kritiserades av fysikern Tor Ragnar Gerholm och andra, och i varje fall hittills har kritikerna fått mera rätt än Ehrensvärd. Tor Ragnar Gerholm ansåg det även obegripligt att man kunde ta Borgströms "domedagsprofetior" på allvar.
Att läsa om gamla debattböcker ger en märkligt surrealistisk känsla. Visst fanns det verkliga problem att lösa och i de flesta fall har så också skett. Få talar idag om skogsdöden till exempel som var en stor fråga på 1980-talet, även detta på felaktiga grunder. Men hur kunde man verkligen ta allt så okritiskt på fullt allvar, som dåtiden i stor utsträckning verkligen gjorde? Är framtiden faktiskt så svår att förutse och varför ligger pessimismen så nära runt hörnet, eller finns den i människans natur? Det har journalisten Anders Bolling funderat över i boken Apokalypsens gosiga mörker.

Hur snabbt svänger inte fokus från en miljöfråga till en annan - och kanske tillbaka igen. Bara 13 år efter det att miljödebattören Hans Palmstierna förespråkat total utbyggnad av kärnkraft inklusive bridreaktorer ägde folkomröstningen om kärnkraft rum. Alla tre linjer innebar att kärnkraften skulle avvecklas, men i olika takt. Ytterligare 30 år senare beslutar riksdagen att tillåta byggande av nya reaktorer för att ersätta de befintliga, vilket alltså strider mot alla alternativen. Sol- och vindkraft som nu är i fokus var en ickefråga för Palmstierna. Palmstierna avfärdade i stort sett klimatfrågan, som dominerat miljödebatten de senaste åren. Hur ser vi på klimatfrågan om 10 eller 20 år? Kommer även den att vara historia?
En annan liknande reflexion finns här.