En majoritet är mot vargjakt

Frågan om vargjakt brukar ofta framställas som en konflikt mellan storstad – speciellt stockholmare - och glesbygd. Som om det bara vore stockholmare, som aldrig själva behöver riskera att möta en varg på söndagspromenaden på Djurgården, som är positiva till att vi har en livskraftig svensk vargstam, medan så gott som alla glesbygdsbor skulle vara vargmotståndare.
Nu är det ju inte riktigt så. Sedan flera år tillbaka finns ett etablerat vargrevir i Riala mellan Norrtälje och Stockholm. I vinter har vargar iakttagits i Vallentuna, Nacka, Värmdö och Södertälje. För några år sedan filmades en varg på väg över Västerbron och en varg blev överkörd vid Barkarby. Så även de som bor i huvudstadslänet riskerar numera att stöta på varg.

Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningen ordförande är kritisk mot vargjakt.
Att det skulle finnas en låg acceptans hos stora delar av befolkningen är en myt som ofta sprids i media av jägare och politiker som är motståndare till en stor vargstam, t ex här. Men enligt den opinionsundersökning som genomfördes på uppdrag av Naturskyddsföreningen i slutet av 2012 är en stor majoritet av svenskarna negativa till vargjakt på nuvarande nivå och därmed positiva till en större vargstam än idag. Detta gäller både i storstäder och på landsbygden. Du kan hitta undersökningen här.
Frågan som ställdes till 1000 svenskar var: ”Den svenska vargstammen består idag enligt Naturvårdsverket av 260-330 individer. Tycker du att vargstammen ska minskas genom jakt?” 59 % svarade nej och 21 % svarade ja i hela landet.” Rovdjursutredningen föreslog härom året en vargstam om 450 djur, men de experter man anlitat talade även för en större stam, kanske 700 djur.
Så här ser siffrorna ut i undersökningen. Följande diagram visar totalsiffrorna samt uppdelat på män och kvinnor.

Det är alltså en något högre andel män (25 %) än kvinnor (18 %) som accepterar vargjakten, men skillnaden beror mest på att andelen osäkra män är färre.

Följande diagram visar hur inställningen ser ut i olika åldersgrupper.

I åldersgrupperna under 55 år är andelen som är mot vargjakt ännu större, (63-65 %) medan färre än 20 % är positiva. Det är visserligen så att de som bor i större städer är mer negativa till vargjakt än de som bor i småorter och i glesbygd, men i alla ortstyper finns en klar majoritet som är negativa till vargjakt, vilket framgår av följande diagram.

Det är faktiskt så att de som bor på landsbygden är något mer negativa till vargjakt (54 %) än de som bor i små städer med färre än 20 000 invånare. Landsbygdsborna är samtidigt mest positiva till vargjakt (29 %), men är ändå bara drygt hälften så många som dem som är negativa. Mest negativa till vargjakt är de som bor i mellanstora städer med mellan 50 000 och 200 000 invånare. I huvudstadsområdet är andelen positiva minst av alla grupper (13 %), men andelen ”vet ej” är också högst (26 %).

Följande diagram visar den geografiska fördelningen inom Sverige.

Mest negativa till vargjakt är man i Skåne, Halland och Blekinge och därnäst Stockholm. Minst andel finns i Norra mellersta Sverige men ingenstans är andelen som är negativa lägre än 56 %. Högst andel positiva finns i Norr mellersta Sverige men andelen är bara 28 %, dvs bara hälften av dem som är negativa till vargjakt.

Undersökningen visar att det överallt finns en betydande majoritet som är negativa till vargjakt och att det bara är små regionala variationer inom Sverige. Den vargpolitik som har bedrivits under de senaste åren i Sverige med licensjakt på varg innan en tillräckligt stor stam har nåtts saknar alltså folkligt stöd hos en bred majoritet av befolkningen.

Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig på Jägareförbundet

Det är svårt att se hur denna folkliga förankring av att vargar ska finnas i Sverige ska kunna viftas bort av vargmotståndarna, men de försöker ändå göra det. Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig på Jägareförbundet, gör till exempel tummen ned för Naturskyddsföreningens undersökning och säger: ”SNF:s undersökning visar egentligen att vi har rätt. Stockholmare som aldrig eller i liten grad kommer att påverkas negativt av varg är dubbelt så positiva till varg som de som inte bor där.” Men vad Glöersen inte säger är att även i vargtäta regioner är dubbelt så många positiva som negativa till varg. 

Glöersen hänvisar i stället till undersökning som har gjorts av Fjällmistra, som enligt Glöersen skulle visa att en majoritet av dem som bor i vissa glesbygdskommuner vill sänka antalsmålet. Så låt oss granska den utredningen. 

Sammantaget visar Fjällmistraundersökningen från 2009 att flertalet av dem som besvarat undersökningen gillar att rovdjuren finns i den svenska faunan. Ungefär två tredjedelar uppger att de gillar att vart och ett av de fyra stora rovdjuren finns i Sverige. I Stockholms län är det mer än 80 % som uppger att de gillar att de fyra rovdjuren finns i Sverige medan det i rovdjurslänen är färre, men ändå runt 60 % som uppger att de gillar att rovdjuren finns i Sverige.

Jämfört med en liknande undersökning från 2004 hade vargens popularitet på riksnivå ökat från 64 till 71 %, medan den minskat något i de flesta rovdjurslänen. I Dalarnas och Gävleborgs län var det färre än 60 % medan det var mellan 60 och 65 % i de övriga rovdjurslänen som anger att de gillar att varg finns i Sverige.

Samma mönster avspeglar sig i attityderna till rovdjurspolitiken. Flertalet av invånarna i riket såväl som i rovdjurslänen ställer sig bakom antalsmålen. Mellan 62 % och 82 % ställer sig antingen bakom antalsmålen för varg eller anser att antalet vargar bör ökas. I riket och i Stockholms län är andelen som vill öka antalet rovdjur fler jämfört med de som vill minska antalet rovdjur. I rovdjurslänen är förhållandet i stort sett det omvända.

Man måste går ner på kommunnivå för att hitta en majoritet som vill ha färre vargar än idag. Enligt utredningen finns det fler än 50 % som önskar detta i totalt 9 kommuner av totalt 69 kommuner i de sex nordliga länen, medan detta är en minoritet i de 60 övriga kommunerna. I alla de sex nordliga länen är det en minoritet på mellan 27 och 36 % som vill sänka antalsmålet för varg. 

I Dalarnas och Gävleborgs län är det färre än 60 % medan det är från 60 till 65 % i de övriga rovdjurslänen som anger att de gillar att varg finns i Sverige. I Stockholms län uppger 81 % att de gillar att vargen finns i Sverige.

Miljöminister Lena Ek. Foto: Johan Ödmann/Regeringskansliet

Även Fjällmistras undersökning visar alltså att det finns en stor majoritet i nästan hela landet som gillar att det finns varg och vill behålla antalsmålen. Endast i ett fåtal kommuner – 9 av Sveriges totalt 290 kommuner - finns en liten majoritet som vill sänka dem. Det finns alltså betydande demokratiskt stöd för att behålla en livskraftig vargstam i Sverige, vilket Naturvårdsverket och miljöminister Lena Ek borde beakta.