Välkommet förslag om tunnelbaneutbyggnader

I dagens DN Debatt Sthlm föreslår regeringens förhandlingspersoner H G Wessberg och Catharina Håkansson Boman att 2013 års Stockholmsförhandling ska handla om fyra utpekade tunnelbanesträckningar:

• Kungsträdgården till Nacka
• Avgrening mot gröna linjen mot Hagsätra
• Odenplan-Hagastaden
• Akalla-Barkarby

Till utbyggnaderna ska kopplas utfästelser om bostadsbyggande i anslutning till de berörda sträckningarna. Kopplingen till gröna linjen innebär att omfattande bostadsbyggande möjliggörs i söderort eftersom kapaciteten på gröna linjen ökar kraftigt. Investeringen är värd 17 miljarder kronor och byggstarten är beräknad till 2016, vilket jag misstänker är optimistiskt i överkant.

Det är ändå glädjande att vi nu tar ett steg närmare fortsatt tunnelbaneutbyggnad i regionen. Sedan Blå linjen färdigställdes 1985 har endast utbygganden från Bagarmossen till Skarpnäck skett, en enda station på ca 30 år. Under den tiden har regionen vuxit med omkring en halv miljon människor och tillväxten fortsätter. Sedan mitten av 1980-talet har befolkningen ökat varje år även i Stockholm och är numera snabbare i den centrala delen av regionen, tunnelbanans upptagningsområde, än i periferin. Det är alltså hög tid att tunnelbanans långa utbyggnadspaus avslutas. Jag har inte heller någonting i sak att invända mot de utbyggnader som prioriteras. Nacka och Solna hör till regionens snabbast växande kommuner. Det är glädjande att kopplingen till gröna linjen kommer med, som jag har argumenterat för tidigare på denna blogg. Det innebär också att den trängsel i tunnelbanan som jag kommenterade häromdagen kan lindras något. Samlokaliseringen med Österleden verkar man ha släppt, på goda grunder.

Sedan kan man ju kommentera detaljer. Tunnelbanan till Hagastaden bör naturligtvis gå åtminstone till Solna centrum. Om fortsättningen bör vara till Arenastaden är däremot inte givet. Bygger man ut sträckan Akalla-Barkarby tycker jag nog att också den korta sträckan Hjulsta-Barkarby kan tas med i samma paket. I ett längre perspektiv finns det ju fler tunnelbanor som också bör studeras, till exempel en koppling mellan Liljeholmen och Fridhemsplan och vidare mot nordost. Men just nu är det bara att hoppas att de förestående förhandlingarna också leder till en överenskommelse om den skisserade utbyggnaden. Då har ett stort steg tagits framåt för regionen.

Vad är en TV-mottagare?

Antag att du är en fattig student som inte har råd med TV, men behöver dator för studierna. Du måste ändå betala  radio- och TV-avgift. Antag att du är egen företagare med dator. Du jobbar hemma. Det är inte något unikt. Det finns en miljon företag i Sverige, varav de flesta är småföretag utan anställda. Du tittar aldrig på TV i vanlig mening på datorn, men antag att du av någon anledning behöver kolla en faktauppgift via t ex svt.play. Du har redan en TV hemma som du betalat radio- och tvavgift för i decennier. Det är fullt möjligt att du ändå är skyldig att betala ytterligare en avgift för företagets räkning. Huruvida datorinnehavarna faktiskt använder sina datorer för att se på TV-program saknar enligt lagen betydelse.

Tv-mottagare?

Detta är bara några av de orimliga konsekvenserna av de domar som i går avkunnades vid förvaltningsrätten i Luleå. Se t ex DN eller SvD. Av domarna framgår att det är ”tv-mottagare som grundar avgiftsskyldighet, men att definitionen av vad som är en tv-mottagare är avsett att vara teknikneutralt och följa utvecklingen”, enligt domstolen. Av Radiotjänsts hemsida framgår att alla hushåll och företag som äger, hyr eller lånar en tv-mottagare ska betala radio- och tv-avgift (enligt 2a § lag om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst). Det spelar ingen roll om man tittar på SVT eller ej. Du ska ändå betala radio- och tv-avgift. Även datorinnehav kräver alltså tv-avgift, trots att datorn i de flesta fall knappast är avsedd att användas för tv-tittande. ”Även en dator måste därför enligt domstolen anses vara en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program. Den är därför avgiftspliktig”, enligt domstolen. Det är på många sätt ett logiskt ställningstagande eftersom många ser på tv via internet. Så småningom kommer domar också beträffande surfplattor och smarphones. Det vore ologiskt om dessa skulle behandlas på något annat sätt än andra datorer. 

TV-mottagare?

Företag men inte hushåll kan komma undan avgift om man intygar att mottagaren är spärrad för tv-tittande. ”Företag som har spärrat exempelvis sina anställdas datorer för tv-tittande kommer snart kunna ladda ner ett intyg på nätet och skicka in till oss. Vi kontrollerar inte detta utan litar på att de är ärliga”, säger Radiotjänsts kommunikationschef Johan Gernandt. Men detta gäller alltså inte den egna företagare som någon gång behöver kolla en uppgift på svt.play. han får betala dubbel tv-avgift. Detta har upprört småföretagarna. "Horribelt att alla, från snickare till frisörer, ska betala", säger Leif Svensson, ordförande i Småföretagarnas riksförbund. I förlängningen kommer det att bli alltmer godtycligt om man vill väla att betala radio- och tvavgift eller ej.

TV-mottagare?

Domen är alltså logisk men visar på samma gång hur absurd radio- och tvavgiften i själva verket är. Som vanligt har politikerna backat från sitt ansvar i denna fråga. Det är rimligt att vi i Sverige har Radio och tv i allmänhetens tjänst. Den behöver naturligtvis finansieras. Om man inte vill införa reklamfinansierad public service-tv eller göra om SVT till betalkanaler är den enda rimliga metoden att avgiften tas ut på skattsedeln – gärna som en särskild avgift skild från övrig skatt. Det är skandal om det nuvarande systemet ska gälla i ytterligare sex år som regeringen nyligen beslutat på kulturministerns förslag.

Trängsel i tunnelbanan

En stor del av regionens arbetsplatser är koncentrerade till Stockholms innerstad, ja, till och med till den begränsade del av innerstaden, som kallas City. Innerstaden har totalt cirka 370 000 arbetsplatser av totalt 1 080 000 (år 2010), alltså en dryg tredjedel. Stockholms stad har totalt 590 000, dvs mer än hälften av alla arbetsplatser i länet. Stockholm, Solna och Sundbyberg har hela 680 000 arbetsplatser eller nära två tredjedelar av alla arbetsplatser i länet. Denna koncentration leder till att många människor måste pendla dagligen till den arbetsplatstäta kärnan i regionen.

Trängsel i tunnelbanan
I den norra delen av regionen finns det ca 265 000 fler arbetsplatser än i den södra delen, samtidigt som skillnaden i förvärvsarbetande befolkning är marginell. En kvarts miljon människor netto måste alltså pendla från den södra till den norra delen dagligen. En påfallande stor del av de arbetsplatser man pendlar till ligger i innerstaden, och särskilt norra delen. Norrmalm och Östermalm har omkring 225 000 arbetsplatser medan det bara bor drygt 70 000 förvärvsarbetande där. Nettoinpendlingen dit är  alltså drygt 150 000 personer. City ligger i norra innerstaden. Övriga delar av innerstaden – Kungsholmen och Södermalm – har bara en nettoinpendling på ca 40 000 personer. Hela den norra delen av länet har en nettoinpendling som är omkring 145 000 personer. Hela nettoinpendlingen på den norra delen kan alltså hänföras till Citys dominerande roll.

Stockholms tunnelbana (obs! engelsk version)
Om man inte vill gräva ner sig i siffror kan man sammanfatta det hela med att en påfallande stor del av befolkningen i regionen, särskilt från den södra delen (och en mindre del som pendlar från andra län) är beroende av att dagligen kunna resa till den norra delen av innerstaden och angränsande områden i Solna. De behöver alltså dagligen kunna passera det så kallade Saltsjö-Mälarsnittet som skiljer den södra regiondelen från den norra. Ska man göra detta kollektivt, vilket ju så många som möjligt borde göra är i första hand hänvisade till två järnvägsspår och fyra spår för tunnelbanan, som alla passerar mellan Gamla stan och Riddarholmen. Det är detta som kallas regionens getingmidja. I någon mån leder också tvärbanan och en del busslinjer över detta åtskiljande vatten. Från den norra delen av regionen leder däremot fyra spår för pendeltågen och sex spår för tunnelbanan till detta område. Det är alltså tydligt att det saknas tillräcklig spårkapacitet från den södra regiondelen till den norra delen av regioncentrum. Det är särskilt tydligt för alla resenärer som dagligen reser med tunnelbanan mellan Slussen och T-centralen där trängseln är som störst. Nu är det också tydligt för DN:s läsare som häromdagen kunde ta del av siffror som visar hur överbelastade dessa tunnelbanelinjer är. För ett par år sedan beskrev SvD ungefär samma sak, även om trängseln på sträckan Gullmarsplan-Slussen lyftes särskilt den gången. Trängseln i tunnelbanan borde däremot inte komma som någon överraskning för dem som har tagit del av olika planer för regionens utveckling, till exempel de senare regionplanerna eller för all del redan Tunnelbaneplanen från 1965. Redan där föreslogs hur kapacitetsfrågorna från södra regionen mot City borde hanteras, men politikerna i regionen har sedan dess dröjt i nära 50 år utan beslut om hur tillräcklig kapacitet skall kunna ordnas. Även om man nu diskuterar en förlängning av tunnelbanans blå linje till Nacka med eventuell koppling till gröna linjen, kommer det att ta ytterligare något decennium innan ytterligare kapacitet verkligen finns på plats, samtidigt som befolkningen fortsätter att växa. Till dess får man nöja sig med att försöka pressa in fler tåg per timme på samma spår som idag.

1965 års tunnelbaneplan för Stockholm är ännu inte helt genomförd.
Vill man se mer strukturellt på tunnelbanans kapacitetsproblem kan man undra om det verkligen var så väl genomtänkt att låta samtliga tre tunnelbanesystem mötas i en enda punkt i regionen, nämligen T-centralen och City, där dessutom de två pendeltågssystemen möts. Detta har gett City en i särklass hög tillgänglighet med åtföljande attraktivitet för alla typer av verksamheter som efterfrågar detta. Alternativet för tunnelbanan skulle ju vara att låta de tre systemen mötas i tre punkter, förslagsvis två i den norra delen och en i den södra delen av innerstaden, vilket skulle ha spridit ut tillgängligheten mer. Samma tankegång låg bakom förslaget om att tillföra ytterligare spårkapacitet på järnvägssidan med den så kallade Kungsholmenbanan i stället för två ytterligare spår via Centralen, tankar som åtminstone tills vidare lagts på is. Citybanan kommer ju att föra ännu fler resenärer till samma punkt i City som de andra systemen. Naturligtvis hängde tunnelbaneplanerna intimt samman med dåtidens planer på att i stort sett totalt omvandla nedre Norrmalm från en gammal och blandad stadsdel till ett modernt city med enbart butiker och kontor.

Ansvariga för City 62 framför en modell av nedre Norrmalm. Från vänster Göran Sidenbladh, Sven Lundberg, Bo Hertzman- eriksson, Bror Hillström, C H af Klercker, Torsten Westman, Åke Hedtjärn, Carl Ehrman, och Anders Nordberg.
Problemet är att planerarna som ursprungligen gjorde upp tunnelbaneplanerna på 1940-talet tänkte i trädstruktur i stället för nätstruktur. Det är tydligt hur stor skillnaden är i struktur om man jämför med till exempel Londons tunnelbana (bortsett från att den är ungefär fyra gånger längre).

Londons tunnelbana
Det finns ju många andra platser i regionen där man förhållandevis lätt hade kunnat tillskapa omstigningsstationer som skulle förbättra tillgängligheten på fler platsen i regionen än bara city. Ännu saknas naturliga kopplingar mellan närliggande stationer, till exempel mellan Hagsätra och Älvsjö, Hjulsta och Barkarby, Kista och Helenelund. Några omstigningsstationer finns ju, till exempel Fridhemsplan och Sundbyberg, men varför ligger till exempel entréerna till pendeltågsstationen och tunnelbanestationen i Farsta strand irriterande 150 meter från varandra? Hade man tänkt i nätstruktur från början skulle detta aldrig ha skett. Då hade trycket på just Stockholms city inte varit så stort som det är idag, medan en större del av Stockholm skulle präglas av urbanitet och stadsliv. I framtiden behövs en annan inriktning för spårsystemets utbyggnad, där tillgängligheten sprids till fler områden.

Kv Plankan förtätas

I december 2010 antog kommunfullmäktige detaljplanen där man ville bygga ett runt hus på kvarteret Plankans innergård och bygga på de befintliga husen. Beslutet överklagades till Länsstyrelsen som beslutade att inte pröva den nya detaljplanen och avslog överklagandena. Länsstyrelsens beslut överklagades till mark- och miljödomstolen som sa nej till planen i en uppmärksammad och överraskande dom. Domstolen hade invändningar mot detaljplaneförslaget med avseende på luftkvalitet, buller, ljusförhållanden, barnens miljö och det kulturhistoriska värdet. Miljödomstolen konstaterade att bullernivåerna från flyg- och vägtrafik var för höga. Beslutet skulle kunna stoppa fortsatt förtätning av Stockholm, om det skulle bli prejudikat även i högre instans. Men så blev det lyckligtvis inte.

Kv Plankan är innerstadens största kvarter med storskalig bostadsbebyggelse från mitten av 1960-talet ritad av arkitekt Lars Bryde.
Beslutet överklagades till mark- och miljööverdomstolen och i går kom deras klargörande dom, där de underkände mark- och miljödomstolens beslut på alla punkter. Man säger att mark- och miljödomstolen har gjort en felaktig bedömning av bullerförhållandena och inte följt den rättstillämpning som är praxis beträffande avsteg från riktvärden för buller. Mark- och miljödomstolen har fått för sig att det i planen inte säkerställts att skyddade uteplatser kommer att anordnas för nya och befintliga bostäder, men mark- och miljööverdomstolen konstaterar att det framgår av planen att skyddade uteplatser måste anordnas för samtliga nya bostäder. Mark- och miljödomstolens bedömning att fastigheten har ett kulturvärde av sådan vikt att det inte får förvanskas enligt 3 kap. 12 § ÄPBL, är enligt mark- och miljööverdomstolen felaktigt och står i strid med både stadens och länsstyrelsens bedömning.
Planen innebär inte heller större olägenhet än vad som normalt får accepteras i en tät och växande storstadsregion med avseende på ljus- och siktförhållandena. De boende kommer även fortsättningsvis att ha bra ljus- och siktförhållanden i jämförelse med annan bebyggelse med samma centrala läge. Mark- och miljödomstolen har också ställt för stora krav på i vilken omfattning detaljplanen ska reglera framtida anläggning av uteplatser och lekplatser på fastighetens innergård. Detaljplanen kommer att innebära en ytterst marginell påverkan på luftkvaliteten  på Hornsgatan. Sammanfattningsvis anser mark- och miljööverdomstolen att det saknas skäl att upphäva antagandebeslutet. Därför ska mark- och miljödomstolens dom ändras och kommunfullmäktiges beslut att anta detaljplanen fastställas.

Skiss på framtida bebyggelse.
Det var naturligtvis det enda rimliga beslutet från mark- och miljööverdomstolen. Det innebär också att förtätningen av Stockholm kan fortsätta i olika områden, så att staden blir en allt attraktivare stad. Även om jag tycker att domen är riktig innebär det inte att jag gillar planförslaget. Att bygga ett runt hus på en rektangulär innergård delar i onödan upp friytorna mer än nödvändigt, samtidigt som det inte ändrar det faktum att kvarteret egentligen är alldeles för stort. Själv skulle jag ha föredragit att man byggt två nya byggnader i Brännkyrkagatans förlängning, vilket skulle ha delat upp kvarteret och den mycket stora gården i två mera normalstora innergårdar. Det alltför stora kvarteret skulle uppfattas som två normalstora kvarter på vardera sidan om en vanlig innerstadsgata. Brännkyrkagatan gick för övrigt där innan 1960-talsbebyggelsen tillkom, så det skulle anknyta till det ursprungliga gatunätet. Kvarteret skulle på det sättet integreras i omgivningen på ett bättre sätt.

HD upphäver en lagakraftvunnen dom om tillåtlighet för kalktäkt!

Den omstridda kalkbrytningen i Ducker i Bunge på Gotland – populärt kallad Ojnareskogen - måste prövas på nytt, sedan Högsta domstolen häromdagen undanröjt Nordkalks redan beviljade tillstånd för brytning. HD kräver nu i domen att det görs en sammanhållen tillståndsprövning av alla effekter som brytningen kan få på naturen i området. Beslutet innebär alltså inte att kalktäkten förbjuds, bara att processen måste göras om från början. Det är möjligt att det i sak är riktigt att prövningen borde ha skett i ett sammanhang. Men detta borde HD i så fall ha sagt tidigare. De har haft den möjligheten.

Storugns på norra Gotland
Jag har tidigare skrivit på denna blogg om striden om Ojnareskogen, bland annat här och här och här.
HD kritiserar den tidigare rättsliga hanteringen av ärendet där en domstol, mark- och miljööverdomstolen, gav Nordkalk tillstånd till brytning medan miljödomstolen sade nej. Högsta domstolen beslutade 2010 att inte pröva domen, vilket innebar att den vann laga kraft.
Högsta domstolen konstaterar i det nya beslutet att det inte skett någon fullständig prövning av kalkbrytningens effekter på miljön i de två Natura 2000-områden som gränsar till kalkbrottet. HD påpekar att detta är absolut nödvändigt. Men varför sa man i så fall inte detta redan 2010?
Prövningen av ett eventuellt nytt kalkbrott i Bunge har skett i flera steg. Nordkalk fick redan år 2006 tillstånd till brytning i två provbrott i den norra delen av fastigheten för att undersöka och testa kalkstenens kvalitet. När bolaget sedan ansökte om tillstånd till verksamheten avslogs ansökan först av miljödomstolen. Efter överklagande till Miljööverdomstolen fick Nordkalk kalkbrytningen godkänd år 2009. Högsta domstolen beslutade att inte ta upp fallet, vilket innebar att domen vann laga kraft 2010. Kalkbrottet i Bunge skull således vara tillåtet enligt den svenska lagstiftningen. Miljödomstolen skulle sedan bestämma vilka villkor som skulle gälla för verksamheten. Den fortsatta handläggningen skedde vid mark- och miljödomstolen (tidigare miljödomstolen), som dock lämnade bolagets yrkanden utan bifall. Mark- och miljödomstolen ansåg att det var osäkert hur långt verkningarna av Miljööverdomstolens dom om tillåtlighet sträckte sig och att frågan om tillståndsvillkoren skulle prövas i hela dess vidd. Mark- och miljödomstolen ansåg att det inte fanns förutsättningar för att meddela fullständiga villkor för verksamheten, en dom som överklagades till Mark- och miljööverdomstolen (tidigare Miljööverdomstolen). Där ändrades på nytt mark- och miljödomstolens dom. Mark- och miljööverdomstolen gav 2012 Nordkalk tillstånd enligt miljöbalken till kalkstenstäkt, bortledande av grund- vatten ur kalkbrottet och åtgärder för att öka grundvattenmängden samt anläggande av transportband m.m. Domstolen hävdade att den tidigare tillåtlighetsprövningen hade vunnit laga kraft och att kalkbrytningen därför var tillåten enligt gällande regler. Tillstånd har således beviljats efter en ingående prövningsprocess som av allt att döma följt den svenska lagstiftningen på området där man vägt intresset av fortsatt kalkbrytning mot riskerna för skador på vatten och natur.
Att en verksamhets tillåtlighet bedöms först och övriga villkor senare är inte unikt för detta fall. Denna tvåstegsprincip bygger på tanken att det är rationellt att först bestämma om verksamheten alls bör tillåtas innan man går in i alla detaljer som rör villkoren för verksamheten. Om tillåtlighetsdomen ska vara meningsfull måste den också få rättskraft i den fortsatta prövningen av tillståndsansökan.
Därför är HD:s beslut uppseendeväckande. Att upphäva den redan beviljade och lagakraftvunna tillåtligheten som HD nu gör i samband med att villkoren behandlas tycker i alla fall jag strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Man kan inte längre lita på en lagakraftvunnen dom i Sverige.
Om det som HD konstaterar i sin dom är så att unionsrätten kräver att det ska göras en fullständig, exakt och slutlig bedömning i samlad form, när en ansökan om tillstånd avser en verksamhet som kan påverka ett Natura 2000-område borde HD ha påpekat detta redan i samband med den första tillåtlighetsprövningen innan tillåtlighetsdomen vann laga kraft.

Ojnareskogen i Bunge, där det nya kalkbrottet är planerat
Jag har inte någon bestämd uppfattning i sakfrågan, om kalkbrytning borde tillåtas eller ej med hänsyn till dess miljöpåverkan. Det har inte heller HD sagt någonting om. Jag ärt inte heller jurist, men den rättsliga processen sticker i ögonen. Att upphäva en redan lagakraftvunnen dom strider enligt min uppfattning mot de principer som borde gälla i en rättsstat. Men Sveriges anseende som rättsstat har ju redan fått sig en och annan törn. Som en kuriositet kan man konstatera att en av domarna i HD som fattade det uppseendeväckande beslutet var ingen mindre än Göran Lambertz. Han har ju tidigare gjort sig känd genom att dels hävda att många oskyldiga sitter dömda i svenska fängelser, dels att Thomas Qvick är skyldig trots att han friats från de flesta av sina domar. Professorn i statskunskap Ulf Bjereld har hävdat att Göran Lambertz redan har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen. Lambertz har argumenterat för att det borde tillsättas en granskningskommission med uppdrag att undersöka om det förekom manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick. Kanske borde det också tillsättas en granskningskommission för att granska den juridiska hanteringen av fallet med kalkbrytning i Ojnareskogen.

Bro till Alholmen

Per Ankersjö satsar på Alholmen, kan vi läsa i Södermalmsnytt. Det är en av de tre holmar som tillsammans utgör Årsta holmar.

Jag har tidigare stött Ankersjö i hans försök att få till stånd en broförbindelse till Årsta holmar. Ankersjö vill nu modifiera sitt förslag så att bara Alholmen, den västligaste av de tre holmarna skulle göras tillgängligt för allmänheten med en gångbro, medan de två övriga holmarna med större naturvärden skulle hållas avstängda med staket.

Per Ankersjö på Alholmen. Foto Södermalmsnytt/Andreas Enbuske
På Alholmen har det funnits mänsklig aktivitet i hundratals år med fruktodling, varv och båtklubb och där finns det nu en kursgård. Jag tycker att detta är en vettig kompromiss, som alla rimligen borde acceptera, även dem som till varje pris vill skydda naturen för sin egen skull. Dessutom kan man ju ändå ta sig till alla holmarna med båt eller vintertid över isen.

Uppdatering 14 juni, kl 22.00
Så här ser kartan ut på Google Earth:

Med anledning av en kommentar.

Låt Snowden och Manning dela fredspriset

Piratpartiets ledare Anna Troberg föreslår att Sverige ska ge Edward Snowden asyl i Sverige, samt att han ska få Nobels fredspris. Jag hoppas att han blir nominerad.

Edward Snowden avslöjade USA:s övervakning av telefoni och internet via NSA
Jag skulle helhjärtat stödja asyl för Snowden här. Att dessutom ge honom Nobels fredspris skulle vara en knäpp på näsan mot Obama, som fick fredspriset 2009 utan att ha gjort så mycket annat än pratat. Nu har han i stället fördjupat Bushs politik genom att bygga upp ett övervakningsystem som saknar motstycke i historien, George Orwells 1984 inräknad. Där är medborgarna under konstant övervakning av regeringen och individen alltid underordnad staten. I Obamas värld kontrolleras all internettrafik via Microsoft, Yahoo, Google, Facebook, Paltalk, Skype, Youtube, AOL och Apple. En stor majoritet av världens internettrafik går via dessa servrar som kontrolleras av National Security Agency. Har du mailat via Gmail? Googlat, pratat via Skype eller varit inne på Facebook så kan USA:s övervakningspoliser kolla dig in i minsta detalj. Och vi kan knappast komma undan, om vi inte återgår till att skriva pappersbrev. Posten brukar väl inte sprätta upp brev? Jämfört med detta är FRA en bagatell. Obamas övervakningssystem är det mest omfattande i historien. Vi kan inte försvara det öppna demokratiska samhället genom att steg för steg avskaffa det. Snowden har gjort en stark insats för att väcka opinion mot detta. Piratpartiet har onekligen en poäng här.
EU:s ledare måste agera kraftfullt och samfällt mot det amerikanska PRISM-programmet. Att ge Snowden asyl skulle vara en stark markering. Att ge honom fredspriset en ännu starkare. Jag kan bara se ett bra skäl emot. Det skulle vara att Bradley Manning, som avslöjade USA:s övergrepp i Irak och Afghanistan, också är en bra kandidat till priset.

Bradley Manning har varit nominerad till Nobels fredspris tidigare
Men varför inte låta dem dela priset. Det är i varje fall mitt förslag till Norska Nobelkommittén.

Växthusgaser minskar risken för svält

Klimatalarmister brukar utgå från att den globala uppvärmningen, som ett resultat av den ökade koldioxidhalten i atmosfären, leder till alla möjliga katastrofer, till exempel att det blir fler stormar och regn med översvämningar som följd, eller att det blir torrare, att öknarna breder ut sig och att det uppstår alltfler skogsbränder. Brittiska Met Offices Hadley Centre for Climate Prediction förutspådde till exempel för några år sedan att en tredjedel av jordens landyta kommer att ha förvandlats till öken före seklets slut. Det var naturligtvis helt och hållet taget ur luften.

Öknen i södra delen av Libyen hade mycket mer växtlighet för 2000 år sedan under den romerska värmeperioden.
Oftast kan man ta fram statistik som visar att det saknas samband mellan katastrofväder och den globala uppvärmningen, att översvämningar också har förekommit tidigare och att de också kan bero på mer bebyggelse och därmed hårdgjorda ytor som påverkar avrinningen. Orkanstatistiken visar dessutom på en viss minskning sedan 1990-talet. Om detta har jag skrivit här. Det finns också forskning som visar att klimatet var stabilare när det var varmt under romarrikets höjdpunkt för 2000 år sedan, medan det blev mer instabilt när det blev kallare. Det brukar dock sällan ge lika stora rubriker som katastrofnyheterna.
Nu har forskare i Australien visat att utsläppen av koldioxid faktiskt leder till att jorden har blivit grönare. Man har genom studier av satellitbilder konstaterat att växttäcket har ökat med 11 procent i jordens torra, varma områden (öken, halvöken och stäpp) under perioden 1982–2010, troligen beroende på att den ökande koldioxidhalten i atmosfären gynnar växternas tillväxt och minskar deras vattenförluster. Under samma period har koncentrationen av koldioxid i atmosfären ökat med 14 procent. Effekten var starkare än vad forskarna hade väntat sig. När koldioxidhalten stiger kan löven hos växterna utvinna mer kol från luften under fotosyntesen, vilket utnyttjas till att producera ännu fler löv.

Mer koldioxid leder till större skördar och mindre svält
Den här effekten finns naturligtvis inte bara i de torra områdena. Även Sveriges skogar torde växa lite snabbare med ökad koldioxidhalt. Om odlingen av grödor stimuleras kommer tillgången på mat att öka, vilket kan minska svält och undernäring. Mindre risk för katastrof alltså, inte större. Det här är alltså en effekt av den ökande koldioxidhalten i atmosfären som alla borde välkomna.

Uppdatering den 14 juni
I den nyligen utkomna boken ”Falskt alarm” av Gösta Pettersson behandlas även ökenutbredningen. Författaren är visserligen inte klimatforskare men heller ingen amatör utan professor emeritus i biokemi. Som kemist och kinetiker är han förtrogen med hur kemiska processer sker, till exempel sådana som rör koldioxiden i atmosfären och havet. Mest känt är hur han pekar på att den så kallade bombkurvan (efter atombomsproven på 1950- och 1960-talen) visar att IPCC:s hypoteser om koldioxidens uppehåll i atmosfären är gravt felaktiga.
Boken behandlar även ökenutbredningen. Enligt IPCC skulle ju jordens ökenområden ha ökat i yta under 1900-talet, speciellt i Sahel och andra gränsområden till Sahara, som en följd av den antropogena globala uppvärmingen. Just detta kunde jag konstatera var felaktigt redan under min tid i Libyen. Öknarna minskade i Sahel. Resonemanget borde rent teoretiskt dessutom inte hålla eftersom uppvärmningen leder till mer vattenånga i atmosfären. Hur mer vattenånga skulle kunna leda till torrare öknar är svårt att leda i bevis. Också empiriska fakta talar emot detta. Under den romerska värmeperioden blomstrade Sahara och det var gott om betande djur. Att ökenområden brett ut sig här och var har ofta berott på att skogar huggs ned för att användas som ved. Den ökande användningen av fossila bränslen tycks däremot ha bidragit till att öknarna börjat grönska igen, dels eftersom vedbehovet minskar, dels eftersom koldioxidhalten och vattenångan i atmosfären ökar. De australiska forskarnas rapport, som refereras ovan, visar att IPCC haft fel även beträffande ökenutbredningen.

Båtpendling är inte särskilt bra - den här gången heller

Det är enligt en aktuell utredning av SL inte samhällsekonomiskt lönsamt med kollektivtrafik i form av båttrafik på Stockholms inre vattenområden. Utredningen lades i förra veckan fram för politikerna i landstingets trafiknämnd.

Djurgårdsfärjan var länge den enda linjebåttrafiken i inre Stockholm.
Enligt redovisningen i DN i fredags har nio tänkbara linjer analyserats, men ingen av dem är samhällsekonomiskt lönsam. Men inte nog med det. Två ger ingen som helst nytta, medan alla de övriga sju visar viss nytta men avsevärt högre kostnader.  Nu är ju kollektivtrafik sällan samhällsekonomiskt lönsam, så ett visst underskott skulle man ju kunna acceptera. Men bara en av linjerna når hyfsad nytta i förhållande till kostnaderna, nämligen mellan Kungsholmstorg/Klara Mälarstrand och Söder Mälarstrand. Den skulle kosta 10 Mkr per år och ge en nytta motsvarande 6,3 Mkr per år, en nyttokostnadskvot på 0,63. Kvoten borde alltså helst vara över 1,0. Inte tillräckligt bra men ändå hyfsat, alltså. Den linjen rekommenderas ändå inte i utredningen eftersom den inte skulle locka över några bilister till kollektivtrafiken, vilket är ett av målen.

Analyserade båtlinjer enligt Södermalmsnytt
I stället vill SL hellre pröva en linje från Hägerstenshamnen till Klara Mälarstrand, med en nyttokostnadskvot på bara 0,3. Restiden är 30 minuter och turtätheten tre båtar per timme vid högtrafiktid. Reser man i stället landvägen med tunnelbanans röda linje mellan Axelsberg och T-Centralen är restiden bara 15 minuter och turtätheten fyra gånger så hög med 12 tåg per timme.  Men till detta behöver man också lägga gångtiden till och från brygga respektive station.

Båttrafik mellan Hammarby sjöstad och Södermalm
Jag är inte förvånad över det negativa resultatet. Medan jag jobbade  i landstinget ville politikerna upprepade gånger utreda båttrafik, som komplement till kollektivtrafiken till lands. Trafikexperterna kom alltid till ungefär samma resultat efter noggranna analyser. Det var nästan omöjligt att hitta alternativ som gav en nyttokostnadskvot, som ens var i närheten av 1,0. Men politiker har kort minne, eller så byts de ut mot andra, som också tror på båttrafik, oavsett all tidigare erfarenhet. Enligt DN tror till exempel Stella Fare (FP) att linjen över Riddarfjärden kan vara attraktiv. Den linjen har stöd också av trafiklandstingsrådet Christer Wennerholm (M) och Michael Stjernström (KD). Stjernström verkar inte riktigt tro på analyserna. ”Se bara på tvärbanan, den blev en succé”, säger han enligt Södermalmsnytt. Det är en ofta upprepad myt att succén med Tvärbanan kom som en överraskning. Men de enda som kanske blev överraskade var i så fall politikerna. Resultatet motsvarade helt förväntningarna hos trafikplanerarna, som hade genomfört analyserna. Även effekterna av trängselskatten motsvarade helt de i förväg beräknade resultaten. Trafikanalysmodellerna är helt enkelt mycket träffsäkra.

Kollektivtrafik med båt i Göteborg
Många båtpendlarentusiaster brukar hänvisa till Göteborg, där många människor pendlar dagligen med båt över Göta Älv. Men förutsättningarna är helt annorlunda där. Båtlinjerna över Göta Älv ger en rejäl väg- och tidsförkortning mellan centrala Göteborg och Norra Älvstranden, jämfört med att åka via Älvsborgsbron, Göta Älvbron eller Tingstadstunneln. I Stockholm går flertalet tänkbara båtlinjer parallellt med  en snabbare kollektivtrafik till lands. Därför finns det sällan några tidsvinster att göra. Dessutom finns det sällan något stort passagerarunderlag i form av bostäder och arbetsplatser nära de bryggor som är tänkbara att trafikera, medan motsatsen ofta gäller för till exempel tunnelbanetrafiken. Passagerarunderlaget kring Axelsbergs tunnelbanestation är antagligen dubbelt så stort som kring Hägerstenshamnens brygga. Antalet arbetsplatser kring T-centralen är dessutom betydligt fler än invid Klara Mälarstrand.

Från Klara Mälarstrand utgår båttrafik på Mälaren
Det är ofta trevligt att åka båt, åtminstone vid fint väder, men det räcker knappast som skäl. Om man har 33 Mkr över för kollektivtrafik är det antagligen bättre att satsa på en ny busslinje eller ökad turtäthet på någon befintlig busslinje någonstans jämfört med att satsa på en båtlinje mellan Hägersten och Tegelbacken. Det skulle vara bättre satsade pengar också från miljösynpunkt.