Den omstridda kalkbrytningen i Ducker i Bunge på Gotland – populärt kallad Ojnareskogen - måste prövas på nytt, sedan Högsta domstolen häromdagen undanröjt Nordkalks redan beviljade tillstånd för brytning. HD kräver nu i domen att det görs en sammanhållen tillståndsprövning av alla effekter som brytningen kan få på naturen i området. Beslutet innebär alltså inte att kalktäkten förbjuds, bara att processen måste göras om från början. Det är möjligt att det i sak är riktigt att prövningen borde ha skett i ett sammanhang. Men detta borde HD i så fall ha sagt tidigare. De har haft den möjligheten.
Storugns på norra Gotland
Jag har tidigare skrivit på denna blogg om striden om Ojnareskogen, bland annat här och här och här.
HD kritiserar den tidigare rättsliga hanteringen av ärendet där en domstol, mark- och miljööverdomstolen, gav Nordkalk tillstånd till brytning medan miljödomstolen sade nej. Högsta domstolen beslutade 2010 att inte pröva domen, vilket innebar att den vann laga kraft.
Högsta domstolen konstaterar i det nya beslutet att det inte skett någon fullständig prövning av kalkbrytningens effekter på miljön i de två Natura 2000-områden som gränsar till kalkbrottet. HD påpekar att detta är absolut nödvändigt. Men varför sa man i så fall inte detta redan 2010?
Prövningen av ett eventuellt nytt kalkbrott i Bunge har skett i flera steg. Nordkalk fick redan år 2006 tillstånd till brytning i två provbrott i den norra delen av fastigheten för att undersöka och testa kalkstenens kvalitet. När bolaget sedan ansökte om tillstånd till verksamheten avslogs ansökan först av miljödomstolen. Efter överklagande till Miljööverdomstolen fick Nordkalk kalkbrytningen godkänd år 2009. Högsta domstolen beslutade att inte ta upp fallet, vilket innebar att domen vann laga kraft 2010. Kalkbrottet i Bunge skull således vara tillåtet enligt den svenska lagstiftningen. Miljödomstolen skulle sedan bestämma vilka villkor som skulle gälla för verksamheten. Den fortsatta handläggningen skedde vid mark- och miljödomstolen (tidigare miljödomstolen), som dock lämnade bolagets yrkanden utan bifall. Mark- och miljödomstolen ansåg att det var osäkert hur långt verkningarna av Miljööverdomstolens dom om tillåtlighet sträckte sig och att frågan om tillståndsvillkoren skulle prövas i hela dess vidd. Mark- och miljödomstolen ansåg att det inte fanns förutsättningar för att meddela fullständiga villkor för verksamheten, en dom som överklagades till Mark- och miljööverdomstolen (tidigare Miljööverdomstolen). Där ändrades på nytt mark- och miljödomstolens dom. Mark- och miljööverdomstolen gav 2012 Nordkalk tillstånd enligt miljöbalken till kalkstenstäkt, bortledande av grund- vatten ur kalkbrottet och åtgärder för att öka grundvattenmängden samt anläggande av transportband m.m. Domstolen hävdade att den tidigare tillåtlighetsprövningen hade vunnit laga kraft och att kalkbrytningen därför var tillåten enligt gällande regler. Tillstånd har således beviljats efter en ingående prövningsprocess som av allt att döma följt den svenska lagstiftningen på området där man vägt intresset av fortsatt kalkbrytning mot riskerna för skador på vatten och natur.
Att en verksamhets tillåtlighet bedöms först och övriga villkor senare är inte unikt för detta fall. Denna tvåstegsprincip bygger på tanken att det är rationellt att först bestämma om verksamheten alls bör tillåtas innan man går in i alla detaljer som rör villkoren för verksamheten. Om tillåtlighetsdomen ska vara meningsfull måste den också få rättskraft i den fortsatta prövningen av tillståndsansökan.
Därför är HD:s beslut uppseendeväckande. Att upphäva den redan beviljade och lagakraftvunna tillåtligheten som HD nu gör i samband med att villkoren behandlas tycker i alla fall jag strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Man kan inte längre lita på en lagakraftvunnen dom i Sverige.
Om det som HD konstaterar i sin dom är så att unionsrätten kräver att det ska göras en fullständig, exakt och slutlig bedömning i samlad form, när en ansökan om tillstånd avser en verksamhet som kan påverka ett Natura 2000-område borde HD ha påpekat detta redan i samband med den första tillåtlighetsprövningen innan tillåtlighetsdomen vann laga kraft.
Ojnareskogen i Bunge, där det nya kalkbrottet är planerat
Jag har inte någon bestämd uppfattning i sakfrågan, om kalkbrytning borde tillåtas eller ej med hänsyn till dess miljöpåverkan. Det har inte heller HD sagt någonting om. Jag ärt inte heller jurist, men den rättsliga processen sticker i ögonen. Att upphäva en redan lagakraftvunnen dom strider enligt min uppfattning mot de principer som borde gälla i en rättsstat. Men Sveriges anseende som rättsstat har ju redan fått sig en och annan törn. Som en kuriositet kan man konstatera att en av domarna i HD som fattade det uppseendeväckande beslutet var ingen mindre än Göran Lambertz. Han har ju tidigare gjort sig känd genom att dels hävda att många oskyldiga sitter dömda i svenska fängelser, dels att Thomas Qvick är skyldig trots att han friats från de flesta av sina domar. Professorn i statskunskap Ulf Bjereld har hävdat att Göran Lambertz redan har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen. Lambertz har argumenterat för att det borde tillsättas en granskningskommission med uppdrag att undersöka om det förekom manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick. Kanske borde det också tillsättas en granskningskommission för att granska den juridiska hanteringen av fallet med kalkbrytning i Ojnareskogen.
Jag har tidigare skrivit på denna blogg om striden om Ojnareskogen, bland annat här och här och här.
HD kritiserar den tidigare rättsliga hanteringen av ärendet där en domstol, mark- och miljööverdomstolen, gav Nordkalk tillstånd till brytning medan miljödomstolen sade nej. Högsta domstolen beslutade 2010 att inte pröva domen, vilket innebar att den vann laga kraft.
Högsta domstolen konstaterar i det nya beslutet att det inte skett någon fullständig prövning av kalkbrytningens effekter på miljön i de två Natura 2000-områden som gränsar till kalkbrottet. HD påpekar att detta är absolut nödvändigt. Men varför sa man i så fall inte detta redan 2010?
Prövningen av ett eventuellt nytt kalkbrott i Bunge har skett i flera steg. Nordkalk fick redan år 2006 tillstånd till brytning i två provbrott i den norra delen av fastigheten för att undersöka och testa kalkstenens kvalitet. När bolaget sedan ansökte om tillstånd till verksamheten avslogs ansökan först av miljödomstolen. Efter överklagande till Miljööverdomstolen fick Nordkalk kalkbrytningen godkänd år 2009. Högsta domstolen beslutade att inte ta upp fallet, vilket innebar att domen vann laga kraft 2010. Kalkbrottet i Bunge skull således vara tillåtet enligt den svenska lagstiftningen. Miljödomstolen skulle sedan bestämma vilka villkor som skulle gälla för verksamheten. Den fortsatta handläggningen skedde vid mark- och miljödomstolen (tidigare miljödomstolen), som dock lämnade bolagets yrkanden utan bifall. Mark- och miljödomstolen ansåg att det var osäkert hur långt verkningarna av Miljööverdomstolens dom om tillåtlighet sträckte sig och att frågan om tillståndsvillkoren skulle prövas i hela dess vidd. Mark- och miljödomstolen ansåg att det inte fanns förutsättningar för att meddela fullständiga villkor för verksamheten, en dom som överklagades till Mark- och miljööverdomstolen (tidigare Miljööverdomstolen). Där ändrades på nytt mark- och miljödomstolens dom. Mark- och miljööverdomstolen gav 2012 Nordkalk tillstånd enligt miljöbalken till kalkstenstäkt, bortledande av grund- vatten ur kalkbrottet och åtgärder för att öka grundvattenmängden samt anläggande av transportband m.m. Domstolen hävdade att den tidigare tillåtlighetsprövningen hade vunnit laga kraft och att kalkbrytningen därför var tillåten enligt gällande regler. Tillstånd har således beviljats efter en ingående prövningsprocess som av allt att döma följt den svenska lagstiftningen på området där man vägt intresset av fortsatt kalkbrytning mot riskerna för skador på vatten och natur.
Att en verksamhets tillåtlighet bedöms först och övriga villkor senare är inte unikt för detta fall. Denna tvåstegsprincip bygger på tanken att det är rationellt att först bestämma om verksamheten alls bör tillåtas innan man går in i alla detaljer som rör villkoren för verksamheten. Om tillåtlighetsdomen ska vara meningsfull måste den också få rättskraft i den fortsatta prövningen av tillståndsansökan.
Därför är HD:s beslut uppseendeväckande. Att upphäva den redan beviljade och lagakraftvunna tillåtligheten som HD nu gör i samband med att villkoren behandlas tycker i alla fall jag strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Man kan inte längre lita på en lagakraftvunnen dom i Sverige.
Om det som HD konstaterar i sin dom är så att unionsrätten kräver att det ska göras en fullständig, exakt och slutlig bedömning i samlad form, när en ansökan om tillstånd avser en verksamhet som kan påverka ett Natura 2000-område borde HD ha påpekat detta redan i samband med den första tillåtlighetsprövningen innan tillåtlighetsdomen vann laga kraft.
Jag har inte någon bestämd uppfattning i sakfrågan, om kalkbrytning borde tillåtas eller ej med hänsyn till dess miljöpåverkan. Det har inte heller HD sagt någonting om. Jag ärt inte heller jurist, men den rättsliga processen sticker i ögonen. Att upphäva en redan lagakraftvunnen dom strider enligt min uppfattning mot de principer som borde gälla i en rättsstat. Men Sveriges anseende som rättsstat har ju redan fått sig en och annan törn. Som en kuriositet kan man konstatera att en av domarna i HD som fattade det uppseendeväckande beslutet var ingen mindre än Göran Lambertz. Han har ju tidigare gjort sig känd genom att dels hävda att många oskyldiga sitter dömda i svenska fängelser, dels att Thomas Qvick är skyldig trots att han friats från de flesta av sina domar. Professorn i statskunskap Ulf Bjereld har hävdat att Göran Lambertz redan har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen. Lambertz har argumenterat för att det borde tillsättas en granskningskommission med uppdrag att undersöka om det förekom manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick. Kanske borde det också tillsättas en granskningskommission för att granska den juridiska hanteringen av fallet med kalkbrytning i Ojnareskogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar