Valresultatet för Slussen

Idag är valresultatet färdigräknat i kommunalvalet i Stockholm. Det preliminära resultatet var ju känt redan på valnatten, men nu redovisas även småpartiernas röster. Det visar sig då att Stockholmspartiet fick 3 157 röster motsvarande 0,54 % av rösterna.

Detta är egentligen intressant av ett särskilt skäl. Stockholmspartiet gick som enda parti till val på i princip en enda fråga, nämligen att inte genomföra den redan lagakraftvunna detaljplanen för Slussen, utan i stället bygga om enligt det alternativa förslaget Slussen Plan B, dvs i huvudsak återuppföra nuvarande konstruktion från 1935. Detta förslag fick alltså ett utomordentligt lågt stöd, medan 580 176 personer röstade på andra partier som helt eller delvis vill genomföra den nu gällande planen. Med starkt demokratiskt stöd kan vi nu lägga Slussen Plan B till handlingarna och i stället inrikta oss på andra för stockholmarna mer angelägna stadsbyggnadsfrågor.
P.S. Jag nämnde kanske inte att SD ville ha folkomröstning om Slussen. Det vore väl knappast meningsfullt, med det redovisade valresultatet.

Lokaler i bottenvåningarna

Modern stadsbyggnadsforskning har visat att så kallade urbana verksamheter utgör en attraktionsfaktor för stadsmiljön. Butiker, restauranger och kulturverksamheter karaktäriserar ofta en intressant stadsmiljö. De gör det möjligt att från bostaden kunna gå och handla, äta, uppleva och se och träffa andra människor. Till sådana miljöer söker sig många människor.
För att kunna skapa utbud av urbana verksamheter krävs dels ett hyfsat stort befolkningsunderlag, vilket i sin tur förutsätter en viss bebyggelsetäthet, dels att det finns lokaler i gatuplanet. Dessutom är det bra om gatunätet gör det lätt kan ta sig fram i olika riktningar, vilket går i en kvartersstad med lagom små kvarter. Men utan täthet och lokaler uppstår inga urbana verksamheter. Så enkelt är det.
Redan Jane Jacobs hade förstått detta, som man kan läsa om i hennes bok The Death and Life of Great American Cities från 1961, men det tog lång tid innan kunskapen fick genomslag i planeringen. Jan Gehl är en dansk arkitekt, som också intesserat sig för livet mellan husen, vilket också var namnet på hans mest berömda bok från 1971.

Hornsgatan med lokaler i bottenvåningarna och ett livligt folkliv vid lunchtid.
När Södra stationsområdet byggdes under senare delen av 1980-talet fanns fortfarande modernismens stadsbyggnadsideal i bakhuvudet hos de då aktiva stadsplanerarna. Gator och gångvägar skulle separeras och lokaler i bottenvåningarna var inget man utgick ifrån. Men politikerna ställde krav på lokaler i bottenplanet åtminstone på vissa gator. Annars hade Södra stationsområdet blivit ännu torftigare än det faktiskt blev. Men det hade kunnat bli annorlunda.

Glest i Södra stationsområdet vid samma tidpunkt. Nästan inga lokaler och gångstråket är separerat.
Häromdagen gick vi på promenad längs Norra Hammarbyhamnen från Danvikstull mot Skanstull. Det var en härlig solig sensommardag med massor med människor ute på promenad.
Det är intressant att studera årsringarna i Norra Hammarbyhamnen. Den första delen av bostadsområdet var kvarteret Hamnvakten som byggdes 1981-1983 efter en typisk 80-talsplan, ritad av Aleksander Wolodarski. De sju bostadskvarteren grupperar sig kring en trevlig park mot sjösidan, men hela området är dessutom tillbakadraget omkring 40 meter från kajen. Mellan kajen, som nu utgör ett bilfritt promenadstråk och byggnaderna finns ett smalt grönstråk, som varken har karaktär av offentlig park eller privat trädgård, en yta som är ingens, en typisk förortsskapelse. Några år senare byggdes ett försäkringsskadecenter för bilar, en helt udda verksamhet att förlägga i ett sådant central innerstadsläge. Resten av bostadsområdet byggdes sedan under 1990- och 2000-talet, med en mer stadsmässig karaktär, där byggnaderna ligger närmare promenadstråket och kajen. Men även om det alltså ser ut som stadskvarter är utformningen fortfarande präglad av de gamla idéerna om funktionsseparering.

Norra Hammarbyhamnen utan kaféer och restauranger.
Detta är alltså bostäder utan lokaler i gatuplanet och i stort sett inte ens med utgångar i gatuplanet.
När vi promenerar längs denna soldränkta promenadväg längs vattnet saknas alltså nästan helt kaféer och restauranger. Vid Barnängsbryggan finns visserligen en krog, men bara kvällsöppen. En mobil glasskiosk, där man också kan få mackor och grillkorv är enda utbud på denna nästan två kilometer långa södervända innerstadssträcka.

Öde privata sittplatser utmed husen i stället för offentliga kaféer.
Man kan jämföra med Hornsbergs strand, byggd omkring 10-15 år senare, där man har tänkt om.

Hornsbergs strand med lokaler i bottenvåningar.
Hornsbergs strand har ju utvecklats till en mycket populär strandremsa, inte bara för den fina parken och badmöjligheterna. På denna norrvända strandgata vimlar det av olika sorters kaféer och restauranger, eftersom det både finns lokaler i bottenvåningarna och i paviljonger.

Populär servering vid Hornsbergs strand.
Möjligheterna hade alltså funnits även i Norra Hammarbyhamnen om man bara inte hade tänkt så fel. Men det är aldrig för sent att reparera misstaget. Bygg om, bygg till eller lägg serveringar på båtar.

Siktlinjen från Wenner-Gren Center till Slottet

Jag läser Stina Oscarsons krönika i Dn Kultur: ”En ny kulturminister måste riva hindren som skymmer vår sikt”. Hon menar att en ny kulturminister måste säkra våra kulturbyggnader från översvämningar och riva de hinder som byggts för våra siktlinjer.
Inte bokstavligt kanske, men som utgångspunkt tar hon ändå ett tydligt sikthinder i Stockholm, nämligen Kulturhuset. Men hon börjar från ett missförstånd. I dagarna firar Kulturhuset 40 år.
”Oj vilken satsning det måste varit då!", säger hon till en kvinna som var med när det byggdes. "Ja", säger hon, "fast man byggde bort siktlinjerna. Av okunskap." Förr var det fri sikt från Wennergrens center ända till slottet. Det är viktigt för människan att kunna se långt, tänker jag. Men den linjen bröts. Man trodde alltså att man satsade, men man byggde bort siktlinjerna. Av okunskap.
Det är ju lite intressant att Stina Oscarsson säger sig utgå från att ”konsten är grund för bildning”, samtidigt som hon borde veta att det är kunskap som är grunden, eller i alla fall borde vara det. För själv demonstrerar hon djup okunskap om historien om siktlinjerna.

Nedre Norrmalm 1940 utan siktlinjer.
För så var det alltså inte, det där med siktlinjerna. Även om det hade kunnat skapas siktlinjer till Slottet fanns det inga 1974, när Kulturhuset öppnades i sin helhet. Bakom Kulturhuset låg ett gytter av gamla byggnader med anor från 1600-talet och framåt, med ett gatunät som avvek från Sveavägens riktning. Där fanns t ex den smala Norra Smedjegatan, som försvann när Gallerian byggdes. Där låg Brunkebergstorg högt upp på toppen av Brunkebergsåsen, ett av stans mest livliga torg och en trafikknutpunkt för busstrafiken. Bara nivåskillnaden skulle ha hindrat varje siktlinje mot Slottet. Fram till Norrmalmsregleringen slutade Sveavägen dessutom redan vid Kungsgatan.

Nedre Norrmalm idag.
Men tanken har ju funnits. I Lindhagenplanen skisserades en bred boulevard hela vägen fram till Gustav Adolfs torg. Men den genomfördes ju bara delvis. För Sveavägens del en något smalare gata som slutade vid Sveaplatsen, nuvarande Sergels torg.

Nedre Norrmalm enligt Lindhagenplanen 1866.
Lindhagenplanen genomfördes ju bara delvis och inte i den här delen. Men det hade ju ändå kunnat bli annorlunda. Enligt den så kallade EGT-planen 1965 av Erskine, Geisendorph och Tengbom skulle Sveavägen fortsätta i en bred gågata, en ”corso”, fram till Gustav Adolfs torg.

Anders Tengbom, Léonie Geisendorf och Ralph Erskine 1966 framför en modell av sitt förslag för Nedre Norrmalm.
Av olika skäl genomfördes tyvärr inte detta tävlingsförslag. Med stor säkerhet skulle denna del av City varit en attraktivare plats med mer stadsliv. Något dödare än nuvarande Brunkebergstorg kan man ju knappast tänka sig. Men siktlinjen från Wenner-Gren Center skulle ändå brytas, eftersom corson var vinklad och inte fortsatte rakt fram i Sveavägens sträckning utan skulle ha blivit något vinklad.

EGT-planen 1965.
För övrigt fyller Léonie Geisendorf 100 år i år. Hon är kanske mest känd som skapare av S:t Görans Gymnasium, en av Sveriges mest Le Corbusierinspirerade byggnader, älskad och hatad av många, men få är likgiltiga.

S:t Görans Gymnasium, arkitekt Léonie Geisendorf.
Hon har dessutom ritat några uppskattade radhus vid Riksrådsvägen i Baragmossen-Skarpnäck. En gång hade jag Léonie Geisendorf till bordet vid en middag på Stockholms Byggnadsförening. Hon var då över 80 år, men en riktig krutgumma.

Radhus vid Riksrådsvägen, arkitekt Léonie Geisendorf.
Någon har nämnt Oscarsson som kandidat till ny kulturminister. Det tror jag är uteslutet. Även om Oscarsson är ung och uppvuxen i Skellefteå borde hon kunnat ta reda på fakta. Kunskapen finns ju lätt tillgänglig.

Ska beslutet om Förbifarten rivas upp?

Det vill i alla fall tolv forskare från VT och KTH, enligt en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Nu finns chansen att riva upp beslutet om Förbifarten”. De flesta är verksamma inom trafikplanering men även inom miljöområdet. Några känner jag väl.

Debattartikeln i DN
Jag är dock inte forskare utan planerare. Det som skiljer forskare från planerare är att forskarna är mest intresserade av forskning, det vill säga att utreda effekterna av olika åtgärder, men mindre intresserade av att verkligen genomföra åtgärder, till exempel att bygga något. Det tar alltid lång tid att genomföra infrastrukturåtgärder. Först ska de utredas ingående, sedan ska de förankras politiskt och i långsiktiga investeringsplaner och därefter tar själva utbyggnaden många år.
Planerare är å andra sidan naturligtvis också intresserade av att känna till sambandet mellan olika åtgärder och effekter på till exempel trafik, bebyggelse och miljö, men kanske mera intresserade än forskarna av att något verkligen byggs.
Erfarna planerare är väl medvetna om att förutsättningar hela tiden ändras i olika avseenden. Förutsättningar som gäller för de analyser som görs före ett projekt gäller inte alltid till alla delar när projektet väl har genomförts. Kanske går befolkningsutvecklingen långsammare eller snabbare, kanske utvecklas näringslivet annorlunda, det sker beteendeförändringar och nya mål sätts upp av politikerna. Detta sker ju kontinuerligt och om alla projekt alltid ska stämma överens med de senaste kalkylförutsättningarna kommer aldrig någonsin något projekt att genomföras. Detta bekymrar inte forskarna särskilt mycket, eftersom de då ständigt får nya situationer att analysera men det brukar bekymra planerarna mer eftersom deras ansvariga politiker gärna vill se resultat och inte bara planer. Jag känner till detta ganska väl från en ingående studie som jag gjorde för ett par år sedan av regionplanerna i Stockholm från 1958 till 2010 med avseende just på genomförandet, plan och verklighet. Naturligtvis blev det inte alltid som det var tänkt och ibland borde man kanske ha fattat andra beslut när det begav sig. Sådant kan ibland vara lätt att inse efteråt. Ändå måste ju beslut fattas.
Rubriken på debattartikeln illustrerar ganska väl just forskarnas synsätt: ”Nu finns chansen att riva upp beslutet…”. Just formuleringen att "chansen" finns att riva upp beslutet illustreras väl i studierna av de gamla planerna när man inser att det allra vanligaste i Stockholmsregionen har varit just att besluten har saknats eller skjutits upp, ibland i decennier, ibland av vällovliga skäl men alltför ofta helt i onödan. Om så inte hade skett hade vi för länge sedan haft både tunnelbanor till Täby och Nacka.
Om det förhatliga genomförandet skulle kunna skjutas upp ännu ett antal år skulle forskarna i stället kunna ägna sig åt det som är roligast för just dem, nämligen att utreda alternativen vidare ytterligare ett antal år. Därefter kan nya förutsättningar dyka upp med nya utredningar som följd.
Artikeln publiceras två dagar efter valet. Projektet har redan beslutats för ett bra tag sedan, förberedelser med markundersökningar och flyttningar av ledningar mm har satts igång redan 2006 och det formella första spadtaget togs en månad före valet. Artikelförfattarna tycks hänga upp det hela på att just valet på ett påtagligt sätt skulle ha förändrat förutsättningarna, men i så fall hur? Alliansen och socialdemokraterna står ju bakom projektet, liksom för övrigt Sverigedemokraterna, medan miljöpartiet och vänsterpartiet är emot. Miljöpartiet förlorade ett mandat och vänsterpartiet vann två i riksdagsvalet. Tillsammans har de 45 mandat. De partier som vill bygga Förbifarten samlar 304 mandat. Det låter som en betryggande majoritet. Jag förstår inte riktigt hur artikelförfattarna kan komma fram till ”Nu finns chansen…” två dagar efter valet. Väljarna har sagt sitt och stödet för Förbifarten har ju inte minskat, i alla fall inte med mer än ett mandat.
Fyra sakskäl lyfts fram i artikeln:
1 Nya planeringsmål har anammats om en tätare stad, trängselavgifter, beslut om kollektivtrafikinvesteringar har fattats och synen på cykeltrafik förändrats. Förbifarten skulle gå på tvärs med detta ”nya tänkande”. 
Ursäkta, men detta är ju trams. Trängselavgifterna infördes efter folkomröstningen 2006 efter ett genomfört försök och ingen ny förutsättning. Såväl RUFS 2001 som RUFS 2010 bygger på ett tätare stadsbyggande och olika alternativ med och utan Förbifart har utretts upprepade gånger. Kollektivtrafiksatsningarna ingår också i de regionala planerna och var väl kända när besluten om Förbifarten togs. Och cykelbanor kan ju knappast ersätta Förbifart Stockholm.
2 Nya trender mot minskat bilåkande och ökat kollektivtrafikåkande har iakttagits under senare år. Andelen med körkort minskar. Om bara några år kommer vi att kunna se hur dagens tendenser utvecklas.
Detta illustrerar väl vad jag säger ovan om att forskare egentligen aldrig vill bygga något, utan hellre utreda vidare. ”Om bara ett fåtal år…”. Vänta och se alltså.
3 Trafikverket underskattar utsläppen av växthusgaser och utglesningen är inte inräknad i kalkylerna. 
Det senare är inte sant. Lokaliseringseffekter ingår i analyser som har gjorts och inriktningen mot ett tätare stadsbyggande ligger fast i planerna oavsett Förbifarten. Bästa sättet att påverka trafikens utsläpp av koldioxid är ju att minska bilarnas utsläpp genom teknikutveckling och ekonomiska incitament. Med det långsiktiga målet om en fossilfri fordonsflotta hänger inte klimatfrågorna på om en enskild väg byggs eller ej.
4 Författarna vill analysera effekterna av motsvarande investeringar i kollektivtrafik, gång- och cykeltrafik. 
I de nationella trafikplanerna liksom i den regionala utvecklingsplanen, fördelas investeringarna på trafikslag efter ingående samråd och politiska förhandlingar mellan stat, region och kommuner. Förbifarten har till exempel ett brett stöd i alla berörda kommuner. Detta är ett demokratiskt sätt att bedriva planering, som inte bör kastas omkull lättsinnigt utan starkt politiskt stöd. Och sådant stöd saknas av allt att döma i valresultatet i söndagens val.

Valresultatet - väntat och oväntat

Det preliminära valresultatet i riksdagsvalet i går innebär att vi får en ny regering. Den rödgröna övervikten över alliansen blev klar, men dock något mindre än enligt min sammanvägda prognos två dagar före valet, 4,4 procent i stället för 5,6. Som väntat kom Fi inte in i riksdagen. Resultatet för Fi tycks bli exakt enligt prognosen, 3,1 procent. Att rösterna på Fi är bortkastade spelar nu inte så stor roll, eftersom de rödgröna inte ens med Fi inräknat hade nått i närheten av 50 procent.
Den största skillnaden gentemot prognosen var först och främst Sverigedemokraternas höga siffra, 12,9 procent. I augusti hade Demoskop 12,2 procent för SD men annars har inte något av prognosinstituten varit i närheten av en så hög siffra. En förklaring kan vara att en del väljare inte gärna skyltar med att de tänker rösta på Sverigedemokraterna, eftersom det inte är riktigt rumsrent. Sverigedemokraterna är nu utan konkurrens riksdagens tredje största parti, större än folkpartiet och centern tillsammans och nästan lika stort som vänsterpartiet och miljöpartiet tillsammans. Häpnadsväckande rent ut sagt.

Det preliminära valresultatet
En annan lite större skillnad gentemot prognosen var att Miljöpartiet bara fick 6,8 procent, mot 9,2 i den sammanvägda prognosen.  Det kan knappast ses som annat än en stor besvikelse för partiet. Att det gick så dåligt för miljöpartiet bör ha blivit en överraskning, eftersom de stadigt har legat mellan 8 och 10 procent i de flesta prognoser. Kanske var det moderaternas skrämselpropaganda i slutskedet som fick vissa väljare att tveka. Bye-bye Förbifarten med mera.
För socialdemokraterna bör valresultatet trots allt ha blivit en viss framgång, eftersom man fick en dryg procent mer än enligt den sammanvägda prognosen. Att även moderaterna fick något mer än enligt prognosen kan knappast uppväga den stora förlusten från förra valet. Men så avgår också Reinfeldt och Löfven kommer att bilda regering. Kanske inte alldeles lätt uppgift...
I Stockholms stad blir det också rödgrön majoritet medan landstinget tycks förbli alliansstyrt.
Här på Kvarnberget på Södermalm får också de rödgröna majoritet om än inte med lika stora siffror som i EU-valet i maj, 55,2 procent mot 39,2 procent för alliansen.

 Valresultat i Maria 12, Kvarnberget på Södermalm i Stockholm.
På Kvarnberget är faktiskt Fi något större än miljöpartiet och klart större än Vänsterpartiet, men dock något mindre än socialdemokraterna.
Noteras kan också att det enda parti som vill bevara Slussen, Stockholmspartiet, och dessutom drivit detta som i stort sett enda fråga, av allt att döma inte kommer in i fullmäktige. Övriga partier är inte särredovisade men får tillsamman 1,5 procent av rösterna.  Slussen Plan B får alltså inget parlamentariskt stöd i fullmäktige.

Demokratin är det minst dåliga alternativet

Idag är det valdagen och jag har nu röstat i vallokalen på Södra Latin. Det känns lite högtidligt att göra detta. Inte för att det är en plikt utan för att det är angeläget. Det är inte någon plikt att rösta, inte i Sverige. Men om man vill värna om demokratin är det ändå viktigt att så många som möjligt röstar.

Jag vet inte om den genomförda valrörelsen har bidragit till detta eller ej. Själv känner jag mig led på alla partiledarutfrågningar och partiledardebatter. Jag har faktiskt stängt av varenda en, eftersom jag redan tycker mig veta alla svar. Jag hör ju på radio och läser tidningar. Det är roligare att gå ner och prata med valarbetarna utanför valstugorna på Medborgarplatsen.
Det känns som om nivån i debatten för länge sedan har spårat ur. Demokratin handlar inte om hur effektivt politikerna kan slå varandra på käften verbalt och ta all ära och redlighet av varandra. Eller borde inte göra det i alla fall. När Annie Lööf i direktsändning vill göra narr av Stefan Löfven i energidebatten har sakfrågorna för länge sedan lämnat TV-rutan. Det hjälper inte att han inte kan hantera henne på ett värdigt sätt. Det är bara pinsamt, för båda.
Det är inte alltid så lätt att veta vilket parti som är bäst. Föra att underlätta valet finns fler så kallade valkompasser på nätet. Jag roade mig med att testa några, bland annat på svt.se, på dn.se och på aftonbladet.se. Ett par av valkompasserna gjorde jag redan för flera dagar sedan. Häromdagen testade jag ett par andra.
Nu är det ju så att jag redan för länge sedan har bestämt mig för vilket parti jag ska rösta på. Därför blev jag mycket förvånad när min första test resulterade i ett helt annat parti främst. Först den tredje testen visade ”rätt parti” överst. Dessutom stämde inte mina var särskilt väl med något parti, bara mellan 55 och 70 % stämde som bäst. Faktum är att jag haft tre olika partier främst i mina olika tester. Det är man ju inte särskilt betjänt av.
Idag testade jag en på nytt, nämligen Dn:s. Den är upplagd så att man först får svara på ett antal frågor som är aktuella inför valet – om man håller med helt eller delvis, resp är emot helt eller delvis. Därefter får man prioritera viktigaste frågorna, värdera partiledarna och dessutom tala om ifall man absolut inte kan tänka sig att rösta på något parti. Idag fick jag ”rätt parti” främst, till skillnad från i mitt test häromdagen. Däremot blev jag besviken på rangordningen mellan partierna längre ned på listan. Den stämde bättre häromdagen, tycker jag.
Det här illustrerar flera svårigheter med både testmetodiken som sådan, men faktiskt också med själva demokratimodellen. Flera av de frågor som jag anser vara viktigast saknas helt eller delvis i testet, till exempel vården, bostadsförsörjningen, stadsbyggandet och trafiken. Om flera av de viktigaste frågorna saknas kan naturligtvis inte heller testmodellen stämma.
När jag röstar på ett parti måste jag välja partiet i sin helhet. Jag kan visserligen välja olika partier till riksdag, landsting och kommun, men jag kan inte rösta på ett parti när det gäller bostadsbyggande, ett annat när det gäller jobben och ett tredje när det gäller försvaret. Om jag nu bara håller med mitt favoritparti till 55 % känns det naturligtvis lite olustigt att samtidigt behöva köpa de 45 %, där jag har avvikande mening. Och även om jag höll med partiet till 100 % måste de ändå kompromissa i en eventuell regeringsställning med ett eller flera andra partier. Blockpolitiken leder tyvärr till att dessa problem accentueras. Om det finns en gemensam uppfattning bland 70 % av riksdagens (eller landstingets eller kommunens) ledamöter om en viss fråga kan beslutet ändå bli minoritetens om den innehar majoritet inom det styrande blocket. Blockpolitiken är därför enligt min mening skadlig för demokratin.
Nu har jag ingen lösning på detta. Den representativa demokratin är trots allt det minst dåliga alternativet, så länge inte medborgarna kan rösta om varje fråga för sig (Direktdemokraterna tycks dock förorda just denna modell).
Nu väntar vi på resultatet när vallokalerna har stängt om några timmar. Och sedan på regeringsförhandlingarna. Inget block lär ju få egen majoritet.

Det hårdnar på upploppet inför valet

Uppdatering den 13 september.
Det återstår nu bara två dagar till valet. En sista sammanvägning av fyra sex väljarbarometrar som publicerats de senaste dagarna (Ipsos, Demoskop, två från Sifo och två från Novus) visar att skillnaden mellan blocken minskar men fortfarande är betydande. Den är nu 5,6 procentenheter jämfört med 8,6 procent för bara en vecka sedan. Skillnaden mellan blocken skulle bli 8,7 procent om man hade kunnat räkna in Fi, men de når bara 3,1 procent, visserligen en svag uppgång under den senaste veckan. Det ser alltså ut som om en röst på Fi inte kommer att kunna räknas in i det rödgröna underlaget. Allt talar alltså just nu för att de rödgröna blir större än alliansen men inte når egen majoritet. Om Fi hade nått 4 procent - eller om dessa röster hade lagts på något av de andra rödgröna partierna - skulle de rödgröna balansera precis på 50-procentsgränsen och eventuellt nå egen majoritet.
Så här ser sammanvägningen ut.

Den baseras på drygt 10 000 intervjuer, vilket är ganska många, betydligt fler än förra redovisningen.  De har gjorts mellan 2 och 12 september. Det är alltså en ganska säker undersökning av vad väljarna säger just nu. Det är ju inte säkert att de gör på samma sätt på valdagen som de svarar på undersökningen. Det finns alltså ett litet utrymme för överraskningar, men det skulle vara en mycket stor överraskning om inte de rödgröna får en övervikt över alliansen på söndag.
Så här ser procenttalen ut för de olika partierna med förändringen under den senaste veckan inom parentes.


M 21,9 (-0,3)
FP 6,9 (+0,4)
C 6,3 (+1,5)
KD 5,1 (+0,2)
S 30,1 (+0,4)
MP 9,2 (-0,7)
V 6,5 (-0,8)
Fi 3,1 (+0,5)
SD 9,6 (-1,0)
Övriga 1,2 (-0,3)
M,Fp,C,Kd 40,3 (+1,9)
S,Mp,V,Fi 49,0 (-0,6)


Genomgående ganska små förändringar alltså och knappast signifikanta. Den största förändringen visar centern (+1,5) procent). Det är som regel inte heller så stora skillnader mellan de olika undersökningarna, med ett par undantag. Sifo redovisar bara 1,6 procent för Fi i sin ena undersökning, medan de övriga fyra har mellan 3,0 och 3,7 procent. Demoskop redovisar nästan 12 procent för Sverigedemokraterna medan de övriga fyra har mellan 8 och 10 procent.
Det lutar åt en spännande valvaka. Rätt svar får vi om två en dagar.

Uppdatering 2 den 13 september
Jag upptäckte just att detta faktiskt var inlägg nummer 700 sedan starten den för nästan precis 5 år sedan den 4 september 2009. Det innebär 140 inlägg per år, 12 inlägg i månaden och mellan 2 och 3 inlägg per vecka.
Vanligaste ämnen är politik, stadsbyggnad, klimat och trafik. Så här ser ämnesfördelningen ut.

 I genomsnitt har jag haft nästan 3 000 besökare per månad. Högsta antalet, drygt 7 000 var i januari 2012. Fram till dess ökade antalet år från år men sedan 1012 har antalet besökare stagnerat. Så här ser statistiken ut de senaste månaderna.

Kanske skrivet jag tråkigare, eller så är det bara så att konkurrensen i sociala medier ökar med facebook, twitter och annat. Vi får se hur det blir framöver.

Är det vettigt med elfärjor?

Enligt Dagens Nyheter ska en ny elfärja frakta Nackabor till stan. Det är naturligtvis bra att ersätta fossildriven trafik med eldriven oavsett om det sker på land eller till sjöss. Elmotorer är ju också tystare. Fartyget kan ta 150 passagerare och 25 cyklar. Det kan köras i fem timmar mellan uppladdningarna. På natten laddas batterierna för fullt. Det är en försöksverksamhet som kostar 7 miljoner fram till slutet av 2015, alltså ett drygt år. Det nya fartyget ska drivas med ”miljövänlig el från vatten- och vindkraft”. Den borgerliga alliansen sägs vara entusiastisk.

Medan jag fortfarande arbetade på Regionplanekontoret, nuvarande TMR, gjordes samhällsekonomiska analyser av kollektivtrafik till sjöss i Stockholmsområdet. De alternativ som var samhällsekonomiskt mest lönsamma visade nyttokostnadskvoter på 0,14-0,18. För att en linje ska vara samhällsekonomiskt lönsam krävs en kvot på 1,0, men eftersom trafiken är subventionerad kan man acceptera lägre kvoter, kanske ner till 0,5. Det är möjligt att ökad bebyggelse i strandnära lägen har förbättrat lönsamheten något för vissa relationer, men i princip är det i de flesta fall bortkastade pengar att satsa på kollektivtrafik till sjöss. Anledningarna är flera. Hastigheten med båt är låg jämfört med buss eller tunnelbana och attraherar därför inte så många arbetspendlare. Bebyggelsen ligger sällan i sådana lägen som är optimala för båttrafik. Bebyggelsestrukturen i Stockholm är radiell, vilket gör att man sällan får en kortare färdväg på vattnet, jämfört med landvägen. Det är en skillnad mot t ex i Göteborg, där sjöfart över Göta Älv är vettig för många trafikanter. Slutsatsen av våra utredningar var att båttrafik på de centrala vattenvägarna i Stockholm inte handlar om arbetspendling utan snarare fritid och turism. Det är inte samhällsekonomiskt motiverat att utveckla båttrafik för arbetsresor. Att man ändå gör detta i dag är sannolikt ett uttryck för politisk opportunism.
Är då eldriven båttrafik miljövänlig? Till att börja med kan man konstatera att det inte finns några vattenkraftverk eller vindkraftverk i centrala Stockholm. Uppladdningarna av elfärjan blir alltså beroende av anslutning till det nationella kraftnätet. Där finns inga separata ledningar för vatten- och vindkraft. Den mix av kraftkällor som matas in i ena ändan av nätet går inte att separera i andra ändan.

Elmix i det svenska kraftnätet.

Elfärjan kommer därför att drivas till 40 procent av kärnkraft och till 10 procent av ”övrig värmekraft”, t ex el från kraftvärme baserad på kol, biobränsle eller avfall. Detta oavsett vad man säger.
Detta hindrar inte att det är bra att driva kollektivtrafiken på el, som man gör med tunnelbana och pendeltåg till exempel, sannolikt betydligt bättre än t ex etanol. Men då finns det ju fler möjligheter än eldrivna färjor, till exempel eldrivna bussar, som vi hade i Stockholm före högertrafikomläggningen. Jag reste i min barndom med trådbussarna på linje 32 och 42 från Gärdet, där jag bodde, mot City.

Trådbusslinje 42 på Kungsgatan omkring 1950.

Det går lätt att introducera elbussar på nytt. Det gjorde man i Landskrona redan 2003.

Modern trådbuss i Landskrona
Trådbussarna i Landskrona är populära och transporterar 500 000 passagerare per år. Linjen avgår var 6:e minut i rusningstrafik och var 12:e minut i övrig dagtid på vardagar.
Ett annat alternativ är att sätta in batteridrivna bussar i stället för båtar. Det sker till exempel i Umeå, som i stället för elfärjor satsar på åtta nya batteribussar med extremt snabb laddning där 5 minuters laddning ger en timmes extra körning.  Det räcker för att bussarna ska kunna laddas vid ändhållplatserna och köras dygnet runt om det skulle behövas.

Elbuss i Umeå
All erfarenhet pekar dessutom på att busstrafik ger en samhällsekonomiskt mer lönsam trafik än båttrafik. Genom att satsa på elbussar i stället för elbåtar får vi alltså mer kollektivtrafik för pengarna, kollektivtrafik, som dessutom kan täcka en betydligt större del av Stockholmsregionen än båtar.

Rödgröna arkitekter

Arkitekternas medlemstidning Arkitekten presenterar i septembernumret en undersökning av arkitekternas parisympatier. Den visar på en dramatiskt stor skillnad gentemot valmanskåren i sin helhet. Skulle svenska folket rösta som arkitekterna gör skulle Åsa Romson bli statsminister (alternativt Gustav Fridolin). Sen skulle Miljöpartiet kunna välja om de vill samarbeta med Vänsterpartiet, Feministiskt alternativ eller Socialdemokraterna för att få ihop en majoritetsregering. Ja, det skulle i och för sig räcka med Folkpartiet också, även om detta vore ett mer osannolikt alternativ. Varken Centerpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna skulle för övrigt komma in i riksdagen. Det rödgröna blocket skulle samla tre gånger så många röster som alliansen. En förklaring till detta kan ju vara att arkitekter oftast arbetar med förändring av samhället på sätt som till en del grundar sig på sociala och miljömässiga mål.
Är detta nu ett problem? Det är naturligtvis ett problem om arkitekterna inte kan skilja på  den egna politiska uppfattningen från den som är beslutad av politiska majoriteter i stat, landsting eller kommun. Men att man har en privat uppfattning borde inte hindra att man lojalt följer politiska beslut.
En arkitekt som sympatiserar med miljöpartiet borde utan problem kunna arbeta med planläggningen av Förbifart Stockholm. En arkitekt som sympatiserar med Vänsterpartiet borde kunna projektera friskolor, som ska drivas med vinstsyfte. Problem kanske uppstår om svaga politiker inte förmår att formulera vad man själv vill åstadkomma. Eller…

Fördelningen av partisympatier är för övrigt ganska snarlik den som gäller EU-valet i mitt partidistrikt här på centrala Södermalm. Där fick miljöpartiet drygt 28 procent och Fi 18 procent. Kanske bor det till och med många arkitekter här. Kanske också journalister och sociologer, andra yrkesgrupper som anses rösta vänster, vad vet jag.

Motstridigt en vecka före valet

Under den senaste veckan har fyra väljarundersökningar gjorts, med delvis motstridiga resultat. Enligt SvD/Sifo har de rödgrönas försprång mer än halverats och är nu bara 4,5 procent. Enligt DN/Ipsos och Demoskop är försprånget mellan 11 och 12 procent. Ja, enligt Ipsos faktiskt hela 15 procent, eftersom Fi får 4 procent och klarar spärren till riksdagen. Sifos undersökning är gjord i början av september, medan Demoskop och Ipsos påbörjades redan sista veckan i augusti. Har det verkligen inträffat ett så stort ras bara på några dagar, samtidigt som just stabiliteten i väljaropinionen har varit så stark under hela våren (med undantag för Eu-valet). Novus och Demoskop har inga enskilda resultat som sticker ut, men Novus redovisar nästan genomgående något högre siffror för alliansen och lägre för de rödgröna jämfört med Demoskop. Det innebär att blockskillnaden bara är 7,5 procent enligt Novus, men 11,6 enligt Demoskop. Det skiljer alltså hela 4 procentenheter. Det finns också en ny undersökning från United Minds som visar att skillnaden mellan blocken ökar till 9 procent. En undersökning från SKOP visar att skillnaden minskar till 10 procent.
Skillnaderna mellan de olika undersökningarna är faktiskt så stora att det är svårt att lita på dem. Kan man då verkligen lita på DN/Ipsos som säger att Fi ligger på 4 procent. Nej, knappast eftersom de tre andra undersökningarna ligger mellan 1,8 och 2,5 procent, och två av dem är dessutom gjorda under samma period som Ipsos. Sifo sticker dessutom ut genom att sossarna ligger betydligt lägre och folkpartiet högre än i de tre andra undersökningarna. Denna skillnad gör att skillnaden mellan blocken bara är 4,5 procent enligt Sifo, men mellan 7,5 och 11,6 enligt de tre andra. För de övriga partierna är de fyra undersökningarna ganska samstämmiga.
En sammanvägning av fem undersökningar (Ipsos, Demoskop, Sifo, Skop och Novus) tonar ned de enstaka siffror som sticker ut i enskilda undersökningar och ger en säkrare bild av väljaropinionen en till två veckor före valet (22/8-5/9). Den bygger på drygt 7 000 intervjuer. Se nedanstående diagram. Observera att jag räknar in Fi i det rödgröna blocket, trots att de ligger under 4 procent.

Alliansen får sammanvägt 38,4 procent, medan de rödgröna får 47,0 procent. Skillnaden mellan blocken ligger mellan 8 och 9 procentenheter, en minskning med 2-3 procent sedan augusti. Det borde inge de rödgröna en viss oro, samtidigt som det fortfarande är ett mycket stort försprång för alliansen att ta in. Och om man bortser från Sifo blir skillnaden större, omkring 10 procent. Sverigedemokraterna ligger mellan 10 och 11 procent och om detta är de fem opinionsinstituten eniga. Skillnaden mellan blocken skulle bli 11,6 procent om man räknar med Fi.
Man kan alltså säga att både centern och kristdemokraterna har goda chanser att hålla sig kvar i riksdagen, medan chanserna för Fi tycks vara mycket små. Detta bäddar för ett regeringsskifte, men de rödgröna tycks inte få egen majoritet utan Sverigedemokraterna behåller sin vågmästarroll. Inget önskeresultat precis.
Tillsammans omfattar de fyra undersökningarna drygt 6 000 intervjuer. Så här ser de sammanvägda siffrorna ut för de olika partierna med förändringar från augusti inom parentes:

M  22,2  (+0,1)
FP    6,5  (+0,2)
C    4,8 (-0,3)
KD    4,9 (+0,8)
S  29,7 (-1,4)
MP  10,0 (-0,9)
V    7,3  (+0,3)
Fi    2,6 (-0,1)
SD   10,6  (+0,9)
Övriga 1,4  (+0,4)

Största enskilda förändring är minskningen för socialdemokraterna, även om den kanske inte är signifikant.
En del av de feministiska väljare, som skulle vilja se ett regeringsskifte med en rödgrön majoritetsregering, skulle kunna ändra på detta genom att inte rösta på Fi utan lägga rösten på något av de andra tre rödgröna partierna. Då skulle de rödgröna få mer än 52 procent. Så enkelt är det faktiskt. Om man ska tro på väljarundersökningarna en vecka före valet.

Naivt om framtidens energibalans.

I en partiledardebatt härom dagen uppkom en diskussion om befintliga kärnkraftverk ska få ersättas med nya. Den har uppmärksammats bl a här och här och här och här. En fråga gällde om Löfvens inställning till kärnkraften. Socialdemokraternas hållning är att kärnkraften ska avvecklas, men inte i en sådan takt att det riskerar att hota industrin. Socialdemokraterna har inget beslut om att avveckla reaktorer redan nästa mandatperiod. Miljöpartiet däremot vill avveckla två reaktorer de kommande fyra åren. Stefan Löfven vill se en blocköverskridande överenskommelse, där man först gör en analys av energibehovet.
”Det håller inte tillräckligt hög nivå att bara diskutera ett energislag. Vi ska i Sverige se till att vi har säker tillgång till energi vi behöver. Det ska vi ha till konkurrenskraftiga priser. Då är det vår uppgift som politiker att se till att vi kan nå en bred överenskommelse”, sa Löfven. ”Debatten är så otroligt förenklad”. Vi vet inte hur energibalansen ser ut i Sverige 2030, 2040”, fortsatte han.
”Centerledaren Annie Lööf kontrade med att säga: ”Det vet vi visst, jag kan skicka det till dig. Energimyndigheten har gjort analysen.”
Så kanske man säger om man är 31 år och född efter folkomröstningen om kärnkraft. Med lite längre erfarenhet lär man sig att vara försiktig med att lita till prognoser om framtiden.  Särskilt om de gäller en framtid som ligger 10, 20 år fram i tiden eller kanske ännu längre. Om den vet vi faktiskt inte allt.
Annie Lööfs centerparti ville i Linje 3 i folkomröstningen 1980 avveckla kärnkraften redan till 1990, Linje 3 skisserade energibalanser inte bara för 1990 utan också för 2000 och 2010. Jag roade mig med att kolla utfallet. I nedanstående diagram visas den faktiska energianvändningen 1978 för olika sektorer, energipropositionen för 1990, avvecklingsalternativen för 1990, 2000 och 2010 enligt Linje 3 i folkomröstningen samt det faktiska utfallet 2012 enligt Energimyndigheten/SCB.

Energianvändning på sektorer. (Källa Rösta Nej, Liber 1979, SCB)
Både energipropositionen och Linje 3 räknade alltså med en ökad energianvändning, lite snabbare för propositionen och långsammare för Linje 3. Men båda hade fel. Energianvändningen har faktiskt minskat från 1978 till 2012, mest för industrin. Transporter och övrigt (främst hushåll) ligger på ungefär samma nivå, vilket innebär en minskad energianvändning per capita i båda sektorerna om man tar hänsyn till befolkningsökningen sedan dess. Om Annie Lööf hade varit centerledare 1980 skulle hon alltså haft rejält fel om de framtida energianvändningen.
I nedanstående diagram redovisas energiförbrukningen vid motsvarande tidpunkter. Observera att totalsiffrorna är annorlunda och högre eftersom s k omvandlings- och överföringsförluster ingår.

Energianvändning på sektorer. (Källa Rösta Nej, Liber 1979, SCB)
Linje 3 räknade alltså inte med någon kärnkraft efter 1990. I verkligheten utnyttjades mer kärnkraft 2012 än vad propositionen beräknat för 1990, trots att två reaktorer i Barsebäck har avvecklats sedan dess. Detta motsvarar 25 % av energitillförseln. Linje 3 överskattade biobränsle för 2010 med mer än 50 %. Vattenkraften producerade omkring 20 % mer än vad Linje 3 antagit, trots att fyra stora älvar fortfarande inte är utbyggda. Oljeanvändningen har halverats sedan 1978, en mycket kraftig minskning, även om Linje 3 hade hoppats på en ännu större minskning. Men räknar man de fossila bränslena sammantaget är användningen faktiskt något mindre än vad Linje 3 räknade med eftersom man räknade med en ökad användning av främst kol med större utsläpp av koldioxid som följd. Här överskattade även energipropositionen den framtida kolanvändningen kraftigt.
Mest dramatiska skillnader är förstås användningen av sol och vind. Linje 3 räknade med 62 TWh från sol och vind medan verkligheten handlar om omkring 7 TWh, vilket i stort sett bara är vindkraft. Här gjorde Linje 3 en gigantisk överskattning av utvecklingsmöjligheterna, detta trots mycket generösa subventioner.
På punkt efter punkt kan man konstatera att Annie Lööf hade haft fel om den framtida energianvändningen om hon hade varit centerledare 1980.
Jag tycker att Stefan Löfven uttrycker ett realistiskt och ödmjukt förhållningssätt. Utvecklingsmöjligheterna för olika sektorer är osäkra, Vi kan faktiskt inte veta hur energianvändningen ser ut 2030 eller 2040. Inte ens Annie Lööf kan det oavsett vad hon säger.