Modern stadsbyggnadsforskning har visat att så kallade urbana verksamheter utgör en attraktionsfaktor för stadsmiljön. Butiker, restauranger och kulturverksamheter karaktäriserar ofta en intressant stadsmiljö. De gör det möjligt att från bostaden kunna gå och handla, äta, uppleva och se och träffa andra människor. Till sådana miljöer söker sig många människor.
För att kunna skapa utbud av urbana verksamheter krävs dels ett hyfsat stort befolkningsunderlag, vilket i sin tur förutsätter en viss bebyggelsetäthet, dels att det finns lokaler i gatuplanet. Dessutom är det bra om gatunätet gör det lätt kan ta sig fram i olika riktningar, vilket går i en kvartersstad med lagom små kvarter. Men utan täthet och lokaler uppstår inga urbana verksamheter. Så enkelt är det.
Redan Jane Jacobs hade förstått detta, som man kan läsa om i hennes bok The Death and Life of Great American Cities från 1961, men det tog lång tid innan kunskapen fick genomslag i planeringen. Jan Gehl är en dansk arkitekt, som också intesserat sig för livet mellan husen, vilket också var namnet på hans mest berömda bok från 1971.
Hornsgatan med lokaler i bottenvåningarna och ett livligt folkliv vid lunchtid.
När Södra stationsområdet byggdes under senare delen av 1980-talet fanns fortfarande modernismens stadsbyggnadsideal i bakhuvudet hos de då aktiva stadsplanerarna. Gator och gångvägar skulle separeras och lokaler i bottenvåningarna var inget man utgick ifrån. Men politikerna ställde krav på lokaler i bottenplanet åtminstone på vissa gator. Annars hade Södra stationsområdet blivit ännu torftigare än det faktiskt blev. Men det hade kunnat bli annorlunda.
Glest i Södra stationsområdet vid samma tidpunkt. Nästan inga lokaler och gångstråket är separerat.
Häromdagen gick vi på promenad längs Norra Hammarbyhamnen från Danvikstull mot Skanstull. Det var en härlig solig sensommardag med massor med människor ute på promenad.
Det är intressant att studera årsringarna i Norra Hammarbyhamnen. Den första delen av bostadsområdet var kvarteret Hamnvakten som byggdes 1981-1983 efter en typisk 80-talsplan, ritad av Aleksander Wolodarski. De sju bostadskvarteren grupperar sig kring en trevlig park mot sjösidan, men hela området är dessutom tillbakadraget omkring 40 meter från kajen. Mellan kajen, som nu utgör ett bilfritt promenadstråk och byggnaderna finns ett smalt grönstråk, som varken har karaktär av offentlig park eller privat trädgård, en yta som är ingens, en typisk förortsskapelse. Några år senare byggdes ett försäkringsskadecenter för bilar, en helt udda verksamhet att förlägga i ett sådant central innerstadsläge. Resten av bostadsområdet byggdes sedan under 1990- och 2000-talet, med en mer stadsmässig karaktär, där byggnaderna ligger närmare promenadstråket och kajen. Men även om det alltså ser ut som stadskvarter är utformningen fortfarande präglad av de gamla idéerna om funktionsseparering.
Norra Hammarbyhamnen utan kaféer och restauranger.
Detta är alltså bostäder utan lokaler i gatuplanet och i stort sett inte ens med utgångar i gatuplanet.
När vi promenerar längs denna soldränkta promenadväg längs vattnet saknas alltså nästan helt kaféer och restauranger. Vid Barnängsbryggan finns visserligen en krog, men bara kvällsöppen. En mobil glasskiosk, där man också kan få mackor och grillkorv är enda utbud på denna nästan två kilometer långa södervända innerstadssträcka.
Öde privata sittplatser utmed husen i stället för offentliga kaféer.
Man kan jämföra med Hornsbergs strand, byggd omkring 10-15 år senare, där man har tänkt om.
Hornsbergs strand med lokaler i bottenvåningar.
Hornsbergs strand har ju utvecklats till en mycket populär strandremsa, inte bara för den fina parken och badmöjligheterna. På denna norrvända strandgata vimlar det av olika sorters kaféer och restauranger, eftersom det både finns lokaler i bottenvåningarna och i paviljonger.
Populär servering vid Hornsbergs strand.
Möjligheterna hade alltså funnits även i Norra Hammarbyhamnen om man bara inte hade tänkt så fel. Men det är aldrig för sent att reparera misstaget. Bygg om, bygg till eller lägg serveringar på båtar.
För att kunna skapa utbud av urbana verksamheter krävs dels ett hyfsat stort befolkningsunderlag, vilket i sin tur förutsätter en viss bebyggelsetäthet, dels att det finns lokaler i gatuplanet. Dessutom är det bra om gatunätet gör det lätt kan ta sig fram i olika riktningar, vilket går i en kvartersstad med lagom små kvarter. Men utan täthet och lokaler uppstår inga urbana verksamheter. Så enkelt är det.
Redan Jane Jacobs hade förstått detta, som man kan läsa om i hennes bok The Death and Life of Great American Cities från 1961, men det tog lång tid innan kunskapen fick genomslag i planeringen. Jan Gehl är en dansk arkitekt, som också intesserat sig för livet mellan husen, vilket också var namnet på hans mest berömda bok från 1971.
När Södra stationsområdet byggdes under senare delen av 1980-talet fanns fortfarande modernismens stadsbyggnadsideal i bakhuvudet hos de då aktiva stadsplanerarna. Gator och gångvägar skulle separeras och lokaler i bottenvåningarna var inget man utgick ifrån. Men politikerna ställde krav på lokaler i bottenplanet åtminstone på vissa gator. Annars hade Södra stationsområdet blivit ännu torftigare än det faktiskt blev. Men det hade kunnat bli annorlunda.
Häromdagen gick vi på promenad längs Norra Hammarbyhamnen från Danvikstull mot Skanstull. Det var en härlig solig sensommardag med massor med människor ute på promenad.
Det är intressant att studera årsringarna i Norra Hammarbyhamnen. Den första delen av bostadsområdet var kvarteret Hamnvakten som byggdes 1981-1983 efter en typisk 80-talsplan, ritad av Aleksander Wolodarski. De sju bostadskvarteren grupperar sig kring en trevlig park mot sjösidan, men hela området är dessutom tillbakadraget omkring 40 meter från kajen. Mellan kajen, som nu utgör ett bilfritt promenadstråk och byggnaderna finns ett smalt grönstråk, som varken har karaktär av offentlig park eller privat trädgård, en yta som är ingens, en typisk förortsskapelse. Några år senare byggdes ett försäkringsskadecenter för bilar, en helt udda verksamhet att förlägga i ett sådant central innerstadsläge. Resten av bostadsområdet byggdes sedan under 1990- och 2000-talet, med en mer stadsmässig karaktär, där byggnaderna ligger närmare promenadstråket och kajen. Men även om det alltså ser ut som stadskvarter är utformningen fortfarande präglad av de gamla idéerna om funktionsseparering.
Detta är alltså bostäder utan lokaler i gatuplanet och i stort sett inte ens med utgångar i gatuplanet.
När vi promenerar längs denna soldränkta promenadväg längs vattnet saknas alltså nästan helt kaféer och restauranger. Vid Barnängsbryggan finns visserligen en krog, men bara kvällsöppen. En mobil glasskiosk, där man också kan få mackor och grillkorv är enda utbud på denna nästan två kilometer långa södervända innerstadssträcka.
Man kan jämföra med Hornsbergs strand, byggd omkring 10-15 år senare, där man har tänkt om.
Hornsbergs strand har ju utvecklats till en mycket populär strandremsa, inte bara för den fina parken och badmöjligheterna. På denna norrvända strandgata vimlar det av olika sorters kaféer och restauranger, eftersom det både finns lokaler i bottenvåningarna och i paviljonger.
Möjligheterna hade alltså funnits även i Norra Hammarbyhamnen om man bara inte hade tänkt så fel. Men det är aldrig för sent att reparera misstaget. Bygg om, bygg till eller lägg serveringar på båtar.
Bra observation. Norra Hammarbyhamnen och Södra Stationsområdet borde vara obligatoriska studieobjekt för stadsplanerare på temat Hur man inte ska göra. Fast även en del förmodernistiska kvarter på malmarna skulle må bra av fler kommersiella lokaler i bottenplanet. Vissa delar av stan är tämligen stendöda på kvällstid (kan i och för sig även vara en demografisk effekt av många barnfamiljer).
SvaraRaderaIntressant betraktelse. Själv har jag noterat att hus med hög sockel är för en fotgängare väldigt oattraktiva. Arkitekturhuset är skrämmande exempel. Men högre upp på samma gata byggs nu hus med lokaler i markplan. Fö är den snutt av gatan som angränsar till Arkitekturhuset, (Danderydsgatan?) en av stans vackraste miljö!
SvaraRaderaMed vårt klimat så borde vi testa fler arkader utmed markplan.