Rödgröna arkitekter

Arkitekternas medlemstidning Arkitekten presenterar i septembernumret en undersökning av arkitekternas parisympatier. Den visar på en dramatiskt stor skillnad gentemot valmanskåren i sin helhet. Skulle svenska folket rösta som arkitekterna gör skulle Åsa Romson bli statsminister (alternativt Gustav Fridolin). Sen skulle Miljöpartiet kunna välja om de vill samarbeta med Vänsterpartiet, Feministiskt alternativ eller Socialdemokraterna för att få ihop en majoritetsregering. Ja, det skulle i och för sig räcka med Folkpartiet också, även om detta vore ett mer osannolikt alternativ. Varken Centerpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna skulle för övrigt komma in i riksdagen. Det rödgröna blocket skulle samla tre gånger så många röster som alliansen. En förklaring till detta kan ju vara att arkitekter oftast arbetar med förändring av samhället på sätt som till en del grundar sig på sociala och miljömässiga mål.
Är detta nu ett problem? Det är naturligtvis ett problem om arkitekterna inte kan skilja på  den egna politiska uppfattningen från den som är beslutad av politiska majoriteter i stat, landsting eller kommun. Men att man har en privat uppfattning borde inte hindra att man lojalt följer politiska beslut.
En arkitekt som sympatiserar med miljöpartiet borde utan problem kunna arbeta med planläggningen av Förbifart Stockholm. En arkitekt som sympatiserar med Vänsterpartiet borde kunna projektera friskolor, som ska drivas med vinstsyfte. Problem kanske uppstår om svaga politiker inte förmår att formulera vad man själv vill åstadkomma. Eller…

Fördelningen av partisympatier är för övrigt ganska snarlik den som gäller EU-valet i mitt partidistrikt här på centrala Södermalm. Där fick miljöpartiet drygt 28 procent och Fi 18 procent. Kanske bor det till och med många arkitekter här. Kanske också journalister och sociologer, andra yrkesgrupper som anses rösta vänster, vad vet jag.