Jag läser Stina Oscarsons krönika i Dn Kultur: ”En ny kulturminister måste riva hindren som skymmer vår sikt”. Hon menar att en ny kulturminister måste säkra våra kulturbyggnader från översvämningar och riva de hinder som byggts för våra siktlinjer.
Inte bokstavligt kanske, men som utgångspunkt tar hon ändå ett tydligt sikthinder i Stockholm, nämligen Kulturhuset. Men hon börjar från ett missförstånd. I dagarna firar Kulturhuset 40 år.
”Oj vilken satsning det måste varit då!", säger hon till en kvinna som var med när det byggdes. "Ja", säger hon, "fast man byggde bort siktlinjerna. Av okunskap." Förr var det fri sikt från Wennergrens center ända till slottet. Det är viktigt för människan att kunna se långt, tänker jag. Men den linjen bröts. Man trodde alltså att man satsade, men man byggde bort siktlinjerna. Av okunskap.
Det är ju lite intressant att Stina Oscarsson säger sig utgå från att ”konsten är grund för bildning”, samtidigt som hon borde veta att det är kunskap som är grunden, eller i alla fall borde vara det. För själv demonstrerar hon djup okunskap om historien om siktlinjerna.
Nedre Norrmalm 1940 utan siktlinjer.
För så var det alltså inte, det där med siktlinjerna. Även om det hade kunnat skapas siktlinjer till Slottet fanns det inga 1974, när Kulturhuset öppnades i sin helhet. Bakom Kulturhuset låg ett gytter av gamla byggnader med anor från 1600-talet och framåt, med ett gatunät som avvek från Sveavägens riktning. Där fanns t ex den smala Norra Smedjegatan, som försvann när Gallerian byggdes. Där låg Brunkebergstorg högt upp på toppen av Brunkebergsåsen, ett av stans mest livliga torg och en trafikknutpunkt för busstrafiken. Bara nivåskillnaden skulle ha hindrat varje siktlinje mot Slottet. Fram till Norrmalmsregleringen slutade Sveavägen dessutom redan vid Kungsgatan.
Nedre Norrmalm idag.
Men tanken har ju funnits. I Lindhagenplanen skisserades en bred boulevard hela vägen fram till Gustav Adolfs torg. Men den genomfördes ju bara delvis. För Sveavägens del en något smalare gata som slutade vid Sveaplatsen, nuvarande Sergels torg.
Nedre Norrmalm enligt Lindhagenplanen 1866.
Lindhagenplanen genomfördes ju bara delvis och inte i den här delen. Men det hade ju ändå kunnat bli annorlunda. Enligt den så kallade EGT-planen 1965 av Erskine, Geisendorph och Tengbom skulle Sveavägen fortsätta i en bred gågata, en ”corso”, fram till Gustav Adolfs torg.
Anders Tengbom, Léonie Geisendorf och Ralph Erskine 1966 framför en modell av sitt förslag för Nedre Norrmalm.
Av olika skäl genomfördes tyvärr inte detta tävlingsförslag. Med stor säkerhet skulle denna del av City varit en attraktivare plats med mer stadsliv. Något dödare än nuvarande Brunkebergstorg kan man ju knappast tänka sig. Men siktlinjen från Wenner-Gren Center skulle ändå brytas, eftersom corson var vinklad och inte fortsatte rakt fram i Sveavägens sträckning utan skulle ha blivit något vinklad.
EGT-planen 1965.
För övrigt fyller Léonie Geisendorf 100 år i år. Hon är kanske mest känd som skapare av S:t Görans Gymnasium, en av Sveriges mest Le Corbusierinspirerade byggnader, älskad och hatad av många, men få är likgiltiga.
S:t Görans Gymnasium, arkitekt Léonie Geisendorf.
Hon har dessutom ritat några uppskattade radhus vid Riksrådsvägen i Baragmossen-Skarpnäck. En gång hade jag Léonie Geisendorf till bordet vid en middag på Stockholms Byggnadsförening. Hon var då över 80 år, men en riktig krutgumma.
Radhus vid Riksrådsvägen, arkitekt Léonie Geisendorf.
Någon har nämnt Oscarsson som kandidat till ny kulturminister. Det tror jag är uteslutet. Även om Oscarsson är ung och uppvuxen i Skellefteå borde hon kunnat ta reda på fakta. Kunskapen finns ju lätt tillgänglig.
Inte bokstavligt kanske, men som utgångspunkt tar hon ändå ett tydligt sikthinder i Stockholm, nämligen Kulturhuset. Men hon börjar från ett missförstånd. I dagarna firar Kulturhuset 40 år.
”Oj vilken satsning det måste varit då!", säger hon till en kvinna som var med när det byggdes. "Ja", säger hon, "fast man byggde bort siktlinjerna. Av okunskap." Förr var det fri sikt från Wennergrens center ända till slottet. Det är viktigt för människan att kunna se långt, tänker jag. Men den linjen bröts. Man trodde alltså att man satsade, men man byggde bort siktlinjerna. Av okunskap.
Det är ju lite intressant att Stina Oscarsson säger sig utgå från att ”konsten är grund för bildning”, samtidigt som hon borde veta att det är kunskap som är grunden, eller i alla fall borde vara det. För själv demonstrerar hon djup okunskap om historien om siktlinjerna.
För så var det alltså inte, det där med siktlinjerna. Även om det hade kunnat skapas siktlinjer till Slottet fanns det inga 1974, när Kulturhuset öppnades i sin helhet. Bakom Kulturhuset låg ett gytter av gamla byggnader med anor från 1600-talet och framåt, med ett gatunät som avvek från Sveavägens riktning. Där fanns t ex den smala Norra Smedjegatan, som försvann när Gallerian byggdes. Där låg Brunkebergstorg högt upp på toppen av Brunkebergsåsen, ett av stans mest livliga torg och en trafikknutpunkt för busstrafiken. Bara nivåskillnaden skulle ha hindrat varje siktlinje mot Slottet. Fram till Norrmalmsregleringen slutade Sveavägen dessutom redan vid Kungsgatan.
Men tanken har ju funnits. I Lindhagenplanen skisserades en bred boulevard hela vägen fram till Gustav Adolfs torg. Men den genomfördes ju bara delvis. För Sveavägens del en något smalare gata som slutade vid Sveaplatsen, nuvarande Sergels torg.
Lindhagenplanen genomfördes ju bara delvis och inte i den här delen. Men det hade ju ändå kunnat bli annorlunda. Enligt den så kallade EGT-planen 1965 av Erskine, Geisendorph och Tengbom skulle Sveavägen fortsätta i en bred gågata, en ”corso”, fram till Gustav Adolfs torg.
Av olika skäl genomfördes tyvärr inte detta tävlingsförslag. Med stor säkerhet skulle denna del av City varit en attraktivare plats med mer stadsliv. Något dödare än nuvarande Brunkebergstorg kan man ju knappast tänka sig. Men siktlinjen från Wenner-Gren Center skulle ändå brytas, eftersom corson var vinklad och inte fortsatte rakt fram i Sveavägens sträckning utan skulle ha blivit något vinklad.
För övrigt fyller Léonie Geisendorf 100 år i år. Hon är kanske mest känd som skapare av S:t Görans Gymnasium, en av Sveriges mest Le Corbusierinspirerade byggnader, älskad och hatad av många, men få är likgiltiga.
Hon har dessutom ritat några uppskattade radhus vid Riksrådsvägen i Baragmossen-Skarpnäck. En gång hade jag Léonie Geisendorf till bordet vid en middag på Stockholms Byggnadsförening. Hon var då över 80 år, men en riktig krutgumma.
Någon har nämnt Oscarsson som kandidat till ny kulturminister. Det tror jag är uteslutet. Även om Oscarsson är ung och uppvuxen i Skellefteå borde hon kunnat ta reda på fakta. Kunskapen finns ju lätt tillgänglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar