Skinka och kålrotslåda till julbordet

Till skinkan krävs enligt min mening den traditionsenliga finska kålrotslådan. I övrigt kan man vara mer flexibel kring julmaten.

Finsk kålrotslåda efter i Iris recept.

Så här gör man:

Två stora kålrötter eller tre mindre
1 hg margarin
1 dl vetemjöl
1-3 msk sirap
2 dl gräddmjölk
1 kryddmått vitpeppar
Lite riven muskot efter smak
Skär kålroten i tärningar. Koka i saltat vatten ca 30 minuter. Mosa fint (eller använd en food processor). Tillsätt mjölet, sedan övriga ingredienser och blanda väl. Häll i ugnseldfast smord form, släta till ytan och häll ströbröd över. Gör ett fint mönster i ytan med spetsen av en kniv. Grädda i ugn, 200 grader i en timme.

Gör man den en dag innan kan den värmas i ugn på julafton. Gott till julskinkan.

Prisfall på bostäder eller bostadskrasch?

Priserna faller nu på bostadsmarknaden, i Sverige och i synnerhet i Stockholmsregionen, efter att ha stigit i sex år. Snittpriset i länet är nu på samma nivå som för 1,5-2 år sedan. Priset är nu ca 9 % lägre än somras, men det är fortfarande drygt 30 % högre än för 4 år sedan. Bilden är ungefär densamma för Stockholms län, Stockholms stad och för innerstaden som helhet. Däremot skiljer sig bilden för vissa ytterkommuner, där priserna fortfarande stiger. Kanske har en del bostadsspekulanter insett att priserna centralt är för höga. För dem som köpte en bostadsrätt för några år sedan är värdeökningen fortfarande rejäl med prisuppgångar på 50 % eller mer.

 Priser på bostäder i Stockholms län 2014-2017, kr/kvm. Pris i november -17: 55 100 kr/kvm.

Priser på bostäder i Stockholms stad 2014-2017, kr/kvm. Pris i november -17: 68 400 kr/kvm.

Priser på bostäder i Stockholms innerstad 2014-2017, kr/kvm. Pris i november -17: 87 400 kr/kvm.
Priset borde vara ett resultat av skillnaden mellan utbud och efterfrågan. Priset stiger när det är brist tills en balans uppstår. Vi har haft brist på bostäder i Stockholmsregionen sedan 1990-talet, då bostadspolitiken lades om radikalt. Bristen har lett till nästan ständigt ökande priser. Under den senaste tiden har dock bostadsbyggandet ökat från omkring 9-10 000 lägenheter per år under 2013 och 2014 till ca 12-14 000 lägenheter per år under 2015-2017.

 Påbörjade och färdigställda lägenheter per år 2013-2017. (Sista kvartalet 2017 är en framskrivning, färdiga siffror finns ännu inte. Skillnaden mellan påbörjade och färdigställda är svår att förklara, om inte antalet pågående byggen ständigt ökar).
Tillsammans med permanentning av fritidshus och ombyggnad av lokaler och vindar,  som brukar uppgå till ett par tusen bostäder per år kan det ökade tillskottet ungefär motsvara befolkningstillväxten under de tre senaste åren. Det innebär att bostadsbristen inte förvärras längre för första gången på många år. Det är i så fall en rimlig förklaring till att priserna inte längre stiger av detta skäl. Amorteringskravet kan naturligtvis också bidra till detta. I så fall borde prisfallet stabiliseras på ungefär nuvarande nivå eller strax under denna.
Prisfallet kan alltså vara en naturlig anpassning till utbud och efterfrågan, men det kan också vara en psykologisk effekt av många varningar, som man kunnat läsa under den senaste tiden. När priserna inte längre stiger och mäklare börjar prata om kommande prisfall, drar både köpare och säljare öronen åt sig och blir försiktiga. Man tänker, kanske får jag betala mindre om jag väntar några månader. Kanske ska jag inte sälja just nu. Det förstärker effekten.
Om prisfallet fortsätter kommer nyproduktionen säkerligen att minska under de närmaste åren. Allt talar dock för att befolkningstillväxten fortsätter vilket kommer att motverka fortsatt prisfall. De flesta som byter bostad flyttar dock inte till en nybyggd bostad. Det ökade utbudet av nybyggda bostäder är marginellt, jämfört med nivån på flyttningar på bostadsmarknaden. Omkring en kvarts miljon personer flyttar inom regionen varje år. Statistiken över bostadsflyttningar och nyproduktion av bostäder att sambandet historiskt är ganska svagt om det alls finns något samband. Vid den ekonomiska krisen under början av 1990-talet minskade bostadsbyggandet till en tredjedel, men antalet bostadsflyttningar påverkades inte alls.
Bostadsmarknaden fungerar som andra marknader med uppgång och nergång. Jag skulle tro att bostadsproducenterna blir försiktigare och att utbudet sjunker under de närmaste åren, vilket kan stabilisera prisnivån.

Hans Lind
En som däremot hoppas på ett rejält prisfall är Hans Lind, professor emeritus i fastighetsekonomi, som anser att Sverige behöver en rejäl bostadskrasch för att vi ska få en sund bostadsmarknad. Han hoppas på en halvering av bostadspriserna för att de som har svårast att komma in på bostadsmarknaden ska få en chans. Staten skulle kunna framkalla en sådan krasch genom att dels öka räntan, dels själv bygga billiga bostäder, tills vi åter får överskott på bostäder, som situationen var under början av 1970-talet mot slutet av miljonprogrammet. Men dit tror jag att det är mycket långt och knappast önskvärt.

Vad som då skedde var ju att de minst attraktiva bostäderna tömdes, att dessa bostadsområden stigmatiserades och att en del bostäder revs. Dessutom sjönk bostadsbyggandet till absoluta miniminivåer under många år. Jag tror inte att det är något vi ska åstadkomma avsiktligt.
Idag skulle ett sådant prisfall sannolikt orsaka en ekonomisk kris för hela landet, när hundratusentals människor förlorar miljoner och bankerna miljarder. Det marknadsstyrda bostadsbyggandet skulle upphöra helt för mycket lång tid och kräva att staten tog över hela ansvaret för bostadsförsörjningen.

P.S. Vi kanske kan hoppas på inflationen. Om bostadspriserna sjunker nominellt med 5 % om året dröjer det knappt 10 år innan de realt halverats med dagens inflation på 2 %. Skulle de sjunka nominellt med 2 % om året minskar de realt med en tredjedel på samma tid. Även detta skulle antagligen medföra allvarliga samhällskonsekvenser men ändå inte drabba lika hårt.

Vad fan får jag för pengarna?

Alltsedan Nya Karolinska öppnade har vi praktiskt taget dagligen läst om trubbel och kaos, it-system som ligger nere och hur andra sjukhus behöver ta över patienter.  I dagens DN ägnas ett helt uppslag om hur Stockholms läns landsting betalar ut miljontals kronor i konsultarvode till nyexaminerade managementkonsulter i 25-30-årsålderna utan tidigare erfarenhet av sjukvård, men med timarvoden på 2 600-2 800 kronor. En konsult kan tjäna 700 000 kronor på en månad men på fakturorna saknas specifikationer på vad som har utförts. Flertalet fakturor har samma person som referens som tidigare arbetat på konsultbolaget. Någon jävsutredning har dock aldrig genomförts.

Nya Karolinska sjukhuset.
Jurister anser att detta är brottsligt och borde leda till åtal. ”Det borde vara straffbart”, säger Joakim Nergelius, professor i juridik. ”Det kan handla om trolöshet mot huvudman.” Han har aldrig skådat någon liknande penningrullning. Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i juridik håller med.
Själv har jag omkring 20 års erfarenhet av upphandling, dels som beställare, dels som utförare (dock inte samtidigt). Jag har gått fler kurser om offentlig upphandling, och jag måste tillstå att även jag är häpen över denna till synes totala brist på offentlig kontroll och dessa orimliga taxor. Standardtimlön på 2 600-2 800 kronor betalas för juniorkonsulter med pengar som kommer från vår landstingsskatt, som vi trodde skulle användas till bra sjukvård och kollektivtrafik. Jag säger som en del andra: ”Vad fan får jag för pengarna?”
Men dessutom kan man i samma DN läsa om det kaos som har uppstått i pendeltågstrafiken i Stockholmsregionen. Den av landstinget sedan en vecka införda skipstop-trafiken, där vissa tåg inte stannar vid ett antal stationer, har snarast varit ett fiasko med förseningar och inställda tåg, vilket ytterligare har förvärrat situationen. Man lyckas inte få ut tillräckligt många tåg i trafik, och tågen är dessutom för korta.

Trängsel på pendeltågstationer.
En bidragande förklaring till eländet tycks vara att den tågtäthet på 24 tåg i timmen som tidigare utlovats sänkts till 16 tåg i timmen, trots att den nya Citybanan skulle bidra till en kapacitetsökning. Men ligger felet hos det borgerligt styrda landstinget som svarar för trafiken, hos MTR som kör tågen eller hos den rödgröna regeringen som står för infrastrukturen? Problemet fanns redan innan skip-stoptrafiken, det har bara förvärrats. Kanske det är ett problem att låta ett bolag i Hong Kong köra tåg i Sverige. Blir det inte bättre tar folk bilen, men det är inte heller någon lösning.

Citybanan kostar 16,8 miljarder kronor att bygga enligt Trafikverket. 
Alla skyller ifrån sig. Men problemen kan bara bli värre. Regionen växer befolkningsmässigt med 100 000 invånare på tre år. På 10 år blir det 334 000 nya invånare som behöver fungerande sjukvård och kollektivtrafik, För att inte tala om bostäder. I alla fall om man ska tro landstingets senaste prognos. Det betyder att det behövs mellan 15 000 och 20 000 nya bostäder per år. Förra året byggdes det ca 14 000 lägenheter. Under de tre första kvartalen 2017 har det byggts ca 10 000 lägenheter. Hyfsat mycket men ändå inte tillräckligt.
Tidigare i höstas presenterade Tillväxt- och regionplaneförvaltningen i landstinget scenarier för befolkningsutvecklingen under kommande 40 år. Befolkningen kan under den tiden växa från 2,3 miljoner idag till omkring 4 miljoner, men i vart fall betydligt mer än 3 miljoner. ”Detta är uppgifter som är viktiga för Stockholms läns landsting och länets kommuner som underlag för planering och budgetering av exempelvis barn- och mödrahälsovård, förlossningar, skolor, vårdbehov för äldre samt för kollektivtrafik”, säger Hanna Wiik, chef för Tillväxt- och regionplaneförvaltningen.
Det är onekligen en utmaning. Men vad fan får vi för pengarna?

Uppdatering 22 december - mer jäv och It-kaos
Nyheterna om Nya Karolinska haglar. I dagens DN kan vi läsa om fler personkopplingar mellan Karolinska och konsultföretaget BCG, som skickar opreciserade fakturor på jättebelopp till Karolinska. En ledamot ur Karolinska universitetssjukhusets styrelse får lämna styrelsen. Han har suttit i styrelsen i 10 år och var under 19 år vd i den konsultfirma, BCG Norden, som fakturerat KI, alltså under samma period. Tala om olämpliga personkopplingar för att inte tala om jäv. Han har dessutom haft uppdrag i elva andra bolag, är bland annat vd i ett riskkapitalbolag och har  bedrivit ekonomisk verksamhet i ett skatteparadis.
I förra veckan presenterade sjukhusdirektör Melvin Samsom planerna för nästa års sjukhusflytt som görs i flera etapper. En del av Nya Karolinska utgörs av en forskningsbyggnad för 800-900 forskare, en byggnad, som redan är invigd. Men nu meddelas att forskarna inte får flytta in i början av januari som planerat, eftersom man inte kan garantera att it-nätverket klarar både patienter och forskare, efter de omfattande tekniska problem med it-nätverket, som man har haft hittills. När det kan ske är oklart. Arbetet med att förbättra nätverket på Nya Karolinska går nämligen mycket långsamt.

Höga hus Stockholm - arkitekturguide

En färsk bok av Dan Hallemar behandlar enligt titeln ”Höga hus Stockholm” (Arkitektur förlag). Boken är intressant men urvalet av hus är tyvärr alltför snävt. Boken är tunn (104 sidor) men kunde trots detta ha innehållit mer. Hallemar berättar utförligt om om Kaknästornet och Victoria Tower, men inte om Kista Torn eller Kista Science Center. Han berättar om Skatteskrapan, Folksamhuset och Wenner-Gren Center, men inte om DN-huset eller Söder Torn. Jag saknar förstås Söder Torn – Haglunds pinne - som är ett av våra högsta bostadshus och dessutom det kanske mest omdiskuterade under planeringsprocessen.

Nyutkommen arkitekturguide om höga hus.
Totalt behandlas 11 projekt som tillsammans innehåller 17 höga hus, om man är välvillig, eftersom Hökarängshuset knappast kan betraktas som ett särskilt högt hus, med 9 våningar och 30 m höjd. Då finns det minst 300 högre byggnader i Stockholmsområdet, men kanske inte så många bostadshus från tidigt 1950-tal. Men från början var det faktiskt tänkt att Hökarängshuset skulle bli 13 våningar högt, liksom en hel del andra hus från samma tid faktiskt blev. Det var politikerna som satte stopp för det, ”tyvärr”, enligt arkitekten David Helldén. Så det hus som i boken får representera 1950-talets höga bostadshus är ett hus som inte blev så högt som det var tänkt. Men höghuset i Kärrtorps centrum från 1951 och ritat av Hjalmar Klemming fick faktiskt bli lite högre, men är inte behandlat i boken. Inte heller Västertorpshuset om 12 våningar från 1953 (ritat av Fastighetskontoret) eller Högdalens höga centrumhus om 14 våningar från 1958 (ritat av HSB:s arkitektkontor). Enligt Emporis definition uppfyller inte Hökarängshuset definitionen på en ”high-rise building” vilket förutsätter minst 12 våningar.

Söder  torn saknas i Höga hus Stockholm.
Urvalet är alltså något märkligt. Här ingår en kyrka, Engelbrektskyrkan, av Lars Israel Wahlman, ser kanske ganska hög ut på höjden där den står. Men den är bara 65 m hög och det finns faktiskt 10 kyrkor som är högre med Klara kyrka i topp med sina 116 m.

Grindtorp saknas.
Det finns också ett antal böjda höga hus i regionen, t ex i Tanto på Södermalm, Storstugan och Grindtorp i  Täby, samt de två Aspnäshusen i Järfälla, men inte något sådant hus finns representerat. Det finns också höga skivhus från miljonprogrammet på många håll i regionen, men inte något av dessa hus finns heller med i boken.

Kista Science Center saknas...
I stället för att berätta om fler höga hus gör Hallemar många utvikningar av mer eller mindre starkt intresse för den som är intresserad av höga hus. Om Kungstornen berättar han till exempel om fredsfirandet på Kungsgatan. Och vilken betydelse har det att filmatiseringen av Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan” förbjöds för lansering utomlands? Eller att Björkhagenhusets arkitekt Georg Varhelyi var personligen bekant med Ernö Goldfinger, arkitekten bakom Balfron Tower och Trellic Tower i London, som fick låna  namnet till James Bondfilmen med detta namn?

S:t Eriks årsbok 2010 om höga hus.
För några år sedan (2010) hade Samfundet S:t Eriks årsbok höga hus som tema. Det är en betydligt fylligare bok (och mer än dubbelt så tjock).  och händelsevis också med en uppsats av Dan Hallemar, där han diskuterar några höga hus som inte finns med i den nya arkitekturguiden, men som jag har nämnt här ovan, vilket understryker det något godtyckliga urvalet av alltför få höga hus i Stockholm.

Tyresö View saknas...
Många av våra höga hus byggdes under slutet av 1950-talet och under 1960-talet. Under 1970-, 1980- och 1990-talet byggdes däremot ganska få. Men efter sekelskiftet har det åter blivit mer och mer populärt att bygga höga hus och fler är på gång. Tyresö View (2014), de två tornen vid Liljeholmskajen (2014 och 2017) och de två vid Kungsholmsporten (2011) och det vid Lindhagensgatans slut (2012) tillhör våra högsta bostadshus, som inte behandlas i boken.

Stockholm One i Hammarby Sjöstad kommer...
Under de närmaste åren kommer ett antal nya höga hus att färdigställas vid Hagastaden, Tanto, Liljeholmskajen, Marievik, Telefonplan, Värtan, Hammarby Sjöstad och på andra ställen. Intrycket blir faktiskt att den nyutkomna arkitekturguiden om höga hus i Stockholm kommer att kännas inaktuell redan om ett fåtal år. Kanske det är därför ambitionsnivån har satts så lågt.

Södra Skanstull vinner Planpriset 2017

Sveriges Arkitekter delar varje år ut Planpriset för att stimulera, utveckla och ge spridning åt goda exempel för årets bästa samhällsplanering eller stadsplanering. I år var det stadsdelen Södra Skanstull, som fick priset. Juryn belönar ett väl utfört planarbete som tar sig an en eller flera angelägna stadsbyggnadsfrågor.

Perspektiv mot söder.
Stadsdelen Södra Skanstull ska knyta ihop Södermalm med Gullmarsplan. Södra Skanstull är ett område med kommers och stadsliv men också trafikbuller, stora outnyttjade ytor, spår, barriärer och höjdskillnader. Här finns Årstavikens promenadstråk, odlings-, båt- och idrottsverksamheter. Här vill man skapa en levande och blandad stad genom ett öst-västligt gatustråk under broarna från den lägre kajnivån till Ringvägen med nya torg och gång- och cykelmöjligheter mellan stadsdelarna.

Perspektiv med några av broarna.
Längs med gatustråket byggs en blandad stadsdel med ca 750 bostäder, kontor, hotell med idrott, handel, kaféer och restauranger i bottenvåningarna. De befintliga hotell och Åhlénskvarteren byggs till över bilramperna med 5-7 våningars bebyggelse, samma höjd som omgivande kvarter på Södermalm.
Nya sport- och idrottsaktiviteter tillkommer närmare Eriksdalsbadet. Stadsdelen vid Skanstull får en ny stadsfront mot Gullmarsplan och Årstavikens dalgång. De som jobbar och bor i området har varit med i planprocessen.

Perspektiv mot norr.
Juryn för Sveriges Arkitekters Planpris uppskattade den lokala förankringen och igår tog en glad grupp från Stockholms stadsbyggnadskontor, White och Spacescape emot Planpriset på Arkitekturgalan.

Södra Skanstull, plan.
”Södra Skanstull innehåller alla utmaningar det innebär att knyta ihop och komplettera staden. Idag är det en miljö som präglas av den trafik som genomkorsar området. I planeringsarbetet har arkitekterna tagit avstamp i de kvaliteter som finns och i erfarenheter hos de som lever och verkar i området”, säger juryns ordförande Birgitta Lööf, arkitekt SAR/MSA och biträdande stadsbyggnadsdirektör i Göteborg.

Nytt stråk genom området.
Juryns motivering i sin helhet: ”Den omsorg om människorna på platsen som ligger till grund för planprogrammet för Södra Skanstull ger det en stark lokal förankring. Det blir trovärdigt att dess stadsbyggnadsstrategi leder till en dynamisk och levande stadsmiljö av stort värde för att på sikt utvidga Stockholms innerstad mot söderort. Utmaningen att läka staden i den här typen av ytterst komplexa miljöer blir allt vanligare i våra städer. I Södra Skanstull har Stockholm lyckats visa att det kan vara möjligt.”

Befolkningstäthet i området.
Under arbetet med att ta fram ett planprogram för södra Skanstull har Spacescape varit delaktiga som expertstöd åt Stockholms stad genom Alexander Ståhle, Malin Dahlhielm och Joel Hernbäck. En nulägesbeskrivning av områdets stadsbyggnadsförutsättningar har tagits fram, som innefattar stadslivsobservationer och analyser av tillgänglighet, mötesplatser, rekreation och trygghet. Spacescape har bistått i designarbetet i en serie workshops och har genomfört plananalyser av bland annat stadslivs- och handelspotential.
Planområdet är onekligen en stor utmaning, med alla broar och nivåskillnader. Det blir spännande att se hur planen genomförs och om intentionerna verkligen kan förverkligas.

Köldrekord och snökaos

För några dagar sedan var det ruskigt kallt i Nikkaluokta och ett nytt köldrekord sattes för säsongen. Natten mot söndag uppmätte SMHI -22 grader i Nikkaluokta, vilket var nytt säsongslägsta. Men bara några dagar senare slogs rekordet. Enligt SMHI uppmättes säsongens hittills lägsta temperatur under natten till tisdagen med 30,3 minusgrader i Gielas i södra Lapplandsfjällen. Men något rekord är det ju inte. Den 4 november 1952 var det hela -39° i Nikkaluokta.

Snökaos stoppar all busstrafik i innerstaden.
Och i morse vaknade vi också i Stockholm med snö på taken. Men något snörekord var det inte nu heller även om jag uppskattade det till ett par dm snö frampå förmiddagen. Men novemberrekordet i Stockholm sattes med 39 centimeter snö så sent som 9 november 2016. Förra året alltså. Men det var ändå tillräckligt för att orsaka kaos i trafiken. Samtliga bussar i Stockholms innerstad fick ställas in på tisdagsmorgonen på grund av svår halka och kraftigt snöfall. Först vid lunchtid började de rulla i gång igen. Snörekordet för november i Sverige är annars från 1925 med 190 cm i Kopparåsen i Jukkasjärvi, Kiruna. Det står sig ännu.

Uppdatering fredag 24 november
På onsdagen föll mer snö men redan på torsdagen töade snön bort igen.

Kulturprofil

DN har idag publicerat en artikel om en kulturprofil med anknytning till Svenska akademien som utsatt ett antal kvinnor för övergrepp. Inget namn nämns men många ledtrådar ges.

Jag googlar några minuter och sen hittar jag den här artikeln, också i DN, för några år sen. Det tycks vara svaret på gåtan.

Svårare än så var det alltså inte. Men jag har inte heller nämnt något namn.

Uppdatering den 22 november:

Högbergsgatan 44 - Sila mygg och svälja kameler

Idag skriver DN om det röda trevåningshuset på Högbergsgatan 44, i hörnet vid Kvarngatans trappor, där det finns förslag om bygglov för en påbyggnad med 2-3 våningar, ett beslut som kan tas på delegation.

DN slår larm om hotad 1800-talsbebyggelse idag.
Byggnaden kan ses från mitt vardagsrumsfönster, och är obestridligen karaktäristisk genom sin utformning och fasadutsmyckning. Byggnaden är från 1852 och låg då vid Fatburens strand. Den fick sin nuvarande form 1903, som privatpalats för en grosshandlare.

Högbergsgatan 44 ska byggas på med flera våningar.
Jag blir onekligen förvånad över detta, särskilt som jag själv nyligen nekades balkongbygge mot gården i ett hus i angränsande kvarter, där jag bodde tidigare och där de flesta hus redan har fått balkonger. Där skulle inte gatubilden påverkas ett smack. Vid Högbergsgatan skulle gatubilden påverkas avsevärt minst sagt, faktiskt förvanskas. Här kan man tala om att staden silar mygg och sväljer kameler.
Skönhetsrådet har avstyrkt och dess sekreterare Henrik Nerlund är förvånad. Han trodde att det skulle finnas större förståelse för värdet av 1800-talsbebyggelsen. Jag instämmer i hans bedömning, och jag vill understryka att jag inte är motståndare till högre hus i allmänhet. Det är försämringen av stadsbilden jag är emot. Jag kan tänka mig fler våningar på andra byggnader i närheten, men varför här?

Fastigheten Nederland mindre 7 i hörnet mellan Högbergsgatan och Kvarngatans trappor är bara gulmärkt.
Byggnaden är bara gulmärkt enligt stadens kulturhistoriska klassificering, vilket innebär ”positiv betydelse för stadsbilden och/eller av visst kulturhistoriskt värde”. Jag är förvånad över låga denna värdering. De mest värdefulla husen är blå- eller grönmärkta. Om bygglovet beviljas kan man dessutom luta sig emot att detaljplanen från 1959 tillåter högre hus, men då avsågs hela kvarteret att rivas, vilket är helt inaktuellt. 

Fortsatt regnig höst på Gotland

Fram till slutet av maj regnade det ganska lite på Gotland, och som vanligt började man tala om sjunkande grundvatten och bevattningsförbud. Men under juni och juli regnade det normalt igen och från augusti till och med oktober regnade det mer än normalt.
Perioden december 2016-maj 2017 var visserligen torrare än normalt, men från juni till och med oktober har det regnat mer än normalt.
Under de senaste 30 åren har det regnat i snitt 490 mm per år på Gotland. Under de senaste  sju åren (2010-2016) regnade det 538 mm i snitt..

Nederbörd i Visby 1980-2016 i mm/år.
 Under de senaste 12 månaderna har det regnat hela 622 mm, alltså betydligt mer än normalt. Så Region Gotland kan nog inte skylla på det torra vädret när vattnet inte räcker till.
Räknat på de senaste 12 månaderna har det regnat mer än normalt på Gotland, och särskilt mycket under september-oktober. Så här ser nederbördsstatistiken för Visby ut för de senaste åren.

Nederbörd i Visby, mm per månad 2013-1017.

Så med den regniga hösten fylls grundvattenmagasinen på. Också Tingstäde träsk är på väg att fyllas upp. "Hurra, va mycket det har regnat", skrev Region Gotland i ett pressmeddelande. Men enligt Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, är grundvattennivåerna i de stora magasinen fortfarande under det normala medan nivåerna i de små magasinen faktiskt är över det normala för årstiden. De små magasinen handlar mest om enskilda brunnar, medan de stora magasinen framförallt är sand- och grusåsar, där kommunala vattentäkter ofta finns. Trots allt regn säger Susanne Bjergegaard Pettersson, chef för vatten- och avlopp på Region Gotland, att vattenbristen inte är över. Gotland behöver fortfarande nästan en hel årsnederbörd extra för att nivåerna i öns stora vattenmagasin ska bli normala. Och det kommer troligtvis ändå att bli bevattningsförbud nästa sommar. Trots att det regnat mer än normalt!
Problemet handlar delvis om att det har regnat mycket under en kort period, och att grundvattennivåerna inte fylls på då utan att vattnet i stället rinner ut i Östersjön. Alla utdikningar som ägde rum under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har inneburit att en massa mindre träsk och våtmarken försvunnit. Det är bättre om det regnar lite jämnt då och då. På sikt borde nog en del våtmarker återställas där det är möjligt. För vi råder ju knappast över hur regnet fördelar sig och ibland regnar det alltså mycket på kort tid.

Mikroplasten i havet ökar dramatiskt – eller kanske inte?

Under flera år har man varnat för att den växande användningen av plast i samhället också leder till en ökande halt av mikroplast i havet, och i fisken som lever där. SVT larmade t ex i februari 2015 med ”Plastutsläpp i havet ökar dramatiskt: Vi måste ändra vanor”. SVT refererade forskare som tror att mängden kan komma att tiofaldigas till år 2025 om inget ändras. 2012 producerades 288 miljoner ton plast, en ökning med 620 procent sedan 1975. Problemet sägs ligga i dålig avfallshantering, speciellt i utvecklingsländer. I länder med snabb ekonomisk tillväxt ökar mängden sopor medan ländernas avfallshantering har svårt att hänga med, vilket medför ännu mer plast i haven, enligt Kerstin Magnusson, forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet. Vi måste därför enligt Kerstin Magnusson ta ansvar för vår konsumtion, speciellt när det gäller sådant som plastpåsar och förpackningsplast.

Plastpåsar är roten till allt ont.

Även Naturskyddsföreningen varnar för plastanvändningen. Enligt SNF fylls våra hav av plast. En stor del av den plast som hamnar i havet är enligt SNF engångsförpackningar och plastpåsar. Om det fortsätter som idag kan haven innehålla mer plast än fisk i framtiden, i alla fall enligt SNF. Men Naturvårdsverket har faktiskt undersök källorna till mikroplast, och det är inte alls frågan om engångsförpackningar och plastpåsar. Svenska miljöinstitutet, IVL, har på Naturvårdsverkets uppdrag kartlagt källor till och spridningsvägar av mikroplaster i en kartläggning från 2016-2017. Undersökningen visar att den största källan utgörs av trafiken genom väg- och däckslitage som uppskattas till 8 900 ton per år.

Däckslitage är roten till allt ont.
Därefter kommer granulat från konstgräsplaner med cirka 1 640–2 460 ton per år. Andra källor är slitage från båtskrov som uppskattas till cirka 160–740 ton per år, tvätt av kläder (syntetfibrer) från tvätt cirka 8–950 ton per år och industriell produktion och hantering av primärplast cirka 310–530 ton per år.

Konstgräsplaner är roten till allt ont.
Utsläpp från konstgräsplaner och tvätt av textilier av syntetfibrer har beräknats till 1 640–2 460 respektive 8–950 ton per år.

Tvätt av kläder är roten till allt ont.
Utsläpp till följd av målning av byggnader beräknas till 130–250 ton per år. Mängden mikroplast som skapas genom att plastskräp bryts ned, till exempel plastpåsar och platsemballage, har inte gått att beräkna. Så varför säger då SNF att dessa utgör ”en stor del”? Det vet vi inte och det är kanske inte alls så.
Enligt en artikel i SvD har förbrukningen av plast under 50 år ökat 20 gånger. Mycket hamnar i haven. ”Det kan ta flera hundra år för plast att brytas ner. Därför är en av de viktigaste åtgärderna vi kan vidta att minska användningen”, säger Marie Löf vid Östersjöcentrum enligt SvD. Mellan 1964 och 2014 ökade tillverkningen av ny plast från15 till 311 miljoner ton per år. År 2050 förutspås 99 procent av alla sjöfågelarter ha plast i magen, enligt SvD.
Men trots alla domedagsprofetior har koncentrationen av mikroplast i Östersjön inte ökat på 30 år enligt en ny studie utan varit konstant! Enligt studien, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science of the Total Environment, är koncentrationen av mikroplast i både fiskar och vatten på samma nivå som 1987, trots att produktionen av plast är mycket högre idag än någonsin tidigare. Forskarna hade förväntat sig att hitta högre halter med mikroplast i de nyare proverna. Så vart har plasten tagit vägen? Sjunker den till botten? Finns det organismer som kan bryta ner den eller förs den bort av strömmarna? Ingen vet, men det är faktiskt inte värre än för 30 år sen. Det överraskande är att mängden plast i fisk har varit helt konstant under de senaste 30 åren, säger Torkel Gissel Nielsen, professor vid institutet för akvatiska resurser vid Danmarks tekniska universitet. ”Det kan finnas flera förklaringar, den som ligger närmast till hands är att en del av plasten sjunker ner till botten”, säger Torkel Gissel Nielsen. ”En annan förklaring kan vara att havsströmmar fört ut mikroplasten ur Östersjön och en tredje faktor skulle kunna vara att bakterier bryter ner plasten.”
Så summan av kardemumman är att vi inte vet hur farligt det är med plast. Speciellt inte med plastpåsar.

Stockholms skyline och Söder Torn

En stadssilhuett eller skyline är den artificiella horisont som skapas av stadsbebyggelse, och som består av konturerna av en stads högre byggnader. För en stad med skyskrapor påverkas denna stadsilhuett starkt av dessa var man än befinner sig. Men i grunden påverkas stadsilhuetten av var man befinner sig. Det blir därför svårt att tala om en stads silhuett som någonting entydigt.

Londons skyline.
I en stad med måttligt höga hus, som Stockholms innerstad,  är det genomgående dessa som utgör stadssilhuetten från de flesta punkter på gatunivå. Först om man stiger upp på en höjd med utsikt påverkas stadssilhuetten av byggnader på längre avstånd. Ställer man sig till exempel mitt på Västerbron, på Skinnarviksbergets topp eller vid Mosebacke, ser man en relativt jämnhög stadssilhuett som bryts av enstaka kyrktorn och andra högre byggnader. Men först när man själv befinner sig i ett av Stockholms fåtaliga höga hus kan man egentligen överblicka en längre sammanhängande stadshorisont.

Stockholms skyline.
Jag har tänkte en hel del på Stockholms stadssilhuett under de senaste veckorna, eftersom jag nyligen har flyttat från Kvarnberget högt upp i ett av Stockholms högsta bostadshus, Söder Torn. Och från vår lägenhet kan man betrakta en betydande del av Stockholms stadssilhuett, 270 grader från sydväst via norr mot sydost. Jag kan inte se rakt mot söder. Samtidigt brukar jag ofta titta efter Söder Torn från olika platser i staden. Och det märkliga är att huset inte ens syns från så många olika håll. Det är helt enkelt för lågt.

Södermalms skyline från norr.
Det finns bland stadsteoretiker och arkitekturhistoriker en föreställning om att Stockholms topografi markeras genom Brunkebergsåsens sträckning från Norrtull till Skanstull. Ska höga hus byggas i Stockholm ska det vara för att markera åsen, och så har ju också skett. Wenner-Gren Center, Johannes kyrka, de fem Hötorgskraporna, Skattehuset, Söder Torn och Folksamhuset ligger alla längs denna nordsydliga axel. Men tittar man noggrannare ligger ju flera av dessa hus inte på denna höjdrygg utan strax bredvid. Dessutom finns det många höjder i Stockholm på andra ställen än åsen. Det gäller ju Kungsklippan, Stadshagen, Marieberg, Vanadislunden, Skinnarviksbergen, Mosebacke och Vita bergen. I själva verket är talet om den nordsydliga åsen mest en myt. Stockholms topografi markeras i stället av ett större antal höjder och vattenstråk. På en del av dessa höjder finns höga byggnader vid sidan om den nordsydliga åsen, till exempel DN-skrapan i Marieberg, Kvinnohuset i Stadshagen, Södersjukhuset, Högalidskyrkan, Engelbrektskyrkan, Bonnierhuset, höghusen vid Danviksklippan, Katarina kyrka, Sofia kyrka. Vid sidan om de vanliga byggnaderna sticker gasklockan vid Värtan upp rejält över horisonten liksom Kaknästornet, de tre tornen på Gröna lund samt några höga skorstenar och radiomaster här och var.

Stockholms skyline från Mosebacke.
Från mitt perspektiv sticker flera ”höga” byggnader inte ens över horisonten, till exempel Hötorgshusen, samtidigt som flera byggnader som inte brukar nämnas bland de höga sticker upp. Det gäller till exempel Södersjukhuset och Nya Karolinska. Men helhetsintrycket är ändå att silhuetten är så otroligt jämn och att det är så få byggnader som bryter horisonten av skog i fjärran.
Och från detta kan jag återknyta till mitt eget hus, Söder Torn. Ett av Stockholms högsta bostadshus syns inte alls från så många olika håll. Det är helt enkelt för lågt. Men det var inte tänkt så från början. Söder Torn var inflyttningsklart 1997 efter en trasslig tillkomsthistoria och ritat av den kända danska arkitekten Henning Larsen.

Köpenhamns operahus, ritat av Henning Larsen.
Han ritade också Malmö stadsbibliotek, för vilket han fick Kasper Salinpriset, operahuset i Köpenhamn som stod klart 2005 samt konserthuset i Uppsala, alla fina byggnader med högtstående arkitektur.

Söder Torn från Medborgarplatsen.
Men Söder Torn brukar inte klassas lika högt arkitektoniskt. Och den minnesgode kanske erinrar sig alla turer kring ”Haglunds pinne”, som huset kallades under planeringsstadiet, och som slutade med att Henning Larsen till slut drog sig ur projektet. Huset var från början tänkt att få 40 våningsplan, men detta fick kritik och Stockholms politiker vågade inte fullfölja planerna utan krympte huset med 16 våningsplan till 24 våningar. Så gjorde man rätt? Hur hade ett bostadshus med 40 våningsplan påverkat omgivningen och Stockholms skyline? Det kanske följande bilder kan ge viss vägledning för.

Så här var faktiskt Söder Torn tänkt att se ut från början.

Från ett annat perspektiv ser Söder Torn ut så här.

Med 40 våningar hade bilden blivit en annan.
Min slutsats är att Stockholms politiker är alltför räddhågsna. När Rafael Moneo ritade  Moderna museet fick byggnaden inte sticka ut det minsta. Den ritades om tills den till slut blev helt intetsägande, trots att den ligger på en plats där en framträdande arkitektur skulle ha kunnat tillföra Stockholm arkitektur i världsklass. Ett tredje exempel är den tyska arkitekten Heike Hanadas förslag till Stadsbibliotekets tillbyggnad Delphinium, när hon 2007 vann en av världens största arkitekttävlingar någonsin i konkurrens med ett mycket stort antal etablerade arkitekter.

Delphinium av Heike Hanada.
Förslaget följde helt och hållet programmet för tävlingen och lämnade Asplunds bibliotek helt intakt, samtidigt som det tillförde nya värden. Inte heller vågade man låta Henning Larsen fullfölja sina ursprungliga idéer för Söder Torn. I alla tre fallen till nackdel för Stockholms arkitektur. Och skyline.

Stockholms tunnelbana enligt Handelskammaren

Stockholms Handelskammare är en pålitlig tillskyndare av tunnelbanans utbyggnad. Det är bra. Sedan Blå linjens Sundbybergsgren färdigställdes för mer än 30 år sedan har just ingenting mera hänt. Sedan dess har befolkningen i regionen ökat med tre kvarts miljon människor, en 50-procentig ökning. Antalet tunnelbanestationer har ökat från 99 till 100, dvs med Skarpnäck. Ändå har befolkningen i stor utsträckning tillkommit genom förtätning av regionens centralare delar och inom den zon som tunnelbanan kan täcka.
Genom Stockholms- och Sverigeförhandlingen har man kommit överens om ytterligare några stumpar, några välmotiverade, som Nackabanan och banan till Barkarby, andra mer svårbegripliga, som sträckan Odenplan-Solna. Dessa utbyggnader ska vara klara 2035, och vid den tidpunkten har regionens befolkning sannolikt ökat med ytterligare minst en halv miljon invånare. Trängseln inom kollektivtrafiken bara ökar.

Handelskammarens förslag till nya tunnelbanelinjer och stationer.
Nu har Handelskammaren presenterat förslag på ytterligare utbyggnader med 22 nya stationer. En del av dessa är otvivelaktig bra, medan andra är mindre väl genomtänkta. Och flera förslag bortser helt från att andra lösningar redan har fått politisk förankring.
Det hade ju varit utmärkt om man redan för 20 år sedan beslutat sig för att bygga ut tunnelbanan till Täby och Arninge, som Handelskammaren föreslår, men i stället har man ju satsat på Roslagsbanan och fortsätter att göra det. På samma sätt hade det säkert varit bättre att förlänga tunnelbanan från Ropsten till Lidingö centrum i stället för att bygga en ny bro för Lidingöbanan, men tyvärr har man även där fattat ”fel” beslut.
Tunnelbanor har hög kapacitet och kräver tät bebyggelse och stort resandeunderlag för att vara samhällsekonomiskt motiverade. Inte alla Handelskammarens förslag fyller dessa krav. Man kan nog förlänga tunnelbanan från Nacka till Orminge, men knappast ända till Gustavsberg. Det blir för stor investering i förhållande till antalet trafikanter. Att förlänga tunnelbanan från Fruängen via Långsjö till Huddinge centrum är likaså en tveksam satsning, liksom att förlänga den från Skarpnäck via Älta till Bollmora och Tyresö Strand. Däremot borde man nog undersöka om tunnelbanan inte kunde förlängas från Skarpnäck till Sköndal, där man nu planerar flera tusen nya bostäder, en förhållandevis kort sträcka.
Jag tycker att det är bra att som Handelskammaren föreslår även förlänga Hjulstagrenen till Barkarby och kanske vidare mot Viksjö, under förutsättning att man där bygger fler bostäder. Det förstärker tunnelbanans nätstruktur, med fler bytespunkter.
Handelskammare föreslår vidare att man ska förlänga den linje mellan Älvsjö och Fridhemsplan, som beslutats, norrut för att koppla ihop den med sträckan Odenplan-Solna. Det är ett utmärkt förslag. Den redan beslutade sträckan Odenplan-Solna är faktiskt helt idiotisk, av flera skäl. Dels går den parallellt med en redan befintlig pendeltågslinje. Dels är den tänkt att trafikeras som en avgrening av Gröna linjen till Hässelby, vilket innebär en betydande kapacitetssänkning av gröna linjen, samtidigt som befolkningstillväxten fortsätter inom den Gröna linjens upptagningsområde i Västerort. Detta kan man undvika om den i stället korsar Gröna linjen vid Odenplan och kopplas vidare till Fridhemsplan och Älvsjö. När Bromma flygplats ska bebyggas med bostäder kommer betydande kapacitetsförstärkning att behövas och ännu har ingen utredning lagt fast hur detta ska ske. Denna fråga undviker dock även Handelskammaren att ta i, eftersom man vill behålla Bromma flygplats.
Tunnelbanor är bäst när man behöver hög passagerarkapacitet, vilket är fallet vid sträckningar från periferi mot centrum. Däremot behövs sällan lika hög transportkapacitet för tvärresor, och där är sällan tunnelbana bästa val. Det har inte Handelskammaren förstått. Därför föreslår man även några tunnelbanor i tvärled långt från centrum. Det är till exempel knappast motiverat med en tunnelbana från Vällingby via Rinkeby och Kymlinge till Danderyds sjukhus och inte heller från Älvsjö till Högdalen, Fagersjö, Hökarängen, Sköndal till Älta. Det är helt osannolikt att en sådan linje skulle kunna få trafikantmängder som motiverar en tunnelbana, knappast ens spårväg, oavsett hur många bostäder som kan byggas vid enskilda stationer längs en sådan bana. Tvärbanan som går mera centralt i regionen har ju visat att spårväg faktiskt fungerar bra för tvärresor. Det är lite tråkigt att Handelskammare föreslår sådana utbyggnader, eftersom andra delar av deras utredning är betydligt mer motiverade. Samtidigt är det ytterst angeläget att någon verkligen tar ansvar för att lägga en systemsyn på tunnelbanans långsiktiga utbyggnad. Detta saknas tyvärr totalt i Stockholms- och Sverigeförhandlingens arbete. Handelskammaren har ju i grunden rätt i att Stockholms tunnelbana är alltför stjärnformig, och att den på sikt borde utvecklas i riktning mot en nätstruktur. Låt oss hoppas att det kommer att ske inom ramen för arbetet med nästa regionplan för Stockholmsregionen.

Bostadsbristen fortsätter att öka trots avmattningen

Avmattningen på bostadsmarknaden har diskuterats i medierna de senaste dagarna. Men jag tror att man bör ta talet om avmattning med en nypa salt, i varje fall i Stockholmsregionen. Under det senaste kvartalet har priserna på bostadsrätter faktiskt sjunkit något lite, med 0,3 %, men på årsbasis har de stigit i Stockholmsregionen med 2 procent och i centrala Stockholm med fyra procent medan villapriserna steg med 6 procent. Alltså, priserna har fortfarande stigit om än inte fullt så snabbt som tidigare. Förresten sjönk de också något våren 2016 för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk hösten 2014, för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk mellan 2007 och 2008 samt 2002 och 2003 för att därefter stiga igen. Utvecklingen har inte alltid varit jämn, men i det långa loppet stigande.

Bostadspriser per kvadratmeter i Stockholm 2014-2017.
Snittpriset på bostadsrätter i centrala Stockholm ligger nu på över 91.000 kronor per kvadratmeter och närmar sig 58.000 i länet. Antalet bostadsköp är samma som i september förra året. Ingen minskning alltså, men det tar något längre tid att sälja en lägenhet i år. Att man talkar om avmattning handlar alltså bara om att priserna kanske inte fortsätter att öka, i varje fall inte i samma takt som tidigare, inte att de redan skulle sjunka.
Bostadsproduktionen har alltså ökat under de senaste åren. Under 2015 färdigställdes 12 000 lägenheter och under 2017 nästan 14 000 lägenheter. Så mycket har inte byggts sedan miljonprogrammets dagar 1965-1975. Men är det verkligen så mycket? Så här ser bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen årligen sedan 1991.

Folkökning och färdigställda lägenheter per år i Stockholmsregionen 1991-2016.
Vi ser att befolkningsökningen under de senaste tio åren har legat runt 35 000 invånare per år, medan bostadsbyggandet har legat runt 10 000 per år. Under 2015-2016 ökade regionens befolkning med drygt 70 000 invånare, alltså omkring 35 000 per år, samtidigt som det byggdes 26 000 nya lägenheter. Byggandet ökade alltså något. Det innebär att det går 2,7 nya invånare på en ny lägenhet. Eftersom genomsnittet bara är 2,17 invånare per lägenhet i det befintliga beståndet innebär det att trängseln i bostadsbeståndet fortsatte att öka i regionen trots det höga bostadsbyggandet. För att bostadsutbudet ska öka snabbare än befolkningen krävs att det går mindre än 2,17 ny regioninvånare på varje ny bostad. Men befolkningen ökade alltså fortfarande snabbare än bostadsbeståndet. Så här ser relationen mellan befolkningsökning och bostadsbyggande sedan 1991.

Antal ny invånare per nybyggd lägenhet i Stockholmsregionen 1001-2016.
Det är bara under åren 1991-1993 samt 2002-2004, sex år som vi har byggt tillräckligt mycket för att utrymmesstandarden ska öka. Alla övriga år, 1994-2001 och 2005-20016, under 30 år har trängseln i bostadsbeståndet ökat. Och det gäller även under 2015-2016. Och 2002-2004 sjönk alltså priserna något. Hur det går framöver beror i hög grad på dels om befolkningen fortsätter att öka snabbt som den gjort de senaste tio åren, dels om bostadsbyggandet ökar mer än tidigare. Så här har antalet påbörjade lägenheter sett ut sedan 1991.

 Påbörjade lägenheter i Stockholmsregionen per år 1991-2017 (framskrivning för hela året). 
Enligt diagrammet ser det ut som om bostadsbyggandet skulle öka rejält, men det kan vara en chimär. Det finns inget automatiskt samband mellan påbörjade och färdigställda lägenheter. Bostadsföretagen brukar vara skickliga med att färdigställa lägenheter i takt med efterfrågan, och att plana ut topparna. I det perspektivet är det knappast sannolikt att vi skulle stå inför en efterfrågekris, i varje fall inte i Stockholmsregionen, så länge vi har hög befolkningstillväxt. Därför skulle jag inte tro att vi står inför någon allvarligare avmattning på bostadsmarknaden.