Skyddsjakt på varg - åter överklagat...

Vinterns följetong om vargjakt eller inte blir mer och mer en parodi. Beslutet om skyddsjakt på de två Junselevargarna blev ju efter flera rättsliga turer upphävt av kammarrätten, dock först efter det att den ena vargen skjutits. Den viktigaste, från Finland invandrade tiken har dock överlevt hittills.

Genast lämnades en ny ansökan om skyddsjakt in. I går beslutade först Naturvårdsverket vid 12-tiden att tillåta skyddsjakt, men eftersom även detta genast överklagades beslutade förvaltningsrätten bara några timmar senare om inhibition, ett beslut som naturligtvis även kommer att överklagas av Naturvårdsverket. När frågan om skyddsjakt sedan avgjorts i högsta instans kan en ny ansökan om skyddsjakt inlämnas, beslutas, överklagas och så vidare.

Man kan tycka att det är ett provokativt agerande av Naturvårdsverket att besluta om ny skyddsjakt på den varg för vilken kammarrätten just upphävt det tidigare beslutet om skyddsjakt. Men Naturvårdsverket hävdar att det föreligger en helt ny situation, eftersom det avser en annan tidsperiod, att det bara avser en varg, inte två som det tidigare beslutet, samt att vargtiken ändrat beteende. Med samma logik och en smula fantasi kan man fortsätta att besluta om nya skyddsjakter i det oändliga, men handlar detta verkligen om rättssäkerhet? Borde inte Naturvårdsverket rätta sig efter kammarrättens tidigare beslut?

Ett skäl till att inte skjuta vargtiken är att den tillför nya gener till den svenska inavlade vargstammen, vilket är i linje med den officiella svenska vargpolitiken. Ett motiv för skyddsjakt är att antalet vargdödade renar hela tiden ökar i området och att renarna skingras vilket leder till mycket extraarbete för samerna. Det kan låta bestickande, men Svenska Rovdjursföreningen hävdar att den ersättning som utgår för vargförekomsten till samebyn vida överstiger värdet av de slagna renarna.

Den svenska vargstammen finns så gott som uteslutande i områden utanför renbeteslandet. Junselevargen är alltså ett undantag, som till största delen beror på att de fåtaliga vargar, som på ett eller annat sätt tar sig till renbeteslandet, skjuts illegalt. Detta är inte min egen gissning utan bygger på en vetenskaplig studie vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen, som säger att tjuvjakten står för 51 procent av dödligheten bland vargarna.

Så hur ska renskötsel kunna förenas med en svensk vargstam? Det finns omkring 2 000 renskötande samer, som har mycket låga inkomster från renskötseln. En ESO-rapport från 1998 beräknade de samhällsekonomiska intäkterna till 64 miljoner och kostnaderna till 264 miljoner kronor. Utan avsevärt samhällsstöd skulle rennäringen inte kunna bedrivas, och kanske inte heller utan illegal jakt. Man kan alltså med visst fog hävda att de vargdödade renarna redan har betalats flera gånger om av de svenska skattebetalarna. Som motkrav borde staten kräva att samerna respekterade rovdjurens rätt även inom renbetesområdet. Ett alternativ vore att, som professor Sverre Sjölander föreslagit, avskaffa det olönsamma systemet med tamrenar och låta renarna förvildas. Samerna kunde bedriva jakt på renar och ordna viltsafaris i fjäll- och skogsvärlden, som statliga naturvårdare. Det skulle kunna göra rennäringen lönsammare, samtidigt som vargen tilläts finnas i större delar av Sverige, med möjlighet att på sikt också förbättra sin genetiska status.

Liljevalchs vårsalong 2013

Det som sticker ut mest på årets vårsalong på Liljevalchs är förstås Kent Fernströms jättestora modell över Olle Olssons Gamla Hagalund, just när det håller på att gå i graven och ersättas av miljonprogrammets Blåkulla. Hagalund får också särskild uppmärksamhet i DN Sthlm idag liksom på Epsteins blogg, där man kan se gamla foton från samma tid.

Varje grop en grav.
Bara för att ingen ska missförstå hur Blåkulla ser ut idag visar jag en nutida bild nedan.

Annars fastnar jag för ”Night light” av landskapsmålaren Anders Magnusson, som inspirerats av Levitan, Hopper och Wyeth, samt sekelskiftskonstärer i Norden.

Night light
Den uttrycker en gåtfull stämning, lite som Hopper, kanske minnet av en förlorad plats någonstans för länge sen.
Ninna Helena Olsen som är inredningsarkitekt, har med tre verk från sin serie ”Tid”, som avbildar tre tidpunkter från 2012. Jag gillar hennes abstrakta bilder, även om jag inte riktigt hänger med i hennes förklaringar:  ”Bilderna inkapslar tidpunktens stämning och reflekterar fragment från vår samtid. Varje bild är en bricka, där de tillsammans skapar tidens pussel.”

6.34 am 

3.43 pm

1.37 pm
I den stora entrésalen fastnar blickarna omedelbart på Ella Tillemas två stora oljemålningar.

Är det i mitt huvud det brinner, eller är det hela världen som står i brand?

Det här är bara början.
”En bra dag kan det vara en början på en bättre och rättvisare värld, men ibland kan det även vara början på slutet”, tänker Ella. Det här är bara början, tänker hon, tar fram sitt gevär och vill skjuta ner ”alla jävla kapitalistgubbar”. Hon vill skydda kommande generationers framtid och visa att en annan värld är möjlig. Jag kan bara säga att jag till viss del förstår henne, men jag är ju pacifist, förstås, så det blir aldrig av. Jag har inte heller något gevär. Men hennes målningar är ju bra.

Det finns bättre alternativ till lila linjen.

Socialdemokraterna i landstinget har lanserat en ny tunnelbanelinje, förutom de andra utbyggnader till Nacka och Odenplan, som redan diskuteras i regionen. Om detta kan man läsa i DN och i SvD. Bakgrunden är den ökande kapacitetsbristen i det nuvarande tunnelbanesystemet när regionen växer, framförallt på gröna och röda linjerna. Kapacitetsproblemen har sin grund i att tunnelbanesystemet är stjärnformat där alla tvingas passera den trånga centrala delen förbi T-centralen. Den föreslagna 17 km långa lila linjen skulle till en kostnad av omkring 17 miljarder dras mellan Hagsätra, Älvsjö, Årstafältet, Liljeholmen, Fridhemsplan, Hagastaden, Solna, Arenastaden och Danderyds sjukhus.

Lila linjen
Det är lätt att förstå att förslagsställarna har velat täcka in platser som idag ligger utom gångavstånd från spårtrafik, t ex Östberga-Årstafältet, Hagastaden och Arenastaden.  Men den föreslagna sträckningen är lång, dyrbar och ineffektiv för att uppnå syftet. Sträckan Hagsätra-Älvsjö har varit föreslagen många gånger tidigare, som en förlängning av den gröna linjen, utan att genomföras. Nyttan skulle framförallt vara att koppla ihop systemen så att man får fler resmöjligheter, men den skulle sannolikt inte attrahera så många resenärer. Fortsättningen Älvsjö-Årstafältet-Liljeholmen skulle gå delvis parallellt med redan befintliga spår – pendeltåg och tvärbana – vilket minskar nyttan av den nya tunnelbanan.
Sträckan Liljeholmen-Fridhemsplan innebär en helt ny spårförbindelse över Mälaren, vilket sannolikt skulle ge stor nytta. Fortsättningen till Hagastaden är däremot förbryllande. Socialdemokraterna vill ju nämligen först grena av den gröna linjen från Odenplan till Hagastaden, en lösning som inte bara är möjlig, utan som också fanns förberedd redan när tunnelbanan byggdes. Eftersom kapaciteten senare måste höjas på grön linje skulle fortsättningen till Hagastaden, om jag har förstått saken rätt, senare kopplas om till den lila linjen, en lösning som ter sig både komplicerad och dessutom onödig. Det bästa vore förstås att förlänga den gröna linjen ytterligare från Hagastaden till Solna Centrum och eventuellt vidare till Arenastaden. Efter Solna centrum är en fortsättning på Tvärbanan ett möjligt alternativ eller komplement till tunnelbana.
Det finns bättre sätt att avlasta gröna och röda linjerna och därmed öka kapaciteten. Kapaciteten på den gröna linjen kan i stället ökas väsentligt i framtiden genom att i stället koppla ihop Hagsätragrenen med den blå linjens förlängning mot Nacka, som ursprungligen var tanken enligt tunnelbaneplanen från 1965. För att öka kapaciteten på den röda linjen finns ett realistiskt och nyligen analyserat alternativ. I samrådet 2008 till RUFS 2010 redovisades ett alternativ med en tunnelbana som skulle grenas av från den röda linjen på sträckan Liljeholmen-Fridhemsplan-Odenplan-Albano. Där skulle den vid en ny station fortsätta på befintlig linje till Mörby.

Karta från samrådsförslaget till RUFS 2010 med tunnelbana Liljeholmen-Fridhemsplan-Odenplan-Albano. Siffrorna anger beräknad turtäthet.
Det är en nybyggnadssträcka som bara är tredjedelen av den föreslagna lila linjen, som kraftfullt skulle kunna öka kapaciteten på den röda linjen på sträckan Liljeholmen-T-centralen-Albano. Omstigning till gröna och blå linjerna vid Fridhemsplan och till gröna linjen och pendeltåg vid Odenplan. Nyttan skulle bli mycket högre till en avsevärt lägre kostnad. Man skulle kunna spara 10 miljarder, som kan användas till andra nyttiga kollektivtrafikinvesteringar.

Hilma af Klint - en pionjär?

Moderna museets stora utställning av Hilma af Klint är omtumlande av flera skäl. Utställningen är inte bara stor med mer än 200 verk, flera av målningarna är också monumentalt stora. Genast när man kommer in fastnar ögonen på serien ”De tio största” från 1907. Det är tio stycken tre meter höga monumentala målningar, som skildrar människans fyra åldrar: barnaåldern, ynglingaåldern, mannaåldern och åldersomen. Sen följer Evolutionen från 1908. Alla ingår de i ”Målningarna till templet”, en av flera stora serier med konstverk.

Fyra monumentala verk som ingår i "De tio största" från 1907.
Hilma av Klint var utbildad på Tekniska skolan och Konstakademien och målade först figurativt, porträtt och landskap, som hon ställde ut fram till 1905. På utställningen på Moderna visas ett skånskt landskapsmotiv från 1892, helt i tidens anda. Om hon hade fortsatt på samma sätt så hade hennes konstnärliga liv antagligen numera ha varit höljt i glömska.

De tio största, nr 3, Ynglingaåldern 1907.
Men 1896 inledde Hilma af Klint spiritistiska experiement inom gruppen "De fem". Hon fick hon enligt sina egna anteckningar i uppdrag av en ande att gestalta bortomvärlden och övade sig i automatiskt tecknande. Så inledde hon 1906 arbetet med tempelmålningarna. Och så fortsatte det. Hennes inspiration kom från andevärlden. Hennes abstrakta konst var inspirerad av spiritism, teosofi och antroposofi, sådant som jag betraktar som vidskepelse. Men spelar det egentligen någon roll? Jag ser tavlorna och behöver inte bry mig om tankarna bakom dem. Det är i mitt öga konsten blir till, i varje fall för mig.

De tio största, nr 6, Mannaåldern 1907.
Att hon inspirerats av en för henne andlig verklighet är inte annorlunda än andra konstnärer som inspirerats av religion eller teknikromantik, som bysantinska ikonmålare och italiens futurister eller när Strindberg citerar mystiska figurer i sin Ockulta dagbok.

Evolutionen, nr 9, 1908.
Nu hyllas hon av Moderna Museet och av åtskilliga kritiker, som en av den abstrakta konstens stora pionjärer, före Kandinsky, Mondrian och Malevitj, kanske med rätta, kan jag tycka. Men hon tillhör ändå inte konsthistorien, eftersom knappast någon har känt till henne förrän relativt nyligen. Hon visade aldrig sin abstrakta konst under sin livstid, och när hon dog 1944 testamenterades över 1 000 målningar, akvareller och skisser till brorsonen, med villkoret att ingenting fick visas förrän 20 år efter hennes död. Hon ansåg inte tiden mogen. Trots att andra abstrakta konstnärer hade erkänts internationellt långt tidigare kanske hon gjorde en korrekt bedömning. När Pontus Hultén och Carlo Derkert på Moderna museet erbjöds samlingen på 1960-talet avvisade de erbjudandet. Carlo Derkert lär ha sagt att ”vi har alla våra excentriska mostrar och fastrar som målar”. Men Hilma af Klint var knappast någon faster som kluddade. Det kan nog var och en som besöker utställningen intyga.

Svanen, nr 17, 1915.
Själv är jag mycket imponerad, särskilt av hennes mer geometriska verk, som utgår från cirklar, kvadrater och trianglar, som till exempel Svanen. Men utställningen visar också hela hennes mångfacetterade inspiration i slingor, jugend, löv, blommönster, människokroppar och djur som varieras i det oändliga, ibland kompletterat med mystiska tecken. Till slut blir jag nästan bedövad av myllret och formrikedomen i den stora utställningen.

Nr 61, grupp 1, 1916.

Nr 118, grupp III, 1916.
Utställningen av Hilma av Klint ställer frågan på sin spets om vad som egentligen är bra konst och konstvärldens roll i detta. Kan en konstnär, som inte var i dialog med sin samtid, verkligen räknas till pionjärerna? Alla tycker inte det. Konstexperten Claes Moser uttrycker sig en aning avvaktande i radions P1. ”Jag är inte lika övertygad om hennes avantgardistiska roll för jag anser att hon har en frisk fas, det delar hon med Ernst Josephson, och många andra, och sen är det en sjukdomsfas, där hon visar det geometriska uttrycket, medan om vi tittar på Kandinsky eller någon annan så är det en medveten intellektuell tillblivenhet som skapar det geometriska och det abstrakta.”

Nr 96, Serie II, 1920.
Det tycker jag är ett mycket märklig resonemang, att Hilma af Klint skulle vara frisk så länge hon målar landskap och sjuk, när hon målar abstrakt, medan Kandinsky skulle vara intellektuell när han målar abstrakt. Det är nog bara så att Kandinsky är erkänd av konstvärlden af Klint (ännu) inte är det fullt ut. Hon finns inte i avhandlingarna och konstvetenskapen. Men samtidigt är det just på grund av att hennes abstrakta verk målades redan 1907, som gör henne så märklig.
Eller också är det så att ett verk av Kandinsky värderas mycket högt på alla världens auktioner och hos konsthandlare, medan ingen vet vad ett verk av Hilma af Klint värderas till. Det vore kanske bra om konstvärlden fick reda på det.

Vårlandskap, utsikt från Lommabukten, 1892.

Och så här såg Hilma af Klint ut.
Recension i SvD här och i Aftonbladet här. Lyssna på P1 här och här.


Uppdatering den 27 februari
Hilma af Klint lämnar inte konstvärlden någon ro. Dan Karlholm, professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola, försöker i DN att argumentera mot Ingela Lind, som å ena sidan konstaterar att konstnären inte sökte någon bekräftelse av sin samtid, men å andra sidan påstår att hon var en pionjär. Karlholm menar i stället att ”i fallet af Klint saknas såväl anspråken på att göra konst som mottagandet av resultatet som konst. De hemliga bilderna blev därför inte heller konst i hennes egen samtid,” och fortsätter med att hävda att de blir konst nu! Ett synnerligen märkligt synsätt, enligt min mening.
I samma tidning utvecklar Getrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria vid Malmö konsthögskola, synen på af Klint med anledning av en utställning på Lunds konsthall. Sandqvist har ägnat flera år åt att studera af Klints anteckningar och skriver en bok om henne och kan därigenom steg för steg följa den konstnärliga processen. Hon avfärdar påståenden om att af Klint skulle ha varit omedveten om vad hon gjorde eller till och med sjuk. Att af Klint haft andlig inspiration skiljer henne inte från andra samtida pionjärer som Mondrian, Kandinsky eller Malevitj.

Konst på Antikmässan

Årets antikmässa i Älvsjö har som tema ”En upptäcksresa i tid och rum”. Det framgår i alla fall av mässtidningen. I övrigt är sig mässan ganska lik. Antiviteter, glas, möbler, böcker i långa banor. Utan specialintressen går man lätt vilse. Om min livskamrat inte hade varit hemma, däckad av vinterkräksjukan, hade jag antagligen uppehållit mig längre vid Märta Måås-Fjettersröms fina mattor.  Nu fastnade jag som ofta för konsten. En konkretist, som jag sett förr är Torsten Esbjörnsson, född 1925, som vanligt med starka färger och geometriska former.

Honom såg jag också förra året, vilket kan läsas här.

En annan som inspirerats av Art Concret var Otto G. Carlsund, här med en konstruktivistisk komposition från omkring 1930.

Bengt Lindström, 1925-2008, är en välkänd konstnär från Jämtland, länge bosatt i Paris, här med ett par verk.

Ett nytt namn för mig är Yrjö Edelmann, född 1941 i Helsingfors. Hans målningar  är trompe-l'oeil-bilder med skrynklat papper, paket, omslagspapper och snören, eller är det i själva verket moln på en klarblå himmel eller vågformat hemlighetsfulla paket? Vem kan säkert säga?

Han tycks också ha gjort dessa hundar.

Några verk fanns att beskåda av den franska konstnären James Coignard, 1925-2008.

Esaias Thorén, 1901-1981, medlem av Halmstadsgruppen, målade mot slutet av 1920-talet  postkubistiskt  men orienterade sig alltmer mot Art Conret och purismen och 1930 deltog han i Otto G. Carlsunds utställning Art Concret i Stockholm. Här fanns "Horn och flöjt" från 1954.

K G Nilsson fanns också till beskådande.

Befolkningsökning och bostadsbyggande

Under tidigare decennier var bostadsmarknaden ett politikområde med betydande samhällsinflytande. Det var ett samhälleligt mål att se till att det fanns tillräckligt många bostäder av god kvalitet som skulle ställas till hushållens förfogande till rimliga priser. Samhället ansågs också behöva gripa in med omfattande styrmedel för att se till att de samhälleliga målen uppfylldes. Den omfattande samhällsinblandningen ledde till att konsumtionen av bostäder successivt både ökade totalt sett och också blev jämnare fördelad mellan olika inkomstgrupper jämfört med tidigare, och även jämfört med förhållandena i andra länder. Man ska inte dölja att det också fanns oönskade bieffekter. Efter en lång tidsperiod med bostadsbrist under efterkrigstiden fram till slutet av 1960-talet byggdes under 1970-talet byggdes till exempel alltför många monotona och storskaliga bostadsområden, liksom många ensidiga och lika segregerade småhusområden.
Bostadsmarknaden förändrades för omkring 20 år sedan genom att samhällets inflytande på bostadsmarknaden trappades ned kraftigt. Vid slutet av 1980-talet uppgick statens kostnader för subventioner till bostadssektorn till mellan 25 och 35 miljarder årligen. Som en följd av den ekonomiska krisen under början av 1990-talet avskaffades de generella bostadssubventionerna. Risker och ansvar flyttades över till bostadskonsumenter, byggherrar och långivare. Omläggningen medförde en kraftig kostnadsökning av boendet i jämförelse med annan konsumtion, vilket framtvingade en anpassning av hushållens bostadskonsumtion till de nya villkoren. Bostadsbyggandet sjönk kraftigt till en början men ökade så småningom igen, men nådde aldrig de tidigare nivåerna.  Se bara på följande diagram (klicka för större bild).

Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholms län 1961-2010.

Med facit i hand kan man lätt konstatera hur dramatiskt systemskiftet kring 1990 blev för bostadsmarknaden.  Under 30-årsperioden 1961-1990 ökade befolkningen med 371 000 personer, vilket motsvarar drygt 12 000 nya invånare per år. Under 20-årsperioden därefter mellan 1991-2010 ökade befolkningen med hela 413 000 personer, motsvarande nära 21 000 invånare per år. Befolkningsökningen har alltså varit betydligt snabbare under den senaste 20-årsperioden.

Under perioden 1961-1990 byggdes nästan 400 000 lägenheter, motsvarande drygt 13 000 nya lägenheter per år, alltså mer än en lägenhet per ny invånare. Detta alltså under tre decennier. Under perioden 1991-2010 byggdes däremot bara 130 000 nya lägenheter, motsvarande mindre än en lägenhet per tre nya invånare! I förhållande till befolkningstillväxten har bostadsbyggande sjunkit till en tredjedel, jämfört med före 1990.

Ett genomsnittligt hushåll i regionen består idag av något över två personer. Det innebär att det under perioden 1961-1990 gavs möjlighet till en enorm ökning av utrymmesstandarden. Unga hushåll och nyinflyttade hushåll fick möjlighet att skaffa sig en egen bostad i regionen. Under perioden 1991-2010 har däremot hushållen fått tränga ihop sig alltmer. Bostadsbyggandet borde öka med omkring 50 procent för att inte situationen ska förvärras ytterligare. Ännu mer om något av något av bristen som byggts upp successivt ska lindras.

Det har blivit allt svårare för nya hushåll att skaffa sig en egen bostad i regionen. Om detta läser vi praktiskt taget dagligen i pressen och bostadsminister Stefan Attefall talar ständigt om behovet av ett ökat bostadsbyggande och förkortade planprocesser. Men det är inga nya tongångar. Vi har hört samma sak upprepas i ungefär samma termer sedan slutet av förra seklet. För tio år sedan fick Ulf Adelsohn och Mats Hellström uppdrag av regeringen att öka bostadsbyggandet, särskilt av hyresbostäder, men det lyckades bara tillfälligt. Trots en översyn av Plan- och bygglagen verkar också planprocesserna vara svåra att korta ner. Erfarenheterna talar för att det krävs mer radikala insatser för att förändra situationen på allvar.

Kanske det är dags att se sanningen i vitögat. Utan att på allvar se över de ekonomiska villkoren för nya bostäder och då särskilt hyresbostäder tyder det mesta på att vi får inrikta oss på en fortsatt knapphet på bostäder även framöver. Det är i alla fall den slutsats man kan dra av statistiken för hur bostadsmarknaden fungerade före och efter 1990.

Tät stad lockar till promenader

En artikel i SvD i går lyfter fram det intressanta perspektivet att det är den förtätade innerstan och inte gröna villaområden som mest uppmuntrar fysisk rörlighet i vardagen. Artikeln bygger på en ny avhandling av Ulf Eriksson som är doktorand på Centrum för primärvårdsforskning vid Lunds universitet/Region Skåne. I avhandlingen har 32 bostadsområden i Stockholm jämförts med hänsyn till hur promenadvänliga de är. Forskarna vägde då in befolkningstäthet och tillgång till ett varierat serviceutbud inom gångavstånd vad gäller skolor, arbetsplatser, butiker, nöjen, träning samt hälso- och sjukvård.
De mest promenadvänliga områdena visade sig ligga mitt i centrala Stockholm, på bland annat Kungsholmen och Södermalm. Men även andra delar av staden som exempelvis Farsta placerade sig högt. I villaområden som Bromma och Älvsjö var deltagarna däremot mindre fysiskt aktiva. Avhandlingen har ett folkhälsoperspektiv, men stöder andra liknade resultat som har kommit fram inom stadsbyggnadsforskningen och regionplaneringen.
Slutsatsen att det är bättre med en förtätad stad, med tillgång till grönområden, än en mer gles och utspridd stad, står sig väl. Regionplanen, RUFS 2010 och Stockholms översiktsplan, som för övrigt kallas just ”Promenadstaden”, bygger liksom flera andra översiktsplaner på detta.
Enligt studier som har gjorts av Regionplane- och trafikkontoret vid Stockholms läns landsting är familjers bilinnehav tydligt kopplat till tätt eller glest boende. I den glesa villabebyggelsen äger nästan 70 procent av alla familjer bil, medan samma siffra för den täta staden är knappt 30 procent.

Bilinnehav efter bebyggelstäthet, med de glesaste områdena till vänster. Diagrammet blir större om man klickar på det.

Samma mönster för bilinnehav framträder redovisat för olika bebyggelsetyper. Cirka 25 procent av hushållen som bor i hög sluten bebyggelse har bil. Samma siffra i mycket glesa småhusområden är 68 procent.

Bilinnehav i olika bebyggelsetyper.

Färdmedelsvalet varierar avsevärt för boende i olika bebyggelsetyper och för alla typer av resor. Bilen dominerar stort som färdmedel i de glesaste områdena, där nära 80 procent av alla resor görs med bil. För alla typer av småhusområden är bilen det vanligaste färdmedlet. I den täta staden är andelen bilresor däremot mindre än 25 procent. 

Färdmedelsfördelning i olika bebyggelsetyper

Kollektivtrafiken används för omkring 35-40 procent av resorna som görs från områden med flerbostadshus, medan andelen är 15-20 procent från småhusområden. 

Nära 40 procent av resorna i hög sluten bebyggelse sker till fots, vilket är en betydligt högre andel än för alla andra bebyggelsetyper. I de mycket glesa småhusområdena är andelen resor till fots mycket låg. Andelen cykelresor varierar mindre än de andra färdmedlen. 

Detta generella mönster gäller i huvudsak även för arbetsresor och inköpsresor. Kollektivtrafikandelen är dock högre vid arbetsresor och lägre vid inköpsresor. För inköpsresor är skillnaderna mellan bebyggelsetyperna mycket stor. I den tätaste bebyggelsen är andelen inköpsresor med bil endast omkring 15 procent medan motsvarande siffra i de glesaste områdena är cirka 85 procent. Andelen inköpsresor till fots i den tätaste stadsbebyggelsen är nästan 70 procent.

Dessa data bygger på den resvaneundersökning (RVU) som gjordes i samband med trängselskatteförsöket i Stockholm mellan 2004 och 2006.

Möbelmässan 2013

Mycket att se, mycket att upptäcka på Stockholmsmässans stora internationella event: Stockholm Furniture & Light Fair, som pågår 5-9 februari. Folk inom design och hantverk sliter med finsnickeri, läckra mönster, återvinning och nya former. Sen dukar de upp både gammalt och nytt och man har inte tråkigt när man dyker in i mässhallarna i Älvsjö undan det ruggiga Stockholmsvädret.
Är man till exempel intresserad av miljö och återvinning kan man få sitt lystmäte i mattor och väggbonader tillverkade av resterna från begagnade jeans eller gamla cykeldäck.

Märkeslappar från gamla jeans skapar ett kul mönster för cowboyromantiker.

 Gamla utslitna cykeldäck kan bli till tåliga mattor för uteplatsen eller hallen. De finns hos Adesso.
Även förbrukade t-tröjor kan återanvändas, till exempel till trasmatteliknande fåtöljer och soffor för offentliga miljöer. De tillverkas av Yalla Trappan i Malmö som skapar jobb åt invandrarkvinnor.

Snart står de på Östersunds flygplats, till gagn för resenärer som behöver vila benen.
Organiska mönster och former verkar vara en trend. Några fina exempel:

Klinkergolvet ”Marrakech” med mjuka mönsterformer.

 Soffan ”Chaise” av dansken Hans Harti. 

Bord av Linda Hagberg och Thomas Impiglia i serien ”Driftwood”, översätts med ”Drivved”, prototyp i Greenhouse där nykläckta designers och elever vid designskolor visar upp sina alster.

Eller ska det vara en sittmöbel som påminner om ett mellanting av njure och hjärna?
Men priset på det temat tog ändå väggen i mässans långa korridor, klädd med gröna växter.

Kan det bli mer organiskt?
Nya kul mönster finns alltid på möbelmässor:

Vackert klinkergolv i blågrått. Spindelväv?

Här brukas det på mässan av fyra designers i typisk svart stass.

Tyget ”Memory” av Matilda Olsson, fragment av gamla slitna murar bakom geometriska mönster. Märkligt nog finns det stadskänsla i mönstret.

Samma sak här, men det är inte så konstigt, eftersom konstnären Ove Carlson låtit sig inspireras av Manhattans rutmönster sett från Empire State Building. Han gör mest småbord med sina mönster. 

Två finstämda geometriska mönster skapade av Marcus Åhrén och Lina Zedig, som vävs i Jodhpur, nordvästra Indien, av ekologiskt och växtfärgat bomullsgarn. 
10-gruppen jobbar på med nya mönster. Tillsammans med möbeldesigner Peter Andersson har de skapat låga skåp som hade vernissage på möbelmässan.

Överst ”Dublin” av Tom Hedqvist, i mitten ”Treviso” av Birgitta Hahn och nederst ”Frö” av Ingela Håkansson. I Josef Franks anda…

Josef Franks ande svävar även över denna förtjusande byrå, formgiven och tillverkad i lönn- och päronträ av Peter Petersson frö Muro. Inspirationen är tegelstenar.
Det fanns fler fina skåp på mässan. Patrik Magnusson vid Linnéuniversitetet har valt återvinning för sitt skåp ”Wooden Patchwork” av spillmaterial från träindustrin. Charlotte Rydberg har gjort ett skåp helt i furu inspirerat av skärgården med klinkbyggda marinblå dörrar.

”Wooden Patchwork” har skjutdörrar och varje skåp är ett unikt pusselarbete.

”Eka Cabinet” har hämtat inspiration från en klinkbyggd eka.
Kul hyllor fanns också, förstås, som denna från Kroatien. Design: Mario Dobrecevic. Det består av flera element som kan sammanfogas på valfritt sätt.

Lite vimmelkantig blir man av hyllan ”Varius”, men också glad. 
Rentav gåtfull var hyllan ”Piniwini” av Linus Svärm med böcker som balanserade på enkla pinnar i svart eller vitt som stack rakt ut ur väggen.

Det finns en hemlig klämma över första boken som gör att böckerna ligger kvar…

Gästskribent: Eva Hernbäck

Foto: Göran Johnson