Rosenlundsparkens förnyelse

I föregående inlägg skrev jag om Lindhagenplanen och den pågående planeringen av Rosenlundparken med angränsande kvarter. Så här ser området ut med nya byggnader i vitt.

Häromdagen promenerade jag igenom området.

Så här ser Magnus Ladulåsgatan ut mot väster med kv Linjalen till vänster i bild. Kanske en av Söders tråkigaste gator?

Samma gata sedd mot öster med kv Ögonmåttet och kv Linjalen till höger.

 Så här ser kv Linjalen ut från öster. Här skulle egentligen Åsögatan ha fortsatt rakt fram.

Kv Linjalen på gården österut.

Här är Swedenborgsgatan tänkt att fortsätta rakt fram som bussgata.

Kv Linjalen vid hörnet mot Swedenborgsgatans förlängning.

Samma plats som ovan i framtiden enligt Stadsbyggnadskontorets förslag.

Barnstugor som kommer att försvinna och ersättas av park och en ny byggnad med bostäder.

Samma plats som ovan i framtiden enligt planförslagets illustration. Det är kanske orättvist att jämföra gråkalla marsbilder med grönskande sommarbilder. Ändå kvarstår intrycket att varje förändring bara kan bli till det bättre. 

Lindhagenplanen fullföljs på Söder

I alla fall blir detta i någon mån en effekt av de detaljplaneförslag som nu är aktuella på centrala Södermalm. Stora delar av Stockholms innerstad av idag präglas av det gatunät som lades fast genom Lindhagensplanen 1866. Juristen och politikern Albert Lindhagen ledde en kommitté som inspirerats av Haussmanns omdaning av Paris med stora esplanader och boulevarder. På Södermalm utökades 1600-talets rutnätsplan söder och västerut med Götgatan och Hornsgatan som nya huvudstråk och med Ringvägen som en ny sammanbindande huvudgata från Söder Mälarstrand i norr till Tegelviken i öster.
På Norrmalm, Östermalm och Kungsholmen föreslogs liknande nya huvudgator. Men det tog lång tid att genomföra planen och många modifieringar ägde rum under tiden. Brunkebergsåsen och Söders höjder låg hindrande i vägen, många nya gator förutsatte omfattande schaktnings- och sprängningsarbete och en hel del kom aldrig att genomföras fullt ut. År 1887 beslöts att Kungsgatan skulle dras fram till Stureplan, rakt genom Brunkebergsåsen. Kungsgatan invigdes 1911 men omgavs fortfarande bara av grushögar och slänter. Det tog ytterligare 10-15 år innan nya byggnader kantade den nya paradgatan.
På Södermalm krävde både de föreslagna nya huvudgatorna stora ingrepp. På södra delen av Götgatan var man tvungen att ta sig över den branta Postmästarbacken vid Gotlandsgatan. Den schaktades bort i slutet av 1890-talet fram till Skanstull.
Hornsgatan började schaktas ner öster om Mariatorget i början av 1900-talet men bara på södra sidan. På norra sidan blev Hornsgatspuckeln kvar till våra dagar. Hornsgatan slutade västerut vid nuvarande Ansgariegatan där ett berg låg i vägen. Det sprängdes bort 1901 och Hornsgatan drogs fram till Hornstull och vidare mot vattnet. Ringvägen byggdes aldrig färdigt, varken genom Vitabergsparken mot Folkungagatan eller genom Skinnarviksberget mot Söder Mälarstrand.
Ursprungligen var tanken att rutnätsstaden skulle fullföljas på Södermalm väster om Götgatan och söder om Hornsgatan. På nedanstående karta framgår att Swedenborgsgatan går hela vägen i nordsydlig rikting från Mariatorget till Ringvägen, och att till exempel Åsögatan hela vägen i östvästlig riktning från Götgatan till Ringvägen.

Lindhagenplanen för Södermalm 1866.

Men så har det som bekant inte blivit. Här fanns tidigare Fatburssjön mellan nuvarande Östgötagatan och Rosenlundsgatan. Efter att ha använts som avfallstipp fylldes sjön slutgiltigt igen i samband med att järnvägen byggdes 1860. Norr om sjön ligger Kvarnberget och i Maria, söder om sjön Kvarnberget i Katarina med Allhelgonakyrkan och väster om sjön Rackarberget, där Rosenlund nu ligger. Lindhagen hade underskattat problemen med järnvägen, höjdskillnaderna och grundläggningsförhållandena i detta område.

Regleringsplan för Södermalm 1878.

Modernismens stadsplanering, när kvartersstaden ansågs omodern, har senare försvårat ett fullföljande av intentionerna från Lindhagenplanen. Skånegatan gick tidigare till exempel hela vägen från Sofia kyrka till Rosenlund fram till 1968 då Åsö gymnasium byggdes, vilket delade upp gatan i två delar, där den västra delen fick namnet Hallandsgatan. När det överstora kvarteret Linjalen byggdes 1970 lät man västra delen av Åsögatan ingå i bostadskvarteret och avslutade gatan vid Siargatan.  När senare Södra stationsområdet byggdes ut i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet sumpade man till stor del möjligheterna att fortsätta med rutnätsstaden genom att i stället bygga en trafikseparerad förortsenklav mitt på Södermalm. Hade det till exempel inte varit spännande att utnyttja möjligheten att dra Folkungagatan hela vägen till Ringvägen, i stället för att anlägga den trista Södermalmsallén. Tänk tanken att korsningen mellan Södermalmsallén och Swedenborgsgatan i stället hade sett ut som korsningen mellan Folkungagatan och Götgatan. Trots allt lät man Swedenborgsgatan fortsätta som bussgata fram till Magnus Ladulåsgatan, men Timmermansgatan slutar blint vid Fatbursgatan.

Nu inleder Stadsbyggnadskontoret samråd kring planer för några kvarter söder om Södra stationsområdet, som lyfter möjligheterna att i någon mån korrigera misstag som har gjorts vid planeringen av centrala delar av Södermalm. Det gäller detaljplaner för Rosenlundsparken, Linjalen, Ögonmåttet och Alnmåttet. Se nedanstående karta över området från 1885, som visar både Lindhagenplanens rutnät, den dåvarande bebyggelsen, bland annat den långa repslagarebanan, och där dagens bebyggelse är markerad med svart kontur.

Karta från 1885.

På en senare karta från 1938-40 framgår hur gatunätet fortfarande var tänkt, men bara delvis genomfört, se nedan. Åsögatan sträcker sig längre västerut än idag och Bondegatan hela vägen till Ringvägen.

Karta från 1938-40.

Följande karta visar hur området ser ut idag. En förortsenklav mitt på Södermalm, som genom det svagt hopkopplade gatunätet för fotgängare bidrar till att göra området till en isolerad ö med svagt serviceutbud och stadsliv trots det centrala läget. 

Nuvarande situation.

Samrådsförslaget från stadsbyggnadskontoret tar ett ambitiöst grepp för att i görligaste mån reparera de misstag som gjorts under tidigare decennier med utgångspunkt i Jane Jacobs, Jan Gehls och Bill Hilliers beskrivningar av sambanden mellan rumslig integration och stadsliv. Man konstaterar till att börja med att denna del av Södermalm är glesare bebyggd än angränsande delar av Södermalm. Hög täthet leder till att många människor uppehåller sig på en plats. Med ett sammankopplat gatunät och lokaler i bottenvåningarna leder detta  vanligen till stadsliv. Området kring Rosenlundsparken har exploateringstal kring 1,4-1,6, medan Södermalms tätaste delar vid Medborgarplatsen, Mosebacke och Östgötagatan har exploateringstal mellan 2,0 och 2,3 och ett rikt utbud av nöjen och butiker och intensivt stadsliv.

Täthetskarta över Södermalm, där rött betecknar täta och blått glesa områden. Sofo är betydligt tätare än planområdet.

Nedanstående kartbild visar hur området runt Rosenlundsparken kännetecknas av ett sönderhackat rutnät med återvändsgränder, vändplaner och planskilda korsningar. 

Gatunätskarta.

Samrådsförslaget innebär att man vill utnyttja möjligheten att förlänga Swedenborgsgatan från Magnus Ladulåsgatan till Grindsgatan och därigenom genomföra en av Lindhagens ursprungliga intentioner, visserligen bara som en bussgata, men ändå. Busslinje 55 får en förkortad väg med 600 m. Ny bebyggelse med 200 lägenheter söder om kv Ögonmåttet och lokaler i bottenvåningen  av kvarteret Linjalen mot Magnus Ladulåsgatan och den förlängda Swedenborgsgatan ger potential för mer folkliv.  Befintliga barnstugor i ett plan i denna del av Rosenlundsparken rivs och inryms i stället i den nya bebyggelsen.

Föreslagen  ny bebyggelse med mörkgrått. Kv Ögonmåttet överst och Linjalen till höger.

Det är bra att Stadsbyggnadskontoret utgår från den stadsbyggnadsforskning som har gjorts under senare år. Förslagen innebär en klar förbättring jämfört med nuvarande förhållanden, men det finns ändå utrymme för viss kritik. Byggnads- och kvartersformerna är fortfarande öppna, som under modernismens höjdpunkt, trots att man vet att människor uppskattar slutna kvartersformer mer, bland annat på grund av den tydligare uppdelningen mellan offentliga och privata grönytor. En enkel förbättring kan ske genom att vrida det sydvästra huset 90 grader och därmed få ett mer slutet kvarter.  Tyvärr går det inte längre att knyta ihop Tideliusgatan med Timmermansgatan på grund av Timmermansparken och nivåskillnaderna vid Rosenlund. En Lindhagenfundamentalist kanske ändå hade velat se Åsögatan framdragen genom kv Linjalen och vidare ett kvarter västerut i enlighet med Lindhagenplanen, i stället för den nya gata som föreslås söder om kv Ögonmåttet, men jag är böjd att acceptera de av Stadsbyggnadskontoret föreslagna gatusträckningarna som en rimlig kompromiss. Jag önskar i alla fall Stadsbyggnadskontoret lycka till under det pågående samrådet.

Domedagsprofetior kommer och går

Under slutet av 1960-talet och början på 1970-talet kom en rad böcker som väckte debatt om befolkningstillväxt, livsmedelsförsörjning och miljön. En av de första böckerna var Rachel Carsons "Tyst vår". Jag letar i bokhyllan och hittar mitt exemplar i pocket, tryckt 1969. Originalet ”Silent Spring” kom redan 1962 i USA och på svenska året efter. Det blev en väckarklocka och en start för miljörörelsen. Carson tog upp frågan om hur kemiska bekämpningsmedel, till exempel DDT, spreds i naturen. DDT dödade insekter men blev kvar i naturen, anrikades i möss som åt växtdelar, vidare i fåglar som åt möss och därefter i större rovfåglar som åt mindre djur. Havsörnen drabbades av äggskalsförtunning och var svårt utrotningshotad. Tio år senare hade DDT förbjudits i USA och så småningom också i Sverige.
Men vad var hennes alternativ? Förra året läste Kenneth Hermele om boken och blev förvånad. I det sista kapitlet presenteras den andra vägen som alternativ till kemikaliebekämpningen. Carson hade inte något till övers för ekologiska kretslopp. I stället tänkte hon sig en avancerad form av biologisk krigföring, där skadeinsekterna skulle utrotas från jordens yta genom sterilisering genom röntgenbestrålning av insektshannarna.

Miljoner sterila insektshannar skulle spridas med flygplan varje vecka. Strålning är bättre än gifter, för det drabbar inte människan, enligt Carson. Hon ville också döda arter med ultraljud. Carson verkade helt fascinerad av moderna metoder för att utrota olika sorters insekter. Någon tanke på balans i naturen mellan arter verkar inte finnas. Hon skulle antagligen ha välkomnat dagens möjligheter med genteknik om hon känt till dem. Det var bara de kemiska bekämpningsmedlen hon inte ville ha.

Professor Georg Borgström skrev boken ”Mat för miljarder” 1962, samma år som ”Silent Spring”. Borgström beskrev världsläget som extremt allvarligt och menade att drastiska åtgärder måste till för att undvika en global katastrof och en total utarmning av resurserna. Borgström tog sin utgångspunkt i befolkningsexplosionen, som han räknade med skulle komma att innebära 25 miljarder människor redan år 2025, ”om ej oförutsedda katastrofer eller radikala motåtgärder vidtas och förespråkade hård barnbegränsning. Men det finns ingenting som talar för att vi någonsin kommer att nå ens halva denna folkmängd.
Borgström utnämnde befolkningsökningen i Japan till ”den tidsinställda bomben”. Han såg ett Japan med skriande fattigdom, där man bor i primitiva skjul av korrugerad plåt, plankbitar och lådrester. Trots att ”bostadsbyggandet är enormt i Tokyo hinner man ändå inte ikapp de invällande mänskohorderna”. Borgström avvisade kategoriskt allt prat om att den demografiska trollformeln skulle innebära att faran om 30 år skulle vara över. Men detta var just vad som hände. Japans befolkning hade sin befolkningspeak 2008, och befolkningen har därefter börjat sjunka beroende på låga födelsetal och en åldrande befolkning. Alla som har besökt Japan kan konstatera att man trots ekonomisk kris i stort har en välmående befolkning i hyggliga bostäder idag. Medellivslängden är högst i världen med över 81 år i medeltal.

I Sverige utkom Hans Palmstierna 1967 med boken ”Plundring, svält, förgiftning” som handlar om miljösituationen och jordens otillräckliga resurser med tanke på den globala  befolkningsökningen. Om människan fortsätter att föröka sig allt snabbare kommer vi att gå mot en katastrof. Det var enligt Palmstierna inte troligt att vi skulle kunna öka jordbruksproduktionen i samma takt som tidigare. Men det var precis vad som har skett. Globalt har trenden med sjunkande matpriser fortsatt sedan 1950-talet fram till idag, på grund av att jordbruket i världen har genomgått en revolution, där maskiner och brukningsmetoder har gjort matproduktionen allt effektivare (se t ex DN).
Palmstierna räknade också med att olja, gas och kol kommer att ta slut omkring 2040. Hur ska vi sen klara energiförsörjningen? Palmstierna ville avveckla förbränningen av avfall med tanke på luftföroreningarna, men idag har vi avancerad rökgasrening och energiåtervinning. Något tal om sol och vind finns inte i Palmstiernas värld. Därför återstår bara uran och torium. Palmstierna förespråkade bridreaktorer för att utnyttja kärnbränslet så effektivt som möjligt fram till dess att man kan lösa problemet med energi med tungt väte. Palmstierna var en förespråkare för statlig styrning, inte minst av kärnkraftverken. Han fick aldrig uppleva det statliga beslutet om nedläggningen av kärnkraftverket i Barsebäck eftersom han avled redan 1975.
Palmstierna gick igenom i stort sett alla miljöfrågor – befolkningsökning, energi, matbrist, odling, fiske, vatten, avfall, luftföroreningar, buller, jordförstöring, insekter och ogräs – och han såg även risken för klimatförändring på grund av tre olika slag av mänsklig påverkan. Dels leder förbränningen till på sikt en fördubblad halt av koldioxid i atmosfären, som på sikt kan innebära en temperaturstegring på mellan  2 och 4 grader. Mot detta står ökningen av småpartiklar i atmosfären som kan hindra solljuset att nå jordytan, samt blypartiklar från dåtidens blyblandade bensin, som blir kondensationskärnor och påverkar molnbildningen. Klimatfrågan klarades av på några få rader. Palmstierna konstaterade att jordens genomsnittstemperatur hade sänkts under de senaste decennierna (dvs efter 1940), kanske beroende på att ökningen av partikelmängden i atmosfären motverkade växthuseffekten. Därmed var klimatfrågan avförd och Palmstierna verkade mer oroad av blyets giftiga egenskaper än av dess klimatpåverkan. Uppenbarligen fanns inte klimatet i fokus vid den här tiden.
Palmstierna ägnade däremot mycket utrymme åt de problem med fotokemisk smog som då var påtagliga i London och andra storstäder, i dag mest ett minne blott (utom i Peking), sedan kolkaminerna försvunnit och bilarna fått katalytiska avgasrenare. Däremot var problemen med ozonhålet över Antarktis ännu inte uppmärksammade. Efter diskussionerna på 1980-talet har utsläppen av gaser som påverkar ozonhålet minskat och uppmärksamheten åter försvunnit. Det är lätt att konstatera att miljökämparna Rachel Carson och Hans Palmstierna inte skulle ha platsat i det svenska Miljöpartiet, där motståndet mot genmodifierade grödor och kärnkraft är djupt förankrat.

Året efter Palmstierna kom Paul Ehrlichs ”Befolkningsexplosionen”, på engelska ”The Population Bomb” från 1968. Mitt pocketexemplar är tryckt 1972 i samarbete med Jordens Vänner. Här dammade han av Thomas Malthus tankar från 1700-talet och förutspådde att flera hundra miljoner människor skulle dö av svält före 1985, och att det redan var för sent att göra något åt det. Orsaken till den förutspådda svälten var att folkökningen översteg de tillgängliga resurserna och Ehrlich menade att detta skulle inträffa oavsett vilka nödåtgärder som sattes in. Varje år blev gapet mellan livsmedelsproduktionen och befolkningsökningen all större. Även om utvecklingsländerna skulle genomgå en demografisk revolution (med sänkta födelsetal) skulle världen fortfarande stå inför en katastrofal befolkningsökning. Slutsatsen var att naturens egen gräns var att ”en befolkning på en miljard människor skulle kunna leva relativt drägligt i tusen år, om man hushållar försiktigt med tillgångarna”. Det skulle med andra ord inte få plats för särskilt många under en längre tid. Frågan måste enligt Ehrlich lösas inom de närmaste åren eftersom maten snabbt höll på att ta slut i världen. Men trots att befolkningen ökade tog maten inte slut i verkligheten. Den gröna revolutionen med bättre grödor, konstgödning, konstbevattning och bekämpningsmedel lyckades fördubbla produktionen av mat. Professor Hans Rosling har konstaterat att antalet barn som föds i världen inte har ökat sedan 1990. Befolkningen ökar fortfarande eftersom färre svälter, hälsan förbättras och vi blir allt äldre. Medellivslängden ökar i nästan alla länder, rika som fattiga. Befolkningen når kanske en topp på 9-10 miljarder, men kommer sedan åter att sjunka, och maten räcker till alla. Paul Ehrlich hade alltså fel.
Förordet till Paul Ehrlichs bok skrevs av professor Georg Borgström. Han kunde inte heller se några tecken på förbättring för jordklotets svällande miljoner. Borgström invaldes 1980 som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, oklart på vilka meriter.

År 1971 kom boken ”Före efter” av Gösta Ehrensvärd, där han med utgångspunkt i hur vi tär på jordens resurser försökte räkna ut när mat, olja och olika mineraler skulle ”ta slut”, men utan hänsyn till teknisk utveckling. Därefter skulle en återgång ske till agrarsamhället, med enkel föda som gröt, rovor, potatis eller andra rotfrukter, mera sällan kött eller fisk. Flottning av timmer återkommer liksom lokal tjärbränning och träkolstillverkning. Storstäderna existerar med hus men utan befolkning, bortsett från plundrande grupper. Ehrensvärds domedagsprofetia kritiserades av fysikern Tor Ragnar Gerholm och andra, och i varje fall hittills har kritikerna fått mera rätt än Ehrensvärd. Tor Ragnar Gerholm ansåg det även obegripligt att man kunde ta Borgströms "domedagsprofetior" på allvar.
Att läsa om gamla debattböcker ger en märkligt surrealistisk känsla. Visst fanns det verkliga problem att lösa och i de flesta fall har så också skett. Få talar idag om skogsdöden till exempel som var en stor fråga på 1980-talet, även detta på felaktiga grunder. Men hur kunde man verkligen ta allt så okritiskt på fullt allvar, som dåtiden i stor utsträckning verkligen gjorde? Är framtiden faktiskt så svår att förutse och varför ligger pessimismen så nära runt hörnet, eller finns den i människans natur? Det har journalisten Anders Bolling funderat över i boken Apokalypsens gosiga mörker.

Hur snabbt svänger inte fokus från en miljöfråga till en annan - och kanske tillbaka igen. Bara 13 år efter det att miljödebattören Hans Palmstierna förespråkat total utbyggnad av kärnkraft inklusive bridreaktorer ägde folkomröstningen om kärnkraft rum. Alla tre linjer innebar att kärnkraften skulle avvecklas, men i olika takt. Ytterligare 30 år senare beslutar riksdagen att tillåta byggande av nya reaktorer för att ersätta de befintliga, vilket alltså strider mot alla alternativen. Sol- och vindkraft som nu är i fokus var en ickefråga för Palmstierna. Palmstierna avfärdade i stort sett klimatfrågan, som dominerat miljödebatten de senaste åren. Hur ser vi på klimatfrågan om 10 eller 20 år? Kommer även den att vara historia?
En annan liknande reflexion finns här.

Nya Slussen närmare genomförande

Stockholms stad har nu enligt SvD överklagat mark- och miljödomstolens underkännande av detaljplanen för Nya Slussen. Eftersom staden har träffat en överenskommelse med den klagande parten, fastighetsbolaget Atrium Ljungberg, som äger Glashuset vid Slussen, finns det nog förutsättningar för att planen går igenom i högre instans, även om uppgörelsen inte blir billig för staden.

Nya Slussen
När ärendet behandlades av Stockholms kommunstyrelse på onsdagen, krävde Tomas Rudin (S) enligt DN att staden skulle utreda den så kallade Plan B för Slussen. Det anser jag vara ett misstag och ett obegripligt ställningstagande av socialdemokraterna. Plan B syftar ju till att riva och återuppbygga Slussen med i stort sett samma utformning som idag. Men Plan B är inget framtidsalternativ för dem som vill prioritera gång- och cykeltrafik och skapa ett Slussen för stadslivet. Ingen annanstans i världen har man mig veterligt ansett att man i en storstads absoluta centrum, på gränsen till den historiska medeltida stadskärnan ska bygga en klöverbladskorsning, som prioriterar biltrafikens framkomlighet framför fotgängare och cyklister. Sådan korsningar finns annars i allmänhet bara vid motorvägar och andra starkt trafikerade trafikleder. De samlade ytorna för biltrafik är dessutom betydligt större än i Nya Slussen vilket framgår av nedanstående bild och några kollektivkörfält finns inte.

Ytor för biltrafik enligt Nya Slussen (tv) och Slussen Plan B (th).
Bussterminalen har i många fall alltför smala  plattformar och rulltrappor för de stora trafikantströmmarna. Slussen Plan B lider dessutom av en lång rad andra brister, vilket man kan läsa om här.
Om socialdemokraterna skulle kräva ytterligare utredning av något annat alternativ än Nya Slussen borde det i stället vara ”Ny syn på Slussen” som just nu ställs ut i reviderad version på Arkitekturgalleriet i Gamla stan. Där finns i varje fall några fördelar att peka på, till skillnad mot Slussen Plan B. Ny syn på Slussen syftar ju till att gräva ned tunnelbanan mellan Medborgarplatsen och T-Centralen och riva den nuvarande tunnelbanebron. På sikt skulle man också ta bort Centralbron och därigenom skapa en friare sikt från Slussen mot Riddarfjärden. De två nuvarande tunnelbanestationerna Slussen och Gamla stan skulle ersättas av en gemensam station i tunnel under vattnet med uppgångar åt båda hållen. Jag tror att alla håller med mig om att ingen av dessa broar hade varit möjliga att bygga med dagens syn på stadsmiljön. Att riva dem borde alltså vara en välgärning, om det skulle vara möjligt tekniskt och ekonomiskt.

Ny syn på Slussen. Gamla stan och Riddarholmen utan Centralbron och tunnelbanebron. 
Tunnelbanebron mellan Slussen och Gamla Stan är enligt SL uttjänt med svåra rostangrepp. Att reparera eller riva och bygga nytt på samma plats kan komma att bli dyrbart och besvärligt att genomföra med tät tunnelbanetrafik utan omfattande störningar i trafiken. Idealisterna, som förslagsställarna bakom Ny syn på Slussen kallar sig, hävdar att det är möjligt att bygga en ny spårtunnel där trafiken successivt flyttas över till den nya sträckningen. En fördel med en sådan lösning, om den är genomförbar, är dessutom att tunnelbanan får ökat skydd mot översvämningsrisker vid högt vattenstånd i Mälaren. Översvämningsrisken finns dock kvar så länge tunnelbanenedgångarna ligger i kajplanet. Det kan också vara en nackdel att ersätta två tunnelbanestationer med tillsammans fyra utgångar med en station med bara två utgångar. Slussen är redan den station som har flest trafikanter, näst efter T-Centralen. Hade tunnelbanan till Nacka varit utbyggd, helst med stationer på Södermalm, skulle naturligtvis denna nackdel bli mindre, men det skulle kräva att Slussenprojektet försenas många år ytterligare.
Att bara gräva ned tunnelbanan och fortfarande ha kvar utsikten mot Centralbron är naturligtvis en halvmesyr. Hela vinsten med förslaget kommer först om också Centralbron rivs och man kan återställa Riddarholmskanalen, men detta kräver nog att Österleden först har byggts, om inte orimligt mycket biltrafik ska flytta över till Slussen och Västerbron. Totalkostnaderna för Ny syn på Slussen blir därmed gigantiska.
För Slussen är det en fördel att nivån framför Stadsmuseum kan sänkas och ge friare möjligheter till utblickar mot Saltsjön från t ex Hornsgatan. Samtidigt försämras förstås utblickarna när broarna blir lägre.
Tyvärr lider utställningen och presentationen av Ny syn på Slussen av att så mycket av argumentationen helt i onödan hängs upp på översvämningsriskerna på grund av höjningen av världshaven. Länsstyrelsen har bedömt översvämningsriskerna efter Slussens ombyggnad och i ett längre tidsperspektiv som mycket låg, men enligt Ny syn på Slussen finns risken att Saltsjön höjs med 50 cm redan till 2050! Detta förutsätter, på grund av landhöjningen, att världshaven stiger med närmare en meter på 37 år, motsvarande 25,6 mm per år! Men havsytans höjs för närvarande enligt NOAA med 1,1-1,3 mm per år och det finns inte finns några tydliga tecken på att höjningen av havsnivån accelererar. Enligt klimatforskaren professor Lennart Bengtsson kan en höjning på 20-50 cm till slutet av 2000-talet enligt IPCC:s senaste rapport från 2007 betraktas som mest sannolika värden. Detta betyder för Saltsjöns del antingen fortsatt landhöjning eller oförändrad nivå, inte en meters höjning på 50-100 år. Skulle detta ändå inträffa behöver man snarare bygga dammar vid Vaxholm och Skurusundet som skyddar hela Stockholm. Tyvärr förtar detta helhetsintrycket av Ny syn på Slussen och jag undrar om det är lika svagt underbyggt i andra avseenden. Tills vidare betraktar jag det som ett av många utopiska förslag som aldrig kommer att genomföras, i varje fall tills vi får se vad SL:s pågående utredning om bron över Söderström kommer fram till.

Varför släcka ljuset?

Nu närmar sig åter Earth Hour. WWF vill att vi ska släcka ljuset under en timme lördagen 23 mars som en klimatmanifestation. Det är en symbolhandling, men det är något oklart vad vi förväntas uttrycka symboliskt, i varje fall mer konkret? Enligt WWF:s hemsida är det en viktig signal till världens beslutsfattare om ”att ta miljöfrågorna på större allvar”, att ”försöka leva lite grönare i vardagen” och ”göra något bra för planeten”. Det är däremot inte en energisparkampanj. Det viktiga är att grannarna ser att man har släckt ljuset. Kanske går det lika bra att dra ned rullgardinen?

WWF vill påverka världens politiker att minska människans påverkan på klimatet. Annars riskerar vi enligt WWF en 4 graders temperaturökning inom 100 år och en höjning av havsytan så att hela länder riskerar att dränkas. Bara vid 1 meters havsnivåhöjning drabbas enligt WWF 145 miljoner människor och sannolikt dör ca 40 procent av alla djurarter ut.
I ett debattinlägg i SvD påstår Håkan Wirtén, WWF, Mattias Klum, fotograf, Johanna Lakso, Push, Hanna Nyberg, Sveriges Ungdomsråd och Pär Holmgren, meteorolog, att det vore möjligt att gå över till 100 procent förnybar elproduktion till år 2030 och hundra procent förnybar energi till år 2050.
Men hur realistiskt är det att så kommer att ske? Användningen av fossila bränslen ökar snabbt framförallt i Kina och Indien, oberoende av hur vi agerar i Sverige. Där bor mer än två miljarder människor med växande behov av energi för att alls kunna få en dräglig tillvaro.
Tyvärr sprider WWF okunskap om de klimatfrågor de tar upp. Sedan IPCC:s senaste rapport för sex år sedan har utsläppen av växthusgaser fortsatt att öka och motsvarar de värsta scenarierna med förväntade temperaturökningar på fyra grader till år 2100. Trots detta har ingen global temperaturökning inträffat under de senaste 16 åren. Den globala temperaturen steg ca 0,8 grader 1900-2012, dvs 0,07 grader per decennium. För att nå 4 graders höjning skulle temperaturen behöva öka med 0,45 grader per årtionde, men den har de fakto legat still under 16 år. Fyra graders uppvärmning fram till 2100, som WWF talar om, blir för varje år mer och mer osannolikt och är snart på gränsen till omöjligt.
Ingen mätbar ökning av takten i havsnivåhöjningarna har heller inträffat under de senaste hundra åren. Havsytans höjs i en takt som motsvarar ungefär tre decimeter per hundra år och ingen nämnvärd  ökning i den takten har skett. Tvärtom visar NOAA:s senaste rapport att den globala havsytan bara ökade med 1,1-1,3 mm per år under de senaste decennierna, eller 11-13 cm per sekel, vilket är mindre än hälften mot vad FNs klimatpanel IPCC har uppskattat. En aktuell forskningsrapport visar att det inte finns några tydliga tecken på att höjningen av havsnivån accelererar. Bakom studien står en grupp forskare, som också är med och skriver nästa stora rapport från FN:s klimatpanel, IPCC. Jonathan Gregory vid universitetet i Reading säger i radions P1 att havsnivåhöjningen snarare ligger under 2 mm per år, och sannolikt runt 30-50 cm på hundra år och professor Lennart Bengtsson vid samma universitet håller med.

Professor Lennart Bengtsson
Enligt Bengtsson är tillförlitliga beräkningar över den mest sannolika utvecklingen osäkra och tills vidare kan de uppgifter som IPCC publicerade i sin senaste rapport med en höjning på 20-50 cm till slutet av 2000-talet betraktas som mest sannolika värden. En meters höjning, som WWF talar om för de närmaste 100 åren framstår som nästintill omöjligt.

Om havsnivåerna skulle höjas mer än väntat är det framförallt i låglänta områden, till exempel i Bangla Desh, som många människor skulle hotas av översvämningar. Men ekonomin i Bangladesh växer och kommer om 50 år att stå på samma nivå som Storbritannien gör idag. Bangladesh landmassa minskar inte heller utan växer enligt Telegraph, en trend som kommer att fortsätta när de blir bättre på att bygga dammar. På samma sätt som Nederländerna redan har gjort kommer Bangla Desh att kunna skydda sig mot översvämningar på de nivåer som kan bedömas som sannolika. Så WWF bygger sin kampanj på tendensiösa eller felaktiga fakta, inte på vad vi faktiskt vet idag.
Sambanden mellan människans utsläpp av växthusgaser och den globala temperaturhöjningen verkar för varje år vara mer och mer komplexa och oklara. Det är enkelt att släcka ljuset under en timme. Sen kan man fortsätta att köra bil eller flyga på semester till andra sidan jordklotet som vanligt. Man kan tycka att man i alla fall gör något litet positivt för miljön. Man behöver inte heller tänka på andra verkliga problem, som till exempel de ökande klasskillnaderna mellan rika och fattiga i Sverige och i världen, eller hur kvinnor förtrycks nästan överallt. När få vi släcka ljuset för dem? Eller när får vi tända en energisparlampa, som en symbolhandling för alla dem, som ännu inte har fått tillgång till elektricitet i Afrika och i Asien?

Är Danderyd verkligen fullbyggt?

”Danderyd är nästan fullbyggt idag, tyvärr.” Det säger kommunalrådet i Danderyd Kristin Eriksson (c), ordförande i byggnadsnämnden, enligt SvD. Oscar Nyströmer (M) i Sollentuna säger att Sollentuna börjar bli fullt när det gäller byggbar mark. Tidigare har jag hört kommunalrådet i Salem, Lennart Kalderén (M), beklaga sig över att kommunen inte har någon mark att bygga bostäder på eftersom nästan all obebyggd mark är vattenskyddsområde kring Bornsjön. Tillgången på byggbar mark är ett problem säger bostadsminister Stefan Attefall (KD), men då menar han nog mark med färdiga detaljplaner, inte att det skulle finnas brist totalt sett.

Håller Danderyd på att bli fullbyggt?
Kan det verkligen stämma att till exempel Danderyd, Sollentuna och Salem håller på att bli fullbyggda? Naturligtvis är det inte så. Och då talar jag inte om att man skulle bygga bostäder på Sollentunas del av Järvafältet, i Rinkebyskogen i Danderyd eller i Bornsjöns vattenskyddsområde i Salem. Jag tänker på hur glest redan bebyggda delar av kommunerna egentligen utnyttjas.
För hur kan det komma sig att landets till ytan minsta kommun, Sundbyberg, trots att det redan är länets tätast bebodda kommun, ändå fortsätter att bygga bostäder? Tittar man på den redan bebyggda marken har varje kommuninvånare i Sundbyberg ca 110 kvadratmeter mark till förfogande. Bebyggelsetätheten är där redan drygt 5 000 kvadratmeter våningsyta per hektar. Under de senaste tio åren har det tillkommit 1 376 lägenheter i kommunen, varav ca tre fjärdedelar i flerbostadshus.

Sundbyberg är en tätt bebodd kommun
I grannkommunen Solna har varje kommuninvånare ca 120 kvadratmeter mark. Bebyggelsetätheten är dock högre än i Sundbyberg, ca 6 000 kvadratmeter våningsyta per hektar, eftersom det också finns en hel del arbetsplatser i kommunen. Och även i Solna byggs det mer. De senaste tio åren har det tillkommit inte mindre än 5 920 lägenheter, enbart i flerbostadshus, i kommunen, länets tätast bebyggda kommun.

Solna är en annan tät kommun
Stockholm kommer på grund av sina ganska stora villaområden i ytterstaden bara på tredje plats i täthetsligan, såväl befolkningsmässigt som bebyggelsemässigt. Där har varje invånare ca 140 kvadratmeter mark och den genomsnittliga bebyggelsetätheten är drygt 4 000 kvadratmeter per hektar bebyggd mark. Och även i Stockholm bejakar man tillväxten och bygger nya bostäder. Där har det tillkommit 39 606 lägenheter under de senaste tio åren inklusive några hundra småhus. I dessa tre redan täta kommuner har ungefär hälften av bostadstillskottet i länet skett under den senaste tioårsperioden.
Men varför sker det relativt så lite i många av de 23 övriga kommunerna i länet? Hur ser det till exempel ut i Danderyd, där det enligt kommunalrådet nästan är fullbyggt? Det är länets näst glesaste kommun med omkring 550 kvadratmeter bebyggd markyta per invånare. Varje invånare har fem gånger så mycket bebyggd mark som i Sundbyberg. Bara Vaxholm är något glesare.

Danderyd är en gles kommun
Bebyggelsetätheten är något högre med ca 1 500 kvadratmeter våningsyta per hektar, beroende på en del stora arbetsplatser, t ex Danderyds sjukhus. Åtta kommuner i länet är glesare bebyggelsemässigt. Och trots att det är så glest bebyggt tycks det som om kommunalrådet verkligen har rätt. Eller hur ska man förklara att det inte tillkommit några lägenheter alls i Danderyd under de senaste tio åren, antalet har tvärtom minskat med 31 stycken. Salem, Lidingö och Vaxholm är de tre kommuner där det tillkommit minst antal lägenheter under de senaste tio åren.
En kommun som till och med har byggt fler lägenheter än Solna är Nacka. Där har det tillkommit 6 172 lägenheter under de senaste tio åren. Bebyggelsetätheten i Nacka är jämförbar med den i Danderyd, omkring 1 500 kvadratmeter våningsyta per person, medan befolkningstätheten är högre i Nacka. Varje invånare har knappt 400 kvadratmeter bebyggd mark där jämfört med över 500 i Danderyd. Trots detta tycks det vara mycket lättare att bygga bostäder i Nacka än i Danderyd.

Framtidsbild på tät stad i Nacka
Hur kan det komma sig att det som är möjligt i Stockholm, Solna, Sundbyberg och Nacka tycks vara omöjligt i Danderyd och flera andra glest bebyggda kommuner? Det kan i varje fall inte vara så att det är svag efterfrågan på bostäder i Danderyd. Snittpriset på en bostadsrätt ligger på samma nivå som i Solna, Sundbyberg och Nacka eller till och med högre. För det kan väl inte bara vara så att politikerna i Danderyd inte vill bygga bostäder? Not in my back yard?

Äntligen memma igen

Vid påsktid äter vi som har finländskt påbrå traditionellt memma med strösocker och grädde.

Memma har en mycket klibbig konsistens och mörkbrun färg och tillreds på rågmjöl, rågmalt och sirap. Det tar flera timmar att laga till. Först kokas memman i upp till fem timmar varefter den sätts in i ugnen där den får stanna i ytterligare tre timmar. Memman förvarades förr i näveraskar, så kallade rivor, men de har numera ersatts av pappaskar.

I Sverige tillverkar Fazer memma för konsumtion av finnar i exil. Svenskar utan finskt påbrå tycks inte ha upptäckt denna delikatess ännu. Memman kom på 1700-talet från Ryssland till Finland. Där var det tradition att äta memma efter fastan för att vänja sig av med den sura rågbrödsdegen och man åt memma med smetana och utan socker. På Närpes Bröd började man tillverka memma efter kriget. Det var en raritet som blev mycket populär, eftersom man bara hade fått skorpor under kriget. På det här videoklippet kan man se hur det går till. Klicka på bilden.

Närpes Bröd har försökt exportera memma till Sverige men det rönte inget intresse.

Men passa på nu, när det går att köpa Fazers memma i välsorterade livsmedelsbutiker under ett par veckor. För övrigt kan memman frysas in för den som vill hamstra till resten av året.

Bastugatan 21

På Bastugatan 21 ligger ett av Södermalms trevliga museer. Vi hade gått förbi porten säkert tjogtals gånger innan vi i söndags äntligen bestämde oss för att besöka museet, författaren Ivar Lo-Johanssons bostad och skrivarrum på fyra trappor med underbar utsikt över Riddarfjärden. Och det är verkligen något vi kan rekommendera till alla som är intresserade av denna svenska författare eller helt enkelt bara en intressant södermiljö. Här bodde alltså Ivar Lo-Johansson från 1934 till sin död 1990 i en liten etta med kokvrå, med mycket modest standard. I en annan lika liten lägenhet på samma plan hade han sin skrivarlya. Bostadslägenheten hyser idag Ivar-Losällskapet medan skrivarlyan är bevarad i samma skick som när han dog. I samma hus eller i grannhusen bodde också andra författare och konstnärer, som ofta träffades och umgicks med varandra.

Ivar Lo bakom skrivbordet

Vi trodde att det skulle ta en kvart att titta på de två lägenheterna, men blev sittande och fick lyssna till en föreläsning på nästan två timmar om Ivar Lo-Johanssons liv och verksamhet av vännen och författaren Dan Mellin, som själv med arbetarbakgrund så småningom kunde ta socionomexamen och även ge ut ett tiotal böcker. 

Ivar Lo-Johanssons skrivarlya

Hans första böcker byggde på egna upplevelser ibland annat kolgruvor i England och i Frankrike. Själv blev han också en skicklig stenhuggare och skildrade kroppsarbetet i flera böcker. Ivar Lo-Johanssons föräldrar hade statarbakgrund och Ivar Lo blev under 1930-talet en av de mest uppmärksammade och lästa proletärförfattarna, en i kretsen kring Klarabohemerna. Genom Ivar Lo-Johanssons novellsamlingar och andra böcker bidrog han till att statarsystemet avskaffades 1945. 1952 kom stridsskriften Ålderdoms-Sverige om dåtidens brister, som bidrog till att äldreomsorgen byggdes ut. Hans självbiografiska böcker från 1950-talet hade alla omslag av konstnären Sven X:et Erixon. Många andra böcker hade omslag av konstnären Sven Ljungberg.

Bokhyllor och Edvard Munch (numera kopia). 

Vid ett tillfälle hände det sig att han fick 100 000 kr i ersättning av ett filmbolag som bröt avtalet i samband med att en av hans romaner filmades. Eftersom han inte kände att han hade gjort rätt för pengarna lämnade han dem anonymt i ett kuvert till Skatteverket. Det vittnade om hans samhällsinställning och moral.

Mera bokhyllor och konst (också kopior).
Men det hade han ju också råd med. Ivar Lo levde under enkla förhållanden men lämnade efter sig en enorm förmögenhet i konst som han köpt eller fått av sina konstnärsvänner under åren. Förmögenheten användes till ett litterärt pris, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, som instiftades enligt anvisningar i hans testamente. Detta är efter Nobelpriset det största i Sverige till en svensk författare och var 2012 på 330 000 kr.

Utsikten från bostaden
Under några år mot slutet av 1950-taler hade Ivar ett förhållande med författaren Sara Lidman. När han dog fanns två opublicerade manuskrift i ett bankfack. Ett av dem var romanen ”Blå Jungfrun”, där Ivar Lo-Johansson berättat om denna tid och deras kärlek och skiljaktigheter. Romanen gavs ut postumt.
Ett besök på Ivar Lo-Johanssonmuseet kan rekommenderas.

Tunnelbanan till Nacka 3

Idag redovisar DN de första resultaten från SL:s förstudie om tunnelbana till Nacka. Man konstaterar att en tunnelbana till Nacka ska dras via Södermalm om den ska locka många resenärer. Det sämsta alternativet vore att dra tunnelbanan från Kungsträdgården under Djurgården och i en tunnel under strömmen mot Kvarnholmen/Finnboda och vidare mot Nacka centrum. Det alternativet skulle locka betydligt färre resenärer än de andra alternativen. En sträckning via Slussen skulle attrahera flest resenärer från Nacka in mot Kungsträdgården.

SL:s olika alternativ enligt DN. DN grafik.1. Bergtunnel under Djurgården. 2. Sänktunnel via Södermalm och Hammarby Sjöstad. 3. Sänktunnel i östlig sträckning. Kombinerad motorväg och t-bana. 4. Sänktunnel med station vid Slussen. 5. Sänktunnel eller bergtunnel via Henriksdal. 6. Bergtunnel under Skeppsholmen.
Det kommer inte som någon överraskning. Redan vid mitten av 1990-talet, när jag deltog i utredningar om en eventuell tunnelbana till Nacka, prövades alternativ via Djurgården, som dock avfördes på grund av för få trafikanter, medan alternativ via Slussen skulle få flest trafikanter.
Sommaren 2011 föreslog konsultföretaget Sweco att tunnelbanan till Nacka skulle samordnas med Österleden i en gemensam sänktunnel, vilket jag då skrev om här. Fördelen skulle vara att kostnaderna skulle kunna minskas väsentligt. Ska man bygga tunnelbana, som är ett kapacitetsstarkt färdmedel, ska man sträva efter att få så många trafikanter som möjligt, inte att hålla nere investeringskostnaderna. För ett år sedan, i mars 2012, träffades en principöverenskommelse om att bygga tunnelbanan till Nacka, läs här. I september 2012 föreslog de fyra allianspartiernas ledare tunnelbana via Djurgården till Nacka samordnat med Österleden i tunnel, uppenbarligen påverkade av lobbyisterna från Sweco, läs här. Frågan är varför de fyra partiledarna tog ställning till vilket alternativ för tunnelbanan till Nacka, som borde väljas.
Det är intressant att provborrningar under Strömmen enligt DN visar att det går att lägga tunnelbanan i bergtunnel djupt nere under Strömmens botten, vilket är väsentligt billigare än sänktunnel. Problemet är att en station under östra Södermalm hamnar 85–100 meter under markytan – dubbelt så djupt som dagens djupaste stationer. Så djupa stationer finns dock i andra städer med tunnelbana.
Att knyta ihop någon av den gröna linjens grenar med den framtida tunnelbanan till Nacka, som jag har föreslagit på denna blogg, skulle enligt SL–utredningen ge ännu fler resenärer på den blå linjen. I stället skulle antalet resenärer på den gröna linjen in mot Slussen minska och ge utrymme för ökat bostadsbyggande i Söderort. Det är alltid trevligt att få rätt.

Brist på långsiktighet om Stockholms trafikinfastruktur

Stockholms trafikinfrastruktur har försummats länge. Tunnelbanan byggdes i stort sett ut mellan 1945 och 1985, då Sundbybergsgrenen öppnades. Detta arbete pågick kontinuerligt i 40 år. Sedan den gröna linjen färdigställts övergick man omedelbart till den röda linjen och sedan till den blå. Satsningen på tunnelbanan var en framsynt investering som vi fortfarande har stor glädje av. Men nu hopar sig reparationsbehoven, då de äldsta delarna är över 60 år.

Här byggs tunnelbanan vid Hötorget 1957. I bakgrunden Konserthuset. Bygget av höghusen har just påbörjats.
Under den period då tunnelbanan byggdes minskade befolkningen i Stockholms stad medan den ökade i grannkommunerna. Sedan tunnelbanan färdigställts har befolkningen åter ökat i Stockholms stad med ett par hundratusen. I hela regionen har befolkningen ökat med en halv miljon människor, men tunnelbanan har bara kompletterats med en station, Skarpnäck, som invigdes 1994.
Pendeltågssystemet infördes efter Hörjelöverenskommelsen 1964, men pendeltågen har ännu efter nästan 50 år inte fått egna spår överallt. Just nu pågår utbyggnad av Citybanan som 2017 kommer att ge pendeltågen egna spår på den mest belastade sträckan, men ännu saknas detta på Västeråsbanan. Sedan Essingeleden och Centralbron färdigställdes 1967 har befolkningen ökat med nästan 700 000 invånare utan att någon ny vägbro byggts över Saltsjö-Mälarsnittet.

Järnvägsbron är klar 1954, men ännu saknas Centralbron och tunnelbanebron.
Hela 1970- och 1980-talen var en period då regionens ansvariga politiker undvek att diskutera de framtida behoven av investeringar och reinvesteringar. De statliga väginvesteringarna i riket minskade mellan 1970 och 1985 med omkring tre fjärdedelar i reala termer. För Stockholms del sjönk samtidigt andelen från omkring 10 procent till närmare fem procent. Redan i slutet av 1970-talet utreddes frågan om bilavgifter, men inte förrän 2007 infördes trängselavgifterna efter försök och folkomröstning.
Det går inte att skylla på något politiskt block för denna underlåtenhet. Från 1982 har det varit skifte mellan socialdemokrater och borgerliga styren vid varje val fram till 2010. Först efter 1990 började nivån på trafikinvesteringarna i regionen åter öka som en följd av Dennisöverenskommelsen. Trots att den bröts redan efter fem år på grund av centerns samarbete med socialdemokraterna på riksplanet fullföljdes ändå de flesta projekten, vilket innebar att investeringarna i vägar och kollektivtrafik åter ökade i regionen. I stort sett hela paketet utom Österleden kommer att ha genomförts 2023, visserligen försenat men ändå.
För kollektivtrafiken är det särskilt nordostsektorn och ostsektorn som har drabbats av den politiska bristen på framsynthet inom trafikområdet. Redan i tunnelbaneplanen från 1965 skisserades tunnelbanor till Täby och till Nacka. Först nu, efter snart 50 år, finns en politisk samsyn om att äntligen bygga ut tunnelbanan till Nacka, medan detta fortfarande saknas när det gäller Täby. I båda fallen kan man inte lägga hela ansvaret på regionpolitikerna utan kommunalt ointresse eller till och med motstånd från de moderatstyrda kommunerna har länge hindrat utbyggnad av kapacitetsstarkare system. I nordostsektorn har man också till varje pris velat slå vakt om den smalspåriga och ålderdomliga Roslagsbanan. Kortsiktigt och nostalgiskt tänkande har inneburit att många miljarder har satsats på  ett spårsystem, som ändå inte gett sektorn en tillräckligt snabb och kapacitetsstark kollektivtrafik. Utan Täbys envisa men obegripliga motstånd hade man kunnat ha tunnelbana redan för 30 år sedan. Nu planeras i stället ytterligare onödiga investeringar i ett redan föråldrat spårsystem. Enligt tidningen Metro kommer etapp 2 av Roslagsbanans modernisering att bli dyrare än beräknat. I stället för 8 miljarder hamnar totalnotan på 9,5 miljarder. Avståndet från Mörby till Täby är omkring 5,5 km. Med en miljard per km skulle denna tunnelbana kosta 5,5 miljarder, felräkningspengar i sammanhanget, men detta skulle för första gången koppla Täby, ett av regionens större centra till den övriga kollektivtrafiken på ett helt annat sätt än ytterligare bortkastade miljarder på Roslagsbanan.

Värnandet om Roslagsbanan har försenat effektiva kollektivtrafiksystem i nordost i decennier.
Samtidigt som decennier med för låga nyinvesteringar har passerat förslits också de redan gjorda investeringarna. Under en stor del av 1990-talet var Tranebergsbron från 1934 avstängd för tung trafik innan upprustningen genomfördes mellan 1999 och 2005. När nya Årstabron färdigställts inleddes omedelbart upprustningen av den gamla Årstabron från 1929, en upprustning som ännu inte är helt avslutad. Men stora upprustningsbehov återstår. När Citybanan färdigställts 2017 behöver den gamla järnvägsbron med 2 spår mellan Södermalm och Tegelbacken från 1954 rustas upp, samtidigt som trafiken med fjärr- och regionaltåg måste fram, hur nu det ska gå till. Kanske skulle de gamla planerna på ”tredje spåret” behöva dammas av, men regeringen har ju redan en gång satt stopp för den detaljplanen. Dagens Nyheter flaggar för att vi i stället kommer att behöva ha vändstationer söder och norr om stan, en utomordentligt dålig övergångslösning.

Järnvägsbron med 2 spår mellan Södermalm och Tegelbacken är från 1954.
Tunnelbanebron mellan Slussen och Gamla Stan är enligt en utredning från SL uttjänt med svåra rostangrepp. Den är grundlagd på 150 år gamla träpålar från sammanbindningsbanan 1868. Snart väntas en ny utredning från SL om bron. Enligt uppgifter som redan har läckt ut kommer det att kosta 2,3-2,5 miljarder att rusta upp bron, detta samtidigt som bron trafikeras av ungefär två tunnelbanetåg per minut under högtrafiktid och samtidigt som hela Slussen från 1935 också byggs om.

Tunnelbanebron mellan Slussen och Gamla stan 1965.
Tyvärr tycks SL ha mörkat hela frågan om tunnelbanebrons framtid, trots att den borde vara en grundläggande del av Slussenförnyelsen. SL avfärdade 2009 utan grundligare utredningar tanken på att ersätta tunnelbanebron med en tunnel mellan Slussen och Gamla stan. Kostnaderna bedömdes uppgå till sammanlagt 7-12 miljarder kronor extra och skulle kräva en avstängning av trafiken i mer än ett år. Men frågan är om alla alternativ verkligen prövades förutsättningslöst. Då hävdade SL att tunnelbanebron inte skulle kräva något utöver sedvanligt underhåll, något som uppenbarligen inte är sant.
Det känns verkligen inte bra att beslut fattas om Slussens långsiktiga förnyelse utan att alla pusselbitarna ligger på bordet, men detta tycks vara typiskt för hur de flesta trafikfrågorna behandlats i Stockholmsregionen under lång tid. Försummelserna innebär att många nyinvesteringar nu måste ske samtidigt som den gamla infrastrukturen måste repareras vilket både är dyrt och medför åratal av störningar i trafiken.