I min barndoms Stockholm såg jag aldrig tiggare på gatorna. Mer än ett halvsekel senare kan man inte ta många steg utanför dörren förrän man möter dem, för det mesta romska tiggare från Rumänien. Det ser numera likadant ut i de flesta svenska städer.
När Dagens Nyheter tidigare skrev om tiggarnas situation illustrerades det med Roger Turessons bild.
Hur ska vi hantera detta; ska vi ge eller ej? Jag erkänner att jag är vankelmodig. Det händer att jag ger något, men oftast inte. Å andra sidan ger vi i vårt hushåll månatliga bidrag till tre organisationer, kanske för att stilla vårt samvete över världens nöd.
Hur man ska göra med tiggarna är en besvärlig fråga för många. I Sveriges radios nya program Söndagsintervjun var ”katastrofdoktorn” Johan von Schreeb, som grundat svenska Läkare utan gränser, först ut att intervjuas. Vo Schreeb drivs ständigt till olika katastrofer där han kan göra nytta. Men Johan von Schreeb berättade också att han aldrig ger en krona till tiggare. Han har svårt för människor som tigger och säljer eller förringar sin människovärdighet. Är detta hjärtlöst? Jag vet inte.
Ekonomen Lars Calmfors har försökt att i två kolumner i DN här och här bena ut frågan ur ett nationalekonomisk förhållningssätt. Å ena sidan vill vi helst inte se fattigdom på nära håll. Å andra sidan ger tiggeri oss möjlighet att utföra ”goda gärningar”, vilket kan kännas bra. Ekonomer tror på avtagande marginalnytta, vilket innebär att en krona till mer konsumtion är mer värdefull om jag har en låg i stället för en hög inkomst. Å andra sidan ökar då den förväntade inkomsten av att tigga i Sverige i förhållande till att stanna i hemlandet, vilket leder till att fler tiggare kan antas komma hit, åtminstone om många resonerar likadant. Det leder alltså bara till att fler tiggare lever på tiggeri i Sverige. Att dessutom via olika organisationer hjälpa tiggarna med härbärge och mat här kan leda till samma sak.
Om vi i stället skickar motsvarande belopp månadsvis eller årligen till svenska eller internationella organisationer som hjälper romer på plats i Rumänien skulle dels drivkrafterna minska att resa hit och tigga under svåra förhållanden och mindre pengar skulle gå åt för resorna, och pengarna borde kunna göra större nytta. Det är bara i hemländerna som de grundläggande orsakerna till tiggeriet kan angripas.
Kanske kan man inte i stället ordna arbeten för tiggarna? Kanske med enkla arbetsuppgifter som inte utförs i dag och inte kräver språkkunskaper, kanske
trädgårdsarbete, snöskottning, städhjälp eller enkla reparationer. Men entreprenörer som anställer tiggare skulle sannolikt utmålas som exploatörer av människor i nöd och bli föremål för fackliga stridsåtgärder. Inte ens stat eller kommun skulle sannolikt ha lätt att hitta lämpliga subventionerade arbeten för arbetslösa utländska tiggare utan utbildning och utan kunskaper i svenska.
Men om vi ordnar sådana arbeten för dem, så ökar den förväntade inkomsten av att komma till Sverige. Det blir i så fall rationellt för så många att komma att de flesta ändå inte får sysselsättning. De senare fortsätter då att tigga i väntan på att jobbmöjligheter ska dyka upp. Därmed består gatutiggeriet men några har i alla fall fått jobb.
Detta var ett mycket kortfattat sammandrag av Calmfors kolumner. Men hela resonemanget utgår ändå från våra individuella förhållningssätt, som knappast kan bli någon ”lösning”, hur givmilda vi än blir, i varje fall inte för situationen här i Sverige.
Men det finns ju redan ekonomiska resurser, som skulle kunna användas på ett mera rationellt sätt. Till att börja med ger Sverige en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) till bistånd, vilket för år 2014 motsvarar det 38,4 miljarder kronor, dvs drygt 3 900 kronor per invånare från spädbarn till åldringar. Hittills finns inte Rumänien med bland biståndsländerna, trots att det är ett av Europas fattigaste länder. Räknat efter BNP per capita, som är 31 % av motsvarande i Sverige, ligger landet först på 74:e plats av 182 länder i världen.
För det andra avsatte EU under perioden 2007-2013 184 miljarder kronor till Rumäniens utveckling, varav 32 miljarder kronor kunde användas för utbildning, sociala insatser och för att hjälpa landets fattiga – däribland romerna. En del av dessa pengar kommer från de svenska skattebetalarna. Men när ett drygt år återstod av perioden visade det sig att Rumänien endast hade plockat ut 6 procent. Drygt 30 miljarder kronor, som kunde användas för landets fattiga, var orörda och riskerade att skickas tillbaka till EU:s centrala budget. När budgetperioden tog slut vid årsskiftet 2013/2014 hade Rumänien, efter påtryckningar, utnyttjat en större del, cirka 20 procent. Men landet var fortfarande sämst i EU på att använda stödet för landets utsatta, vilket DN har skrivit om här. Omkring 25 miljarder som kunde användas för att förbättra romernas sociala situation fanns kvar oanvända. Det motsvarar mer än 40 000 kronor per invånarna, räknat på de drygt 600 000 romer som finns registrerade i Rumänien. Sannolikt hade dessa pengar kunnat göra en väsentlig insats för denna folkgrupp.
Romska barn i Rumänien
Det finns olika skäl till att Rumänien är urusla på att utnyttja de resurser som ändå finns. Det måste finnas en politisk vilja och rumänsk delfinansiering för att EU:s strukturfonder ska kunna användas. Det krävs även kompetens och att korruptionen bekämpas. Varför inte utnyttja svenska Sidapengar för att hjälpa Rumänien att hjälpa sig själv. En som förespråkar en sådan lösning är Thomas Hammarberg, f d Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter: ”Sverige ger bistånd till fattigdomsbekämpning genom Sida. I flera östeuropeiska länder har vi en fattigdomskris, vilket borde vara en angelägen uppgift för svenskt bistånd att ta itu med. Detta är en konkret politisk uppgift att ta sig an”, säger Hammarberg.
Oavsett om man väljer att ge pengar till tiggarna eller ej, tycker jag att de pengar som redan finns borde användas på ett mer konstruktivt sätt, vilket skulle hjälpa fler av dem på plats. Använd Sida:s och EU:s fonder! Sätt press på EU och Rumänien att utnyttja pengarna!
Hur ska vi hantera detta; ska vi ge eller ej? Jag erkänner att jag är vankelmodig. Det händer att jag ger något, men oftast inte. Å andra sidan ger vi i vårt hushåll månatliga bidrag till tre organisationer, kanske för att stilla vårt samvete över världens nöd.
Hur man ska göra med tiggarna är en besvärlig fråga för många. I Sveriges radios nya program Söndagsintervjun var ”katastrofdoktorn” Johan von Schreeb, som grundat svenska Läkare utan gränser, först ut att intervjuas. Vo Schreeb drivs ständigt till olika katastrofer där han kan göra nytta. Men Johan von Schreeb berättade också att han aldrig ger en krona till tiggare. Han har svårt för människor som tigger och säljer eller förringar sin människovärdighet. Är detta hjärtlöst? Jag vet inte.
Ekonomen Lars Calmfors har försökt att i två kolumner i DN här och här bena ut frågan ur ett nationalekonomisk förhållningssätt. Å ena sidan vill vi helst inte se fattigdom på nära håll. Å andra sidan ger tiggeri oss möjlighet att utföra ”goda gärningar”, vilket kan kännas bra. Ekonomer tror på avtagande marginalnytta, vilket innebär att en krona till mer konsumtion är mer värdefull om jag har en låg i stället för en hög inkomst. Å andra sidan ökar då den förväntade inkomsten av att tigga i Sverige i förhållande till att stanna i hemlandet, vilket leder till att fler tiggare kan antas komma hit, åtminstone om många resonerar likadant. Det leder alltså bara till att fler tiggare lever på tiggeri i Sverige. Att dessutom via olika organisationer hjälpa tiggarna med härbärge och mat här kan leda till samma sak.
Om vi i stället skickar motsvarande belopp månadsvis eller årligen till svenska eller internationella organisationer som hjälper romer på plats i Rumänien skulle dels drivkrafterna minska att resa hit och tigga under svåra förhållanden och mindre pengar skulle gå åt för resorna, och pengarna borde kunna göra större nytta. Det är bara i hemländerna som de grundläggande orsakerna till tiggeriet kan angripas.
Kanske kan man inte i stället ordna arbeten för tiggarna? Kanske med enkla arbetsuppgifter som inte utförs i dag och inte kräver språkkunskaper, kanske
trädgårdsarbete, snöskottning, städhjälp eller enkla reparationer. Men entreprenörer som anställer tiggare skulle sannolikt utmålas som exploatörer av människor i nöd och bli föremål för fackliga stridsåtgärder. Inte ens stat eller kommun skulle sannolikt ha lätt att hitta lämpliga subventionerade arbeten för arbetslösa utländska tiggare utan utbildning och utan kunskaper i svenska.
Men om vi ordnar sådana arbeten för dem, så ökar den förväntade inkomsten av att komma till Sverige. Det blir i så fall rationellt för så många att komma att de flesta ändå inte får sysselsättning. De senare fortsätter då att tigga i väntan på att jobbmöjligheter ska dyka upp. Därmed består gatutiggeriet men några har i alla fall fått jobb.
Detta var ett mycket kortfattat sammandrag av Calmfors kolumner. Men hela resonemanget utgår ändå från våra individuella förhållningssätt, som knappast kan bli någon ”lösning”, hur givmilda vi än blir, i varje fall inte för situationen här i Sverige.
Men det finns ju redan ekonomiska resurser, som skulle kunna användas på ett mera rationellt sätt. Till att börja med ger Sverige en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) till bistånd, vilket för år 2014 motsvarar det 38,4 miljarder kronor, dvs drygt 3 900 kronor per invånare från spädbarn till åldringar. Hittills finns inte Rumänien med bland biståndsländerna, trots att det är ett av Europas fattigaste länder. Räknat efter BNP per capita, som är 31 % av motsvarande i Sverige, ligger landet först på 74:e plats av 182 länder i världen.
För det andra avsatte EU under perioden 2007-2013 184 miljarder kronor till Rumäniens utveckling, varav 32 miljarder kronor kunde användas för utbildning, sociala insatser och för att hjälpa landets fattiga – däribland romerna. En del av dessa pengar kommer från de svenska skattebetalarna. Men när ett drygt år återstod av perioden visade det sig att Rumänien endast hade plockat ut 6 procent. Drygt 30 miljarder kronor, som kunde användas för landets fattiga, var orörda och riskerade att skickas tillbaka till EU:s centrala budget. När budgetperioden tog slut vid årsskiftet 2013/2014 hade Rumänien, efter påtryckningar, utnyttjat en större del, cirka 20 procent. Men landet var fortfarande sämst i EU på att använda stödet för landets utsatta, vilket DN har skrivit om här. Omkring 25 miljarder som kunde användas för att förbättra romernas sociala situation fanns kvar oanvända. Det motsvarar mer än 40 000 kronor per invånarna, räknat på de drygt 600 000 romer som finns registrerade i Rumänien. Sannolikt hade dessa pengar kunnat göra en väsentlig insats för denna folkgrupp.
Det finns olika skäl till att Rumänien är urusla på att utnyttja de resurser som ändå finns. Det måste finnas en politisk vilja och rumänsk delfinansiering för att EU:s strukturfonder ska kunna användas. Det krävs även kompetens och att korruptionen bekämpas. Varför inte utnyttja svenska Sidapengar för att hjälpa Rumänien att hjälpa sig själv. En som förespråkar en sådan lösning är Thomas Hammarberg, f d Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter: ”Sverige ger bistånd till fattigdomsbekämpning genom Sida. I flera östeuropeiska länder har vi en fattigdomskris, vilket borde vara en angelägen uppgift för svenskt bistånd att ta itu med. Detta är en konkret politisk uppgift att ta sig an”, säger Hammarberg.
Oavsett om man väljer att ge pengar till tiggarna eller ej, tycker jag att de pengar som redan finns borde användas på ett mer konstruktivt sätt, vilket skulle hjälpa fler av dem på plats. Använd Sida:s och EU:s fonder! Sätt press på EU och Rumänien att utnyttja pengarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar