I går fanns ett inslag i Aktuellt som handlade om att vi blir allt fler äldre. I USA har en diskussion börjat om det inte är dags för den stora 40-talistgenerationen att ta kontroll över sina liv och sätta ett slut, så att vi inte blir alltmer resurskrävande för våra barn. Antalet äldre som är sjuka och dementa blir en växande samhällskostnad om en tredjedel eller mer av dem som är över 85 har alzheimer eller är dementa. Bill Torbert har till exempel bestämt sig för att inte bli äldre än 81 år, så han har fortfarande 10 år kvar att leva. Ezekiel Emanuel har hela 17 år och 8 månader innan hans liv tar slut vid 75 års ålder.
I Aktuellinslaget följde en intervju med filosofen Torbjörn Tännsjö, som snart kommer ut med en bok om liknande frågor, om när vi ska avsluta våra liv här. Han ser det som en dystopi att många av dem som föds nu kommer att bli 100 år. Enligt Torbjörn Tännsjö ska vi acceptera att vi tvingas besluta om detta om inte allt bara ska bli tråkigare, torftigare och sämre.
Torbjörn Tännsjö tycks verkligen se en dystopi i det faktum att vi blir allt friskare och lever längre. Men är livet bara torftigare och torftigare efter 75 eller 81 års ålder? Och hur vet man i så fall det om man är 71 som Torbert eller 57 som Emanuel eller 68 som Tännsjö. Varför ska man sätta en så hög gräns som 75, om man blir en belastning för samhället redan tidigare? Kanske blir det i själva verket torftigare redan vid 70, eller kanske 65, då vi ju blir "tärande" i stället för "närande" enligt den marxistiska terminologin? Och är det i så fall bara äldre som är en belastning och inte även andra kategorier?
För några veckor sedan hälsade jag på en gammal arbetskamrat som fyllde 91 år, några veckor tidigare en som fyllde 85, för mig och kanske också för dem uppskattade händelser. En konstnärsvän till mig som är 91 hade en ny stor utställning härom året, och kanske ska vi snart göra en resa tillsammans.
Enligt den fornnordiska traditionen blev åldringar kastade, eller så kastade de sig, utför ett stup, en ättestupa, när de inte längre kunde bidra till arbetet på gården. Kanske var det bara en myt, men än är det kanske inte för sent att införa dem.
Blev Bertrand Russel för gammal?
Jag kommer att tänka på Bertrand Russel som vid 95 års ålder tog initiativ till Russeltribunalen, som hölls i Stockholm och i Roskilde mot krigsbrott. Han skrev och gav ut böcker långt över 90 års ålder. Ledamoten i Svenska Akademin, Gunnel Vallqvist, är 96 år och gav ut sin senaste bok när hon var över 90 år. Hennes företrädare på stol nummer 13, Anders Österling, blev 97 år och gav ut flera böcker efter fyllda 90 år.
Författaren Gunnel Vallqvist.
Så hur tänker Tännsjö egentligen? Hur vet han att livet inte i själva verket blir allt rikare och fyllt av innehåll efter 75 år eller efter 80 år? Hur vet han att barnbarn och barnbarnsbarn inte älskar sina gamla far- och morföräldrar och deras föräldrar och vill att de ska leva länge än?
Dagen efter Aktuellinslaget är det årsdagen av förintelsen, 70 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades. I DN presenteras några av de överlevande som DN har mött och de berättar. Idag är de 86, 81, 87, 90 och 90 år gamla. Snart är det inte många kvar, som kan berätta. Skulle också dessa redan ha levt för länge?
I Aktuellinslaget följde en intervju med filosofen Torbjörn Tännsjö, som snart kommer ut med en bok om liknande frågor, om när vi ska avsluta våra liv här. Han ser det som en dystopi att många av dem som föds nu kommer att bli 100 år. Enligt Torbjörn Tännsjö ska vi acceptera att vi tvingas besluta om detta om inte allt bara ska bli tråkigare, torftigare och sämre.
Torbjörn Tännsjö tycks verkligen se en dystopi i det faktum att vi blir allt friskare och lever längre. Men är livet bara torftigare och torftigare efter 75 eller 81 års ålder? Och hur vet man i så fall det om man är 71 som Torbert eller 57 som Emanuel eller 68 som Tännsjö. Varför ska man sätta en så hög gräns som 75, om man blir en belastning för samhället redan tidigare? Kanske blir det i själva verket torftigare redan vid 70, eller kanske 65, då vi ju blir "tärande" i stället för "närande" enligt den marxistiska terminologin? Och är det i så fall bara äldre som är en belastning och inte även andra kategorier?
För några veckor sedan hälsade jag på en gammal arbetskamrat som fyllde 91 år, några veckor tidigare en som fyllde 85, för mig och kanske också för dem uppskattade händelser. En konstnärsvän till mig som är 91 hade en ny stor utställning härom året, och kanske ska vi snart göra en resa tillsammans.
Enligt den fornnordiska traditionen blev åldringar kastade, eller så kastade de sig, utför ett stup, en ättestupa, när de inte längre kunde bidra till arbetet på gården. Kanske var det bara en myt, men än är det kanske inte för sent att införa dem.
Jag kommer att tänka på Bertrand Russel som vid 95 års ålder tog initiativ till Russeltribunalen, som hölls i Stockholm och i Roskilde mot krigsbrott. Han skrev och gav ut böcker långt över 90 års ålder. Ledamoten i Svenska Akademin, Gunnel Vallqvist, är 96 år och gav ut sin senaste bok när hon var över 90 år. Hennes företrädare på stol nummer 13, Anders Österling, blev 97 år och gav ut flera böcker efter fyllda 90 år.
Så hur tänker Tännsjö egentligen? Hur vet han att livet inte i själva verket blir allt rikare och fyllt av innehåll efter 75 år eller efter 80 år? Hur vet han att barnbarn och barnbarnsbarn inte älskar sina gamla far- och morföräldrar och deras föräldrar och vill att de ska leva länge än?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar