I går var jag däckad av vinterkräksjukan och hade inte mycket annat att ta mig för än att följa TV-sändningarna från Paris och Stockholm, där demonstrationerna bevakades i realtid. Det var sannerligen en imponerande manifestation för yttrandefriheten och mot våld och terror.
Ett femtiotal av världens ledare gick arm i arm med Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel i centrum omgivna av Israels Netanyahu, Malis Ibrahim, Boubakar Keita, EU:s Donald Tusk och Palestinas Mahmoud Abbas i centrum.
Strax utanför bild marscherar Jordaniens kungapar och Turkiets premiärminister Turkiet, premiärminister Ahmet Davutoglu. Här förenas representanter för kristna, muslimer och judar i ett gemensamt avståndstagande från våldet och för yttrande- och pressfriheten.
Men alla är inte lika konsekventa företrädare för pressfriheten. Enligt Reportrar utan gränsers årliga rankinglista ligger visserligen Tyskland och Frankrike i den bästa kvartilen på platserna 14 respektive 39, men Israel (96), Mali (122), Palestina (138), och Jordanien (141) ligger alla på den sämre planhalvan, för att inte tala om Turkiet (154). De tre sista länderna ligger alla i den sämsta fjärdedelen bland de 180 rankade länderna. Turkiet var för bara några år sedan var det land som fängslade flest journalister i världen enligt Jonathan Lundqvist, Reportrar utan gränser.
Det vore onekligen ett stort framsteg om deltagandet i manifestationen också markerade ett nytänkande på hemmaplan för de deltagande länderna. Men sen återstår ju t ex Kina, Nordkorea, Iran och Eritrea som inte ens var närvarande.
Marscher förekom också på många andra platser i världen. Alla som deltog i ville dock inte oreserverat försvara Charlie Hebdo, t ex när de publicerar karikatyrer som kan uppfattas som kränkande för muslimer. Radions Cecilia Uddén rapporterade i morse till exempel om en mindre demonstration i Kairo. Men det finns skillnader i synen på yttrandefriheten. Att förolämpa religion framställs enligt Uddén i västvärlden som en rättighet, men i Egypten finns en utbredd uppfattning att religioner inte skall skändas. Hon menar att detta utgör en stor skillnad mellan västvärlden och den muslimska världen idag. ”I väst försvarar lagen människor. Här finns en lag som förbjuder hets mot folkgrupp, medan lagen i Egypten förbjuder hets mot religion. Det här är en ekvation som inte går ihop”, säger Cecilia Uddén.
Att kunna kritisera religioner ser jag som en grundläggande del av våra fri- och rättigheter och något som alla religiösa måste kunna tåla i ett demokratiskt samhälle. Som Voltaire skulle kunna ha sagt "Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det." (men just så har han inte sagt. Det skrev Evelyn Beatrice Hall 128 år efter Voltaires död för att sammanfatta Voltaires inställning.)
Men naturligtvis är även lagen om hets mot folkgrupp en inskränkning i yttrandefriheten. Enligt 16 kap. 8 § Brottsbalken gör man sig skyldig till brott om man ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Skillnaden är alltså att det är tillåtet att uttrycka missaktning för religion men inte för dem som utövar samma religion. Den skillnaden tycker jag är väsentlig och den bör vi försvara.
En och en halv miljon demonstranter?
I Stockholm samlades 3 000 personer på Sergels torg. En bra uppslutning i snövädret kan man tycka.
Runtom i Frankrike samlades folk för manifestationer och totalt deltog fler än 3,7 miljoner människor i landet, enligt nyhetsbyrån AFP som citerar en regeringskälla. Siffrorna varierade lite enligt olika uppgifter men enligt ”AFP:s kontrollräkning av provisoriska officiella siffror” samlades 1,5 miljoner demonstranter i Paris. Den största demonstrationen någonsin!
Jag undrar lite hur man gör för att räkna 1,5 miljoner människor. Skulle man räkna dem med en hastighet av en per sekund skulle det ta mer än 17 dagar om man räknade dygnet runt. Place de la Republique rymmer i alla fall inte mer än 135 000 personer, om det står 4 personer per kvadratmeter, så 90 % måste i så fall samlas på intilliggande gator.
Boulevard Voltaire, där marschen gick är 24 m bred. Är man packad med 4 personer per kvadratmeter (men så trångt var det inte överallt) blir tåget 15,6 km långt Om man fyller gatan tar det mer än 5 timmar för marschen att passera med den långsamma takt som syns på TV-bilderna (och ännu fler timmar om det var mera utspritt). Kanske var det verkligen 1,5 miljoner, men är det verkligen sannolikt?
Det kanske inte spelar någon större roll om det verkligen var 1,5 miljoner på plats. En storartad markering var det ändå. För den poäng jag vill lyfta är en annan. Ingen ville egentligen ifrågasätta siffran, även om den var osannolik om man tänker efter lite. Ingen nyhetsbyrå, ingen TV-kommentator.
Redan innan det hela började sades det att 1 miljon väntades komma, hur man nu kunde veta det. Arrangörerna ville naturligtvis visa upp en så hög siffra som möjligt. Flera av offren var poliser och polisen hade också gjort en stor insats när de slutfört fritagningen av gisslan. Och de i vanliga fall granskande journalisterna hade ju ett eget intresse av att pressens frihet får ett så stort stöd som möjligt. Även om det gick ut över deras granskande uppgift denna gång.
Ett femtiotal av världens ledare gick arm i arm med Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel i centrum omgivna av Israels Netanyahu, Malis Ibrahim, Boubakar Keita, EU:s Donald Tusk och Palestinas Mahmoud Abbas i centrum.
Strax utanför bild marscherar Jordaniens kungapar och Turkiets premiärminister Turkiet, premiärminister Ahmet Davutoglu. Här förenas representanter för kristna, muslimer och judar i ett gemensamt avståndstagande från våldet och för yttrande- och pressfriheten.
Men alla är inte lika konsekventa företrädare för pressfriheten. Enligt Reportrar utan gränsers årliga rankinglista ligger visserligen Tyskland och Frankrike i den bästa kvartilen på platserna 14 respektive 39, men Israel (96), Mali (122), Palestina (138), och Jordanien (141) ligger alla på den sämre planhalvan, för att inte tala om Turkiet (154). De tre sista länderna ligger alla i den sämsta fjärdedelen bland de 180 rankade länderna. Turkiet var för bara några år sedan var det land som fängslade flest journalister i världen enligt Jonathan Lundqvist, Reportrar utan gränser.
Det vore onekligen ett stort framsteg om deltagandet i manifestationen också markerade ett nytänkande på hemmaplan för de deltagande länderna. Men sen återstår ju t ex Kina, Nordkorea, Iran och Eritrea som inte ens var närvarande.
Marscher förekom också på många andra platser i världen. Alla som deltog i ville dock inte oreserverat försvara Charlie Hebdo, t ex när de publicerar karikatyrer som kan uppfattas som kränkande för muslimer. Radions Cecilia Uddén rapporterade i morse till exempel om en mindre demonstration i Kairo. Men det finns skillnader i synen på yttrandefriheten. Att förolämpa religion framställs enligt Uddén i västvärlden som en rättighet, men i Egypten finns en utbredd uppfattning att religioner inte skall skändas. Hon menar att detta utgör en stor skillnad mellan västvärlden och den muslimska världen idag. ”I väst försvarar lagen människor. Här finns en lag som förbjuder hets mot folkgrupp, medan lagen i Egypten förbjuder hets mot religion. Det här är en ekvation som inte går ihop”, säger Cecilia Uddén.
Att kunna kritisera religioner ser jag som en grundläggande del av våra fri- och rättigheter och något som alla religiösa måste kunna tåla i ett demokratiskt samhälle. Som Voltaire skulle kunna ha sagt "Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det." (men just så har han inte sagt. Det skrev Evelyn Beatrice Hall 128 år efter Voltaires död för att sammanfatta Voltaires inställning.)
Men naturligtvis är även lagen om hets mot folkgrupp en inskränkning i yttrandefriheten. Enligt 16 kap. 8 § Brottsbalken gör man sig skyldig till brott om man ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Skillnaden är alltså att det är tillåtet att uttrycka missaktning för religion men inte för dem som utövar samma religion. Den skillnaden tycker jag är väsentlig och den bör vi försvara.
En och en halv miljon demonstranter?
I Stockholm samlades 3 000 personer på Sergels torg. En bra uppslutning i snövädret kan man tycka.
Runtom i Frankrike samlades folk för manifestationer och totalt deltog fler än 3,7 miljoner människor i landet, enligt nyhetsbyrån AFP som citerar en regeringskälla. Siffrorna varierade lite enligt olika uppgifter men enligt ”AFP:s kontrollräkning av provisoriska officiella siffror” samlades 1,5 miljoner demonstranter i Paris. Den största demonstrationen någonsin!
Jag undrar lite hur man gör för att räkna 1,5 miljoner människor. Skulle man räkna dem med en hastighet av en per sekund skulle det ta mer än 17 dagar om man räknade dygnet runt. Place de la Republique rymmer i alla fall inte mer än 135 000 personer, om det står 4 personer per kvadratmeter, så 90 % måste i så fall samlas på intilliggande gator.
Boulevard Voltaire, där marschen gick är 24 m bred. Är man packad med 4 personer per kvadratmeter (men så trångt var det inte överallt) blir tåget 15,6 km långt Om man fyller gatan tar det mer än 5 timmar för marschen att passera med den långsamma takt som syns på TV-bilderna (och ännu fler timmar om det var mera utspritt). Kanske var det verkligen 1,5 miljoner, men är det verkligen sannolikt?
Det kanske inte spelar någon större roll om det verkligen var 1,5 miljoner på plats. En storartad markering var det ändå. För den poäng jag vill lyfta är en annan. Ingen ville egentligen ifrågasätta siffran, även om den var osannolik om man tänker efter lite. Ingen nyhetsbyrå, ingen TV-kommentator.
Redan innan det hela började sades det att 1 miljon väntades komma, hur man nu kunde veta det. Arrangörerna ville naturligtvis visa upp en så hög siffra som möjligt. Flera av offren var poliser och polisen hade också gjort en stor insats när de slutfört fritagningen av gisslan. Och de i vanliga fall granskande journalisterna hade ju ett eget intresse av att pressens frihet får ett så stort stöd som möjligt. Även om det gick ut över deras granskande uppgift denna gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar