Sjukvård i Sverige och i Indien

Indien är ett fattigt land och Sverige är ett rikt land. Jag har nyligen behandlats akut på såväl ett indiskt som ett svenskt sjukhus. Osökt kommer man då in på jämförelser mellan indisk och svensk sjukvård. Man kunde kanske vänta sig att sjukvården i det rika landet Sverige skulle vara helt överlägsen sjukvården i det fattiga landet Indien. Men så är det inte, verkligen inte. Utfallet beror nämligen inte bara på sjukvårdens kvalitet och resurser utan också på vem det är som jämför. Svenskt sjukhus
Paradoxalt nog blir utfallet det att för mig som har jämförelsevis goda ekonomiska resurser, och dessutom en privat försäkring, vinner den indiska sjukvården överlägset över den svenska med avseende på kvalitet och resultat. Jag behöver inte stå i några vårdköer utan skrivs in omedelbart, all modern utrustning finns att tillgå, jag blir behandlad av kvalificerade läkare med hög utbildning, personaltätheten är hög och jag kan få ett enkelrum med fin utsikt. Alla undersöknings- och behandlingsmoment sker i en följd och effektiviteten synes vara mycket hög. Jag får en enda läkare med huvudansvar för mig som tar sig tid att besöka mig varje dag och när jag skrivits ut får jag ringa honom när som helst även i bostaden. Indiskt sjukhus
Hade jag varit en person med små ekonomiska resurser skulle jag föredra den svenska sjukvården. Visserligen får jag inte behandlingen när jag behöver den, utan får gå sjukskriven och lida i veckor eller månader, jag riskerar att dra på mig följdsjukdomar av den långa sjukskrivningsperioden, jag förlorar arbetsinkomst och arbetet på min arbetsplats blir inte utfört. Och eftersom jag är landstingsanställd förlorar även landstinget pengar på att betala mig sjuklön utan att få något arbete utfört. Visserligen får jag vid akuta besvär vänta vid sjukhusets akutmottagning i fem eller sex timmar upprepade gånger och får då ligga på en brits i en korridor, där människor springer förbi mig hela tiden. När jag väl blir inskriven får jag dela rum med tre andra sjuklingar. Eftersom ingen har ett helhetsansvar utan ansvaret är fragmentiserat på olika läkare, fem sex stycken, som har ansvar för olika små skärvor av min sjukdomsbild, blir jag inte heller behandlad i ett sammanhang. Varje moment måste tydligen behandlas för sig, av olika personer och oftast vid helt olika tillfällen. Men om jag hade små ekonomiska resurser skulle detta ändå vara att föredra framför Indien, eftersom jag där inte skulle få någon sjukvård alls.
I Indien är sjukvård en vara som andra varor på marknaden. Den som kan betala får det som man är villig att betala för. Det innebär att den som kan betala (via sin försäkring) får sjukvård när den behövs.
I Sverige är sjukvården ransonerad så att ingen får vad man borde kunna begära för den landstingsskatt vi alla betalar. Som patient undrar man ändå om det inte kunde finnas någon mellanväg, där man även som svensk kunde få en anständig vård.