Gott nytt Midvinterblot!

Vi firar idag midvinterfesten, som vi gjort i Norden sedan urminnes tider. Vikingarna firade nyår med midvinterblotet eller, som det också kallades, julblotet. Exakt när på året detta hölls tycks man vara oense om. Den kristna julen infördes först på 1000-talet när Skandinavien kristnades. Mycket av det dåtida firandet kom att integreras i det kristna julfirandet. I Romarriket infördes det kristna julfirandet när kejsar Konstantin gick över till kristendomen på 300-talet, men även där firades midvinterfesten tidigare.

Sverige gick över till den gregorianska kalendern först 1753. Dessförinnan gick vi efter den julianska, som påven infört nästan 200 år tidigare. Om vi hade haft kvar den julianska kalendern skulle det redan ha varit den 18 januari 2013 nu.
Det kinesiska nyåret infaller vid en nymåne mellan 20 januari och 19 februari. Perserna firar nyår vid vårdagjämningen, Nouruz, cirka 21 mars. Judarnas borgerliga nyår infaller i september, men deras kyrkliga år börjar i april.
Redan på vikingatiden var det sed att avge nyårslöfte, vilket kunde ske på två sätt. Det ena var att tömma bragebägare, det andra var att svära vid en galts borst. Vi kommer nog att tömma bägaren, tror jag.

Censurerad Kalle Anka

I år var Disney’s Kalle Ankafilm på julafton censurerad med avseende på rasistiska stereotyper, enligt vad jag har läst i tidningarna. Två flickdockor, en blond och en svart har tagits bort liksom en äldre man som sägs föreställa en jude. Jag såg inte filmen själv, upptagen av annat. På nätet kan man dock se den ocensurerade versionen från 1932 här.

Vit, blond docka, censurerad
Ser man hela filmen blir man undrande över vilka principer som föranlett censuren. Det förekommer betydligt fler rasistiska stereotyper i filmen till exempel vaktparaden, några kineser, en svart kusk etc.
Den äldre mannen kanske föreställer en jude, kanske inte. Jag själv har aldrig kommit att tänka på det förrän jag blivit upplyst om det. Är den då rasistisk?

Den kavata svarta dockan, censurerad
De två flickorna, då. Den vita, blonda flickdockan ska säga ”mamma” till tomten, men klarar det inte förrän vid andra försöket, då hon godkänns. Den svarta flickdockan, en typisk pickaninny, är betydligt smartare och hoppar själv på OK-stämpeln och fixar sitt godkännande själv. Om detta är rasistiskt så är det omvänd rasism.

Svart orkester, ej censurerad
Förebilderna till den blonda och den svarta flickdockorna är rollfigurerna Eva (vit) och Topsy (svart), från Onkel Tom’s stuga. Boken beskriver slaven Tom som förblir sin ägare trogen trots misshandel. Onkel Tom räddar den lilla flickan Eva från att drunkna. Topsy är en ung slavflicka, stark, upprorisk och intelligent, men utan föräldrar, självförtroende eller utbildning. Hon hjälptes att se sig själv som en fullvärdig människa av kärleken från den änglalika Eva.

Ocensurerade kineser
Onkel Toms stuga skrevs av Harriet Beecher Stowe, och handlar om slaveriet i USA sett ur slavarnas perspektiv. Boken kom ut 1852, blev utomordentligt spridd och bidrog till att slaveriet avskaffades 1865 efter amerikanska inbördeskriget.

Ocensurerad svart kusk
Boken skrevs för 160 år sedan och innehåller naturligtvis mängder med stereotyper, men är den rasistisk? Disney’s film gjordes för 80 år sedan, också i en annan tid, men är den rasistisk?

Censurerad gubbe
Att censurera Kalle Anka på julafton och Lilla hjärtat kan nog tyckas vara något av symbolfrågor. Det vore bättre om den verkliga diskrimineringen som fortfarande förekommer i samhället diskuterades med samma hetta.

Sherlot Jonsson, mot censur
En som är emot censurering och förbud är statsvetaren Sherlot Jonsson, tidigare verksam på DO.

Julafton på planerarnas lyckodröm - Sergels Torg

Julafton, längst nere i Sergels Torg,
där står åtta poliser på vakt.
Och drager om människans ordning försorg
som just dansar därute i takt.
En liten förskrämd och förfärader hop
som nu dansar, när natten sig sänkt
till botten utav den förfärliga grop
som dock var så förunderligt tänkt.

Och bakom polisernas rad
stiger skuggor och andar och spökelser fram
av män i vår slagrörda stad,
som mår illa där dom stilla
står och skådar sin skam.
Var det så här det var ment!
Det var spel om en stad, det var inte ment alls.
Strunt i det, för nu är det för sent!
Titta på nu, vi dansar er Lyckodrömsvals.
Kom hit vem som vill, och som vill ta del,
du som tänkte rätt, fast det vart rätt!
Och du som tänkt fel, fast det vart så fel,
kom här dansar vi tätt, tätt, tätt.

Vi ska dansa, vi ska dansa i vår Lyckodrömsvals,
vi ska dansa, vi ska dansa i vår Lyckodrömsvals!

Kom frysande snutar och valsa ett slag,
ta i ring under svarta fasader.
Kom hit och glöm bort, denna endaste dag,
Trading Center och grå ambassader.
Glöm bort uniformer och regler och tvång,
glöm att plikten och ordningen kallar.
Glöm koppel och bricka, pistol och batong
och glöm bort demonstranternas skallar!

Kom lapplisa, kasta blocket min syster
och dansa med gasade förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta,
från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nerlagda bönder
och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att ni släpas omkring och blir fösta som boskap
o Lyckoplanerarnas dröm.

Kom Lyckoplanerare, kom allihop,
dansa på och låt klackarna smälla.
Vi dansar i samma förfärliga grop,
vi är fångade i samma fälla!

Vi dansar vår Lyckodrömsvals.
Kom bankirer, komm'nalgubbar, bara stig fram,
dans' på för här blåser det kallt!
Står vi stilla mår vi illa,
när vi skådar vår skam.
Var det så här det var ment!
Det var spel om ett folk, det var inte ment alls.
Strunt i det, för nu är det för sent!
Titta på nu, vi dansar en Lyckodrömsvals.
Kom Sverige och slå på ditt himlaspel,
du som kallas ett experiment!
Kom du som har tänkt, fast det vart så fel
och känt fel, fast du har känt!

Vi ska dansa, vi ska dansa i vår Lyckodrömsvals,
vi ska dansa, vi ska dansa i vår Lyckodrömsvals!

Olle Adolphsson, Vals på Sergels torg

Alternativ jul började firas i Stockholm i Sverige år 1968, som en protest mot kommersialiseringen av julen. Vi som firade alternativjulen var studenter, politiska aktivister, kristna radikaler, hembygdsföreningsfolk, pensionärer, syföreningsdamer och hemlösa. Vi var både på Stadsmuseum, som uppläts av museichefen Bo Lagercrantz, och på Konstfack men inte på Sergels torg.
Vals på Sergels torg skrevs av Olle Adolphsson med anledning av Stockholms stads julaftonsfirande på Plattan vid Sergels Torg. Den finns inspelad 1969 på albumet På gott och ont. Under de nersläckta affärskomplexens stenmassor, som hotade att välta ner över plattan, dansade 20 människor, varav hälften utgjordes av ett anställt folkdanslag. Musiken var ett ödsligt ekande dragspel. Samlingen bevakades av 8 poliser.

David Helldén i mitten.
Idén till utformningen av Sergels Torg kom från arkitekten David Helldén, som anställdes på Stockholms stadsplanekontor 1946 för att arbeta med citysaneringen. Helldén ritade den första Hötorgsskrapan närmast Konserthuset, Hötorgshallen och Sergelteatern. Han utarbetade förslaget till Sergels torg, med trappan, torget med triangelmönstret och bassängen.

Edvin Öhrström
Den 37 m höga glaspelaren som väger 130 ton utformades av Edvin Öhrström och kom på plats 1974. Den heter officiellt "Kristall, vertikal accent i glas och stål". Jag besökte Öhrströms ateljé i Saltsjöbaden i slutet av 1960-talet och tittade på modellerna till glaspelaren. Tanken var att det skulle rinna vatten längs dess kanter, men det lyckades man inte få till. Den fanns inte på plats när Olle Adolphsson skrev Vals på Sergels torg.

Köp en dumbphone och börja läsa böcker

Bokbranschen har stora problem. Bonniers och Norstedts skär ned. Akademibokhandeln och Bokia går samman. Förra året sjönk bokförsäljningen med fyra procent jämfört med året innan. Och mellan januari och augusti i år backade försäljningen med hela sju procent, enligt branschens statistik. Det är dramatiska siffror. Men försäljningen av e-böcker ökar bara marginellt. E-boken står än så länge bara för någon procent av bokmarknaden. Det är alltså inte så att folk läser e-böcker i stället för pappersböcker.
Totalt sett minskar bokläsandet i Sverige. Jag tror jag vet varför. Förr kunde man ofta se människor läsa en bok på tunnelbanan, tåget eller när de sitter i ett väntrum, men det gör man sällan numera. I stället sitter folk och pillar på sina smartphones, uppdaterar sin status på facebook, twittrar, skickar sms eller spelar spel. Och om de inte gör det talar de så högt i sina mobiler att de stör sin omgivning, så att de inte heller kan läsa böcker även om de ville det. Men är det verkligen ett vettigt sätt att använda sin tid?
Dn:s kulturdel frågar idag några författare hur de läser. David Lagercrantz klagar över att han blir splittrad av alla sms, mejl och fanskap. Han drömmer om stillhet och hederlig sträckläsning. Katrine Kielos har flyttat till London där hon är tacksam för att det inte finns mobiltäckning i tunnelbanan, så hon kan läsa i stället. Ingrid Carlberg läser i väntrum och på tåg.

Bengt Ohlsson skrev i sin krönika i fredagens DN att årets julklapp är en dumbphone. Alltså en mobil som man kan ringa och skicka sms med men inte så mycket mer. Han köpte sin för två år sen och fick livet tillbaka. Den vet inte ens att internet finns. I stället för att pilla på en smartphone medan han väntar på bussen, skramlar i t-banor och pendelvagnar eller hänger i inrikeshallar så läser han.
Min egen dumbphone är ungefär åtta år och skulle kanske hamna på Tekniska muséet snart, om det inte var så att jag kommer att behålla den. En rejäl konstruktion med stötsäkert gummifodral som inte går sönder när man tappar den och fortfarande fungerar oklanderligt efter åtta år. Om man har en dumbphone får man en massa tid över när man inte sitter uppkopplad på facebook. Med smartphones hinner man inte läsa böcker. Det gör man med dumbphones.

"Stockholms hyresmarknad fungerar inte"

Hyresbostadsutredningen beskriver Stockholms bostadsmarknad på ett tendensiöst sätt. ”Hyresmarknaden fungerar inte”, säger utredaren Bergendahl. ”Det bristande utbudet på hyresmarknaden bidrar till efterfrågetryck och priseskalering på i första hand bostadsrätter.” År 2010 byggdes 1 529 hyreslägenheter i Stockholmsregionen och under hela perioden 2001-2010 byggdes 19 212 hyresrätter. Det var 35 procent av alla lägenheter i flerbostadshus. Det byggdes för lite hyresrätter, javisst, men det stora problemet var att det byggdes alldeles för få lägenheter totalt sett, bara drygt 5 000 lägenheter per år. Under de senaste åren har befolkningen ökat med nära 40 000 invånare per år. Det är det bristande utbudet av nybyggda lägenheter som har drivit upp priserna på bostadsrätter, inte bristen på hyresrätter.

Per Anders Bergendahl överlämnar utredningen till bostadsminister Stefan Attefall
Utredningen fortsätter: ”En konsekvens av det bristande utbudet har blivit långa köer och troligen en betydande svarthandel med hyreskontrakt. Rörlig arbetskraft, studerande och andra bostadssökande har haft och har svårt – eller omöjligt – att finna ett hyresboende. Svårigheter som snarare tenderar att öka än minska med tiden. En följd av detta är att rörligheten på arbetsmarknaden och den ekonomiska tillväxten hämmas.”
Utredningen talar om ett bristande utbud och långa köer, och en betydande svarthandel. Kanske är svarthandeln betydande, kanske inte. Talet om betydande svarthandel är spekulationer. Inga som helst belägg för svarthandelns omfattning redovisas. Ändå används detta som ett motiv för en omfattande omläggning av reglerna för hyresbostadsmarknaden.
Däremot finns det naturligtvis ett omfattande utbud av hyresrätter. De är inte lätt tillgängliga men de finns. År 2010 fanns det drygt 350 000 hyresrätter i Stockholms län, vilket motsvarar 37 procent av lägenhetsbeståndet. År 1990 utgjorde de 60 procent, så minskningen har varit betydande, men de är fortfarande ungefär lika många som bostadsrätterna.
I dessa hyreslägenheter bor mer än 700 000 invånare. Den genomsnittliga boendetiden för personer som bor i hyresrätt är mindre än fyra år. Det sker mer än 100 000 flyttningar per år som berör hyresrätter. I bostadsrätt är boendetiderna genomsnittligt något längre och i småhus mycket längre. Det innebär att hyresrätten står för en dominerande del av rörligheten på bostadsmarknaden, trots att utredningen påstår att hyresmarknaden inte fungerar. Hyresmarknaden fungerar annorlunda än bostadsrättsmarknaden, genom att den bygger på kötider och byten i stället för kapital och handel, men för en betydande del av Stockholmsregionens befolkning är det hyresmarknadens villkor som gäller. För dem som flyttar till regionen är det naturligtvis lättare att komma in på bostadsrättsmarknaden än hyresmarknaden, men detta är ju en mycket begränsad del av dem som byter bostad varje år. Med marknadsprissättning skulle det naturligtvis vara lättare att hyra en bostad för nyinflyttade, men också till högre pris.
Men uppenbarligen flyttar det in mer människor än på länge eftersom befolkningen växer så snabbt. Under 1980-talet flyttade det in omkring 40 000 personer årligen till Stockholmsregionen. Antalet inflyttade har därefter ökat till omkring 70 000 år 2011. Uppenbarligen innebär inte Stockholmsregionens bostadsmarknad något hinder för inflyttningen till regionen.
Utredningen påstår vidare att hyresmarknadens brister leder till att den ekonomiska tillväxten hämmas. Men inte heller detta påstående byggs under med fakta. I somras besökte jag ett seminarium i Almedalen med rubriken ”Vad är fel med Stockholms bostadsmarknad?” På seminariet inledde professor Hans Lind, KTH, med att avfärda myten att Stockholms dåligt fungerande bostadsmarknad skulle vara ett hinder för den ekonomiska utvecklingen för regionen och för Sverige. Detta går enligt Lind inte att vetenskapligt belägga. Redan för tio år sedan beskrevs det låga bostadsbyggandet i regionen som en hämsko för regionens tillväxt. Men de senaste tio åren har det gått jättebra för regionens ekonomiska tillväxt, trots ”problemen” på bostadsmarknaden. Det saknas således empiriska belägg för sådana samband.
Lind fortsatte med att konstatera att bostadspriserna är inte särskilt höga i Haninge eller Skärholmen. Det är de kanske i Stockholms innerstad men ingen är tvingad att bo där. (Lind bor själv i Farsta.) Priserna är höga på vissa ställen och låga på andra ställen. De höga priserna på bostadsmarknaden i Stockholms innerstad är alltså inte ett problem för tillväxten.

Hyresbostadsutredning direkt i papperskorgen

I dag överlämnade Per Anders Bergendahl Hyresbostadsutredningens slutbetänkande till bostadsministern Stefan Attefall. Men den sågades redan samma dag av bostadsministern, som inte tänker följa utredningens förslag. Det gör han rätt i.
Bergendahl föreslår att marknadsanpassade hyror ska införas vilket antas leda till ökad nyproduktion av hyresbostäder. Men nya hyreslägenheter kostar redan idag så mycket att man kan tala om marknadshyror. Det är därför fria hyror i det befintliga beståndet som skulle locka bostadsföretagen att bygga mer för att kunna få större vinster på sikt. En hyresgäst kommer enligt förslaget initialt att vara skyddad mot kraftiga hyreshöjningar, men hyressättningen ska vara helt fri när en ny hyresgäst flyttar in. Detta skulle innebära ett kraftfullt incitament till att inte flytta utan bo kvar så länge som möjligt, eftersom den nya hyran sätts fritt. I stället för ökad rörlighet leder detta till minskad rörlighet på bostadsmarknaden! Bergendahl vill dessutom avskaffa kollektiva hyresförhandlingar med Hyresgästföreningen och föreslår att hyresgästerna ska förhandla direkt med sina hyresvärdar. Men vart tog föreningsfriheten vägen? Tänk bara tanken att en statlig utredning skulle föreslå att fackföreningarnas förhandlingsrätt skulle avskaffas? Stefan Attefall tycker klokt nog att parterna tillsammans ska utforma hyressättningssystemet.

Stockholms innerstad
Om det nya fria hyressystemet skulle slå igenom skulle naturligtvis hyrorna öka på sikt, mest i attraktiva och centrala lägen. Men skulle detta leda till ett ökat bostadsbyggande?
Nej, knappast. Det skulle däremot driva upp priserna även på bostadsrätter. Resultatet blir en generell kostnadsökning inom bostadssektorn vilket leder till minskad efterfrågan som på alla marknader. Om efterfrågan minskar sjunker bostadsbyggandet i stället för att öka. Det har vi svart på vitt. När bostadssubventionerna avskaffades i början på 1990-talet efter den ekonomiska krisen ledde detta till att bostadskostnaderna ökade med runt 40 procent. Bostadsbyggandet i Stockholmsregionen som legat på 8-10 000 lägenheter per år sedan slutet av 1970-talet sjönk omedelbart till en tredjedel. Sedan tog det många år att få upp bostadsproduktionen igen.
Utredningen är skriven som en pamflett av en marknadslobbyist. ”Hyresmarknaden fungerar inte”, säger Bergendahl. ”Utredningen innebär att vi går från en dåligt fungerande planekonomi till marknadsekonomi” säger han i TV4 Nyheterna. Det är en dålig utredning utan riktig analys av bostadsmarknadens funktionssätt. Attefall gör rätt som stoppar den i papperskorgen direkt. Valet är ju om mindre än två år och KD ligger under fyra procent.

Regional röra med nya länsstyrelser

Den statliga utredaren Mats Sjöstrand, f d generaldirektör för Skatteverket, har lagt fram ett förslag med ett reducerat antal länsstyrelser från nuvarande 21 till endast 11. Däremot ska länsindelningen inte ändras, vilket innebär att en länsstyrelse ska kunna ansvara för mer än ett län. Detta är naturligtvis ett konstgrepp, men det är svårt att tro att det kommer att genomföras.

Utredningens förslag till länsstyrelseindelning är följande:

·            Norrbottens län – Luleå

·            Västerbottens län – Umeå

·            Jämtlands och Västernorrlands län – Östersund

·            Dalarnas och Gävleborgs län – Falun

·            Värmlands och Örebro län – Örebro

·            Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län – Uppsala

·            Stockholms och Gotlands län – Stockholm

·            Västra Götalands och Hallands län – Göteborg

·            Jönköpings och Östergötlands län – Linköping

·            Kalmar och Kronobergs län – Växjö

·            Skåne och Blekinge län – Malmö

Sammanläggningen av länsstyrelserna ska enligt utredningen genomföras den 1 januari 2015. Anledningen till att man inte föreslår en formell sammanläggning av länen är den sedan länge pågående diskussionen om regionindelning och om diskuterade sammanslagningar av landstingen, som mer eller mindre har gått i stå i flera delar av landet. Utredningen anser dock att den statliga regionala förvaltningen behöver reformeras oavsett om några landstingssammanläggningar kommer till stånd eller inte. Därmed riskerar man att landstingens geografiska indelning inte kommer att överensstämma med länen. Skulle länsindelningen ändras måste detta beslutas av riksdagen och dessutom måste kommunallagen ändras, eftersom där stadgas att varje landsting ska omfatta ett län. I stället har man kommit på konstgreppet att låta en länsstyrelse ansvara för två eller tre län, vilket bara tycks vara ett elegant sätt att kringgå lagen. Nu riskerar man att eventuella landstingssammanslagningar kommer att ske på andra sätt, vilket skulle röra till den regionala organisationen ännu mer.

Till vissa delar stämmer den nya länsstyrelseorganisationen med diskuterade landstingsförändringar. Landstingen i Jämtlands och i Västernorrlands län har till exempel haft diskussioner om sammanläggning och landstingen i Uppsala, Södermanland och Västmanland vill inte ha en statlig länsgräns mellan Uppsala, Södermanland och Västmanlands län.

Den nya regionala organisation som utredningen ändå föreslår strider på flera punkter mot synpunkter som under senare tid har framförts från landstingshåll. Landstingen i Blekinge, Skåne, Kalmar och Kronobergs län har diskuterat att bilda en sydsvensk regionbildning. Inom Gävleborgs län har framförts att man inte vill ha en ny statlig länsgräns mellan Gävleborg och Uppsala. Det finns också dem som anser att den optimala framtida länsindelningen omfattar Stockholms, Södermanland, Västmanlands och Uppsala län. Värmland vill hellre inordnas i Västra Götalands län. Det tycks ändå finnas tillräcklig uppslutning kring en ny regional organisation, även om inte alla kan bli helt nöjda. Men så är det väl alltid.

Utredningen föreslår en gemensam regional indelning med sju regioner för ett antal statliga myndigheter enligt nedanstående karta.

Indelningen innebär att det blir flera länsstyrelser för flera av regionerna. Utredningen har också övervägt ett alternativt förslag, också det med bara sju regioner enligt nedanstående karta, en indelning som dock inte rekommenderas.

Det är märkligt att man å ena sidan konstaterar att det räcker med sju regioner för många statliga myndigheter och ändå inte drar slutsatsen att detta också vore den lämpligaste indelningen för länen och länsstyrelserna.

Den grundligaste utredningen om den svenska regionala indelningen och ansvarsfördelningen gjordes redan 2003-2007 genom ansvarskommittén under ledning av landshövdingen Mats Svegfors. Utredningen föreslog olika alternativ för hur Sverige skulle indelas i mellan sex och nio regioner.

Indelningsförslag från ansvarskommittén

Ansvarskommitténs förslag var radikalt men också väl motiverade. Kommittén tillsattes av den socialdemokratiska regeringen år 2003 och slutrapporterade sitt arbete den 27 februari 2007 till statsrådet Mats Odell i alliansregeringen. Han kände sig naturligtvis inte bunden att följa förslagen och gjorde det inte heller.

Sjöstrand fick det nya utredningsuppdraget av dåvarande kommunminister Mats Odell, men avlämnar utredningen till civil- och bostadsminister Stefan Attefall. Det innebär att Attefall inte heller behöver känna sig särskilt bunden att följa förslagen, vilket han nog inte heller kommer att göra. Tio personer som lär kritisera förslaget är de som blir av med jobbet när antalet länsstyrelser reduceras. Dessutom minskar antalet reträttposter för avsuttna ministrar och ämbetsmän, efter 2014 kanske även för Attefall. Detta borde ju inte vara något egentligt skäl mot förslaget, men man vet ju hur det brukar resoneras.

Det är dags att staten nu sätter ner foten och bestämmer hur den framtida regionala indelningen ska se ut, men också gör det på ett konsekvent sätt. Det borde gå att förhandla fram en rationell organisation även tillsammans med företrädare för landstingen, om bara tillräckliga incitament presenteras. Den regionala röran har pågått tillräckligt länge nu. Det finns knappast några sakliga skäl för att en historisk indelning, som i många fall varit oförändrad sedan 1600-talet, inte skulle reformeras på 2000-talet. Om detta sedan ska resultera i sex, sju, åtta, nio, tio eller elva län vill jag inte ha en bestämd uppfattning om. Det nu framlagda förslaget tycks i varje fall inte bidra till någon ökad klarhet.

Ettore Roesler Franz

När Rom blev huvudstad i det enade Italien 1870 inleddes en intensiv period av planering och byggande. Nya bostäder och förvaltningslokaler byggdes på löpande band och nya gator drogs fram.

Castel San Angelo
En av dem som insåg att mycket av det gamla Rom riskerade att rivas och försvinna spårlöst var Ettore Roesler Franz, en italiensk målare och fotograf, född 1845 och bosatt i Rom där han dog 1907.

Piazza Santa Cecilia
Han såg som sin uppgift att dokumentera den gamla stadsmiljön innan den försvann. Framförallt målade han i akvarell, och som stöd använde han fotografier som han själv hade tagit.

Via del Portica di Ottavia
Mest känt är en serie om 120 akvareller, Det försvunna Rom (Roma sparita) som han målade från 1878 och 20 år framåt. Alla med en storlek av ca 53x75 cm, antingen horisontellt eller vertikalt, fördelade på tre serier av 40 vardera. Hela serien inköptes av staden Rom och finns numera att beskåda på olika museer. Ett antal av akvarellerna finns utställda på Museo di Roma i Trastevere vid Piazza Sant Egidio, som vi besökte under vår vistelse i Rom nyligen.

Viocolo del Campanile
När Tibern byggdes in med nya kajer under slutet av 1800-talet med början 1876 revs de flesta byggnadskvarteren närmast floden och ersattes av ny bebyggelse. Delar av det gamla judiska ghettot försvann, liksom delar av stadsdelen Trastevere mittemot och den historiska hamnen Porto di Ripetta från början av 1700-talet. Senare under Mussolinis tid revs delar av Borgo när Via della Conciliazione byggdes mellan Petersplatsen och Castel San Angelo. Dessa akvareller av Ettore Roesler Franz är i många fall den enda dokumentationen i färg av många idag försvunna byggnader på båda sidor om Tibern.

Porto di Ripetta
Villa Ludovisi, som ansågs vara den vackraste trädgården i Europa, om inte världen, exploaterades på 1880-talet och den fashionabla gatan Via Veneto drogs fram där i stället, en gata som i sin tur gjordes berömd genom Fellinis film La dolce vita. Roesler Franz dokumenterade den vackra trädgården med en akvarell.

Villa Ludovisi
Roesler Franz betraktas idag som en av de bästa italienska akvarellmålarna genom tiderna. Det är en upplevelse att se hans vackra och omsorgsfullt utförda akvareller, också som de historiska dokument de är.

La cloaca Massima

För och emot Förbifarten

Förbifarten är en förutsättning för ett hållbart Stockholm. Detta hävdar åtminstone professor Göran Cars, KTH och forskaren Björn Hasselgren, KTH med förflutet på bl a Banverket, på Dn Sthlm debatt. Och det ligger en del i deras argumentation. Stockholm växer med uppemot 40 000 invånare per år. De som flyttar från andra delar av landet till Stockholm bidrar till en totalt sett minskad miljöbelastning, eftersom ingen annan del av Sverige kommer i närheten av Stockholms höga kollektivtrafikandelar. Men om vi blir fler i Stockholm ökar också antalet som åker bil och infrastrukturen behöver byggas ut. Förbifarten bidrar till minskad trängsel i den centrala delen av regionen och därmed till att bilarnas genomsnittliga miljöbelastning minskar. Detta var också vad vi kunde konstatera i de analyser som gjordes i samband med RUFS 2010 samt i Trafikverkets utredningar av Förbifarten.
Cars och Hasselgren föreslår att man prövar att avgiftsbelägga Förbifarten när den öppnas 2022, för att vi ska slippa diskussionen att vägtrafiken tränger ut kollektivtrafiken. Jag kan hålla med om detta, men vill också peka på att avgifter är ett bra sätt att styra trafiken så att vi mer effektivt kan utnyttja infrastrukturen som helhet. Det bör då vara dyrare att åka genom centrum än längre ut, annars kommer man hellre att välja innerstaden och Essingeleden än Förbifarten.
På Yimby.se går Anders Gardebring, Herbert Tingesten och Jan Wiklund igenom Förbifartens kostnader och tunnellängd och vill dra i nödbromsen. Det motsätter sig egentligen inte Förbifarten, men ifrågasätter dess sträckning och utformning. Yimby tror ju att i stort sett alla trafikleder kan ersättas av vanliga stadsgator, men det tror inte jag.

Förbifarten tar en omväg på flera kilometer via Lovön - till vilken nytta?
Två frågor inställer sig när man läser igenom inlägget som verkligen går på djupet. Varför har man inte valt den kortaste sträckningen för ett så kostnadskrävande tunnelprojekt? Varför har man valt tunnlar och inte broar och ytlägen där detta varit möjligt? Jag har sett miljömässigt väl utformade vägar i ytläge i andra länder, men sådana lösningar tycks inte på allvar ha prövats här. Jag kan inte hitta något annat svar än att man pressats så hårt av den opinion som varit emot projektet att man lagt sig platt, även där detta inte skulle ha behövt ske, vilket har drivit upp kostnaderna (i onödan). Det innebär att Förbifarten kostar mer än nödvändigt och att andra infrastrukturprojekt därför inte kan genomföras.

Ogenomtänkt dom om Slussen

Mark- och miljödomstolen har idag meddelat sitt beslut att upphäva detaljplanen för Slussen. Beslutet är mycket uppseendeväckande, inte minst beroende på motiveringen, och kommer naturligtvis att överklagas av kommunen.
Det är det fastighetsbolag, som äger det s k Glashuset ovanför Stadsgården, Kommanditbolaget T-Bodarne, ägt av Atrium Ljungberg, med Konsum Stockholm som största ägare, som har fått Mark- och miljödomstolen att upphäva planen. De har anfört att de nya byggnader som föreslagits framför Glashuset ovanför den tunnelförlagda Stadsgårdsleden kommer att medföra stora ekonomiska konsekvenser för dem såsom hyresbortfall. De föreslagna nya byggnaderna ska innehålla bl.a. butiker, restauranger, kulturverksamheter, hotell och kontor. Domstolen konstaterar att en huvuddel av Glashuset, som har ett betydande kulturhistoriskt värde och är ett viktigt inslag i stadsbilden, kommer att skymmas av de nya byggnaderna. Domstolen hänvisar till att bolaget inte har haft att räkna med att det skulle byggas nya hus närmare vattnet och därför ska detaljplanen upphävas!

Glashuset
Domstolen tycks ifrågasätta behovet att dessa byggrätter eftersom man särskilt anger att Stockholms kommun "först i processen hos mark- och miljödomstolen angivit att det i staden finns, som kärna i en kraftigt växande region, ett behov av förtätning av befintlig stadsmiljö, för att på så sätt utnyttja befintlig infrastruktur samt att detta innebär bl.a. att centralt belägna kontor och centrumbebyggelse med nya arbetsplatser för den växande befolkningen behöver byggas". Mark- och miljödomstolen tycks aldrig har hört talas om att Stockholm växer snabbare än någonsin, att det finns en översiktsplan som anger hur staden ska växa och snart nå 1 miljon invånare eller en regionplan som anger att regionen snart når 2,5 miljoner invånare. Byggrätterna har tillkommit därför att de behövs, men också därför att de tillför planen stadsmässiga och ekonomiska kvaliteter.

Länsstyrelsen som prövade planen i maj i år gjorde dock en annan bedömning. De konstaterade i sitt godkännandebeslut att den nya bebyggelsen framför Glashuset endast kommer att byggas i 4-6 våningar och att Glashuset även i fortsättningen kommer att synas och ha en överordnad roll i stadsbilden. Fastigheten Tranbodarne 12 ligger i ett storstadsområde, där man enligt länsstyrelsen alltid måste räkna med att ny bebyggelse kan uppkomma kring den egna fastigheten och därmed påverka utsikten negativt. Enligt länsstyrelsens bedömning skulle den nya bebyggelsen rymmas inom kommunens handlingsutrymme och att de olägenheter som detaljplanen kan medföra inte skulle innebära att planen inte skulle godtas.

Glashuset har attraktiva lokaler med fri sikt över Saltsjön. Det är självklart att utsikten kommer att påverkas och att detta kan få ekonomiska konsekvenser för fastighetsägaren, men detta gäller också för hundratals andra fastigheter i staden, där utsikten varje år påverkas av att nya byggnader byggs. Hur ofta sker det inte att nya hus numera byggs på platser där man för några decennier sedan inte alls föreställde sig att nya hus skulle byggas? Vem kunde för några decennier sedan räkna med att Hammarby Sjöstad skulle byggas och skymma andra hus som tidigare hade haft fri utsikt. Med domstolens resonemang skulle aldrig husen vid Skeppsbron eller Norr Mälarstrand ha tillåtits.
Mark- och miljödomstolen vill helt enkelt förbjuda ny bebyggelse som skymmer utsikten för befintliga hus om dessa inte kunnat förutse utvecklingen. I praktiken skulle en sådan lagtolkning innebära att förtätning av stadsbebyggelsen förbjuds. Staden skulle få skrota den nyligen antagna översiktsplanen. En ny regionplan skulle omedelbart behöva utarbetas för att redovisa hur ny bebyggelse skulle kunna tillkomma långt bort på platser utan kollektivtrafik men där ingen befintlig bebyggelse kan tänkas få sin utsikt skymd.
Det är en ödets ironi att 156 oegennyttiga klagande avvisas av domstolen, medan däremot Konsums fastighetsbolag som framför kommersiella intressen godtas av domstolen på bekostnad av de allmänna intressen som kommunen företräder. Var det verkligen så det var tänkt?
Mark- och miljödomstolens dom är så ogenomtänkt att den helt enkelt måste upphävas när staden överklagar till mark- och miljööverdomstolen. Allt annat vore orimligt.
Allt som har uppnåtts är därmed en försening på något halvår eller så. Men kommunen har ju redan räknat med att domen skulle överklagas under alla förhållanden, så egentligen handlar det inte om någon försening.

Höga hus i Stockholm

Det tycks vara svårt att hitta starka motiv för höga hus i Stockholm. Då tänker jag på riktigt höga hus, åtminstone 20-30 våningar eller mer. Att bygga höga hus är inte nödvändigt eftersom det går att nå en hög täthet också med måttligt höga hus. Att bygga höga hus ställer också högre krav på säkerhet och hissarna tar en allt större del av byggnadsvolymen. Detta leder till att kostnaderna ökar.
Om detta tycks flertalet medverkande i gårdagens seminarium på KTH om höga hus vara överens. Seminariet ordnades av Föreningen för samhällsplanering och KTH stadsbyggnadsakademin i samarbete. Närmare hundratalet intresserade hade lockats och även lyckats ta sig dit, trots att trafiken var kaosartad efter snöfallet i Stockholm. Tyvärr hade ett par av talarna förhindrats att komma till seminariet på grund av snöhindren, men övriga medverkande, Alexander Ståhle från Spacescape, Dick-Urban Vestbro och Bo-Göran Hellers, båda KTH, bidrog tillsammans med politikerna Tomas Rudin (S) och Per Ankersjö (C) och moderatorn Göran Cars, KTH, till en fullödig diskussion.

Kv Orgelpipan, planerat stationshus för Citybanan
Men om det inte är nödvändigt för tätheten och dessutom dyrare än att bygga lägre hus, varför återkommer ständigt nya förslag om höga hus i debatten? Det tycks ofta vara symbolvärdet som är avgörande, antingen genom att ”sätta en plats på kartan” som det brukar heta, eller kanske lyfta fram ett företags namn, då byggnaden blir en symbol för företaget.
Motivet att bygga världens högsta hus i Dubai, Burj Khalifa (under byggnadstiden känt som Burj Dubai) med 828 meter och 164 våningar var naturligtvis inte att nå en viss täthet utan helt enkelt att göra reklam, inte bara för Dubai utan också för presidenten i Förenade arabemiraten, Khalifa bin Zayed Al-Nahyan, och då spelade kostnaden per kvadratmeter användbar våningsyta en underordnad roll. För en anmärkningsvärt stor del av byggnaden går inte att utnyttja på grund av tekniska installationer och att huset är så smalt i den övre delen.

Guggenheimmuséet i Bilbao
Men man behöver inte bygga höga hus för symbolvärdet heller. Sydneyoperan och Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao är exempel på världsberömda byggnader som gjort sina städer berömda utan att vara särskilt höga. Det är alltså arkitekturen mer än höjden som är avgörande, i alla fall om man inte tävlar i den allra högsta klassen i världen.
Även måttligt höga byggnader är egentligen opraktiska för större företag, som då sprids på ett stort antal våningsplan, vilket försvårar internkommunikationerna. Det vet jag av egen erfarenhet från den tiden då Regionplanekontoret var utspritt på ett stort antal våningsplan i femte höghuset vid Sergels torg. Höga byggnader är därför lämpligast för småföretag, t ex advokatkontor och liknande, men detta behov är naturligtvis begränsat. Det visade sig ju inte heller möjligt att hitta ekonomiska intressenter för det planerade Tors torn i Hagastaden.

Turning torso i Malmö
Men det finns också ett intresse för höga bostadshus hos en begränsad men välsituerad del av befolkningen. Det har ju visat sig, till exempel i Turning Torso, som är fullt uthyrt, trots mycket höga hyror. Men inte heller Turning Torso blev någon god affär, rent fastighetsekonomiskt.
Dick-Urban Vestbro redovisade sociala argument mot höga hus, dels att barnen får sämre möjligheter till utevistelse, vilket tycks vara belagt i studier, dels på grund av den sociala segregeringen. Höga hus med torftig utemiljö får ofta överrepresentation av lågresurshushåll och utsätts för kriminalitet och vandalisering vilket förstärker den negativa trenden, som skett i många miljonprogramsförorter. I påkostade höga bostadshus i attraktiva lägen sker i stället en överrepresentation av välbärgade hushåll, men likafullt bidrar de till segregeringen. Nu tycker jag kanske inte att segregering på husnivå är ett stort problem om det sker inom i övrigt blandade områden. Alla barnfamiljer behöver ju inte heller bo högt upp i de höga husen, så det är knappast heller ett stort problem, så länge inte alla hus i ett område är höga.

Alexander Ståhle
Alexander Ståhle lyfte fram betydelsen av hur den närmaste omgivningen utformas kring höga hus. Påfallande ofta är den närmaste omgivningen ogästvänlig och torftig. Det kan vara blåsigt och det råder ofta brist på publika lokaler, vilket bidrar till en utarmning av stadslivet, trots tätheten och hushöjden. Wennergren Center och Folksamhuset är exempel på höga hus i Stockholm som inte kännetecknas av något spännande stadsliv i omgivningen. Då är omgivningarna kring Skrapan vid Götgatan betydligt mer spännande med ett intensivt stadsliv som stärks av alla affärer, restauranger och caféer inom komplexet och i närheten.
Flera av deltagarna kom in på kv Orgelpipan i Stockholm, den blivande citybanans stationshus vid Vasagatan. Praktiskt taget inget intresse har ägnats åt byggnadens omgivning men desto större intresse åt just husets höjd. Efter debatten har projektet resulterat i ett nedskalat anonymt hus, som många har anledning att vara missnöjda med. Vad som har utgått är just de publika utrymmena i byggnaden, vilket minskar möjligheterna till ett intressant stadsliv.

Per Ankersjö
De båda politikerna var inte särskilt oeniga utan gav var för sig ganska nyanserade bilder av var och hur man kan tänka sig höga hus i Stockholm i fortsättningen. Tomas Rudin skulle till exempel gärna se ett högt hus centralt i Farsta, där han själv bor, men insåg samtidigt att det från fastighetsekonomiskt perspektiv inte är särskilt sannolikt att något sådant kommer att byggas där. Annars tyckte han att man gärna kan markera stadens topografi genom att tillåta höga byggnader längs Brunkebergsåsen, där sådana ligger redan idag, från Wennergen center och de fem Hötorgshusen till Skrapan och Folksamhuset i söder. Just detta resonemang känner jag igen från många medarbetare på Stadsbyggnadskontoret. Det är ett sympatiskt resonemang, men tyvärr ser man då ensidigt på stadsbildsfrågorna och stadens silhuett, vilket naturligtvis är viktigt, men knappast allena avgörande. Stadshuset ligger ju inte heller vid Brunkebergsåsen. Lika stor vikt borde läggas vid just hur de höga husen kan bidra till täthet och stadsliv och på så sätt göra Stockholm attraktivare. Då behöver man också tänka på faktorer som kollektivtrafik och läget i den nära omgivningen.

Tomas Rudin

Rudin var också tveksam till den gröna ring runt innerstaden som tycks förankras mer och mer genom att Nationalstadsparken, Nackareservatet, Årstaskogen och andra områden läggs fast som naturreservat och liknande. Där i innerstadens närhet borde man i stället bygga tätt. Det resonemanget tycker jag är ganska tunt. Alexander Ståhle pekade på att innerstaden är omkring fyra gånger så tät som ytterstadens förorter. Det innebär att man kan fördubbla tätheten i redan befintliga bostadsområden i ytterstaden utan att de blir mer än hälften så täta som innerstaden. Ändå skulle detta innebära omkring 250 000 nya lägenheter för ytterligare drygt en halv miljon människor, utan att man behöver bebygga Årstaskogen eller andra parker.

Snön faller och vi med den

Just nu bäddas Stockholm in i en allt tätare snöyra. Den hänförande utsikten från Kvarnberget begränsas nu till ett fåtal meter utanför fönstret.

Maria kyrka som ligger ungefär 200 m bort försvinner i snöyran.

Snödjupet på balkongen närmar sig halvmetern.
Snön faller och vi med den, snön faller nog länge än. Har jag på känn.
Dags att gå i idé?

Hädelse i deckartemplet

Idag sågas Maj Sjöwalls och Per Wahlöös deckare jäms med fotknölarna i en understreckare i SvD av Magnus Eriksson, litteratur- och musikkritiker samt lärare i kritik och kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet. Det är i och för sig ingen nyhet att Eriksson är starkt kritisk mot deckare. Det har han varit många gånger tidigare. Nyheten är att han ger sig på den hyllade duon Sjöwall-Wahlöö. Det har ingen annan vågat de senaste decennierna.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö
I samma tidning recenseras  dessutom Lars Keplers senaste deckare, Sandmannen, av en annan recensent, Sam Sundberg, med rubriken "En snaskig förolämpning". Omdömet är inte särskilt hedrande för författarparet. ”Det är berättelsen om en fullständigt osannolik superskurk, fullständigt osannolika superpoliser, och en fullständigt osannolikt korkad polisoperation som, med eminent följdriktighet, går fullständigt åt helvete.” Det sammanfattande omdömet är att författarna förolämpar läsarens intelligens. Jag tänkte inte läsa paret Ahndorils deckare. Jag har läst en och det räcker för mig. Varför jag inte tänkt läsa fler kan du läsa här.

Paret Ahndoril alias Lars Kepler
Förr läste jag ganska många deckare, men det har blivit allt färre med åren. Anledningen är naturligtvis den bristande kvaliteten. Jag har läst några Camilla Läckberg, Liza Marklund, Anna Jansson, Mari Jungstedt, Åsa Larsson, Viveca Sten och andra. De har enligt min mening inte hållit måttet, och ibland legat nära bottennivån. Det har antagligen inget att göra med att det är kvinnliga författare. Jag minns att jag uppskattat t ex Inger Frimansson. Det finns dock flera manliga deckarförfattare jag uppskattar, t ex Stieg Larsson, Mons Kallentoft och paret Roslund & Hellström. Däremot har Magnus Eriksson beskyllts för att hata kvinnliga deckarförfattare, vilket han förnekar: ”Nej, jag lustmördar inte kvinnliga deckarförfattare. Möjligen seriemördar jag dem, men det är då inte kvinnliga deckarförfattare i egenskap av kvinnor. Det är bara så att det helt plötsligt har kommit så in i helvete många dåliga kvinnliga kriminalromaner. Men det kommer dåliga manliga också.”
”Eftersom jag stämplats som deckarhatare”, säger Magnus Eriksson enligt en artikel i DAST, ”så vill jag understryka att jag fortsätter att läsa svenska deckare av intresse för genren. Vad som chockerat mig på senare år är att genren har degenererat så fruktansvärt. Det är löpande band-produktion. Vem som helst kan ta ut ett deckarmanus med en nersupen polis eller journalist med äktenskapsproblem. Det har blivit så fruktansvärt schablonmässigt. Man kan sitta med en lista och pricka av inslagen: incest, korruption i samhällstoppen, narkotikabrott, pedofilring, attentat mot flyktingförläggningar." Eriksson reagerar särskilt mot de senaste årens utgivning av kriminalromaner för att samhällskritiken blivit alltmer schablonartad och intrigerna alltmer konspiratoriska.
Den här gången gällde det alltså Sjöwall-Wahlöö. Jag läste alla tio böckerna som kom ut 1965-1975 när de var nya och tyckte då att de var mycket bra. Det är alltså 35-45 år sedan. De skrevs i en helt annan tid, i ett helt annat Sverige. Jag själv var också en annan person när jag läste dem, färgad av min omgivning i dåtidens Sverige, och framförallt betydligt yngre.
Jag vet att det jag tyckte var bra böcker på 1960-talet inte alltid håller måttet idag, inte heller för mig själv. Ett exempel på detta är min omläsning och omvärdering av Göran Palm, som jag har redovisat här.

Roseanna inledde Sjöwall-Wahlöös deckarserie om Martin Beck
Jag kan alltså förstå att Eriksson mycket väl kan ha rätt om Sjöwall-Wahlöö. De exempel han ger ter sig i alla fall för mig som övertygande. Mer än någonting annat bedömer han böckernas samhällsanalys konspiratorisk och infantil. Den politiska analysen i romanerna är undermålig. I bakgrunden finns hela tiden en illa dold kritik av socialdemokratins förräderi mot den svenska arbetarklassen. Där finns exempel på rasistisk stereotypisering, som knappast skulle accepteras idag.
I höst har Piratförlaget återutgivit de tio böckerna. Det är väl i och för sig OK att ge ut dem på nytt så att de blir tillgängliga för fler. Men böckerna har nu i stort sett okritiska förord av sådana som Henning Mankell, Liza Marklund, Jan Arnald och Håkan Nesser.
Sjöwall och Wahlöö gav bilden av ett Sverige i fritt fall med avseende på politik, ekonomi och polis. Det är i så fall ingenting mot vad som har skett sedan dess, när vård, skola och omsorg är basen för riskkapitalbolag som placerar miljarder av undanfifflade skattepengar i skatteparadis på Jersey, och när polisens ineffektivitet och fiffel med statistik har ökat i takt med de växande kostnaderna. Det är enligt Eriksson obegripligt att Sjöwall-Wahlöö hyllas både som tänkvärd samhällskritik och kvalificerad litteratur. Det är varken det ena eller andra. Men borde inte Piratförlaget ha läst om böckerna innan de gav ut dem på nytt?

Konstrond på Puckeln

Efter en rond på Söders konstkluster kring Puckeln stannar några få konstnärer kvar i minnet. En av dem är Lucy Pettersson som ställer ut på Galleri Terseaus. Hon är född i Polen och har länge bott i Västerås. Numer bor hon på Frösön och har på senare tid mer och mer intresserats sig för Östersund och Jämtland, men många av hennes tidigare målningar har motiv från Stockholm, Skåne, Västkusten och Gotland.

Östersund
”Viktigast i mitt måleri är färgerna, att hålla renheten, blanda dem och fånga ljuset, och att få fram ett färgspel”, säger Lucy, som är självlärd.

Södermalm
De tvalor jag tycker bäst om föreställer ofta hus, men jag associerar inte alltid till de platser som utgör motiven, utan lika gärna till helt andra platser som jag har sett. Och det är kanske inte så konstigt. ”I kompositionen vill jag se och höra harmoni som i musiken”, säger Lucy och fortsätter. ”De lokala färgerna har inte stor betydelse i mitt måleri, men de ger impulser till mitt eget färgspel. Min skiss drunknar snart i färgerna. Jag vill ärligt uttrycka mina inre känslor och skapa glädje för mina medmänniskor. De lokala färgerna finns med i mina målningar som ett återsken, men det är endast som en inspiration för de färger som sedan ger liv i mina motiv.”

En annan uställning som fångar mitt intresse är Catherine Rogers Jonssons utställning Änglatider på Galleri Hagman.

Hon är inte heller född i Sverige, utan närmare bestämt i Memphis, Tennessee, men däremot omfattande konststudier bakom sig. Numera bor hon i Lidköping.

Så här säger hon om utställningen: ”The paintings and works on paper are based on my visions of angels and spirits over the past 4 to 5 years.”
En tredje utställningen är av matematikern Lars Nystedt på på temat Math Art på Galleri 40.

Han visar hur matematiska symboler och grekiska bokstäver kan förvandlas till skön konst.

Där visar han också några böcker han skrivit bland annat boken ”På tal om tal”, som är en läsebok om matematik, där han förklarar matematiken från också från humanistiska och kulturella perspektiv.

  Detta räckte för mig denna gång på Hornsgatan.

Snön lyser vit på taken…

Så här såg det ut på taken kring Kvarnberget på Söder nu på morgonen.

Det är Maria kyrka som sticker upp mitt i bilden. Snett bakom skymtar Riddarholmskyrkan, Storkyrkan och Tyska kyrkan, men de försvinner nästan i snöfallet. 
Att den första snön faller redan i november är ovanligt, men det händer ju då och då. Det hände till exempel den snörika vintern 2010-2011. Då var snödjupet hela 18 cm i Stockholm den 29 november och snön låg sedan kvar till slutet av mars. 2009-2010 kom snön i mitten av december men låg kvar lika länge.

Utsikt mot Mariaberget i nordväst
Nattens och morgonens snöfall är kanske ett tecken på att vi får en lång vinter i år igen, men långtifrån säkert. Även i november 2008 föll rejält med snö, men sen blev det inte så mycket mer den vintern.

Utsikt mot sydväst. Byggnaderna som sticker upp är Rosenlunds sjukhus och Södersjukhuset.
Men varför tycker man att det är en lämplig tidpunkt att lägga om taket på grannhuset i november???