Jag har växt upp i en kristen tradition. Jag döptes i svenska kyrkan, vilket mina föräldrar bestämt, och konfirmerades i enlighet med mina föräldrars förväntningar. När jag blev vuxen och fick bestämma själv utträdde jag ur kyrkan eftersom jag inte trodde på Gud. Det gör jag fortfarande inte. Religions- och trosfrihet är en rätt för medborgare att fritt bestämma över sin religiösa eller annan övertygelse och över hur övertygelsen ska utövas, inklusive rätten att inte ha några övertygelser och att stå utanför alla samfund.
Att utträda ur kyrkan var tillåtet i slutet på 1960-talet när jag gjorde det, men det har inte alltid varit så. Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Man var tvungen att tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Först 1952 blev det tillåtet att utträda ur kyrkan för alla svenskar utan att byta till ett annat samfund. Fram till dess var ateismen förbjuden. Det är alltså först under min livstid som religionsfriheten har införts i Sverige. Nu gäller den för alla utom Kungen. Jag ser det som ett framsteg för friheten.
Jag är glad att mina föräldrar inte valde att befästa kristendomen genom att till exempel tatuera in ett kors på kroppen, eller göra något annat outplånligt ingrepp i min kropp. Nu finns inga andra spår kvar utom i minnet. Hade jag däremot vuxit upp i ett judisk eller muslimskt hem hade det inte varit så enkelt. Då hade mina föräldrar sannolikt låtit skära bort en kroppsdel som ett outplånligt bevis på min religionstillhörighet och min judiska eller muslimska identitet. Även om jag hade lämnat judendomen hade det kroppsliga ingreppet funnits kvar. Jag hade inte kunnat bestämma själv. Islam är det helt förbjudet att lämna.
Omskärelse av en muslimsk pojke
Den 18 november krävde elva företrädare för kultur, politik, sjukvård, kyrka och akademi på DN debatt ett förbud mot ”icke-medicinska ingrepp på barns underliv.” De startade debatten om omskärelse av pojkar, som de menade står i strid med barnkonventionen, en debatt som sedan har fortsatt även i SvD med inlägg av bland andra Bengt Westerberg, f d socialminister, Annika Borg, teologie doktor och präst, samt Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. De ville göra detta till ett fritt val som män i vuxen ålder själv kan bestämma om, precis som jag som vuxen fritt kunde bestämma mig för att lämna svenska kyrkan. Jag anser att detta vore ett självklart steg för att öka religionsfriheten precis som att utöka den till att även gälla kungahuset; en fortsättning på de frihetsreformer som inleddes i slutet av 1800-talet och fullföljdes på 1950-talet.
Men deras förslag väckte rabiat motstånd från en rad debattörer, från Göran Rosenberg till Lars Dencik och Lena Einhorn. De ser det som en förtäckt förföljelse av judar och muslimer, som ser omskärelsen som en omistlig del av den judiska och muslimska identiteten. Men ser de inte själva den uppenbara motsättningen till religionsfriheten? Det är ju just denna frihet som förnekas de pojkar som föds i judiska och muslimska familjer. Hur kan det vara till barnens bästa att föräldrarna ska bestämma religionsidentiteten för hela livet? Och hur kan det vara förenligt med religionfriheten?
Att utträda ur kyrkan var tillåtet i slutet på 1960-talet när jag gjorde det, men det har inte alltid varit så. Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Man var tvungen att tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Först 1952 blev det tillåtet att utträda ur kyrkan för alla svenskar utan att byta till ett annat samfund. Fram till dess var ateismen förbjuden. Det är alltså först under min livstid som religionsfriheten har införts i Sverige. Nu gäller den för alla utom Kungen. Jag ser det som ett framsteg för friheten.
Jag är glad att mina föräldrar inte valde att befästa kristendomen genom att till exempel tatuera in ett kors på kroppen, eller göra något annat outplånligt ingrepp i min kropp. Nu finns inga andra spår kvar utom i minnet. Hade jag däremot vuxit upp i ett judisk eller muslimskt hem hade det inte varit så enkelt. Då hade mina föräldrar sannolikt låtit skära bort en kroppsdel som ett outplånligt bevis på min religionstillhörighet och min judiska eller muslimska identitet. Även om jag hade lämnat judendomen hade det kroppsliga ingreppet funnits kvar. Jag hade inte kunnat bestämma själv. Islam är det helt förbjudet att lämna.
Den 18 november krävde elva företrädare för kultur, politik, sjukvård, kyrka och akademi på DN debatt ett förbud mot ”icke-medicinska ingrepp på barns underliv.” De startade debatten om omskärelse av pojkar, som de menade står i strid med barnkonventionen, en debatt som sedan har fortsatt även i SvD med inlägg av bland andra Bengt Westerberg, f d socialminister, Annika Borg, teologie doktor och präst, samt Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. De ville göra detta till ett fritt val som män i vuxen ålder själv kan bestämma om, precis som jag som vuxen fritt kunde bestämma mig för att lämna svenska kyrkan. Jag anser att detta vore ett självklart steg för att öka religionsfriheten precis som att utöka den till att även gälla kungahuset; en fortsättning på de frihetsreformer som inleddes i slutet av 1800-talet och fullföljdes på 1950-talet.
Men deras förslag väckte rabiat motstånd från en rad debattörer, från Göran Rosenberg till Lars Dencik och Lena Einhorn. De ser det som en förtäckt förföljelse av judar och muslimer, som ser omskärelsen som en omistlig del av den judiska och muslimska identiteten. Men ser de inte själva den uppenbara motsättningen till religionsfriheten? Det är ju just denna frihet som förnekas de pojkar som föds i judiska och muslimska familjer. Hur kan det vara till barnens bästa att föräldrarna ska bestämma religionsidentiteten för hela livet? Och hur kan det vara förenligt med religionfriheten?
Kruxet är att Du okritisk tillskriver dina upplevelser människor som inte resonerar som Du och inte upplever samma saker som Du och inte drar samma slutsater som de dina . Dina erfarenheter vill Du gör universella och vill därmed tvinga dem på andra människor som resonerar på annat sätt än Du . Detta kallas för intolerans och vägran att acceptera andras annorlundhe
SvaraRaderaVar gör jag det?
SvaraRaderaKloka ord!
SvaraRaderaJag vill kunna välja själv. Ni andra får dock gärna påverka mig genom att försöka övertyga mig att välja så som ni önskar, men valet skall alltid vara mitt!
Bra Göran. Anonym nr 1 här resonerar precis som alla de som inte har några argument kvar. Man tycker att det är obehagligt att bli påmind om att de barbariska ingrepp på religiös grund som man håller på med innebär irreversibla stympningar på människor som inte själva har fått välja och i stället väljer man att tala om intolerans hos motståndarsidan och vägran att inse ”andras annorlundhet”. Det är så stolligt att man inte fattar att det är sant. Som om tillhörighet till en grupp handlar om att man har eller inte har en viss hudflik på sitt könsorgan! Idag 2012! Fullständigt obegripligt.
SvaraRaderaBra och klok synpunkt. Jag själv har omskurit mig i vuxen ålder (inte av religiösa skäl) och har ibland funderat på hur det varit om mina föräldrar bestämt det när jag var liten. Säkerligen mycket sämre med osäkerhet att vara avvikande som tonåring och funderingar på hur det varit utan ingreppet. Att ha valt själv gör skillnad.I dagens informationssamhälle kan man ju lätt informera sig om för- och nackdelar och fatta ett beslut på goda grunder.
SvaraRaderaSedvänjor och riter är emellertid svåra att ändra. Den starka TV-dokumentären 'Fotbollsdoktorn' visar Carl-Axel Ekman och hans fru Monicas fantastiska arbete mot kvinnlig könsstympning i Garissa i Kenya. Det går att ändra attityder men kräver mycket och ett stort engagemang och empati.
Den stora frågan är alltså hur man ska få till stånd en förändring. Jag tror inte att det är så enkelt att bara lagstifta, man måste ha acceptans för lagstiftningen hos grupper där sedvänjorna och traditionerna är så starka. Jag försökte ta upp det med några vänner i Libyen (där jag var med på några omskärelse-fester) men det var som att köra huvudet i väggen.
Tack för dina synpunkter Bullen. Jag tror ändå på lagstiftning så småningom, men inser att detta givetvis är en lång process, där diskussionen ännu bara har börjat. Men så har det ju varit med kvinnlig omskärelse också, liksom andra framsteg.
SvaraRadera