tisdag 3 januari 2012

Den föraktade förorten

Författaren och journalisten Per Wirtén har skrivit en bok till förortens försvar, ”Där jag kommer från”, med undertiteln ”Kriget mot förorten”. Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena. Boken fick bra recension i SvD där skribenten, Elisabeth Hjort, själv bott i Skärholmen ett antal år. Även Göran Greider är positiv i Expressen, trots att han ser motsägelserna. Lars Linder i DN var trots att han själv bott i Stuvsta mera tveksam om man som Wirtén kan älska förorten.
Per Wirtén
Det är en i hög grad märklig och mycket personlig bok. Det generella begreppet ”förorten” behandlas i huvudsak från tre perspektiv. Dels genom hans egna iakttagelser från en 16 timmar lång vandring från Heron city till Gullmarsplan och minnen från sin egen uppväxt i radhuset i Huddinge. Dels genom nedslag i den historiska bakgrunden och planeringsideologierna i Sverige och internationellt. Slutligen också genom den bild som förorten ges i media, främst tidningar och böcker, från Skärholmsdebatten till tv-serien Svenska hjärtan.
Wirtén upptäcker att förorterna har en historia, att det var en myt om de historielösa markerna; det fanns ju ingen som berättade. Men det fanns det ju, och det gick att ta reda på. Wirtén har ju läst på, det fanns ju massor av människor som har beskrivit historien, som berättade.
Per Wirtén har bott i Flemingsberg
Själv har han aldrig bott någon annanstans än i förorter söder om stan - Stuvsta, Flemingsberg, Skogås, Fullersta - och det är ingen neutral betraktelse han ger. Han älskar förorten ”där jag kommer från”. Wirtén framstår som förortens hjältemodiga försvarare i vått och torrt, mot alla illvilliga angrepp från höger och vänster, och där han obevekligt slår ner varje motstånd, likt en Don Quijote, som ser fiender i varje väderkvarn han möter. Wirténs väderkvarn är innerstaden, den historiska stadskärnan eller ”Gammelstaden” som han till slut döper om den till. I synnerhet Södermalm, där alla han känner verkar bo, eller Stureplan.
Miljonprogramshus på Södermalm
Lika nyanserat som han beskriver förortens alla nyanser från kåkstad till villastad, från grannskap och tunnelbanestad till miljonprogram, lika onyanserat beskriver han den förhatliga fienden ”innerstaden”, den som har makten och hegemonien, den som bestämmer dagordningen, innerstaden där alla vill bo. Den förhatliga ”innerstaden” är faktiskt nästan lika diversifierad som förorten. Där finns den medeltida stadskärnan, kåkarna på Söder, 1600- och 1800-talets kvartersstad, där finns esplanaderna, Lärkstan, Röda bergsområdet och Blecktornsområdet som byggdes efter Camillo Sittes idéer; där finns funktionalismens öppna planmönster från 1930- och 1940-talen i Eriksdalsområdet, Gärdet och Fredhäll. Och slutligen, på det förhatliga Södermalm finns det faktiskt gott om just de betongområden från miljonprogrammets dagar som karaktäriserar några av de förorter som Wirtén beskriver i så förlåtande ordalag; Barnängen, Tanto, Drakenberg, kvarteren Rektangeln, Tumstocken, Plankan och allt vad de heter. Där finns också 1980-talets SCAFT-inspirerade förort Södra stationsområdet insprängd mitt i, och de senaste årens byggande i Hammarby Sjöstad. Det moderna inträffade i förorten inte i innerstaden. Men Wirtén glömmer ju hur mycket av innerstaden som revs på 1960- och 1970-talen, hur allt blev modernt och hur många nya lägenheter som faktiskt byggdes även där.
Hammarby Sjöstad
Är det något som Wirtén hatar nästan lika mycket som innerstaden är det just Hammarby sjöstad och är det något han älskar är det just SCAFT och de trafikseparerade förorterna. Och det kanske inte är så konstigt eftersom Wirtén också tycks älska bilen. Han ser E4:ans Essingeled med åtta filer över vatten, öar och hustak som ”världens vackraste stadsgata”. När Wirtén läser Jerker Söderlinds bok ”Stockholms satelliter” håller han först med om kritiken, men när han slår igen den ändrar han sig genast. Det är ju trafiksepareringen i Huddinge centrum som gör miljön attraktiv. Det är inte stadskärnornas gator som föder kreativitet, det är motorvägarna i det urbana landskapet.
Om det är något begrepp som går som ett mantra genom boken så är det ”föraktet för förorten”. Köplador, parkeringsplatser, motorleder, vimplar, bilar och förortsbebyggelse är föraktade (sid 12). Många i innerstadens stenhus blir besvärade och osäkra, vet inte vad de ska säga och vill till varje pris undvika kommentarer som ens snuddar vid det grundmurade föraktet mot förorten (sid 29). Föraktet har djupa historiska rötter men kunde genom beskrivningarna av Skärholmen slutgiltigt erövra den svenska samhällsdebatten (sid 34). Wirtén saknar inget av storstadens utbud, men däremot den föraktade förortsmiljön (sid 121). Berättelsen skildrar generaliserande förakt för livet i förortens nya hus (sid 139). Om man försöker förklara vad som gick snett med Flemingsberg läser Wirtén genast in förakt för förorten i svaren (sid 149). Han spårar förortsföraktets rötter till skildringarna av kåkstäderna, de som byggdes av tomtjobbare i förorterna utanför Stockholm och oftast för fattiga invånare (sid (276).
Han har svårt att säga att villastäderna omfattas av samma förakt som miljonprogrammets förorter, men nästintill, i alla fall drabbas de av en känsla av skam (sid 224 och 284). Han ser förorterna som demokratiska och kopplar det tidiga förortsföraktet till motviljan mot demokrati (sid 285). Vill någon stoppa en ombildning i Östberga beror det på förakt mot förorten (sid 302). Wirtén sammanfattar förortsföraktet och skammen, föraktet för sjukdom och smitta, platsen för inlåsning, isoleringen, likriktningen och konformism, tystnaden och tomheten, en korridor för genomfart genom ingentinglandet (sid 297-298).
Östberga
Genom åren har en stor vrede ackumulerats i Wirténs mage, en vrede som riktar sig mot föraktet som riktas mot hans hembygd. Kanske är det de historiska sambanden mellan modernitet, välfärdpolitik, jämlikhet och förorter som utlöst föraktet. Överallt läser han in föraktet. Men det är mera sällan som han verkligen diskuterar vem motståndaren är. De som kritiserar och föraktar förorten är generellt skribenter som aldrig varit där. Vem det är som står för det allenarådande föraktet. Före detta borgarrådet Kristina Alvendal hör förstås till de namngivna föraktarna, hon som lanserade begreppet ”Promenadstaden” för det nya Stockholm, som ska växa fram enligt den nya översiktsplanen.
Wirtén läser Kristina Alvendals hemsida. Alvendal verkar vara förortsföraktet personifierat. Wirtén läser in att förorten är misslyckad och innerstaden är värdefull. Han tycker att hennes resonemang vilar på en alltmer otidsenlig föreställning om att stadskärnan representerar det urbana. För  Wirtén representerar stadskärnan 1800-talet och förorten den moderna, urbana staden.
Men det är något som inte stämmer. Förutsättningen för föraktet är att man står utanför förorten. Men det gör ju faktiskt bara en liten minoritet. Det är ju faktiskt så att omkring 85 procent av stockholmarna bor i det som Wirtén definierar som ”förorten”. Inte kan väl 85 procent av stockholmarna förakta sin egen hembygd? Och det gör de nog inte heller.
I Wirténs värld är allt svart eller vitt, det finns inga nyanser, framförallt inte i den förhatliga innerstaden. Han tror att de som bor i stadskärnan aldrig åker till Wirténs förorter, och därför inte vet något om dem. Visste de skulle minsann ändra uppfattning. Wirtén själv åker däremot ofta till stadskärnan. Men tror Wirtén verkligen att de 15 procent som bor i stadskärnan alltid har bott där, aldrig bott i en förort eller satt sin fot där? Han borde läsa lite flyttningsstatistik, så skulle han förstå hur många det är som faktiskt vet, som precis som Wirtén har gjort ett medvetet val när de flyttade till stadskärnan, eller därifrån, precis som Wirtén har valt att aldrig lämna förorten. Statistiskt sett flyttar vi nio gånger under en livstid i Stockholmsregionen och många gånger går flyttningarna också till och från innerstaden under en livstid. Även många innerstadsbor känner till förorter men har frivilligt valt att inte bo där.
I Wirténs värld verkar alla vilja bo i innerstaden. Tanken att alla vill bo i innerstaden kopplade enligt Wirtén greppet under 1980-talets slut (sid 95). Men så är det ju inte. I själva verket uppskattar de allra flesta det område där de själva bor, den plats de valt och varifrån de inte vill flytta. Och alla vill verkligen inte bo i innerstaden.
Många fler vill bo i stenstaden än det finns plats för, eftersom vi slutade bygga kvartersstad redan 1930 och därför har mindre av den stadstypen än de flesta jämförbara storstäder. Men det är inte samma sak som att alla vill bo i innerstaden. Det hade Wirtén lätt kunnat ta reda på om han läst på bättre.
 Wirtén har också drabbats av en del missförstånd. Han jämför det storskaliga Södra stationsområdet, som han tror är ”enormt populärt”, med Flemingsberg. Wirtén tror att Södra stationsområdet är populärt eftersom det är den mest förortiserade delen av innerstaden, fortfarande influerat av SCAFT, men det är faktiskt precis tvärtom. Forskningen kan visa att Södra stationsområdet faktiskt är mindre populärt än kvartersstaden från 1900-talets början, trots att det ligger på Södermalm. Bostadsrättspriserna är högre i den äldre kvartersbebyggelsen.
Wirtén har antingen misslyckats i att finna svar på sina frågor eller så vill han inte hitta svaren, eftersom han inte skulle tycka om dem. Till exempel att hus byggda på 1910- 1920- eller 1930-talen är populärare än hus byggda på 1950- 1960- eller 1970-talen, var de än ligger, i innerstad eller i förort. Att bostadsområden byggda enligt principerna i SCAFT är mindre populära än kvarterstadens struktur, var de än ligger i staden, i innerstad eller förort. För Wirtén älskar ju SCAFT.
Torg i Rågsved
Han tycker att det är vackert i Rågsved. Det är enligt Wirtén inte stadsdelens fel att många invånare har låg lön och att eleverna i skolan har låga betyg. Så vems är felet? Det svarar inte Wirtén på. Kanske kunde han ha resonerat lite mer om varför de som har råd att välja inte vill bo kvar i Rågsved. Beror det bara på förakt för förorten, eller finns det några egenskaper hos stadsdelen som gör den mindre populär? Den frågan berör inte Wirtén med ett ord. Miljön i Rågsved är bra, punkt. Det finns ingenting negativt med stadsdelen, utom det anonyma föraktet, punkt.
Några svar kan man läsa mellan raderna. När Wirtén arbetade som rockjournalist på Schlager fann han att kulturjournalisternas radikaler hatade förorterna. Idealet var att bo med begagnade möbler i sliten lägenhet på Södermalm. Det förakt som öses över förorten beror på att kritikerna är fångade av en ”övremedelklass-etnocentrism”. Wirtén säger sig ha läst en enda svensk roman som inte föraktar förortsmiljön. I andra romaner föraktar förortsborna sina grannar, vill inte försonas med villastaden. Wirtén verkar bara umgås med människor som bor på Södermalm och aldrig varit i en förort. Wirtén har hört någon radikal författare säga att ”jag får jetlag om jag lämnar Södermalm”.
Wirténs mediabild färgas av hur förorten skildras eller inte skildras i dagspressen. Han refererar Skärholmsdebatten 1968 och Expressens Olle Bengtsson som förtalade förort efter förort i sina reportage. Allt för mycket länge sedan. I slutet av 1980-talet lade DN ner sina förortsbilagor och i den nya DN Sthlm skildras så gott som bara innerstaden. Men det finns ju förortstidningar, t ex Lidingö tidning, Nynäshamnsposten, Sigtunabygden, Mitt i Huddinge, mitt i Söderort och allt vad de heter. Själv läser jag gärna Mitt i Södermalm och Södermalmsnytt och tycker faktiskt att de har en skaplig lokalbevakning. Sprider verkligen Mitt i Huddinge förakt över förorten? Det har jag svårt att tänka mig.
Wirtén är helt ute och cyklar när han funderar över hur klimatsmarta förorterna är jämfört med innerstaden. Han tror att Tensta Alby och Flemingsberg tillhör Storstockholms tätaste områden, men det gör de inte. Wirtén tror också att de höga husen i Flemingsberg och i andra förorter innebär att de är lika täta som innerstadens kvartersstad. Han skriver t ex att det är märkligt att många människor på liten yta är eftersträvansvärt på Kungsholmen men anses skapa sociala problem i Flemingsberg (sid 148). Men rapporter från regionplanekontoret visar att innerstadens kvartersbebyggelse i genomsnitt är dubbelt så tät som miljonprogrammets höghusbebyggelse och fyra gånger så tät som miljonprogrammets låghusbebyggelse med trevåningshus. Han tror att de gröna förorterna är klimatsmarta, och hänvisar till att Oslo har lägre koldioxidutsläpp per capita än Stockholm, trots att staden är glesare. Men man måste faktiskt hålla isär äpplen och päron, vad som beror på uppvärmning, vad som beror på industrin, och vad som beror på trafiken. Ser man till trafiken väljer bara 25 procent av de boende i innerstadens kvartersbebyggelse bil, medan 35-40 procent av de boende i förorternas flerbostadshus väljer bil, trots lägre inkomster. De som liksom Wirtén bor i småhus i förorterna väljer till 60-75 procent bil. Det är alltså lätt att visa hur lite klimatsmart förortsbebyggelsen är om man verkligen vill veta.
Punkthus i Hagsätra
Wirtén tycker om punkthus. Han tycker om de nya punkthusen i Hagsätra, som byggts trots att ärkefienden Alvendal sagt att inga fler ska byggas. Han ser det som hoppingivande. Han reflekterar inte över varför Alvendal är kritisk mot punkthus, vilken bebyggelsestruktur de faktiskt medför. Att bygga några få punkthus är oftast enkelt, men kan helt spoliera möjligheterna till en framtida mer omfattande förtätning. Det är kanske något som Wirtén bejakar eftersom han just tycker om mellanrummen, de markbitar som andra tycks provoceras av, de som inte har någon egentlig användning, och som bara blivit över. I så fall borde han säga det.
Wirtén har en gedigen litteraturlista, men när man granskar den finner man att han verkar ha läst lite selektivt. För hur ska man annars förklara att han gång på gång återvänder till ”Det framtida Stockholm” från 1945, den tunna programskriften för Stockholms generalplan men inte verkar ha läst själva Generalplan 1952, den tjocka bibel på nästan 500 sidor på vilket allt stadsbyggande grundades under flera decennier. På sid 243 har han till och med förväxlat dem och tror att generalplanen var från 1945.
Wirtén har läst den förra regionala utvecklingsplanen RUFS 2001 men inte den nya från 2010. Han läser Regionplanekontorets rapport ”Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholmsregionen”. Det är en mycket intressant rapport, där värderingsmönstren har kartlagts på ett unik sätt, geografiskt beskrivet på små delområden. Rapporten finner värderingar hos stockholmarna, som är unika för storstaden, som bara finns där, eller som finns där i högre grad än i någon annan stad i Sverige. Rapporten hittar de mest ”urbana värderingarna” i Stockholms stadskärna. Detta är emellertid helt ointressant för Wirtén, ja rent trams. Han läser rapporten som fan läser bibeln och ser den som en ren parodi, med total brist på perspektiv och eftertanke. Till slut blir Wirténs bok en ren parodi. 

1 kommentar:

  1. Du har ju helt uppenbart lagt ner massor av tid och energi på att leta angreppsvinklar mot Wirtén, men ändå lyckas du alltså inte komma med nåt mer än att han lever i förnekelse och egentligen tycker tvärtemot (som du) mot vad han skriver? Verkar som ett bra betyg på boken, den ska jag läsa noggrannt.

    SvaraRadera