Slussen, vänstern och kultureliten

För ett par veckor sedan kommenterade jag hur Sveriges (nästan) samlade kulturelit förlorade striden om Slussen. Jag gjorde det med anledning av ett ledarstick i DN och en krönika av Bengt Ohlsson i samma tidning. Det räckte inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga beslutsfattarna den här gången. I dagens DN finns en tre sidor lång debattartikel i DN Kultur av Bengt Ohlsson där han frågar sig om det går att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Bengt Ohlsson gillar hellre läget än ansluter sig till Kulturslussens dundrande appeller.

Bengt Ohlsson

Jag har följt Slussenfrågan ett bra tag nu, jag har granskat de flesta förslag och kommenterat den på denna blogg mer än 30 gånger. Jag anser mig vara ganska väl insatt och hyfsat kompetent att bedöma ritningar och utredningar. Vad jag inte förstår är varför till exempel skådespelaren Gösta Ekman, musikern Benny Andersson, konstnären Carl Johan De Geer, författaren Katarina Frostenson, dramatikern Lars Norén, skådespelare Krister Henriksson, skådespelaren Sven Wollter eller poeten Bruno K Öijer skulle ges extra tyngd när det gäller utformningen av Slussen, men uppenbarligen anser de själva detta eftersom de har ställt sig bakom kulturelitens upprop om Slussen. Men de sakargument kultureliten fört fram har ju gång på gång avvisats av experter som kan visa på fakta. Eller kan till exempel Kristina Lugn verkligen syna stadens förslag bättre än experterna? Jag undrar egentligen hur okritiska de kulturpersoner är, hur de är funtade i skallen, de som utan att reflektera det allra minsta skriver under på Kulturslussens listor, och gör detta utan att alls sätta sig in i saken. Litar man verkligen blint på till exempel Lars Noréns förmåga att beräkna lutningar, vattenströmmar och trafikkapacitet? Det hedrar verkligen Bengt Ohlsson att han inte gått i den fällan.

Arkitekten Mats Edblom som har tagit fram alternativet Kulturslussen är naturligtvis inte någon amatör. Trots detta anser jag att alternativet Kulturslussen har uppenbara brister, varav jag har redogjort för några tidigare.

Bengt Ohlsson skriver nu om hur han läste om hur fint Kulturslussens förslag är och hur fasansfullt Stockholms stads förslag är. ”Det var så uppenbart att Kulturslussen tryckte på de vanliga knapparna och drog i de vanliga spakarna, så att maskineriet skulle hosta i gång. De räknade så kallt med att man skulle tjusas av alla namnen och reagera med de vanliga betingade reflexerna på de gängse nyckelorden, och sen ansluta sig till förslaget, och att man inte skulle vara ofin nog att ifrågasätta någonting. ”

Själv föredrar jag det förslag som stadsbyggnadskontoret har tagit fram, även om jag också har synpunkter på detta. Det innebär naturligtvis inte att jag därmed stöder alliansen i vått och torrt. Jag har över huvudtaget inte uppfattat att Slussen är en fråga mellan höger och vänster. Det vore lite väl enkelt, för att inte säga infantilt, att kalla Kulturslussen med en (ickekommersiell?) saluhall vänster och stadens förslag med en förhatlig "kommersiell" galleria för höger. Jag har för mig att såväl sådana som röstar vänster som höger ibland handlar i gallerior, ibland i saluhallar. Kanske till och med att högerfolket oftare handlar i saluhallar.

Bengt Ohlsson skriver att frågan om Slussens ombyggnad långsamt har politiserats i takt med att ”en vilsen vänsterrörelse och en sysslolöst svärjande socialdemokrati började märka av en fladdring i sina slaka segel, och insåg att det fanns poäng att plocka.” Att Slussen till slut kunde bli en fråga om höger eller vänster handlar – vid sidan om kulturelitens eventuella politiska hemhörighet – nog mest om hur sossarnas Tomas Rudin i sista minuten utan egentliga argument, bytte sida och röstade emot stadens förslag. Om detta var ren populism, försök till röstfiske, var det knappast särskilt välbetänkt eftersom enkäter har visat att stadens förslag har allmänhetens stöd.