Det var med viss förväntan, som jag såg fram emot Anders Wahlgrens dokumentär i två delar, "Spelet om Stockholm", som sändes i Svt och fortfarande går att se på SvT Play. Han har under 40 års tid skildrat Stockholm med fokus på rivningen av det gamla Klara. Filmen Staden i mitt hjärta från 1992 behandlade just rivningarna av Klarakvarteren. Har man minsta läggning åt det nostalgiska hållet är det svårt att inte älska de gamla filmbilderna från 1950- och 1960-talets Stockholm.
Så här minns jag Klara från min barndom.
Det mesta av Klarakvarteren var redan rivna när jag började strosa omkring på broarna över den jättelika grusgropen på nedre Norrmalm, och undrade vad som hade stått där förut. Men ännu var inte allt rivet. Jag minns fortfarande Brunkebergstorg före dagens trista och ödsliga torg. När jag började jobba i femte höghuset 1975 tittade jag ut på gamla brandgavlar som stod kvar i väntan på rivning på andra sidan Sergels Torg, där Kulturhuset och Riksbanken står i dag. Jag hörde till dem som protesterade mot rivningarna. Jag var engagerad i Alternativ stad och var med om att rädda almarna natten mellan den 11 och 12 maj 1971, vilket blev något av en vändpunkt.Visst var den saklösa rivningen av halva Norrmalm trist.
Preisiska huset från 1680 i Klara, numera rivet.
Men i längden räcker det inte med bara nostalgi och förnumstigt tyckande. Anders Wahlgrens två program är helt enkelt alltför slarvigt gjorda för att vara bra. Man hoppar från det ena decenniet till det andra utan närmare sammanhang, fram och tillbaka från 1930-talet till dagens planeringsfrågor. Ständigt återvänder man till gamla klipp från 1960-talet med stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenblad och borgarråden Joakim Garpe och Hjalmar Mehr samt folkpartisten Eva Remens som kritiker men aldrig någon sentida person, utom då Wahlgren själv förstås. Visst är det pikant att visa det gulliga trähus på Söders höjder som Sidenbladh själv bodde i samtidigt som han var ansvarig för rivningarna i Klara och berättar om hur han stred för att Skärholmen skulle synas från E4, hans enda egentliga insats i det fallet. Men räcker det?
Göran Sidenbladhs egen stadsmiljö på Söder.
Men det blir i längden trist att höra Wahlgrens eget tyckande om vad som är dåligt eller bra och om vad man borde göra i stället, eftersom det ofta är banalt eller baserat på okunnighet. Det finns folk som är väl insatta och kan ge betydligt bättre råd än Wahlgren. Varför inte göra som journalister brukar göra; fråga någon som faktiskt vet, en planerare, arkitekt, historiker eller forskare. Det finns mycket stadsforskning, som kan ge betydligt bättre svar än Wahlgren om vad som blivit fel.
Det är demagogi när Wahlgren påstår att planeringen av Slussen har skett "i politiskt hemlighetsmakeri, som på 1960-talet", trots att alla turer lätt kan följas om man är det minsta intresserad. Wahlgren säger att ”det går rykten om att Tekniska nämndhuset ska rivas”, men det går att ta reda på vad som faktiskt gäller: Olika alternativ ska prövas; antingen byggs Tekniska nämndhuset om till bostäder eller så rivs huset för att ge plats åt helt nya bostadshus. Något beslut är ju inte fattat om detta oavsett vilka rykten Wahlgren vill sprida. Och det finns konkreta förslag, flera stycken till och med.
Utopia & Rosenbergs förslag om tillbyggnad av Tekniska nämndhuset
Kritiken mot Skärholmen 1968 var enligt Wahlgren egentligen missriktad. Det enda felet var att området inte var färdigt ännu. Men han nämner inte alls vilka planer som faktiskt finns för utveckling av Skärholmen.
Stockholm och Huddinge planerar tillsammans för Skärholmen och Kungens kurva.
Wahlgrens tyckande om planerna för Rosenlundparken är lika tendentiösa. Han antyder att de närboende kommer att förlora ett gång- och cykelstråk, och att området redan är mycket intensivt bebyggt.
Planer för nya hus vid Rosenlundsparken.
Plötsligt frågar han sig ”om vi bygger för mycket och för snabbt”. Ursäkta? Jag undrar om jag hörde rätt. Alla talar om bostadsbristen, utom Wahlgren som tror att vi bygger för mycket!!!
Miljonprogrammet står efter 50 år inför en omfattande förnyelse. Stammarna är utslitna och energiegenskaperna dåliga, förutom att fönster och ytskikt behöver förnyas. Wahlgrens recept är att låta de boende själva bygga om. Byta stammar, förbättra isoleringen av de dåligt isolerade husen, de flesta byggda före första energikrisen 1973. Kanske några kan delta, men detta är väl knappast någon universallösning för miljonprogrammet. Något naivt. Samtidigt pågår intensiva diskussioner om hur till exempel bebyggelsen på Järvafältet kan utvecklas och förnyas. Men detta nämner inte Wahlgren något om. Detta är symptomatiskt för Wahlgrens slarviga journalistik.
Uppdatering 14 januari
Fler än jag har reagerat på Wahlgrens program, se här.
Det mesta av Klarakvarteren var redan rivna när jag började strosa omkring på broarna över den jättelika grusgropen på nedre Norrmalm, och undrade vad som hade stått där förut. Men ännu var inte allt rivet. Jag minns fortfarande Brunkebergstorg före dagens trista och ödsliga torg. När jag började jobba i femte höghuset 1975 tittade jag ut på gamla brandgavlar som stod kvar i väntan på rivning på andra sidan Sergels Torg, där Kulturhuset och Riksbanken står i dag. Jag hörde till dem som protesterade mot rivningarna. Jag var engagerad i Alternativ stad och var med om att rädda almarna natten mellan den 11 och 12 maj 1971, vilket blev något av en vändpunkt.Visst var den saklösa rivningen av halva Norrmalm trist.
Men i längden räcker det inte med bara nostalgi och förnumstigt tyckande. Anders Wahlgrens två program är helt enkelt alltför slarvigt gjorda för att vara bra. Man hoppar från det ena decenniet till det andra utan närmare sammanhang, fram och tillbaka från 1930-talet till dagens planeringsfrågor. Ständigt återvänder man till gamla klipp från 1960-talet med stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenblad och borgarråden Joakim Garpe och Hjalmar Mehr samt folkpartisten Eva Remens som kritiker men aldrig någon sentida person, utom då Wahlgren själv förstås. Visst är det pikant att visa det gulliga trähus på Söders höjder som Sidenbladh själv bodde i samtidigt som han var ansvarig för rivningarna i Klara och berättar om hur han stred för att Skärholmen skulle synas från E4, hans enda egentliga insats i det fallet. Men räcker det?
Men det blir i längden trist att höra Wahlgrens eget tyckande om vad som är dåligt eller bra och om vad man borde göra i stället, eftersom det ofta är banalt eller baserat på okunnighet. Det finns folk som är väl insatta och kan ge betydligt bättre råd än Wahlgren. Varför inte göra som journalister brukar göra; fråga någon som faktiskt vet, en planerare, arkitekt, historiker eller forskare. Det finns mycket stadsforskning, som kan ge betydligt bättre svar än Wahlgren om vad som blivit fel.
Det är demagogi när Wahlgren påstår att planeringen av Slussen har skett "i politiskt hemlighetsmakeri, som på 1960-talet", trots att alla turer lätt kan följas om man är det minsta intresserad. Wahlgren säger att ”det går rykten om att Tekniska nämndhuset ska rivas”, men det går att ta reda på vad som faktiskt gäller: Olika alternativ ska prövas; antingen byggs Tekniska nämndhuset om till bostäder eller så rivs huset för att ge plats åt helt nya bostadshus. Något beslut är ju inte fattat om detta oavsett vilka rykten Wahlgren vill sprida. Och det finns konkreta förslag, flera stycken till och med.
Kritiken mot Skärholmen 1968 var enligt Wahlgren egentligen missriktad. Det enda felet var att området inte var färdigt ännu. Men han nämner inte alls vilka planer som faktiskt finns för utveckling av Skärholmen.
Wahlgrens tyckande om planerna för Rosenlundparken är lika tendentiösa. Han antyder att de närboende kommer att förlora ett gång- och cykelstråk, och att området redan är mycket intensivt bebyggt.
Plötsligt frågar han sig ”om vi bygger för mycket och för snabbt”. Ursäkta? Jag undrar om jag hörde rätt. Alla talar om bostadsbristen, utom Wahlgren som tror att vi bygger för mycket!!!
Miljonprogrammet står efter 50 år inför en omfattande förnyelse. Stammarna är utslitna och energiegenskaperna dåliga, förutom att fönster och ytskikt behöver förnyas. Wahlgrens recept är att låta de boende själva bygga om. Byta stammar, förbättra isoleringen av de dåligt isolerade husen, de flesta byggda före första energikrisen 1973. Kanske några kan delta, men detta är väl knappast någon universallösning för miljonprogrammet. Något naivt. Samtidigt pågår intensiva diskussioner om hur till exempel bebyggelsen på Järvafältet kan utvecklas och förnyas. Men detta nämner inte Wahlgren något om. Detta är symptomatiskt för Wahlgrens slarviga journalistik.
Uppdatering 14 januari
Fler än jag har reagerat på Wahlgrens program, se här.
Det skulle definitivt behövas nån som kan behandla de här frågorna på ett annat sätt än man behandlade dem på 70-talet. Vi har ju ändå samlat på oss en massa kunskap vi inte hade då. Inte minst skulle det behövas en kritik av kritiken från Alternativ Stad och Stadsmiljögruppen, som ju på många sätt var ganska okunnig och naiv den också (även om den var kunnigare än Stadshusets politik...).
SvaraRaderaInte minst skulle jag vilja se nån borra sig ner i det märkliga faktum att gentrifieringspolitiken kunde rulla på som den gjorde. Uppenbarligen rådde ett otroligt dubbelmedvetane. Å ena sidan var det självklart att stadsbygge borde ske á la förort (detta ändrades väl inte förrän på 80-talet, med Södra station). Å andra sidan var det självklart att innerstan var så attraktiv att man kunde lägga ner hur mycket resurser som helst på att locka penningstarka. Men extremt lite kritik, bortsett från kritiken mot att en massa boende jagades bort. Varför?
Jag håller med dig om att den kritik vi hade från Alternativ stad och senare byalagen var naiv. Förändringen kanske inleddes med södra Station, men även detta område har liknande brister som tidigare förorter. Egentligen är det ju en trafikseparerad förort som liknar stad men inte är det.
RaderaNja, kritiken var knappast naiv - Alternativ Stads främsta kritik mot brunkebergsplanen var att den bara omfattade kontor; Alternativ Stad ville ha bostäder också, och i detta fick vi ju rätt, 25 år i efterskott. Vi var alltså mindre naiva än stadshuset.
SvaraRaderaDäremot var kritiken outvecklad, och i hög grad fast i tankefigurerna från den etablerade stadsplaneringen.
Vilket knappast är märkligt. Märkligare är då att Wahlgren inte tycks ha utvecklats alls sen 70-talet.