Staden förändras hela tiden, i alla fall om den lever och utvecklas. Men ofta sker det i så små steg att man inte tänker så mycket på det. Man minns ju rivningarna på 1960-talet och miljonprogrammet 1965-1975 förstås, men mycket har ju faktiskt också hänt sedan dess.
I boken ”Stockholm nyss” med undertiteln "om förändringarna i stadsmiljön" av K G Norén (text) och Christer Löfgren (bild) får vi en dokumentation på några av de förändringar som faktiskt har skett under de senaste 30 åren. Med ett hundratal bilder från förr och nu övertygas man om att det faktiskt har hänt en hel del sedan 1980-talets början.
Bilden visar samma område idag som på bokens omslag 1985. Klarastrandsleden har överdäckats, Kungsgatans järnbro över järnvägen från 1907 har ersatts med en betongkonstruktion, Cityterminalen har tillkommit, Centralsaluhallen revs 1985 och ersattes med ett kontorshus osv.
Mycket av det som har hänt är positiva förändringar. När jag jämför bilderna från Södermalm påminns jag inte bara om den ödslighet som tidigare fanns mitt i stadsdelen när Södra stations stora spårområde fortfarande fanns kvar, utan även om att till exempel Ringvägen successivt håller på att kantas av bebyggelse på tidigare dystra och ogästvänliga sträckor. Många andra exempel visar hur ny bebyggelse uppstått på tidigare avrivna tomter.
Naturligtvis finns det också exempel på negativa förändringar. Alltför många exempel finns till exempel på helt onödiga rivningar, om nu någon trodde att de upphört efter maj 1971 då almarna i Kungsträdgården räddades. Ett sådant exempel är det anrika hotell Göteborg vid nuvarande Fatbursparken.
Hotell Göteborg (konstnär Hasse Lindroth).
Det byggdes 1861 då Södra stambanan nådde Södermalm. Det hade en kort storhetstid innan sammanbindningsbanan färdigställdes till Norrmalm och få hade anledning att stiga av redan på Södermalm. Men byggnaden stod faktiskt kvar ända till 1982 då den revs i smyg en tidig morgon. Idag finns bara några taniga träd på platsen mellan Tegelhuset och kv Noe Ark, så inte ens platsen har utnyttjats på något meningsfullt sätt. Många andra exempel finns i boken på fina hundraåriga hus som rivits för att ersättas av ganska anonyma 1980- eller 1990-talshus.
I många fall är det naturligt att låga hus utan särskilt värde ersätts för att bättre utnyttja kvartersmarken, men i andra fall verkar rivningarna bara vara meningslösa. Idag vet vi att hushållen ofta värderar byggnadskvaliteter från 1900-talets början, som kakelugnar, stuck och furugolv, betydligt högre än det som dagens byggmästare förmår att skapa. Ren kapitalförstöring alltså.
På en bild visas det hus som stod i hörnet av Klarabergsgatan och Vasagatan innan Royal Viking Hotell byggdes. Av boken framgår att Selma Lagerlöf kanske har bott i huset. Själv minns jag hur jag och en kompis gick in i huset när rivningsarbetena hade påbörjats och räddade några fina spegeldörrar med karm undan förödelsen. De finns nu inmonterade i ett hus på Södra Gotland.
Men allt gammalt har faktiskt inte rivits. Det finns i boken också många exempel på att risiga gamla hus från förra sekelskiftet, med nedfallande puts faktiskt står kvar idag. Och inte bara det. De har också rustats upp och återställts i åtminstone något av sin forna glans.
Fatbursgatan/Swedenborgsgatan
I K G:s text får vi reda på mycket historia om de gamla husen. Familjebostäders postmodernistiska tegelhus vid Swedenborgsgatan/Fatbursgatan strax norr om Södra stationsområdet har till exempel ritats av Sune Malmqvist. De kommer nog aldrig att gå till arkitekturhistorien, kan jag tänka, när jag hämtar min bil som är parkerad i ett källarplan.
Oxtorgsgatan
De två husen till vänster i bild står vid Oxtorgsgatan och har också ritats av Sune Malmqvist. Synd att han inte hade samma inspiration när han ritade dem vid Swedenborgsgatan.
K G måste ha gjort ett rejält arbete med arkivstudier för att få fram alla fakta om försvunna byggnader och anekdoter kring stadens ständiga förändringar. Det gör boken trevlig att fördjupa sig i, även om man inte alltid håller med honom om vad som är bra eller mindre bra. Men det gör ingenting. Men utan Löfgrens fina bilder hade det förstås aldrig blivit någon bok. Boken kan man hitta här.
Mycket av det som har hänt är positiva förändringar. När jag jämför bilderna från Södermalm påminns jag inte bara om den ödslighet som tidigare fanns mitt i stadsdelen när Södra stations stora spårområde fortfarande fanns kvar, utan även om att till exempel Ringvägen successivt håller på att kantas av bebyggelse på tidigare dystra och ogästvänliga sträckor. Många andra exempel visar hur ny bebyggelse uppstått på tidigare avrivna tomter.
Naturligtvis finns det också exempel på negativa förändringar. Alltför många exempel finns till exempel på helt onödiga rivningar, om nu någon trodde att de upphört efter maj 1971 då almarna i Kungsträdgården räddades. Ett sådant exempel är det anrika hotell Göteborg vid nuvarande Fatbursparken.
Det byggdes 1861 då Södra stambanan nådde Södermalm. Det hade en kort storhetstid innan sammanbindningsbanan färdigställdes till Norrmalm och få hade anledning att stiga av redan på Södermalm. Men byggnaden stod faktiskt kvar ända till 1982 då den revs i smyg en tidig morgon. Idag finns bara några taniga träd på platsen mellan Tegelhuset och kv Noe Ark, så inte ens platsen har utnyttjats på något meningsfullt sätt. Många andra exempel finns i boken på fina hundraåriga hus som rivits för att ersättas av ganska anonyma 1980- eller 1990-talshus.
I många fall är det naturligt att låga hus utan särskilt värde ersätts för att bättre utnyttja kvartersmarken, men i andra fall verkar rivningarna bara vara meningslösa. Idag vet vi att hushållen ofta värderar byggnadskvaliteter från 1900-talets början, som kakelugnar, stuck och furugolv, betydligt högre än det som dagens byggmästare förmår att skapa. Ren kapitalförstöring alltså.
På en bild visas det hus som stod i hörnet av Klarabergsgatan och Vasagatan innan Royal Viking Hotell byggdes. Av boken framgår att Selma Lagerlöf kanske har bott i huset. Själv minns jag hur jag och en kompis gick in i huset när rivningsarbetena hade påbörjats och räddade några fina spegeldörrar med karm undan förödelsen. De finns nu inmonterade i ett hus på Södra Gotland.
Men allt gammalt har faktiskt inte rivits. Det finns i boken också många exempel på att risiga gamla hus från förra sekelskiftet, med nedfallande puts faktiskt står kvar idag. Och inte bara det. De har också rustats upp och återställts i åtminstone något av sin forna glans.
I K G:s text får vi reda på mycket historia om de gamla husen. Familjebostäders postmodernistiska tegelhus vid Swedenborgsgatan/Fatbursgatan strax norr om Södra stationsområdet har till exempel ritats av Sune Malmqvist. De kommer nog aldrig att gå till arkitekturhistorien, kan jag tänka, när jag hämtar min bil som är parkerad i ett källarplan.
De två husen till vänster i bild står vid Oxtorgsgatan och har också ritats av Sune Malmqvist. Synd att han inte hade samma inspiration när han ritade dem vid Swedenborgsgatan.
K G måste ha gjort ett rejält arbete med arkivstudier för att få fram alla fakta om försvunna byggnader och anekdoter kring stadens ständiga förändringar. Det gör boken trevlig att fördjupa sig i, även om man inte alltid håller med honom om vad som är bra eller mindre bra. Men det gör ingenting. Men utan Löfgrens fina bilder hade det förstås aldrig blivit någon bok. Boken kan man hitta här.
Det nya Södra Stationsområdet är väl knappast mindre ödsligt än det gamla i och för sig. Det hänger inte ihop med övriga staden och är bara till för dem som bor där, folk som vill ha trevligt tar andra vägar. Sedan svensk stadsplanering övergav esplanadsystemet har det bara gått utför med funktionaliteten i nya stadsdelar. Vi får hoppas att en vändning är på gång.
SvaraRaderaArkitekter tänker sällan i fotgängarperspektiv. Gick förbi Arkitekthögskolan som just är hög och helt saknar fotgängarperspektiv. Sen vidare in på den helt underbara säckgatan genom en portal, Danderydsgatan?
SvaraRaderaBilden vid Klara sjö är onekligen förändrad, vissa nya hus har tom redan rivits och byggts upp igen.
Intressant att du uppmärksammat detta. Där Waterfrontkomplexet nu ligger låg ju förut en postterminal, byggd omkring 1985-86. I slutet av 1970-talet deltog jag i en utredning om nya post- och godsterminaler. Tanken var att de skulle byggas i Västerjärva i Solna, men kommunen satte sig på tvären. Vår utredning resulterade i att den enda jättepostterminalen skulle delas upp i tre mindre, en vid Centralen, en vid Tomteboda och en i Årsta. Alla byggdes också. Jag föreslog tomten i Tomteboda nära spårområdet där terminalen också byggdes 1980-83.. Vid Centralen fanns en äldre postterminal, byggd 1946 och ritad av Lars-Erik Lallerstedt, som alltså revs efter bara 40 år. Även den nybyggda postterminalen vid Centralen revs alltså, redan efter drygt 20 år. Man hade inte förstått att brev mycket snart skulle ersättas av e-mail och att posten skulle konkurrensutsättas. Snart ska också terminalen i Tomteboda läggas ned, för att ersättas av en terminal i Rosersberg, som tillsammans med en terminal i Hallsberg ska svara för alla brev i Sverige. Årsta blir kvar t v, men f-n vet hur länge?
RaderaJo, Danderydsgatan ner mot Karlavägen är fin, där skulle man vilja ha ett townhouse. En liknande gata är Tysta Gatan bortom Karlaplan. På Arkitekthögskolans plats låg tidigare ett kvinnofängelse i en fantastisk tegelborg som naturligtvis inte fick vara kvar, den var ju vacker att se på och följaktligen brackig.
SvaraRaderaKvinnofängelset var fint. När jag börjat på KTH arkitektur fick vi en övningsuppgift att går runt och dokumentera det gamla fängelset i bilder. Kanske finns de kvar i källaren någonstans? Nya arkitektskolan, där jag gick sista året 70-71 och dessutom jobbade på något år senare skulle jag inte sakna om den revs.
Radera