Om livet på jorden

De två socialdemokraterna Matilda Ernkrans (klimatpolitisk talesperson) och Marita Ulfskog (EU-parlamentsledamot) skriver i SvD idag. ”Om temperaturen fortsätter att stiga i samma takt som nu kommer det att leda till allvarliga konsekvenser för livet på jorden.”
Frågan är vad de egentligen menar med detta. Faktum är ju att IPCC nu även erkänner att det inte har skett någon statistiskt signifikant global temperaturuppgång på mellan 15-17 år, trots att koldioxidhalten fortsatt att öka och trots att modellerna pekat på något annat.

Temperaturen 1979-2013
Varför detta inte har skett trots modellberäkningarna finns det inte någon bra förklaring på. Slutsatsen är ju därför precis tvärtom. ”Om temperaturen fortsätter att stiga i samma takt som nu kommer det inte att leda till allvarliga konsekvenser för livet på jorden.”
Man behöver inte titta så kortsiktigt, som att bara betrakta de senaste 17 åren utan uppvärmning. I ett lite längre perspektiv har det ju onekligen  skett uppvärmning. Sedan mitten av 1950-talet har temperaturen till exempel ökat med omkring 0,4 grader, se nedanstående diagram.

Temperaturen 1956-2013
Mellan 1900 och mitten av 1950-talet ökade temperaturen med ca 0,35 grader, vilket till allt väsentligt antas bero på naturliga variationer, se nedanstående diagram.

Temperaturen 1900-1955
Skillnaden, som är 0,05 grader snabbare uppvärmning under de senaste 57 åren, kan antas bero på människans påverkan. Denna effekt kan alltså uppskattas till ca 0,05 grader per 50 år, eller 0,1 grader per 100 år, vilket knappast kan antas medföra ”allvarliga konsekvenser för livet på jorden”. 

Fossilfritt stadsbyggande?

Sveriges energisystem ger mindre koldioxidutsläpp än de flesta andra länder. Detta gäller i särskilt hög grad Stockholmsregionen och andra storstadsregioner. Sveriges elproduktion är i huvudsak fossilfri, eftersom en dominerande del bygger på kärnkraft och vattenkraft. Kollektivtrafiken är till en stor del elektrifierad eller drivs med biogas, i varje fall i Stockholmsregionen. Det stora problemet är biltrafiken, som i allt väsentligt är fossilberoende. Och även i Stockholmsregionen svarar bilen för en stor majoritet av resorna, trots att det här finns mest kollektivtrafik i landet. Så det är en bit kvar, och i dag rapporterade SvT att vi trots allt snack i stort sett har samma höga bilandel som de senaste 30-40 åren.
I slutet av 2013 presenterades den statliga utredningen om fossilfri fordonstrafik, ”Fossilfrihet på väg” (SOU 2013:84). Uppdraget till utredningsmannen Thomas B Johansson, var att kartlägga möjligheten att reducera transportsektorns utsläpp och beroende av fossila bränslen i linje med visionen om ett Sverige utan nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären 2050. Prioriteringen om en fossiloberoende fordonsflotta 2030 skulle ses som ett steg på vägen mot visionen 2050.

Per Kågesson
Utredningen väckte en del rabalder redan innan den var klar, eftersom huvudsekreteraren Per Kågesson avgick. Kågesson tyckte att det var orimligt att nå en ”i stort sett fossilfri” fordonsflotta redan till 2030. Han såg inget behov av att med ”önsketänkanden” och ”delvis orimliga antaganden” försöka bevisa att det går att nå redan 2030.
Om man tänker på att medellivslängden på några av de vanligaste bilmärkena är runt 20 år inser man att många av de bilar som köps idag kommer att rulla fortfarande 2034. Utredningen kommer att gå på remiss under våren och ingenting konkret lär hända före valet. Sen tar en ny regering vid och om ett år kanske man kan börja fundera på faktiska åtgärder, som sen tar ytterligare tid att sjösätta.
Utredningen behandlar förslag inom fem områden:

• Planera och utveckla attraktiva och tillgängliga städer som minskar efterfrågan på transporter och ger ökad transporteffektivitet
• Infrastrukturåtgärder och byte av trafikslag
• Effektivare fordon och ett energieffektivare framförande av fordon
• Biodrivmedel
• Eldrivna vägtransporter

Beträffande den sistnämnda området, elbilar, har Per Kågesson själv relativt nyligen i stort sett avfärdat betydelsen. I en rapport från 2010 konstaterade han att introduktionen av elbilar i Sverige och EU inte kommer att göra nämnvärd klimatnytta de kommande 20 åren. Det främsta skälet till att elbilen inte kommer att medföra någon klimatnytta är att den ökade efterfrågan på el tvingar fram marginalel som framställs med brun- och stenkol som källa, i ett allt mer integrerat energisystem i Europa. Dessa två energikällor ger enligt Kågeson upphov till stor negativ klimatpåverkan, så stor att den till och med överstiger fossilbränsledrivna fordon. ”Brytpunkten föreligger ligga bortom 2030. Först då kan man förvänta sig att ökad efterfrågan på el för fordonsdrift leder till minskade utsläpp av klimatgaser” sa Kågeson då.
Den förstnämnda området handlar alltså om planeringen av våra städer. Där ger utredningen följande rekommendationer till kommuner och regionala planeringsmyndigheter:

• Planera och utveckla städerna och infrastrukturen så att behovet av bil kan minska samtidigt som tillgängligheten ökas genom effektiv kollektivtrafik och förbättrade möjligheter att gå och cykla. Ta även med godstransporternas behov av terminaler och godshantering. Involvera alla relevanta aktörer och intressenter.
• Undvik ytterligare utglesning genom att så långt det är möjligt planera för ny bebyggelse inom befintliga tätortsgränser så att tätheten ökar. Utnyttja tidigare bebyggd yta (återbruk) och bevara värdefulla grönytor. Koncentrera bebyggelsen i centrum, för större städer med polycentrisk struktur även koncentrering till lokala centrum.
• Verka för ökad funktionsblandning mellan bostäder, arbetsplatser och service. Samutnyttja parkeringsplatser. Täthet, en blandning av olika hyreslägen, fysiska strukturer (korta kvarter) och attraktiv miljö som uppmuntrar till att ta sig fram till fots stimulerar nyetablering. För diskussioner med intressenter och aktörer för handeln om framtiden för externa och halvexterna etableringar. Om de ligger innanför dagens tätortsgränser verka för en långsiktig integrering i staden genom att införa funktionsblandning och stadsmässighet i områdena.
• Skapa bättre utrymme för gående, cyklister och kollektivtrafik (även gods) genom att ta utrymme från biltrafiken.
• Bind ihop stadens olika delar och andra städer med en snabb och konkurrenskraftig kollektivtrafik i städer och sträckningar där det finns ett tillräckligt underlag.
• Säkerställ att det finns välplacerade, trygga och fungerande pendelparkeringar för bil och cykel som medger bra anslutning till effektiva buss- och tåglinjer.
• Koppla ihop trafikförsörjningsprogrammen med den fysiska planeringen så att kollektivtrafiknära bebyggelse gynnas. Förtäta kring stationer och längs kollektivtrafikstråk. Samplanera kollektivtrafik, gång, cykel och bilpool. Nya områden bör inte byggas innan man säkerställt att det finns en bra kollektivtrafik och goda möjligheter att gå och cykla.
• Planeringen av parkeringstillgång och prissättning bör vara en integrerad del i det långsiktiga arbetet för en hållbar stad. Arbeta successivt med höjningar av parkeringsavgifter, minskat antal parkeringsplatser genom t.ex. flexibla parkeringstal, parkeringsköp och med att tillgänglighet med gång, cykel och kollektivtrafik om möjligt ska vara minst lika hög eller högre än för biltrafik.
• Styr mot bilparkering som betalas av de som använder den. Frikoppla från hyra, lägenhetspriser och varupriser.
• Innerstaden kan inte konkurrera med externetableringarna med fri parkering. Värdet ligger i stället i att innerstaden är promenadvänlig och bilfri.
• Höj kvalitetsnivån på cykelparkering med ökad trygghet och stöldsäkerhet

Tät blandstad ger underlag för spårbunden kollektivtrafik.
Det är i allt väsentligt bra förslag. I mycket är det samma tankar som ligger bakom till exempel den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 och Stockholms översiktsplan promenadstaden. Det borde alltså redan vara på gång, eller hur?
Det finns dock några huvudproblem med de föreslagna åtgärderna. Det handlar om att åtgärder som gäller den befintliga bebyggelsestrukturen visserligen kan vara synnerligen effektiva, men verkar utomordentligt långsamt. Detta beror på att det årliga byggandet endast motsvarar en liten del av det som redan är byggt. I Stockholmsregionen finns det knapp 1 miljon lägenheter. Varje år byggs ytterligare omkring 10 000 lägenheter (i bästa fall) motsvarande 1 procent av beståndet. Det innebär att man på 16 år (till år 2030) kan förändra bebyggelsestrukturen med motsvarande 16 procent av beståndet. Men om all bebyggelse läggs där nuvarande bebyggelse finns (inom den befintliga tätorten) förändras egentligen inte strukturen. Det blir visserligen 16 procent tätare överallt, men problemet är att det  visserligen blir tätare i den redan täta innerstaden, men också blir något tätare där det redan är extremt glest. Det förändrar egentligen ingenting. Där man redan åker bil fortsätter man åka bil och där man redan åker kollektivt fortsätter man åka kollektivt.

Gles villastad ger praktiskt taget hundraprocentigt bilberoende.
För att ge någon egentlig förändring behöver mer bebyggelse tillkomma i sådana områden som därigenom kan bli så täta att de genererar mycket mer kollektivtrafik (liksom gång- och cykeltrafik). Helst också i områden med spårtrafik eller där man kan bygga spårtrafik. Mindre bebyggelse borde tillkomma i de ändå alltför glesa delarna av regionen. Detta har de senaste regionplanerna syftat till, mest uttalat kanske RUFS 2010. Och utvecklingen är verkligen på väg åt det hållet. Regionen blir lite tätare för varje år. Men det sker mycket långsamt. Och detta beror på att det också fortsätter att tillkomma gles bebyggelse i de redan hopplöst glesa yttre delarna av regionen. Och inte nog med det. Några kommuner framhärdar i att driva nya bostadsprojekt i helt obebyggda områden som helt saknar kollektivtrafik. Ett exempel är Väsby sjöstad som ligger utanför regionplanens bebyggelsestruktur (och som dessutom ironisk nog har fått bidrag från delegationen för hållbara städer). Detta gör att det kommer att ta mycket lång tid innan ett tätare stadsbyggande har givit någon nämnvärd effekt på bilanvändningen.

Väsby sjöstad ligger långt från all tidigare bebyggelse och långt från spårbunden kollektivtrafik.
Tendensen under senare år har varit att de flesta kommuner bygger lika tätt eller glest som tidigare. Så även om Stockholm, Solna, Sundbyberg och kanske några till bygger hyfsat tätt, så bygger många andra kommuner fortfarande alltför glest. Trots att ett tätare stadsbyggande rekommenderats sedan länge.
Att bara utfärda en rekommendation ”till kommuner och regionala planeringsmyndigheter” hjälper faktiskt inte. Det behövs faktiskt mer än så om det inte bara ska bli ett slag i luften. Kanske rentav ett förbud mot att bygga glest och i strid med regionala planer.

Revolution i Ukraina men inte i SvT

I dag sker en revolution i ett europeiskt land. Ukrainas president Janukovytj har avsatts. Förra premiärminister Julia Tymosjenko friges ur fängelset. Klockan 20.30 talar hon till folkmassorna på Frihetstorget i Kiev, sittande i en rullstol. Detta är världshändelser enligt varje rimlig nyhetsbedömning.

Julia Tymosjenko på Frihetstorget i Kiev i kväll.
Men inte för Sveriges Television. På lördagar händer inga världsnyheter. Därför sänder SvT som en normal lördag femton plus fem minuter i SvT 1 och ingenting i SvT 2. Hade händelsen inträffat en vardag hade SvT sänt närmare två timmar.
Men kan man inte förlänga TV-nyheterna? Eller låta något program utgå. Nej tydligen inte. Melodifestivalen är ju viktigare liksom Maria Callas i Paris 1958 och Minnenas Television i SvT 24. Men tillkom inte SvT 24 för att man ska kunna sända när som helst när viktiga händelser inträffar? Nej tydligen inte.

Uppdatering 2 mars 2014
Lördagen den 1 mars meddelas att ryska trupper tagit kontroll över Krim. Den här kvällen har SvT insett sitt ansvar för nyhetsförmedlingen. Man satte in en extra nyhetssändning på två (2) minuter! 

Ny regional planering i närtid?

Det är inte nog med att bostadsminister Stefan Attefall har satt igång ett nästan oräkneligt antal utredningar om översyn av olika delar av plansystemet och bostadssektorn. Det duggar nu av goda råd från allehanda håll. I november presenterades en boken ”Nya regler för ökat bostadsbyggande och bättre infrastruktur” av de tre författarna Göran Cars, Hans Lind och Thomas Kalbro. De presenterade elva skarpa förslag. Det första av dem löd: ”Avskaffa det kommunala planmonopolet. Trafikinfrastrukturen är till sin karaktär regional. Kommunernas starka ställning i markfrågor ger upphov till ineffektiva lösningar där kommunala intressen hävdas på bekostnad av det regionalt och samhälleligt önskvärda. Detsamma gäller i allt väsentligt bostadsbyggande. Särskilt i storstadsregionerna bör den regionala nivån vara dominerande.”
Författarna pekar på att länsstyrelsen kan överpröva en antagen detaljplan som står i konflikt med en regional eller mellankommunal strategiskt viktig infrastruktursatsning och ingripa med ett planföreläggande. Hittills har ett planföreläggande aldrig fullföljts. Utöver infrastrukturfrågor menar författarna att bostadsfrågor i regioner med bostadsbrist bör lyftas till en regional nivå, så att en samplanering mellan bostadsbyggande och infrastruktur kan ske utifrån de statliga krav på bostadsförsörjning som togs upp i tidigare kapitel.

Häromdagen lade den självutnämnda Nybyggarkommissionen sin rapport, presenterad av de tre kommissionärerna Agneta Dreber, Göran Persson och Olle Wästberg i DN Debatt. En viktig skillnad är att Cars, Lind och Kalbro alla är professorer på KTH med en ansenligt erfarenhet av ämnet medan Dreber, Persson och Wästberg visserligen har en ansenlig politisk erfarenhet, men veterligen ingen djupare fackmässig kunskap om bostadssektorn. När jag läser igenom kommissionens 63 förslag är det svårt att betrakta dem som särskilt skarpa. Mest är sånt som redan har sagts i debatten eller redan har föreslagits i andra sammanhang. Förslag 63 är kanske allra mest förnumstigt: ”Arbeta för bred politisk samling kring bostadsfrågan”. Bra förslag eller hur?
Jag ska inte öda tid och utrymme att gå igenom dem ett och ett. Mycket är naturligtvis bra, som att se över bullerregler, strandskydd och riksintressen, men det har ju sagts tidigare.
Händelsevis handlar dock även Nybyggarkommissionens första förslag om den regionala nivån: ”De regionala utvecklingsprogrammen bör få rättsverkan” skriver man och förtydligar: ”…när kommuner inte agerar i enlighet med dessa borde regeringen gå in med planförelägganden”.
Om man kan ana att kommissionen har läst KTH-professorernas bok, så har de dels konkretiserat grunden för ingripande till att avse ”de regionala utvecklingsprogrammen” (RUP, som visserligen numera kallas utvecklingsstrategier, RUS), dels flyttat beslutanderätten till regeringen.
Det finns åtminstone två problem med detta, varav kommissionen verkar vara medveten om det ena men inte det andra: ”Den regionala utvecklingsstrategin är inte en del av plan- och bygglagen, utan ett idédokument som kommunerna i viss mån förhåller sig till i arbetet med att planlägga mark. Det organ som har ansvaret för det regionala tillväxtarbetet i varje län ska utarbeta och samordna genomförandet av regionala utvecklingsprogram. Dessa ska utgöra en samlad strategi för länets utveckling. De regionala utvecklingsplanerna behandlar allt som har med tillväxt och utveckling att göra men är inte rättsligt bindande.”
Det andra problemet är att de inte behandlar den fysiska strukturen i kommunerna. Enligt Boverket som har undersökt frågan saknar de flesta RUP:ar en fysisk dimension, som kan komma till direkt användning i planeringen. Det finns alltså normalt ingenting att grunda ett planföreläggande på, med ett tydligt undantag: I Stockholms län är RUFS 2010 samtidigt en RUP enligt förordningen om regional utvecklingsplanering. RUFS 2010 är alltså en regionplan enligt plan och bygglagen och skulle således som enda RUP i landet på något rimligt sätt kunna ligga till grund för ett planföreläggande. Men inte heller regionplanen är idag rättsligt bindande, liksom för övrigt inte heller översiktsplanen. Den är inte heller obligatorisk. Så om kommissionens första förslag ska kunna få någon verklig innebörd krävs nog en översyn av den regionala utvecklingsplaneringen och dess relationer med PBL. Kanske skulle RUP-en och regionplanen kunna sammanföras inom ramen för PBL samt göras obligatorisk och bindande. En smärre förändring, som väl snabbt kan genomföras. Enligt Nybyggarkommissionen handlar det ju inte om några "utopier som inte kan genomföras i närtid". Det är ju "allmängods som det råder enighet kring", eller hur. Enligt kommissionen ska ju också de statliga beslutsprocesserna snabbas upp. Kanske kommer det redan före valet? Vad säger Attefall?

Successionsproblem?

Jag gratulerar prinsessan Madeleine och Chris O'Neill till deras nya dotter. Men är prinsessan Madeleines och Chris O’Neills nyfödda dotter nummer fem i successionsordningen? Det påstår ju hovet. DN redovisar en del förutsättningar här.

De lyckliga föräldrarna
Christopher O'Neill är katolik medan prinsessan Madeleine är protestant. Om den nya prinsessan ska kunna vara tronföljare – i så fall nummer 5 i successionsordningen – måste hon dels vara protestant, dels växa upp i Sverige. Detta eftersom successionordningen från 1809 uttryckligen stadgar, ”att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”
Den Augsburgska trosbekännelsen lyder så här i det avsnitt som handlar om andra religioner: ”Våra kyrkor … fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika.” Om detta har jag skrivit här.
Det är ord och inga visor. Trots att Karl XIV Johan själv varken var uppvuxen inom riket eller protestant. Men kungen har tidigare tillfrågats och meddelade då att han ville behålla skrivningen om religionstillhörigheten. Det är alltså anledningen till att kätteriparagrafen finns kvar i grundlagen. Om detta har jag skrivit här. Den nyfödda prinsessan måste alltså vara beredd att fördöma muhammedaner som kättare om hon ska kvarstå i successionsordningen. Liksom hon måste växa upp i Sverige. Kungahuset kan ju inte gärna bryta mot grundlagen. Men kanske finns inte den otidsenliga monarkin kvar när det eventuellt blir aktuellt.

Uppdatering 2 mars 2014
I en intervju i Sveriges Radios "Studio Ett" frågade reportern om Herman Lindqvist trodde att Madeleine skulle flytta hem nu. Frågan kom på tal eftersom hovet menar att Leonore Lilian Maria, som prinsessan ska heta, behöver gå i svensk skola och uppfostras inom riket för att tillhöra successionsordningen. Då svarar Lindqvist: "Det får vi ju se, det vet vi ju ingenting om. Men om Madeleine är seriös och verkligen vill sitt barns bästa, i svensk historia, så ska hon självklart låta flytta henne till Sverige, annars kan hon ju lika gärna avgå direkt." Detta är naturligtvis helt korrekt uttalande i enlighet med grundlagen.
Men hovexperten Sten Hedman blir upprörd över Herman Lindqvists uttalande: "Det som han säger är måttlöst överdrivet. Madeleine är en prinsessa som är nummer fem för att få överta den svenska tronen. Det är inte hennes problem att flytta hem, utan problemet verkar snarare ligga hos Herman Lindqvist. Jag blir ganska trött på honom," säger Hedman enligt Expressen.
Mycket tyder på att Hovet delar Hedmans uppfattning. Madeleine stängde nämligen ute Herman Lindqvist från en ceremoni i Slottskyrkan, där kungafamiljen firade landets nya prinsessa Leonore  tillsammans med medarbetare vid hovet, vänner och släktingar. Känner de inte till grundlagen, eller struntar de helt enkelt i den?

Finland - med facit i hand

I DN:s kulturdebatt har ett meningsutbyte skett mellan historikern Magnus Alkarp och arkeologiprofessorn Evert Baudou kring synen på arkeologen Gustaf Hallström, som uppmärksammats i Umeå inför kulturhuvudstadsåret.
Enligt Magnus Alkarp var nämligen Gustaf Hallström ”rasbiolog, nazist och en av Sveriges mest komprometterade forskare”, något som man dock tiger om. Hallström var enligt Alkarp ”allt annat än demokrat, hans kamp mot ’kommunismen’ var kampen mot de finska och baltiska folkens demokratisträvanden. Han slogs på de vitas sida i det finska brödrakriget”.
Jag lämnar Hellströms politiska ambitioner i övrigt därhän, men jag fastnar för hans inställning till Finland. I en replik på repliken förklarar nämligen Alkarp följande: ”Och om någon anser att det var något lovvärt att värva soldater till den vita sidan i det finska inbördeskriget, så föreslår jag att denne genast bör åka och ropa ut denna uppfattning på ett torg i centrala Tammerfors. Jag lovar att den inte kommer att vara lika bestämd i många minuter till.”
Magnus Alkarps argumentation är synnerligen enkel. De röda kämpade alltså för demokrati medan de vita kämpade mot demokrati. Men trots att de vita vann kriget blev faktiskt det självständiga Finland demokratiskt. 1919 års regeringsform var parlamentarisk och slog fast att makten i Finland tillkommer folket representerat av riksdagen. Demokratin var till och med bredare än i Sverige vid denna tid eftersom eftersom kvinnlig rösträtt redan införts 1906, då i storfurstendömet Finland.

Tammerfors efter inbördeskriget.
Av Finlands fyra krig under 1900-talet är detta krig det mest traumatiska. Beroende på vilket perspektiv man har benämns kriget också olika; inbördeskriget, klasskriget, brödrakriget eller frihetskriget. Mina båda föräldrar växte upp i Åbo, och upplevde inbödeskriget inifrån som barn; pappa var 14 år, mamma 7 år. I mitt föräldrahem sa man aldrig något annat än frihetskriget.
Svenska frivilliga har deltagit i flera av Finlands krig. Sveriges förhållande till Finland är också speciellt, eftersom Finland sedan medeltiden var Sverige, i alla fall till 1809. Till den svenska frivilligkåren på den vita sidan 1918 fick man ihop 1 169 man totalt av vilka 350 deltog i striderna i Tammerfors. Bland de frivilliga fanns bönder, arbetare, studenter liksom yrkesmilitärer. En av de svenskar som stupade vid Tammerfors var historikern Olof Palme, farbror till den svenska statsministern.
Den 27 januari 1918 bröt inbördeskriget ut. Slaget om Tammerfors som pågick 25 mars-6 april 1918 var sannolikt avgörande för krigets utgång. Det var med 30 000 deltagande ett av de största slag som utkämpats i Norden. En fullödig beskrivning av krigets avskyvärdheter finns i Heikki Ylikangas ”Vägen till Tammerfors”. Enligt Ylikangas förlorade de röda 2 000 personer, medan de vita förlorade omkring 700. Omkring 11 000 röda togs som fångar. De vita avrättade 290 finnar och 200 ryssar efter slaget. Sannolikt var flertalet döda på den röda sidan i själva verket avrättade. Totalt sett dog omkring 3 100 på den vita sidan och 4 000 på den röda sidan i kriget medan omkring 10 000 avrättades bakom fronten, merparten röda. Efter krigsslutet den 5 maj avrättades 3 000 personer. Ännu fler dog i fångläger efter kriget. Totalt kan 38 000 ha dödas eller avlidit av olika orsaker. Det är naturligt att kriget sådde hat och förbittring.
Några ögonvittnen i Tammerfors går dock knappast att leta upp längre. I Finland lade man länge locket på. Men hur stor skuld hade de frivilliga svenskarna i avrättningarna och övergreppen? Och hur mycket visste de om detta när de rekryterades?
Det är naturligtvis enklare att som Magnus Alkarp fälla domen med facit i hand.
I början av 1970-talet deltog 10 000-tals eller 100 000-tals svenskar i demonstrationer till stöd för de kämpande folken i Vietnam och Kambodja. De visste då inte om att Röda Khmerernas seger i Kambodja skulle leda till 1,5 miljoner döda efter kriget. Hur lovvärt var det att demonstrera till förmån för de röda khmererna? Med facit i hand.
I Finland ledde de vitas seger trots allt till självständighet och demokrati. Hur skulle en kontrafaktisk historieskrivning se ut med en röd seger? Max Jakobson försvarar i ”Våldets århundrade” uppfattningen att det trots allt var frågan om ett frihetskrig. ”På basis av allt det som vi idag känner till om marxismen-leninismens verkliga natur är det klart att om de röda hade segrat skulle Finland kanske först 1991 ha befriats från Sovjetmaktens grepp.”
Jag själv skulle då sannolikt ha vuxit upp i rådsrepubliken Finland som en del av Sovjetunionen. Med facit i hand är det lätt att konstatera att det hade varit olyckligt för Finland om de röda hade segrat. Och mindre demokratiskt.

Parkera i berget

Idag var det visning av det pågående arbetet med att bygga ett garage för 300 bilar i Stigberget på östra Södermalm. Ett antal platser ska ha laddstationer för elbilar. Bygget genomförs av Veidekke på uppdrag av Stockholm parkering. Många intresserade söderbor hade slutit upp för att vandra in i berget.

Infartstunneln från Renstiernagatan.
Bygget startade 2012 och garaget ska vara klart i september 2015, om ett och ett halvt år alltså. Ännu är inte allt berg bortsprängt.  Det ska vara klart till sommaren, och därefter vidtar inredningen. Man ska ha parkering i två skepp med vardera tre plan. Syftet är att få bort gatuparkering och dubbelparkering samt att öka framkomligheten för kollektivtrafiken. Stockholms framkomlighetsstrategi innebär att gatuutrymmet prioriteras för den rörliga trafiken, fotgängare, cyklister och kollektivtrafik, inte stillastående bilar.

Här ska man fortfarande spränga bort ca 30 m berg.
35 000 kubikmeter berg ska sprängas bort. Man brukar räkna med att en parkeringsplats kräver ca 20-25 kvadratmeter men här kräver alltså varje bil att 117 kubikmeter berg sprängs bort och transporteras bort. Jag antar att berget sedan förvandlas till användbar ballast till betong eller liknande.

En stor maskin borrar hål för sprängmedel som sedan ska spränga bort ytterligare några meter berg några timmar senare. Klockan 18.30 närmare bestämt. Här ska ytterligare 45-50 meter sprängas ut.
Men det kostar en hel del. Budgeten är på 147 miljoner och man kan räkna med att en p-plats kommer att kosta sisådär 2 500 kr per månad. Om man räknar med att en bil håller i 15 år innebär det att den har kostat 450 000 kr, bara i parkeringskostnader. Dubbelt mot inköpspriset för en normalbil alltså. Sedan kommer bränslet med flera hundra tusen kronor ytterligare. Och service och försäkring och…

Så här ser garaget ut i plan.
Trots att det alltså kostar är intresset stort för en parkeringsplats i Stigbergsgaraget. Intresseanmälningarna är fler än antalet platser i garaget. Så det verkar vara en vettig  satsning.

Så här kommer garaget att se ut när det är färdigt.
Redan tidigare har ju ett antal underjordiska garage byggts, till exempel under Högalidsparken, under Rådhusparken, under S:t Eriksplan och så vidare. Och det finns planer på fler projekt i framtiden.

Framtida entré från Renstiernagatan.
Jag tycker att det är rimligt att satsa på underjordiska garage för boende så länge det finns betalningsvilja. Ska Stockholm växa måste man acceptera att en del hushåll äger bil, även i innerstaden. Men de ska ju helst inte behöva använda den dagligen och det ska finnas laddställen för el- och hybridbilar. '

Framtida entré mot Tjärhovsgatan.
Det finns många berg i Stockholm där man kan spränga in garage även i framtiden. Ett kommande projekt kan vara under gården vid Armémuseum på Östermalm. Men man måste också vara restriktiv när det gäller arbetsplatsparkering eller besöksparkering i attraktiva kollektivtrafiklägen. En del av Stockholm Parkerings projekt är mera tveksamma, till exempel vid Nordiska Museet på Djurgården eller på Blasieholmen, där få människor bor.

Antikmässan

Vinterns mässor avlöser varandra i Stockholmsförorten Älvsjö: form och design, möbler och armatur- och nu antikviteter.
Antikmässan bjuder på allt, nästan för mycket, för åtskilligt kommer igen i de hundratals montrarna: 60-och 70-talets keramik, glas, tallrikar och koppar är till exempel oerhört frekventa och hyllorna är så fullproppade att man snabbt blir trött i huvudet. Lite mer unika ting hittar man hos de mer avancerade antikhandlarna, som dock även bjuder på helt nya ting.
Ny glaskonst från Småland stack ut. Norrbottningen Peter Hermansson, inte fyllda 40, ställer ut graalskålar som andas god svensk/småländsk glaskonst. ”Den helige ande” heter en serie graalvaser som har rötter i graffitikonsten.

 

I övrigt fastnade vi mest för de enträgna hantverkare som anstränger sig att återskapa gamla tapeter, lära ut traditionell marmorering och ådring samt bevara och reparera kakelugnar. Några exempel:

Ådringens många faser, lager på lager av färg och mönster.

Är inte detta marmor, säg? Nej målad imitation…

Gammalt och nytt i pedagogisk kombination hos Lim & Handtryck i Mölndal.

En 50-talstapet från Handtryckta Tapeter på Långholmen i Stockholm. 

  …och en nätt rokokotapet från samma ställe, tillverkad åt en gotländsk gård.
Vi älskar också kakelugnarnas skyddsänglar. Ett par praktexemplar av dessa ursvenska kaminer visades upp av Norrköpings Kakelugnsmakeri. Dels denna klenod från Marieberg, tillverkad 1770-1780.

Dels denna gröna marmorerade skönhet, tillverkad av Hävla/Rejmyre ca 1810:

I övrigt inget nytt på antikfronten, i alla fall inte för oss amatörer.
EVA HERNBÄCK

Stabil ledning för de rödgröna i februari

Nu är skillnaden mellan blocken ca 15 procent, tre månader före EU-valet och sju månader före riksdagsvalet. Dessutom kommer varken centern eller kd in i riksdagen, vilket innebär att skillnaden reellt sett är större, nästan 21 procentenheter. De rödgröna skulle få egen majoritet i riksdagen med 57 procent mot 33 procent av mandaten för moderater och folkpartister om det vore val nu. Sverigedemokraterna skulle få 10 procent av mandaten.

Detta om man lägger ihop de fyra väljarbarometrar som presenterats under februari som tillsammans baseras på ungefär 7 400 intervjuer. Det är en liten uppgång för de rödgröna sedan januari, men i stort sett ändå samma nivå. I huvudsak ligger alla partier kvar på samma nivåer. Bara Demoskop har redovisat mer än 4 procent för centern och för Kd. Enligt Ipsos, Novus och Sifo ligger båda partierna under 4 procent. Centern ligger lite sämre till än Kd och är enligt Sifo nu till och med under 3 procent. Sverigedemokraterna och miljöpartiet ligger stabilt på omkring 9-10 procent och tävlar om att vara det tredje största partiet.

Jo, Löfven fortsätter att knappa in på Reinfeldt!

Pressen fortsätter att dra slutsatser baserade på skakiga opinionsmäntningar. Enligt Sifo drar Reinfeldt ifrån Löfven om man frågar: "Vem har du störst förtroende för som statsminister, Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven?" Frågan ställdes till 1 000 svenskar 17-23 januari, inte särskilt många alltså. Varje procentenhet vilar på vad tio personer svarar. Sifo jämförde med läget i september 2013. Expressen drar stora växlar på detta med rubriken ”Reinfeldts revansch – ökar gapet till Löfven".
Men enligt Ipsos likartade undersökning under perioden 9-20 januari, dvs delvis samma period, knappar Löfven i stället in på Reinfeldts försprång. Ipsos frågade till 1 130 svenskar om vem som skulle vara ”bäst på att leda regeringens arbete”. Ipsos jämförde med april 2013. Detta enligt DN, som konstaterar att "Löfven knappar in på Reinfeldt".
Vem har då rätt? Lägger man ihop båda undersökningarna får man följande resultat.

Resultatet visar att Reinfeldt ligger kvar på exakt samma nivå som vid föregående undersökningar, ca 45 %, medan Löfven knappar in något på försprånget och går från 30 till 33 %. Dagens Nyheter har alltså rätt, medan Expressen har fel. Men skillnaderna jämfört med tidigare är egentligen obetydliga.
Och detta kan jag hävda med större säkerhet än någon av tidningarna, eftersom påståendet baseras på dubbelt så många respondenter.

Stockholm Furniture & Light Fair 2014

På årets möbelmässa är Greenhouse, dvs utställningen för nykläckta formgivare och hantverks- och designskolor, som vanligt det roligaste inslaget. Där blommar fantasin och möbler kan se ut hur som helst. Där välkomnas man av den här rödhåriga damen:

På Nyckelviksskolan på Lidingö har eleverna på trälinjen ägnat 9-10 dagar åt att omforma den traditionella tamburmajoren, den där ställningen herrar hänger sina kavajer, slipsar och byxor på när de går till sängs, så inget ska bli skrynkligt. Det blir organiska eller kantiga former i alla tänkbara färger. Flera av dem kan man verkligen tänka sig att ställa i ett hörn som ren prydnad, och samtidigt med en funktion som klädhängare.

Att skapande är lek visar denna stol av Pontus Svenson som starkt påminner om barndomens trämekano. Den kan givetvis justeras efter den sittandes behov.

Det här skåpet i björk, skapat av Matz Engdahl, sätter myror i huvudet. Hur har han tänkt? Det heter Funktionell/Inte så funktionell och alla spretiga stavar kan byta plats, om man nu tycker det blir mer funktionellt på det viset. Matz önskar sig att mässbesökare flyttar runt stavarna. Lådan underst i skåpet kan säkert brukas på sedvanligt sätt.

Nedanstående byrå, kan göra vem som helst glad. Rund och gullig, nära naturen med sina blomrankor och småfåglar, är skapad av Matilda Dahlquist.

Ute i det stora havet av prylar, kuddar, mönster och rätt mossiga möbler charmas vi ändå av denna bilinspirerade soffa. Men Herregud, måste man fylla den med filtar, plastblommor och vaser? Det är knappt man ser skogen för alla träd, som man brukar säga.

Med trötta steg vandrade vi mot Älvsjö station och missade all nyskapande armatur…
EVA HERNBÄCK

Be om ursäkt eller ej?

Vad får man säga i P1 och i Dagens ETC?
Alice Teodorescu var gäst i P1 Debatt. På Kulturhuset debatterade människor med olika bakgrund rasism under rubriken ”Hur mycket rasism tål Sverige?”. Programledare och moderator var Alexandra Pascalidou. I programmet argumenterade Alice Teodorescu, jurist och själv invandrad från Rumänien, för att "om man sprider en bild av att invandrare har svårare att ta sig fram i samhället för att Sverige är strukturellt rasistiskt kan det leda till att invandrare känner att de inte har någon anledning att anstränga sig och utbilda sig eftersom de ändå är diskriminerade". På det svarade Alexandra Pascalidou: ”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”

Alice Teodorescu, vacker, vit, europé…
Ska man tolka detta som att man bör vara ful, sjavigt klädd, lågutbildad, färgad utomeuropeisk muslim, för att få framföra synpunkter om rasism i SR? Kanske ändå inte.
I alla händelser bad SR Teodorescu om ursäkt. Nåja. De bad faktiskt inte om ursäkt för vad Alexandra Pascalidou hade sagt, utan för att ”det är olyckligt om du känner dig förminskad, så ska det naturligtvis inte vara. För det ber vi uppriktigt om ursäkt.”

Alexandra Pascalidou; vacker, vit, europé… bad om ursäkt.
På SVT Debatt skrev Teodorescu : ” I Sverige bedöms du inte mot basis av dina åsikter och argument. I Sverige är din bakgrund, och numera skrämmande nog också din hudfärg, det som avgör huruvida du har rätt att uttrycka din åsikt eller ej.”
Diskutera alltså rasism bara om du inte är vit. Vad nu detta innebär. Antagligen räcker det att man är invandrad från ett icke-europeiskt land och har ett osvenskt efternamn. Till exempel betecknar sig Mona Masri, uppvuxen i Malmö, i DN som icke-vit och icke-svensk. ” Trots friheten jag som icke-vit kan känna i USA, märker jag hur jag ofta håller mig med ett slags självgodhet som jag tycks dela med många svenskar.”

Mona Masri, icke-vit, vacker, icke-svensk… 
Hur många generationer tar det innan man betecknas som svensk? Eller måste man byta namn?
Jag noterade i gårdagens nummer av Dagens ETC att Kajsa Ekis Ekman i en ledare inte anser att SR borde ha bett om ursäkt alls. ”Vilket jävla trams!” säger Ekman.

Kajsa Ekis Ekman, vacker, vit, europé…
Men bara en dag tidigare hade just Dagens ETC själv bett om ursäkt. Ansvarig utgivare Johan Ehrenberg bad om ursäkt för att en insändare om samer hade publicerats ”på grund av ett misstag i arbetet”.

Johan Ehrenberg bad om ursäkt
Vad var det då som var så anstötligt i insändaren? Jo, skribenten hade bland annat påpekat att bara ett fåtal renägare lever av renskötsel, att näringen är beroende av omfattande samhällsstöd, att ingen vet hur många samer det finns i Sverige, och att de flesta har svenska som förstaspråk. Enligt insändaren borde samerna lyfta fram sina stora kvinnor och män. Insändaren ansågs i ett genmäle ofullständig och försåtlig. Vissa fakta hade utlämnats. Den ansågs ”genomsyras av en otidsenlig kolonial attityd.” Tänka sig. Verkligen? Ok, men det är ju trots allt en insändare. Hur mycket fakta ryms? Måste verkligen Johan Ehrenberg be läsarna om ursäkt för att den förts in? Vilket trams!
Det är inte högt i tak i Dagens ETC!

Högerpopulistisk Swedish Hall of Fame

En jury har valt ut 12 artister eller grupper till en Swedish Music Hall of Fame. Det hela har en koppling till Abbamuseet på Djurgården. Det är en disparat skara. Några är odiskutabla, som till exempel Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Abba.  Det finns några ytterligare som är svåra att ifrågasätta, till exempel Jan Johansson och Monica Zetterlund.

Hoola Bandoola Band med 4 album.
Det riktigt skandalösa är att det fullständigt självklara proggalternativet helt saknas. Varken Mikael Wiehe, Björn Afzelius eller Hoola Bandoola Band finns med bland det tolv.

Mikael Wiehe med mer än 25 album bakom sig.

Björn Afzelius med omkring 15 album.
Någon riktig vänstermusik platsar tydligen inte i the Swedish Music Hall of Fame. Tyvärr.
Att ta med Nationalteatern, Ebba Grön och diverse andra band och artister men inte någon av dessa är faktiskt ett skämt. Ett dåligt skämt.

Avreglerad rennäring?

Sverigedemokraterna har föreslagit att rennäringen ska öppnas också för icke-samer. Det strider mot de grundläggande principer som tillämpas på andra områden i samhället att reservera en näringsgren för en viss grupp av människor på etniska grunder, anser man. Här har naturligtvis SD både rätt och fel.
Det vore ju helt orimligt att till exempel reservera tidningsutgivning för judar, byggnadsverksamhet för balter och städnäring för afrikaner. Så varför ska rennäringen då reserveras för samer?
Förklaringen är ju att renskötsel inte är en inkomstbringande näring i vanlig mening utan utgör ett slags samhällsstött kulturreservat. För varje krona som rennäringen inbringar subventioneras de renskötande samerna med fyra kronor av skattemedel (enligt en ESO-rapport).

Olönsam rennäring
På liknande sätt som vi vill bevara den ekonomiskt olönsamma operamusiken vill vi bevara samernas olönsamma produktion av renkött, samt deras jojkande och exotiska dräkter.
Regleringen av renskötseln är inte heller kopplad till samerna som folkgrupp. De flesta samer sysslar nämligen inte med renskötsel utan har vanliga jobb i samhället, som du och jag. De 4 500 renskötande samerna utgör bara 10-20 % av alla samer. Egentligen skulle de behöva vara ännu färre för att göra rennäringen något mindre olönsam. Det behövs alltså inga fler renskötare oavsett etnicitet.
Stödet till och regleringen av rennäringen skulle däremot kunna ifrågasättas på andra grunder. Om syftet är att bevara den samiska kulturen borde till exempel renskötsel med motocrosscykel förbjudas. Renskötseln borde inte heller som idag få gå ut över andra bevarandeintressen, som till exempel bevarandet av varg, lo och kungsörn inom renskötselområdet, som omfattar ungefär halva landets yta. "Renskötselområdet ska vara helt vargfritt, och dessutom bör det införas vargfria zoner på tio mil från den yttre renskötselgränsen" är krav som har ställts av några samebyar. Läs om hotet mot kungsörnen här.
Sen kan man ju fundera över kopplingen mellan samer och rennäringen. Det är alltså inte så att de flesta samer bedriver renskötsel. Det är inte heller så att renskötsel huvudsakligen bedrivs av samer, även om det är så i Sverige. Renskötsel bedrivs också av andra folkslag i Finland, Ryssland, Kanada och USA.
För hundra år sedan ägnade sig en större andel av svenska folket åt jordbruk och djurskötsel än den andel av samerna som idag bedriver renskötsel. Av rationella ekonomiska skäl har olönsamma jordbruk lagts ner och andelen bönder är idag närmast försumbar. Men rennäringen har inte rationaliserats på samma sätt.
Ett mer rationellt sätt att bedriva rennäring idag vore antagligen att låta renarna förvildas. De samer som vill kunde jaga ren och arrangera jaktsafaris i stället för dagens olönsamma skötsel av tamrenar. Det finns drygt 200 000 renar i Sverige, vilket är något färre än antalet älgar. Det finns många som är intresserade av jakt i Sverige, så marknaden finns sannolikt.

Bostäder på Kungshatt?

Det har föreslagits att 7 000 lägenheter ska byggas på ön Kungshatt som ligger mellan Ekerö och Skärholmen. Detta enligt en artikel i DN. Ingenting nämns om arbetsplatser eller service. Man talar om "en stark miljöprofil", något som kan antas vara positivt för att sälja in projektet. Det behöver inte betyda att det skulle vara bra från miljösynpunkt. Men drömmen vore en helt bilfri ö, enligt en arkitektkonsult. Något liknande finns inte i Stockholm, om man bortser från några skärgårdsöar. En helt bilfri ö låter ju nästan utopiskt. Kanske det bara är en dröm. Än så länge är jag skeptisk.

Ön Kungshatt i vänstra delen av kartan.
Avståndet från Sergels torg är drygt 10 km. Man tänker sig en spårväg till Bredängs tunnelbanestation. Den skulle behöva bli ca 3,5 km lång. Ska det vara en öppningsbar bro eller en högbro och hur hög ska den i så fall vara. Nya Årstabron har 26 m fri segelhöjd. Spårvägen är alltså ett av frågetecknen. Enligt DN är problemet att den ska gå genom ett naturreservat. Jag tror det finns fler problem, kanske också större. Erfarenheterna från spårvägsbyggen i Stockholmsregionen är att de ofta är dyra, mycket dyrare än beräknat. De kan kosta mellan 250 och 500 Mkr per km. Det skulle betyda någonstans mellan 1 och 2 miljarder utan att bron räknats in, kanske 200-300 000 per lägenhet. Till detta kommer alltså bro, vagnar och depå. Frågan är hur stor betalningsviljan är för lägenheter på en ö utan biltrafik.

En jämförelse kan vara Hammarby sjöstad. Landarealen är något mindre, ca 1,6 kvkm jämfört med Kungshatts ca 1,9 kvkm. Avståndet till Sergels torg är ca 4 km, fågelvägen. Antalet bostäder är 11 000 men ska öka till 13 000 innan området är färdigbyggt.

Kungshatt inzoomad.

Det gemensamma är att Hammarby sjöstad har fått en spårväg med omstigning till tunnelbana. Skillnaden är att spårvägen bara är ca 2,5 km. En annan skillnad är tätheten, som är ungefär dubbelt så hög i Hammarby sjöstad som den föreslagna på Kungshatt. En tredje skillnad är att bilar är tillåtna.
Samhällsnyttan med spårvägen till Hammarby sjöstad vore avsevärt bättre än den skulle bli till Kungshatt, så länge förutsättningarna för biltrafik är likartade. Utan bilar på Kungshatt ändras givetvis kalkylen. För att få samma täthet som i Hammarby sjöstad skulle man behöva bygga 15 000 lägenheter där, men det skulle ändå inte räcka för att väga upp den längre spårsträckan och bron.
En annan jämförelse är Tensta, som är ungefär av samma storlek som Kungshatt. Antalet lägenheter är 6 200, dvs något mindre än vad som föreslås för Kungshatt. Tensta ligger 11-12 km från Sergels torg, men har två tunnelbanestationer som utan byten leder till centrum. En likhet med Tensta är också att Kungshatt är en isolerad förortsö, som inte är integrerad i stadsväven (även om Tensta är omgiven av grönt och vägar men inte vatten). Det är ett problem som vi ska akta oss för att upprepa på Kungshatt. Risken är stor att man bara skulle få (ännu) en bilorienterad förort i periferin.
I Stockholms stad finns det utrymme för 140 000 nya lägenheter på platser som är bättre än Kungshatt. Låt oss börja med dem.

Centerns tio tappade sympatisörer

Media – särskilt Dagens Nyheter - har gjort stort väsen av att centern har noterat sitt lägsta resultat på 35 år. Dvs sedan mätningarna inleddes. På 1970-talet noterade centern 25 procent i riksdagsvalet. Nu har man uppmätt 3,1 procent enligt DN/Ipsos i januari. Det var en olycklig timing med centerns kommundagar och Annie Lööf hade svårt att prata bort de låga siffrorna.
Men frågan är hur sanna dessa siffror var. Ipsos hade bara tillfrågat 1 153 personer, varav 36 hade förklarat att de skulle rösta på centern om det var val idag. Om bara tio personer till hade valt centern skulle de precis nå upp till 4-procentsspärren. I så fall hade ingen fäst någon större notis till opinionsundersökningen. Enligt Demoskops januarimätning med ungefär lika många respondenter nådde centern upp till hela 4,5 procent.
Det finns fyra partisympatiundersökningar för januari 2014. Tar man fram ett sammanvägt resultat av dessa undersökningar får man fram följande bild.

Denna sammanställning av partisympatier bygger alltså på nära 7 000 intervjupersoner. Det är mycket små skillnader jämfört med december för alla partier. Alliansen har sammanlagt tappat en procent och de rödgröna ökat i motsvarande grad. Å andra sidan var decembermätningen betydligt säkrare än januarimätningen eftersom scb:s stora novemberundersökning, som bara görs två gånger per år räknades in.
Centern har fortfarande en allvarlig situation med 3,8 procent, men inte fullt lika dålig som enligt DN/Ipsos. Avståndet mellan blocken har ökat sedan december från 11 till 13 procent. Eftersom varken Centern eller KD skulle komma in i riksdagen skiljer det i praktiken drygt 20 procent.
Av de partier som skulle komma in i riksdagen skulle socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans få nära 48 procent. Bara ett par procent från egen majoritet utan vänsterpartiet!
Om å andra sidan centern och KD ökar med några tiondelar vardera och de rödgröna minskar med någon procent blir Sverigedemokraterna vågmästare.
Det krävs alltså en ökning för alliansen med närmare 7 procent på de rödgrönas bekostnad för att nuvarande regering ska kunna sitta kvar. Det är ju en bit men inte alls omöjligt.
Det artar sig att bli ett spännande valår.

Upprepa inte gamla misstag i kv Persikan

En av de större bostadsutbyggnaderna planeras nu på östra Södermalm. Det gäller kv Persikan där SL:s bussgarage och Spårvägsmuséet nu ligger. Ett nytt bussgarage planeras nu i kv Fredriksdal i västra delen av Hammarby sjöstad, medan Spårvägsmuseum ska flytta till Gasverksområdet. Kv Persikan, som kommer att få 1 100 lägenheter, ligger mellan gamla Söder och de nya kvarteren vid Hammarby sjö. Det blir alltså viktigt hur detta område planeras.
Planeringen har kommenterats idag i DN och Södermalmsnytt. Startpromemorian finns här. Här nedan är illustrationsplanen för området.

Kv Persikan på östra Södermalm
På pappret ser det ut som om Södermalms kvartersstruktur byggs vidare med sju nya kvarter. Men risken finns att man i stället planerar ett nytt förortsområde, även om det råkar ligga på Söder. Liksom man tidigare har gjort många gånger förut. Titta bara på kv Plankan, kv Linjalen eller varför inte på Södra stationsområdet. Alla har problemet att de är dåligt integrerade i stadsväven. Kv Plankan, ca 155x115 m stort, förtätas nu, vilket inte kommer att göra kvarteret mer integrerat. I stället borde man ha dragit fram Brännkyrkagatan ett kvarter med nya byggnader på ömse sidor. Kvarteret Linjalen, 165x145 m stort, är ungefär lika stort som fyra normalstora kvarter, men är inte alls integrerat i den omgivande kvartersstrukturen. Även här pågår planarbete, delvis för att öka den fysiska integrationen.
Södra stationsområdet är omkring 200 m brett mellan Fatbursgatan och Magnus Ladulåsgatan. På nästan en kilometer finns en enda tvärförbindelse, Swedenborgsgatan, vilken dock inte är tillåten för annat än busstrafik. Alla tvärförbindelser för fotgängare är mer eller mindre krångliga och Södermalmsallén saknar målpunkter och har nivåskillnader till angränsande gator. Södra stationsområdet är alltså också dåligt integrerat i stadsväven, trots att det ligger mitt på Södermalm.
Det nu aktuella kv Persikan är 330x120 m, räknat på de sex rutnätskvarteren. Det är alltså ungefär dubbelt så stort som Linjalen och Plankan. Kvarteret delas av ett nordsydligt stråk, s k gångfartsområde, samt ett östvästligt slingrande parkstråk. Utformningen gör att inget av dessa stråk kommer att få några butiker eller liknande. Man kan fråga sig om någon annan än de boende kommer att utnyttja dessa förbindelser. Ett alternativ kunde vara vanliga gator.
Bondegatans (raka) förlängning avslutas mot Tegelviksvägen av en butiks lastintag som blockerar kopplingen till Tegelviksgatan. Risken är påtaglig att man här gör nya misstag för framtiden. Detta omöjliggör t ex eventuell framtida busstrafik här.
Kvartersstrukturen påminner i själva verket om ett traditionellt utifrånmatat förortsområde. Det anges i startpromemorian att det planeras butiks- och verksamhetslokaler i bottenvåningarna mot omgivande gator. Bondegatan känns som den normala pulsådern i denna del av Söder och borde vara mest attraktiv för verksamheter. Idag går Bondegatan i en sväng norr om området. Det hade varit bättre att knyta ihop Bondegatans (raka) förlängning med Tegelviksvägen och låta Bondegatan bli huvudstråk även vid kv Persikan. Det skulle ge bättre förutsättningar för mer stadsliv i området.