I DN:s kulturdebatt har ett meningsutbyte skett mellan historikern Magnus Alkarp och arkeologiprofessorn Evert Baudou kring synen på arkeologen Gustaf Hallström, som uppmärksammats i Umeå inför kulturhuvudstadsåret.
Enligt Magnus Alkarp var nämligen Gustaf Hallström ”rasbiolog, nazist och en av Sveriges mest komprometterade forskare”, något som man dock tiger om. Hallström var enligt Alkarp ”allt annat än demokrat, hans kamp mot ’kommunismen’ var kampen mot de finska och baltiska folkens demokratisträvanden. Han slogs på de vitas sida i det finska brödrakriget”.
Jag lämnar Hellströms politiska ambitioner i övrigt därhän, men jag fastnar för hans inställning till Finland. I en replik på repliken förklarar nämligen Alkarp följande: ”Och om någon anser att det var något lovvärt att värva soldater till den vita sidan i det finska inbördeskriget, så föreslår jag att denne genast bör åka och ropa ut denna uppfattning på ett torg i centrala Tammerfors. Jag lovar att den inte kommer att vara lika bestämd i många minuter till.”
Magnus Alkarps argumentation är synnerligen enkel. De röda kämpade alltså för demokrati medan de vita kämpade mot demokrati. Men trots att de vita vann kriget blev faktiskt det självständiga Finland demokratiskt. 1919 års regeringsform var parlamentarisk och slog fast att makten i Finland tillkommer folket representerat av riksdagen. Demokratin var till och med bredare än i Sverige vid denna tid eftersom eftersom kvinnlig rösträtt redan införts 1906, då i storfurstendömet Finland.
Tammerfors efter inbördeskriget.
Av Finlands fyra krig under 1900-talet är detta krig det mest traumatiska. Beroende på vilket perspektiv man har benämns kriget också olika; inbördeskriget, klasskriget, brödrakriget eller frihetskriget. Mina båda föräldrar växte upp i Åbo, och upplevde inbödeskriget inifrån som barn; pappa var 14 år, mamma 7 år. I mitt föräldrahem sa man aldrig något annat än frihetskriget.
Svenska frivilliga har deltagit i flera av Finlands krig. Sveriges förhållande till Finland är också speciellt, eftersom Finland sedan medeltiden var Sverige, i alla fall till 1809. Till den svenska frivilligkåren på den vita sidan 1918 fick man ihop 1 169 man totalt av vilka 350 deltog i striderna i Tammerfors. Bland de frivilliga fanns bönder, arbetare, studenter liksom yrkesmilitärer. En av de svenskar som stupade vid Tammerfors var historikern Olof Palme, farbror till den svenska statsministern.
Den 27 januari 1918 bröt inbördeskriget ut. Slaget om Tammerfors som pågick 25 mars-6 april 1918 var sannolikt avgörande för krigets utgång. Det var med 30 000 deltagande ett av de största slag som utkämpats i Norden. En fullödig beskrivning av krigets avskyvärdheter finns i Heikki Ylikangas ”Vägen till Tammerfors”. Enligt Ylikangas förlorade de röda 2 000 personer, medan de vita förlorade omkring 700. Omkring 11 000 röda togs som fångar. De vita avrättade 290 finnar och 200 ryssar efter slaget. Sannolikt var flertalet döda på den röda sidan i själva verket avrättade. Totalt sett dog omkring 3 100 på den vita sidan och 4 000 på den röda sidan i kriget medan omkring 10 000 avrättades bakom fronten, merparten röda. Efter krigsslutet den 5 maj avrättades 3 000 personer. Ännu fler dog i fångläger efter kriget. Totalt kan 38 000 ha dödas eller avlidit av olika orsaker. Det är naturligt att kriget sådde hat och förbittring.
Några ögonvittnen i Tammerfors går dock knappast att leta upp längre. I Finland lade man länge locket på. Men hur stor skuld hade de frivilliga svenskarna i avrättningarna och övergreppen? Och hur mycket visste de om detta när de rekryterades?
Det är naturligtvis enklare att som Magnus Alkarp fälla domen med facit i hand.
I början av 1970-talet deltog 10 000-tals eller 100 000-tals svenskar i demonstrationer till stöd för de kämpande folken i Vietnam och Kambodja. De visste då inte om att Röda Khmerernas seger i Kambodja skulle leda till 1,5 miljoner döda efter kriget. Hur lovvärt var det att demonstrera till förmån för de röda khmererna? Med facit i hand.
I Finland ledde de vitas seger trots allt till självständighet och demokrati. Hur skulle en kontrafaktisk historieskrivning se ut med en röd seger? Max Jakobson försvarar i ”Våldets århundrade” uppfattningen att det trots allt var frågan om ett frihetskrig. ”På basis av allt det som vi idag känner till om marxismen-leninismens verkliga natur är det klart att om de röda hade segrat skulle Finland kanske först 1991 ha befriats från Sovjetmaktens grepp.”
Jag själv skulle då sannolikt ha vuxit upp i rådsrepubliken Finland som en del av Sovjetunionen. Med facit i hand är det lätt att konstatera att det hade varit olyckligt för Finland om de röda hade segrat. Och mindre demokratiskt.
Enligt Magnus Alkarp var nämligen Gustaf Hallström ”rasbiolog, nazist och en av Sveriges mest komprometterade forskare”, något som man dock tiger om. Hallström var enligt Alkarp ”allt annat än demokrat, hans kamp mot ’kommunismen’ var kampen mot de finska och baltiska folkens demokratisträvanden. Han slogs på de vitas sida i det finska brödrakriget”.
Jag lämnar Hellströms politiska ambitioner i övrigt därhän, men jag fastnar för hans inställning till Finland. I en replik på repliken förklarar nämligen Alkarp följande: ”Och om någon anser att det var något lovvärt att värva soldater till den vita sidan i det finska inbördeskriget, så föreslår jag att denne genast bör åka och ropa ut denna uppfattning på ett torg i centrala Tammerfors. Jag lovar att den inte kommer att vara lika bestämd i många minuter till.”
Magnus Alkarps argumentation är synnerligen enkel. De röda kämpade alltså för demokrati medan de vita kämpade mot demokrati. Men trots att de vita vann kriget blev faktiskt det självständiga Finland demokratiskt. 1919 års regeringsform var parlamentarisk och slog fast att makten i Finland tillkommer folket representerat av riksdagen. Demokratin var till och med bredare än i Sverige vid denna tid eftersom eftersom kvinnlig rösträtt redan införts 1906, då i storfurstendömet Finland.
Av Finlands fyra krig under 1900-talet är detta krig det mest traumatiska. Beroende på vilket perspektiv man har benämns kriget också olika; inbördeskriget, klasskriget, brödrakriget eller frihetskriget. Mina båda föräldrar växte upp i Åbo, och upplevde inbödeskriget inifrån som barn; pappa var 14 år, mamma 7 år. I mitt föräldrahem sa man aldrig något annat än frihetskriget.
Svenska frivilliga har deltagit i flera av Finlands krig. Sveriges förhållande till Finland är också speciellt, eftersom Finland sedan medeltiden var Sverige, i alla fall till 1809. Till den svenska frivilligkåren på den vita sidan 1918 fick man ihop 1 169 man totalt av vilka 350 deltog i striderna i Tammerfors. Bland de frivilliga fanns bönder, arbetare, studenter liksom yrkesmilitärer. En av de svenskar som stupade vid Tammerfors var historikern Olof Palme, farbror till den svenska statsministern.
Den 27 januari 1918 bröt inbördeskriget ut. Slaget om Tammerfors som pågick 25 mars-6 april 1918 var sannolikt avgörande för krigets utgång. Det var med 30 000 deltagande ett av de största slag som utkämpats i Norden. En fullödig beskrivning av krigets avskyvärdheter finns i Heikki Ylikangas ”Vägen till Tammerfors”. Enligt Ylikangas förlorade de röda 2 000 personer, medan de vita förlorade omkring 700. Omkring 11 000 röda togs som fångar. De vita avrättade 290 finnar och 200 ryssar efter slaget. Sannolikt var flertalet döda på den röda sidan i själva verket avrättade. Totalt sett dog omkring 3 100 på den vita sidan och 4 000 på den röda sidan i kriget medan omkring 10 000 avrättades bakom fronten, merparten röda. Efter krigsslutet den 5 maj avrättades 3 000 personer. Ännu fler dog i fångläger efter kriget. Totalt kan 38 000 ha dödas eller avlidit av olika orsaker. Det är naturligt att kriget sådde hat och förbittring.
Några ögonvittnen i Tammerfors går dock knappast att leta upp längre. I Finland lade man länge locket på. Men hur stor skuld hade de frivilliga svenskarna i avrättningarna och övergreppen? Och hur mycket visste de om detta när de rekryterades?
Det är naturligtvis enklare att som Magnus Alkarp fälla domen med facit i hand.
I början av 1970-talet deltog 10 000-tals eller 100 000-tals svenskar i demonstrationer till stöd för de kämpande folken i Vietnam och Kambodja. De visste då inte om att Röda Khmerernas seger i Kambodja skulle leda till 1,5 miljoner döda efter kriget. Hur lovvärt var det att demonstrera till förmån för de röda khmererna? Med facit i hand.
I Finland ledde de vitas seger trots allt till självständighet och demokrati. Hur skulle en kontrafaktisk historieskrivning se ut med en röd seger? Max Jakobson försvarar i ”Våldets århundrade” uppfattningen att det trots allt var frågan om ett frihetskrig. ”På basis av allt det som vi idag känner till om marxismen-leninismens verkliga natur är det klart att om de röda hade segrat skulle Finland kanske först 1991 ha befriats från Sovjetmaktens grepp.”
Jag själv skulle då sannolikt ha vuxit upp i rådsrepubliken Finland som en del av Sovjetunionen. Med facit i hand är det lätt att konstatera att det hade varit olyckligt för Finland om de röda hade segrat. Och mindre demokratiskt.
Det är väldigt historielöst att blanda ihop de Röda Khmererna med FNL. Vietnam (som var allierade med Sovjet) var väldigt fientligt inställda till Kambodja (som stöddes av Kina). Det var ju också vietnameserna som till såg till att vansinnet i Kambodja fick ett slut, inte några andra (t ex USA, som istället var allierade med Kambodja/Kina och aktivt stödde Röda Khmererna efter kriget), genom att invadera landet.
SvaraRaderaDet är nog helt sant att allt blivit värre i Finland om de röda vunnit (med 100 års efterklokhet), men hur många finska röda soldater visste det? De slogs liksom de vita för ett självständigt Finland. Det var ju också inte möjligt för den halvan som stod på den röda sidan att organisera sig självt politiskt fram till andra världskriget, kanske inte så demokratiskt.
Om Magnus Alkarp vill lasta de svenskar som rekryterade frivilliga till inbördeskriget för vad som sedan händer i Tammerfors och efter krigets slut, bör han också ta hänsyn till vad som skulle blivit följden av en röd seger. Att de röda slogs för ett fritt Finland är faktiskt inte alls sant. Finlands president Svinhufvud förklarade Finland självständigt den 4 december 1917. Detta godkändes av lantdagen två dagar senare. Lenin godkände Finlands självständighet den 31 december samma år. Tanken hos Lenin var nog att Finland i den kommande världsrevolutionen skulle anslutas till den rådsryska federationen. De röda drog igång upproret i Helsingfors den 27 januari 1918 och utropade en ny regering som bar namnet Folkkommissariatet. Då var alltså Finland redan självständigt. Vad de röda ville åstadkomma var revolution, inspirerade av Lenin och den ryska revolutionen. Åtminstone tror ju inte Max Jakobsson att resultatet av en röd seger hade blivit ett självständigt Finland.
RaderaFNL och de röda kmererna var allierade tills segern vunnits. De svenska FNL-arna jublade 1975 lika mycket över FNL:s seger i Vietnam som över de röda khmerernas seger i Kambodja. Detta är inte historielöst. Jag var själv med och jublade den gången. Det har jag sedan ångrat. Med facit i hand.
En annan parallell man kan göra är att många av dem som jublade i Iran sedan shahen störtats ganska snabbt insåg att de hade kommit ur askan i elden. Med facit i hand.
Jag tror nog också att resultatet av en röd seger hade inneburit slutet på finsk självständighet, men jag tror inte att de röda finnarna själva insåg detta eller slogs för detta, vilket var min poäng.
SvaraRaderaSom du säger är det allt svårt att bedöma saker i efterhand, och det innefattar också rimligtvis att rekrytera vita soldater i Sverige i inbördeskriget. Överlag håller jag med om att det är svårt att bedöma både den vita sidan och den röda sidan med efterklokhet.