Det är inte nog med att bostadsminister Stefan Attefall har satt igång ett nästan oräkneligt antal utredningar om översyn av olika delar av plansystemet och bostadssektorn. Det duggar nu av goda råd från allehanda håll. I november presenterades en boken ”Nya regler för ökat bostadsbyggande och bättre infrastruktur” av de tre författarna Göran Cars, Hans Lind och Thomas Kalbro. De presenterade elva skarpa förslag. Det första av dem löd: ”Avskaffa det kommunala planmonopolet. Trafikinfrastrukturen är till sin karaktär regional. Kommunernas starka ställning i markfrågor ger upphov till ineffektiva lösningar där kommunala intressen hävdas på bekostnad av det regionalt och samhälleligt önskvärda. Detsamma gäller i allt väsentligt bostadsbyggande. Särskilt i storstadsregionerna bör den regionala nivån vara dominerande.”
Författarna pekar på att länsstyrelsen kan överpröva en antagen detaljplan som står i konflikt med en regional eller mellankommunal strategiskt viktig infrastruktursatsning och ingripa med ett planföreläggande. Hittills har ett planföreläggande aldrig fullföljts. Utöver infrastrukturfrågor menar författarna att bostadsfrågor i regioner med bostadsbrist bör lyftas till en regional nivå, så att en samplanering mellan bostadsbyggande och infrastruktur kan ske utifrån de statliga krav på bostadsförsörjning som togs upp i tidigare kapitel.
Häromdagen lade den självutnämnda Nybyggarkommissionen sin rapport, presenterad av de tre kommissionärerna Agneta Dreber, Göran Persson och Olle Wästberg i DN Debatt. En viktig skillnad är att Cars, Lind och Kalbro alla är professorer på KTH med en ansenligt erfarenhet av ämnet medan Dreber, Persson och Wästberg visserligen har en ansenlig politisk erfarenhet, men veterligen ingen djupare fackmässig kunskap om bostadssektorn. När jag läser igenom kommissionens 63 förslag är det svårt att betrakta dem som särskilt skarpa. Mest är sånt som redan har sagts i debatten eller redan har föreslagits i andra sammanhang. Förslag 63 är kanske allra mest förnumstigt: ”Arbeta för bred politisk samling kring bostadsfrågan”. Bra förslag eller hur?
Jag ska inte öda tid och utrymme att gå igenom dem ett och ett. Mycket är naturligtvis bra, som att se över bullerregler, strandskydd och riksintressen, men det har ju sagts tidigare.
Händelsevis handlar dock även Nybyggarkommissionens första förslag om den regionala nivån: ”De regionala utvecklingsprogrammen bör få rättsverkan” skriver man och förtydligar: ”…när kommuner inte agerar i enlighet med dessa borde regeringen gå in med planförelägganden”.
Om man kan ana att kommissionen har läst KTH-professorernas bok, så har de dels konkretiserat grunden för ingripande till att avse ”de regionala utvecklingsprogrammen” (RUP, som visserligen numera kallas utvecklingsstrategier, RUS), dels flyttat beslutanderätten till regeringen.
Det finns åtminstone två problem med detta, varav kommissionen verkar vara medveten om det ena men inte det andra: ”Den regionala utvecklingsstrategin är inte en del av plan- och bygglagen, utan ett idédokument som kommunerna i viss mån förhåller sig till i arbetet med att planlägga mark. Det organ som har ansvaret för det regionala tillväxtarbetet i varje län ska utarbeta och samordna genomförandet av regionala utvecklingsprogram. Dessa ska utgöra en samlad strategi för länets utveckling. De regionala utvecklingsplanerna behandlar allt som har med tillväxt och utveckling att göra men är inte rättsligt bindande.”
Det andra problemet är att de inte behandlar den fysiska strukturen i kommunerna. Enligt Boverket som har undersökt frågan saknar de flesta RUP:ar en fysisk dimension, som kan komma till direkt användning i planeringen. Det finns alltså normalt ingenting att grunda ett planföreläggande på, med ett tydligt undantag: I Stockholms län är RUFS 2010 samtidigt en RUP enligt förordningen om regional utvecklingsplanering. RUFS 2010 är alltså en regionplan enligt plan och bygglagen och skulle således som enda RUP i landet på något rimligt sätt kunna ligga till grund för ett planföreläggande. Men inte heller regionplanen är idag rättsligt bindande, liksom för övrigt inte heller översiktsplanen. Den är inte heller obligatorisk. Så om kommissionens första förslag ska kunna få någon verklig innebörd krävs nog en översyn av den regionala utvecklingsplaneringen och dess relationer med PBL. Kanske skulle RUP-en och regionplanen kunna sammanföras inom ramen för PBL samt göras obligatorisk och bindande. En smärre förändring, som väl snabbt kan genomföras. Enligt Nybyggarkommissionen handlar det ju inte om några "utopier som inte kan genomföras i närtid". Det är ju "allmängods som det råder enighet kring", eller hur. Enligt kommissionen ska ju också de statliga beslutsprocesserna snabbas upp. Kanske kommer det redan före valet? Vad säger Attefall?
Författarna pekar på att länsstyrelsen kan överpröva en antagen detaljplan som står i konflikt med en regional eller mellankommunal strategiskt viktig infrastruktursatsning och ingripa med ett planföreläggande. Hittills har ett planföreläggande aldrig fullföljts. Utöver infrastrukturfrågor menar författarna att bostadsfrågor i regioner med bostadsbrist bör lyftas till en regional nivå, så att en samplanering mellan bostadsbyggande och infrastruktur kan ske utifrån de statliga krav på bostadsförsörjning som togs upp i tidigare kapitel.
Jag ska inte öda tid och utrymme att gå igenom dem ett och ett. Mycket är naturligtvis bra, som att se över bullerregler, strandskydd och riksintressen, men det har ju sagts tidigare.
Händelsevis handlar dock även Nybyggarkommissionens första förslag om den regionala nivån: ”De regionala utvecklingsprogrammen bör få rättsverkan” skriver man och förtydligar: ”…när kommuner inte agerar i enlighet med dessa borde regeringen gå in med planförelägganden”.
Om man kan ana att kommissionen har läst KTH-professorernas bok, så har de dels konkretiserat grunden för ingripande till att avse ”de regionala utvecklingsprogrammen” (RUP, som visserligen numera kallas utvecklingsstrategier, RUS), dels flyttat beslutanderätten till regeringen.
Det finns åtminstone två problem med detta, varav kommissionen verkar vara medveten om det ena men inte det andra: ”Den regionala utvecklingsstrategin är inte en del av plan- och bygglagen, utan ett idédokument som kommunerna i viss mån förhåller sig till i arbetet med att planlägga mark. Det organ som har ansvaret för det regionala tillväxtarbetet i varje län ska utarbeta och samordna genomförandet av regionala utvecklingsprogram. Dessa ska utgöra en samlad strategi för länets utveckling. De regionala utvecklingsplanerna behandlar allt som har med tillväxt och utveckling att göra men är inte rättsligt bindande.”
Det andra problemet är att de inte behandlar den fysiska strukturen i kommunerna. Enligt Boverket som har undersökt frågan saknar de flesta RUP:ar en fysisk dimension, som kan komma till direkt användning i planeringen. Det finns alltså normalt ingenting att grunda ett planföreläggande på, med ett tydligt undantag: I Stockholms län är RUFS 2010 samtidigt en RUP enligt förordningen om regional utvecklingsplanering. RUFS 2010 är alltså en regionplan enligt plan och bygglagen och skulle således som enda RUP i landet på något rimligt sätt kunna ligga till grund för ett planföreläggande. Men inte heller regionplanen är idag rättsligt bindande, liksom för övrigt inte heller översiktsplanen. Den är inte heller obligatorisk. Så om kommissionens första förslag ska kunna få någon verklig innebörd krävs nog en översyn av den regionala utvecklingsplaneringen och dess relationer med PBL. Kanske skulle RUP-en och regionplanen kunna sammanföras inom ramen för PBL samt göras obligatorisk och bindande. En smärre förändring, som väl snabbt kan genomföras. Enligt Nybyggarkommissionen handlar det ju inte om några "utopier som inte kan genomföras i närtid". Det är ju "allmängods som det råder enighet kring", eller hur. Enligt kommissionen ska ju också de statliga beslutsprocesserna snabbas upp. Kanske kommer det redan före valet? Vad säger Attefall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar