I februari revs det gamla klockhuset vid Norra Station trots att det tidigare var sagt att det skulle bevaras. Stadsbyggnadskontoret ville flytta hela tornet till en annan plats, men så blev det inte. På alla hjärtans dag demolerades huset. Det väckte en storm av indignation bland stockholmarna.
Det rivna klocktornet
Två månader senare ångrade sig moderaterna. ”Vi har förstått att många blev ledsna och arga när klocktornet revs och vi vill därför bygga upp klocktornet för att skapa en koppling till Norra stationsområdets historia”, skrev Regina Kevius (M), stadsbyggnadsborgarråd, i ett mejl till Aftonbladet. Klocktornet beräknas vara färdigbyggt 2018, då husen i stadsdelen står klara. Det kommer att kosta 11,8 miljoner. Ett problem är att de 1 350 tegelstenarna redan har sålts på Blocket. Ska kommunen köpa tillbaks dem eller ska man bygga med nytt tegel? Och till vad ska huset användas?
Jag kommer att tänka på den här sorglustiga historien när jag läser om Ferdinand Bobergs gasklocka vid Värtan, som ska bevaras. Stockholms stad har beslutat att för 530 miljoner kronor bygga en internationell gästspelsscen i gasklockan. Det är i och för sig bra, både att gasklockan bevaras och att staden får ytterligare en scen. Bara man inte råkar riva den i hastigheten...
Gasklockan vid Värtan som scen
För 1970 revs en annan gasklocka trots en opinionsstorm, den vid Sabbatsberg. Den byggdes ursprungligen för Klaragasverket vid Klara sjö. Det var Stockholms första gasverk och fanns mellan 1853 och 1919. Det fanns flera gasklockor som revs successivt. Gasklockan vid Sabbatsberg var den femte och sista som stod kvar till 1970. Den var byggd 1885 efter ritningar av Valfrid Karlsson och P E Werming.
Gasklockan vid Sabbatsberg 1885.
Även den gasklockan hotades av rivning, men detta väckte debatt och protester. Jag var då aktiv i Alternativ Stad, som ville bevara gasklockan för någon form av publik verksamhet; man talade om ett ”allaktivitetshus”. Men det ville inte staden.
Gasklockan vid Sabbatsberg på 1960-talet.
Gasklockan revs 1970 och i stället byggdes några bostadshus enligt den tidens ideal – alltför få och alltför glest. Idag hade man antagligen kunnat bygga lika många bostäder eller fler samtidigt som gasklockan bevarades. Kanske man hade kunna få en musikscen eller någon annan publik användning, betydligt centralare än den i Värtan, bara fantasin funnits. Men den fanns inte hos staden då.
Alternativ stad bildades 1969 och är mest känt för räddningen av almarna i Kungsträdgården 1971, men man engagerade sig i många stadsbyggnads- och trafikfrågor och fick stockholmarna att bli aktiva i kampen om staden. Just då pågick rivningen av Klara, som allra mest intensivt, där både enkla bostadshus som var slitna och omoderna och kulturhistoriskt ovärderliga byggnader från 1600- och 1700-talen revs utan eftertanke, något som nästan alla i efterhand beklagat. Almstriden blev en väckarklocka, som påminde om att stockholmarna kanske inte var med på noterna. Efter almstriden ebbade rivningshysterin så småningom ut och det som fortfarande fanns kvar av värde kunde räddas för framtiden. Idag beklagar man att det nästan helt saknas bostäder i city och staden gör vad man kan för att reparera skadan.
Dagens Nyheter efter almräddningen 1971
Just nu pågår en utställning i Tensta konsthall av Aktion Arkiv som heter Kampen om rummet där bland annat Alternativ Stad och byalagens verksamheter på 1970-talet tas upp. Där visas en film där jag, Eva Hernbäck och Göran Fohlin, alla aktiva i Alternativ stad på 1970-talet, berättar om almstriden och andra aktioner.
På torsdag 8/5 kl 18 ordnar Aktion Arkiv debatt på ABF-huset, där dagens aktiva och aktivister från 1960- och 1970-talen deltar i diskussionen.
Två månader senare ångrade sig moderaterna. ”Vi har förstått att många blev ledsna och arga när klocktornet revs och vi vill därför bygga upp klocktornet för att skapa en koppling till Norra stationsområdets historia”, skrev Regina Kevius (M), stadsbyggnadsborgarråd, i ett mejl till Aftonbladet. Klocktornet beräknas vara färdigbyggt 2018, då husen i stadsdelen står klara. Det kommer att kosta 11,8 miljoner. Ett problem är att de 1 350 tegelstenarna redan har sålts på Blocket. Ska kommunen köpa tillbaks dem eller ska man bygga med nytt tegel? Och till vad ska huset användas?
Jag kommer att tänka på den här sorglustiga historien när jag läser om Ferdinand Bobergs gasklocka vid Värtan, som ska bevaras. Stockholms stad har beslutat att för 530 miljoner kronor bygga en internationell gästspelsscen i gasklockan. Det är i och för sig bra, både att gasklockan bevaras och att staden får ytterligare en scen. Bara man inte råkar riva den i hastigheten...
För 1970 revs en annan gasklocka trots en opinionsstorm, den vid Sabbatsberg. Den byggdes ursprungligen för Klaragasverket vid Klara sjö. Det var Stockholms första gasverk och fanns mellan 1853 och 1919. Det fanns flera gasklockor som revs successivt. Gasklockan vid Sabbatsberg var den femte och sista som stod kvar till 1970. Den var byggd 1885 efter ritningar av Valfrid Karlsson och P E Werming.
Även den gasklockan hotades av rivning, men detta väckte debatt och protester. Jag var då aktiv i Alternativ Stad, som ville bevara gasklockan för någon form av publik verksamhet; man talade om ett ”allaktivitetshus”. Men det ville inte staden.
Gasklockan revs 1970 och i stället byggdes några bostadshus enligt den tidens ideal – alltför få och alltför glest. Idag hade man antagligen kunnat bygga lika många bostäder eller fler samtidigt som gasklockan bevarades. Kanske man hade kunna få en musikscen eller någon annan publik användning, betydligt centralare än den i Värtan, bara fantasin funnits. Men den fanns inte hos staden då.
Alternativ stad bildades 1969 och är mest känt för räddningen av almarna i Kungsträdgården 1971, men man engagerade sig i många stadsbyggnads- och trafikfrågor och fick stockholmarna att bli aktiva i kampen om staden. Just då pågick rivningen av Klara, som allra mest intensivt, där både enkla bostadshus som var slitna och omoderna och kulturhistoriskt ovärderliga byggnader från 1600- och 1700-talen revs utan eftertanke, något som nästan alla i efterhand beklagat. Almstriden blev en väckarklocka, som påminde om att stockholmarna kanske inte var med på noterna. Efter almstriden ebbade rivningshysterin så småningom ut och det som fortfarande fanns kvar av värde kunde räddas för framtiden. Idag beklagar man att det nästan helt saknas bostäder i city och staden gör vad man kan för att reparera skadan.
Just nu pågår en utställning i Tensta konsthall av Aktion Arkiv som heter Kampen om rummet där bland annat Alternativ Stad och byalagens verksamheter på 1970-talet tas upp. Där visas en film där jag, Eva Hernbäck och Göran Fohlin, alla aktiva i Alternativ stad på 1970-talet, berättar om almstriden och andra aktioner.
Film om almarna och Alternativ stad.
Aktion Arkiv har bildats av arkitekterna och forskarna Helena Mattsson, Meike Schalk och Sara Brolund Carvalho och utvecklar en deltagande historieskrivning genom aktioner kring urbana kulturella, historiska och politiska frågeställningar.
Har för mig att även Vinterpalatsets välvda bioduk var en del av en gasklocka som tidigare stått vid Norra Bantorget. Där står nu ett charmlöst fackföreningspalats, suck. Vi stockholmare kan vara glada att Hjalmar Mehr och "trojkan" med Åke Hedtjärn i spetsen fick slut på pengar till sitt omdaningsprojekt, annars hade innerstan varit stendöd idag. Det hade bara varit parkeringshus och motorledsramper och ruffiga, halvtomma bostadskvarter överallt. Skadan är stor nog som den är, men det kunde varit mycket värre.
SvaraRadera