Just nu och fram till den 26 juni pågår samråd om kv Persikan på östra Södermalm, som jag kommenterat tidigare. Kvarteret Persikan upptas idag av Söderhallen som rymmer en av SL:s bussdepåer för innerstadsbussar. Den byggdes 1954-57 av Stockholms spårvägar (Arkitekt Wettergren & Toll). När den byggdes rymde den också spårvagnar fram till 1967, då all spårvägstrafik i innerstaden lades ned.
Spårvagnar i Söderhallen någon gång före 1967.
Innan spårvagnshallen byggdes var denna del av Södermalm en lantlig idyll, en utkant i staden, delvis präglad av de industrier som tidigt fanns här, och som man kan läsa om i Fogelströms böcker. Så här såg det ut i början av 1900-talet.
Kv Persikan vid 1900-talets början.
En hel del äldre bebyggelse finns fortfarande kvar i omgivningarna till planområdet, t ex Åsöberget med sin trähusbebyggelse, Gröna gården och Hovings malmgård.
Gröna gården
Hovings malmgård.
Men förändringar var planerade sedan länge. Enligt Lindhagenplanen från 1866 som godkändes i slutet av 1880-talet, skulle också denna del av Södermalm omdanas med breda esplanader och rutnätskvarter.
Del av Lindhagenplanen 1866 för Södermalm.
Men allt kom inte att genomföras. Ringvägen, som enligt Lindhagenplanen skulle dras fram till Danvikstull kom att sluta vid Renstjernagatan. Vita bergen blev för mycket att spränga sig igenom. Men faktiskt kom en liten stump av Ringvägen ändå förberedas på ömse sidor om Bondegatan med de sneda kvarteren Gruvan och Malmen (Sofiaskolan).
Egentligen tänkt som en del av Ringvägen.
När bebyggelsen väl kom på 1930-talet och på 1960-talet vid Tengdahlsparken rådde andra modernistiska ideal än kvarterstaden. Idag har vi återgått till kvartersstaden, och då borde vi kunna utgå från Lindhagen igen.
Kvartersbebyggelse planerad i början av 1900-talet.
Kulturintressena talar om anpassning så att inte äldre bebyggelse skyms. Förvaltningen ser det som synnerligen olämpligt att bygga så högt som förslaget anger längs Bondegatan vid Åsöberget och Gröna gården. Den kulturhistoriskt synnerligen värdefulla miljön på Åsöberget med småskalig bebyggelse kräver enligt Kulturförvaltningen ”ett visst respektavstånd”. De norra kvarteren bör där enligt förvaltningen dras tillbaka och höjden på nybebyggelsen minskas betydligt.
Högre hus vid torget vid Bondegatan.
Men går det att bygga nytt utan att det äldre skyms någonstans? Hur kan en ny tidstypisk arkitektur anpassas till äldre kulturhus? Kulturförvaltningen avstyrker planen i den norra delen med hänvisning till ”det intrång det skulle innebära för de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna."
Högre hus vid Tegelviksgatan/Norra gatan.
Kulturförvaltningen "anser att planens norra del skall omarbetas till lägre exploatering vilket också skulle vara till fördel för Söders siluett i vyn från norr. I övrigt anser förvaltningen att en mer enhetlig taklisthöjd skulle vara positivt för områdets gestaltning.”
Innan spårvagnshallen byggdes var denna del av Södermalm en lantlig idyll, en utkant i staden, delvis präglad av de industrier som tidigt fanns här, och som man kan läsa om i Fogelströms böcker. Så här såg det ut i början av 1900-talet.
En hel del äldre bebyggelse finns fortfarande kvar i omgivningarna till planområdet, t ex Åsöberget med sin trähusbebyggelse, Gröna gården och Hovings malmgård.
Men förändringar var planerade sedan länge. Enligt Lindhagenplanen från 1866 som godkändes i slutet av 1880-talet, skulle också denna del av Södermalm omdanas med breda esplanader och rutnätskvarter.
Men allt kom inte att genomföras. Ringvägen, som enligt Lindhagenplanen skulle dras fram till Danvikstull kom att sluta vid Renstjernagatan. Vita bergen blev för mycket att spränga sig igenom. Men faktiskt kom en liten stump av Ringvägen ändå förberedas på ömse sidor om Bondegatan med de sneda kvarteren Gruvan och Malmen (Sofiaskolan).
När bebyggelsen väl kom på 1930-talet och på 1960-talet vid Tengdahlsparken rådde andra modernistiska ideal än kvarterstaden. Idag har vi återgått till kvartersstaden, och då borde vi kunna utgå från Lindhagen igen.
Kulturintressena talar om anpassning så att inte äldre bebyggelse skyms. Förvaltningen ser det som synnerligen olämpligt att bygga så högt som förslaget anger längs Bondegatan vid Åsöberget och Gröna gården. Den kulturhistoriskt synnerligen värdefulla miljön på Åsöberget med småskalig bebyggelse kräver enligt Kulturförvaltningen ”ett visst respektavstånd”. De norra kvarteren bör där enligt förvaltningen dras tillbaka och höjden på nybebyggelsen minskas betydligt.
Men går det att bygga nytt utan att det äldre skyms någonstans? Hur kan en ny tidstypisk arkitektur anpassas till äldre kulturhus? Kulturförvaltningen avstyrker planen i den norra delen med hänvisning till ”det intrång det skulle innebära för de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna."
Kulturförvaltningen "anser att planens norra del skall omarbetas till lägre exploatering vilket också skulle vara till fördel för Söders siluett i vyn från norr. I övrigt anser förvaltningen att en mer enhetlig taklisthöjd skulle vara positivt för områdets gestaltning.”
Äldre kulturhus utan respektavstånd till nyare och högre bebyggelse.
Men jag tror inte respektavstånd och anpassning till 1700- och 1800-talshus. Däremot kan det ligga en poäng i en mer sammanhållen hushöjd, vilket skulle innebära en anpassning till Lindhagenplanen, där tanken ändå var bygga med en rutnätsstruktur med femvåningshus vilket också har skett i angränsande äldre kvarter. Idag motsvarar detta 7-8 våningar i höjd. Den föreslagna nybebyggelsen föreslås variera mellan 5 och 10 våningar, med högre hus mot bl a Bondegatan och i nordväst och i nordöst. Detta ger inte i sig fler bostäder än att köra jämnare med 7-8 våningar, vilket skulle stämma bättre med den traditionella stenstaden. Här kan jag faktisk instämma i Kulturförvaltningens synpunkter. För risken är stor att just denna variation i framtiden annars kommer att framstå så trist tidtypiskt, som t ex 1980-talets bebyggelse gör idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar