Midsommarfirande och global uppvärmning

Termometern utanför köksfönstret här i Lau på östra Gotland visar midsommardagen på 12,9 grader. Det är ju minst sagt svalt för att vara midsommartid. I går firades traditionellt midsommar vid Kluckartäppu i Lau. Och det var inte mycket varmare då, kanske 13-14 grader. Har svårt att minnas någon kallare midsommar här i Lau. Enligt SMHI var de två varmaste midsomrarna i Sverige 1935 och 1970, alltså bra länge sedan och långt innan jag blev sommargotlänning, och detta trots den globala uppvärmningen.
Under de senaste 100 åren har temperaturen globalt ökat med ca 0,7 grader. Detta tycks de flesta klimatexperter vara överens om. Det som skiljer klimatalarmister från skeptiker är vanligtvis hur stor del av denna höjning som beror på människans förbränning av fossila bränslen och hur mycket som kan ha naturliga orsaker. IPCC menade i sin rapport från år 2001 att den globala temperaturen under de kommande tio åren skulle stiga med 0,2-0,4 grader. Femton år senare kan man konstatera att vi inte haft någon global uppvärmning alls sedan 1998. Åtminstone på denna punkt har alltså IPCC haft fel.

När jag själv började intressera mig för den globala uppvärmningen kom jag ganska snart att inta en skeptisk hållning. Den viktigaste orsaken var för mig att uppvärmningen visade en så dålig korrelation till koldioxidutsläppen.

Uppvärmningen inleddes ju redan i början av 1800-talet och fick en tidig topp kring 1940, trots  att utsläppen accelererade först senare. Varför hade vi ingen uppvärmning mellan 1940 och 1970? För mig blev det tydligt att det åtminstone måste finnas ytterligare förklaringar, vilka de nu kunde vara. En annan tveksamhet är ju att vi inte heller har fått någon snabbare ökning av havsnivåerna, som alarmisterna förutskickat.
Min skepsis ökade när jag senare kom att studera uppvärmningen i städer jämför med den i glesare områden. Mycket tydde vad jag kunde förstå på att den så kallade urban heat island-effekten hade underskattats i de officiella temperaturmätningarna.

Ett annat exempel gäller Nya Zealand där uppvärmningen helt bortfaller om urspungsdata används i stället för korrigerade (manipulerade) temperaturvärden.

Bakgrunden till den här inledningen är att jag just plöjt boken Falskt alarm av Gösta Pettersson, som nyligen gjorts tillgänglig i ny upplaga på nätet.

Där ges en mångfald ytterligare belägg för att IPCC:s bedömning av den globala uppvärmningen bygger på beräkningar som introducerat artificiella trender mot högre temperatur genom stationsbortfall, tätortseffekten, och olämpliga korrektionsmetoder.
Författaren är ingen novis utan professor i biokemi och har specialiserat sig på den s k kolcykeln. Ett viktigt avsnitt i boken, som gett mig ny insikt, är just en genomgång av denna. Vanligen kanske vi föreställer oss att de av människan orsakade utsläppen av koldioxid ger hela den ökning som kan uppmätas i atmosfären, men det hela är betydligt mer komplicerat än så. Till att börja med uppehåller sig koldioxiden endast ett fåtal år i atmosfären, för att sedan antingen gå in i växtcykeln eller lösas i havet. De kolcykelmodeller som IPCC använder överskattar gravt hur länge koldioxidutsläpp stannar kvar i atmosfären och får därmed utsläppen att framstå som ett större hot än de är. Ur vetenskaplig aspekt står det emellertid enligt Pettersson klart att kolcykelmodellerna är oförenliga med empiriska beräkningar av hur länge antropogena koldioxidutsläpp stannar kvar i luften. IPCC har bortsett från att koldioxidens vattenlöslighet är temperaturberoende vilket har lett dem till att negligera havets termiska koldioxidavgasning, som enligt empiriskt baserade modellberäkningarna ungefärligen svarat för hälften av 1900-talets ökning av luftens koldioxidhalt. Därför överskattar IPCC gravt det antropogena bidraget till kalkylerade framtida temperaturer.

Det finns dessutom andra källor till koldioxiden i atmosfären, till exempel vulkaner, vars samlade bidrag är svåra att uppskatta men som har negligerats av IPCC. Det finns däremot många geologer som hävdar att vulkaniska koldioxidutsläpp har gett signifikanta bidrag till 1900-talets ökning av luftens koldioxidhalt.

Ovanstående diagram visar att utsläppen av antropogen koldioxid omöjligen kan ha varit den enda anledningen till luftens koldioxidhalt ökat under industriell tid, åtminstone inte före 1890. Under 1900-talet måste en mycket stor del av utsläppen ha tagits upp av naturliga sänkor.
Vi brukar ju tröttas ut av att i media höra att en överväldigande majoritet av världens klimatforskare är överens att jorden värms upp på grund av våra utsläpp av växthusgaser. Men hypotesen om en katastrofal människoframkallad global uppvärmning kan också kritiseras på vetenskapliga grunder. Skeptiska invändningar har inte bara förts fram av klimatologer, utan även av geologer, kemister, fysiker, astronomer, statistiker och matematiker, invändningar som refereras i boken. Gösta Petterssons eget motiv för att granska den globala uppvärmningen bygger på kritik inom de problemområden som han själv specialiserat sig på som forskare. Boken är välskriven och lätt att ta till sig även för en icke fackman och kan rekommenderas alla som inte tror att sista ordet redan är sagt i klimatfrågan. Alla diagram ovan är hämtade ur boken.

Uppdatering den 25 juni:
Läs även detta blogginlägg från en skeptisk kollega som refererar den israeliske astrofysikern och professorn Nir Shaviv vid Jerusalems Universitet. I sitt forskningsarbete har han kunnat konstatera att de globala variationerna i havsnivåer har ett klart samband med solcyklerna. Shaviv visar att mer än hälften av den värmemängd som under 1900-talet har värmt oceanerna kan härledas till variationerna i kosmisk strålning, vilka i sin tur styrs av de 11-åriga solcyklerna medan påverkan genom utsläpp av koldioxid är försumbar.