måndag 14 september 2009

Not in my back yard?

Blir det bättre när Stockholm växer? Den frågan ställer sig Richard Murray, ordförande i Förbundet för Ekoparken, i tidskriften Plan 2-2009. Tidskriften ges ut av Föreningen för Samhällsplanering. Utgångspunkten för hans analys av den nya regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 är frågan om Stockholmsregionen blir attraktiv för oss som redan idag bor och verkar här. Varför ska, frågar sig Murray, så stor del av befolkningsökningen ske just i Stockholms län? Han efterlyser i stället handlingsalternativ med radikalt annorlunda förutsättningar, exempelvis en kraftigt dämpad befolkningstillväxt. Murray har också receptet på hur det skulle gå till att dämpa befolkningstillväxten; i Lidingö bor enligt Murray i stort sett lika många människor idag som för 20 år sedan.
Murrays utgångspunkt är verkligen högst dubiös. Skulle det verkligen kunna vara ett mål att bara se till dem som redan nu bor i regionen när vi planerar för en framtid som ligger 20-30 år framåt i tiden? Och borde det verkligen vara ett mål att dämpa befolkningstillväxten? Det är en egoistisk och kortsiktig utgångspunkt som brukar hävdas av Nimby-grupper, men vid närmare eftertanke borde de flesta inse att en sådan utgångspunkt vore helt orimlig för långsiktig planering.
Ungefär 55 procent av dem som bor här nu är inte födda i regionen, och den andelen kommer sannolikt att förbli i stort sett oförändrad. Men dem skulle man alltså inte planera för, enligt Murray. Och hur skulle det gå till att stoppa befolkningstillväxten? Tillväxten beror främst på födelseöverskott och invandring (se diagrammet ur RUFS 2010).
Skulle vi sluta föda barn eller försöka förmå våra barn att flytta härifrån? Skulle vi bromsa invandringen till Sverige och inte ta emot flyktingar eller anhöriga till flyktingar som redan är här? Skulle vi bygga en mur runt Sverige?
Men Murray är inte riktigt påläst. Inte ens Lidingö kommun har samma befolkning idag som för 20 år sedan. 1988 var befolkningen 38 819 personer, idag 2008 är den 43 111, omkring 11 procent fler än för 20 år sedan. Lidingö kommun har verkligen inte haft som mål att växa och har därför byggt färre bostäder än de flesta andra kommuner, men befolkningen har ändå ökat. Visserligen med en lägre tillväxt än regionen i genomsnitt som växt med nästan 24 procent. Men skulle verkligen detta vara ett framgångsrikt recept för att göra Stockholm mera attraktivt – att sluta att bygga nya bostäder trots att efterfrågan på dem ökar?
Andra kommuner i regionen har byggt fler bostäder än Lidingö. Om alla kommuner skulle bygga lika få bostäder som Lidingö har gjort skulle vi sannerligen få bostadsbrist i regionen. Priserna på bostadsrätter i Stockholms innerstad skulle öka i värde mycket mer än vad som nu har skett, och det skulle möjligen gynna ägarna. Men samtidigt skulle trångboddheten öka överallt, inte minst i invandrartäta förorter. Ungdomar som växer upp i Stockholm skulle inte ha råd eller möjlighet att skaffa sig en egen bostad när det blir dags att flytta hemifrån. Skulle vi hänvisa dem till att det går att få en bostad till lägre pris eller kortare kötid i Västerås eller Eskilstuna? Om det inte går att få en bostad i Stockholm skulle företagen tveka att investera. Risken är stor att de i så fall flyttar till andra länder, inte till någon annan del av Sverige.
Flertalet kommuner i Stockholms län ser positivt på att Stockholm växer. Så länge vi som bor här föder fler barn än antalet som dör kommer vi att ha en naturlig befolkningstillväxt. Att fler flyttar till Stockholm än dem som flyttar härifrån beror på att Stockholm är en attraktiv stad. Det är en naturlig utgångspunkt för planeringen att se till att tillväxten sker på ett miljömässigt bra sätt genom att vi bygger bostäder och infrastruktur, inte att söka att förhindra den. De flesta anser att huvudstadens attraktivitet ökar på det sättet, både för dem som redan bor här, för våra barn som föds här och för dem som vill flytta hit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar