Om höga hus i Stockholm - ännu en gång

Frågan om höga hus återkommer ständigt och med upprepande av samma argument. I Dagens Nyheter
skrev nyligen Ola Andersson om varför Sveriges kommunalpolitiker har höga husfeber. Att landets högsta hus ligger i Malmö har inte gett våra kommunalpolitiker någon ro. Det ena höga huset efter det andra har presenterats, men fortfarande är dock Turning torso Sveriges högsta byggnad, med sina 190 meter och 54 våningar.

Ola Andersson visar hur dålig affär det var att försöka bygga tätt med Turning Torso.
Att bygga höga hus är sällan en god affär. Bygger man högre än omkring tio våningar gör man det av skäl som inte är rationella. Detta beror på att ju högre husen blir, desto mer utrymme går åt till hissar, konstruktioner och tekniska installationer. Turning Torso var en riktigt usel affär.
Den högre höjden måste då balanseras av en högre betalningsvilja för hushöjden. För kontor gäller det att få varumärkesskylten att synas vida omkring. Det står fortfarande Dagens Nyheter högst upp på DN-skrapan trots att DN:s redaktion sedan länge finns i låghuset bredvid.
För bostäder gäller det att få en fin utsikt, men här finns det ett krux. Stadsmiljöanalyser visar att det är svårt att överträffa betalningsviljan för vanliga slutna stadskvarter med måttlig höjd. Det är inte ens lätt att överträffa tätheten genom att bygga höga hus, eftersom dessa inte kan ställas särskilt nära varandra. Enstaka höga hus med fin utsikt kan gå hem, men inte många höga hus nära varandra. Ola Andersson påpekar att Europas tätaste stad Paris saknar höga hus i den centrala staden. Bombay är dubbelt så tätt som New York, trots att antalet höga hus är mycket få.
Jag har själv skrivit en del om höga hus på den här bloggen. Jag var för ett år sedan med om att arrangera ett seminarium om höga hus i Föreningen för samhällsplanerings regi. Det finns refererat här
. Vid seminariet visade det sig att flertalet medverkande experter var överens om att det inte är nödvändigt att bygga höga hus i Stockholm eftersom det går att nå en hög täthet också med måttligt höga hus.
En av deltagarna var Per Ankersjö (C), känd förespråkare för höga hus. Nu visar han med sitt inlägg i Dagens Nyheter med rubriken ”Klimatsmart att bygga höga hus” att han vare sig förstått eller tagit till sig någonting av diskussionen. Det blir inte tätare stad, det blir inte mer ekonomiskt, det blir definitivt inte mera klimatsmart. Tvärtom brukar det bli särskilt blåsigt och ogästvänligt just omkring de höga husen, till exempel kring Wenner-Gren center eller Folksamhuset.
Dessutom hänvisar han till målet att bygga 140 000 nya bostäder i Stockholm. Läser man underlagsrapporterna så finner man inget som helst argument för att bygga höga hus där.

Tät kvartersbyggelse ger tät stad som är attraktiv för invånarna samtidigt som den är effektiv och ekonomisk. Inte höga hus. Det ryms alltså 140 000 lägenheter utan höga hus. Varför då bygga dem?

Kv Trollhättan och Stockholms siluett

Före 1800-talets mitt fanns det få byggnader I Stockholm som var högre än tre våningar. Högre trähus än två våningar tilläts inte av brandskyddsskäl. Enligt 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm reglerades gatubredder och hushöjder. Nya gator skulle bli 60 svenska fot, dvs ungefär 18 m breda. I äldre stadsdelar kunde 40 fot räcka, eller 12 m. Huvudgatorna blev bredare, till exempel Sveavägen med 48 m. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m. Detta har påverkat en stor del av stadsbilden i Stockholms innerstad och på andra ställen.
Stockholms innerstad är av riksintresse för kulturminnesvården. En aspekt som brukar lyftas fram i samband med detta riksintresse är just stadssiluetten med den begränsade hushöjden ”där i stort sett bara kyrktornen och offentliga byggnader tillåtits höja sig över mängden”, enligt officiella beskrivningar. De som arbetar med att bevaka de kulturhistoriska intressena i planeringen, lyfter ofta fram denna bild av Stockholms innerstad, men hur sann är den?
I samband med att Stockholms stad nu diskuterar förtätning av kvarteret Brunkeberg med Gallerian har de föreslagna ökade hushöjderna vållat en hel del debatt. Skönhetsrådet har till exempel med ett osedvanlig emfas markerat hur förödande detaljplaneförslaget är när det gäller stadsbilden och stadens siluett. Dagens sammanhållna rum kring Sergels torg ”kommer att gå om intet genom den uppmärksamhet som kvarteret Trollhättan med sin nya, överstora ’normalskala’ kommer att dra till sig”, hävdar man. Bebyggelsen kommer vidare att bli ”visuellt förödande för stadsbilden sedd nerifrån Hamngatan”. ”…de påbyggda volymerna kommer att framstå som ett klumpigt flak som slätar ut den livfulla silhuetten och även i övrigt påtagligt stör upplevelsen av taklandskapet”. Länsstyrelsen, som också har experter på de kulturhistoriska värdena, anser dock inte att riksintresset skadas och till exempel nätverket Yimby är i huvudsak positivt till detaljplanen.
Detaljplaneförslaget, som alltså omfattar huvuddelen av kvarteret Trollhättan med Gallerian, innebär alltså att påbyggnader medges med några våningsplan. Fastighetsägaren AMF Fastigheter har låtit Nyréns arkitekter studera hur stadssiluetten påverkas av detta från närbelägna utsiktspunkter och sådana på längre avstånd. De förstnämna analyserna handlar om det nära stadsrummet och de senare om stadens siluett.
De följande två bilderna illustrerar förändringen sett från Sergels torg.

Sergels torg idag.

Sergelstorg med högre bebyggelse vid Hamngatan.
Frågan är verkligen om dagens sammanhållna rum kring Sergels torg ”kommer att gå om intet genom den uppmärksamhet som kvarteret Trollhättan med sin nya, överstora ’normalskala’ kommer att dra till sig”, som Skönhetsrådet hävdar.
Analyserna på längre distans har skett från fyra platser, Norrbro, Skeppsholmen, Münchenbryggeriet och Fjällgatan. Redan valet av platser kan diskuteras. De är antagligen valda eftersom den aktuella bebyggelsen antas påverka stadssiluetten i högre grad än från andra tänkbara platser. Även andra utsiktspunkter har diskuteras, men valts bort, nämligen Västerbron, Monteliusvägen, Katarinavägen, Lejonbacken, Norrbro, Mynningen Centralbron/Hilton, Skinnarviksberget, Barnhusbron och Götgatsbacken. Under arbetets gång har dessa tagits bort i syfte att göra materialet överskådligt. Man får anta att bebyggelsen hade påverkat stadssiluetten på ett likartat sätt från flertalet av dessa punkter. Fjällgatan kan även representera Katarinavägen, Münchenbryggeriet får representera Skinnarviksberget och Monteliusvägen , Norrbro får representera Lejonbacken och så vidare.
Alla diskuterade utsiktsplatser har dock en sak gemensam, nämligen att de har en vid utsikt på grund av att de ligger nära vatten utan skymmande bebyggelse i närheten. Analyserna kan därför ge en bra bild av hur mycket den högre bebyggelsen kommer att synas från just dessa platser men inte generellt. Det hade naturligtvis varit ointressant att göra analyser från platser med närliggande bebyggelse eftersom kvarteret Brunkeberg inte alls skulle synas från dessa platser. Tre av de fyra valda utsiktsplatserna är lågt belägna vilket medför att kv Trollhättans siluett mot himlen blir mera markerad jämfört med utblickar från högre belägna platser. Endast Fjällgatan är lite högre belägen, omkring 25 m över havet.
En av de studerade platserna är vid Münchenbryggeriet, varifrån bilden av Norrmalms historiska stadskärna i stort sett är bevarad genom att den äldre bebyggelsen närmast vattnet skymmer de högre volymerna från 1960-talets citysanering. Kvarteret Trollhättan ändrar inte på detta även om den är mera synlig från denna vinkel, jämfört med övriga vyer på distans, delvis beroende på det relativt stora avståndet.
En annan av de studerade vyerna är alltså från Fjällgatan nedan. Man kanske ska nämna att det är från den östra delen av Fjällgatan. Från västra delen av Fjällgatan syns inte alls Norrmalm. Från närbelägna Mosebacke terrass syns det inte heller på grund av närbelägna skymmande byggnader.

Utsikt från Fjällgatan. Med röd, blå, gul och lila färg är den aktuella bebyggelsen i kv Trollhättans olika fastigheter markerad.
Vyn från Fjällgatan domineras av i stort sett jämnhög bebyggelse (liksom i stort sett alla svenska städer). Markerat högre byggnader är de tre kyrkorna i Gamla stan och Stadshuset, Bonnierhuset, Hötorgshusen, Kungstornen, Klara kyrka, Wenner-Gren center och Johannes kyrka men Jacobs kyrka sticker dock inte upp högre än omgivningen. Lite längre åt höger syns Nyponet och Engelbrektskyrkan samt Hedvig Eleonora. Övre delen av slottet syns ju också, även om det inte sticker upp så högt.
Totalt sju kyrkor och mer än tio profana ickeoffentliga byggnader alltså. Inte riktigt som riksintressebeskrivningen anger.
Ja, kv Trollhättans övre del kommer också att synas, men inte märkbart påverka siluetten. Enligt analysen menar man att det kan vara problematiskt att påbyggnaderna tornar upp sig vid sidan av slottet och i anslutning till bebyggelsen kring Gustav Adolfs torg. Den ”historiska läsbarheten av siluetten” anses minska. Men hur menar man nu? Det är väl ganska tydligt att det finns både äldre och yngre bebyggelse, och att den nyare bebyggelse successivt blivit allt högre, dock utan att på något sätt dominera siluetten. Läsbarheten är i detta avseende tydlig och visar tydligt på stadens inneboende historiska dynamik.
Skönhetsrådet anser här att ” Sett på avstånd från söder kommer dessutom Hötorgsskraporna att reduceras till ’stubbar’ samtidigt som de påbyggda volymerna kommer att framstå som ett klumpigt flak som slätar ut den livfulla silhuetten och även i övrigt påtagligt stör upplevelsen av taklandskapet.”
Så här ser utsikten ut från Fjällgatan med de nya påbyggnaderna.
OK. Det kanske kan vara svårt att urskilja dem på bilden. Det är nästan så att man måste zooma in lite i mitten för att kunna urskilja dem. Står man på Fjällgatan kan det vara bra att ta med sig en kikare.  Så här ser mittdelen ut i lite förstoring.

Kommer Hötorgsskraporna att reduceras ”till stubbar”, det är frågan?
Kom ihåg att från de allra flesta tänkbara utsiktspunkterna i staden kommer den nya bebyggelsen inte alls att synas.
Frågan är om inte Skönhetsrådet har dramatiserat förändringarna kring Brunkebergstorg och Gallerian något.  Eller kanske till och med rejält?

Ja till samtyckeslag

Jag är absolut för en samtyckeslag. Det är upprörande varje gång någon tvingas till sex mot sin vilja.
Men någon kan invända att det kan vara svårt att bevisa att samtycke verkligen har skett. Ord står mot ord. Enkelt, säger jag då. Det gäller bara att kräva samtycket ska vara skriftligt, och helst med båda namnteckningarna bevittnade.
Men även sådana pappar kan förfalskas. Namnteckningarna kan vara oläsliga. Ord står fortfarande mot ord. Men då får vi höja kraven säger jag. Samtycket ska ske inför en officiell person som åtnjuter högt anseende, kanske en präst i församlingen, en domare eller kommunstyrelsens ordförande.
Men hur länge ska samtycket då vara giltigt, kanske någon frågar sig. Det bör juridiskt sett vara giltigt ända till dess att det upphävs vid en formell ceremoni som båda samtycker till. Skriftligt, och med vittnen…
Lätt som en plätt, eller hur?

Stockholm nyss

Staden förändras hela tiden, i alla fall om den lever och utvecklas. Men ofta sker det i så små steg att man inte tänker så mycket på det. Man minns ju rivningarna på 1960-talet och miljonprogrammet 1965-1975 förstås, men mycket har ju faktiskt också hänt sedan dess.

I boken ”Stockholm nyss” med undertiteln "om förändringarna i stadsmiljön" av K G Norén (text) och Christer Löfgren (bild) får vi en dokumentation på några av de förändringar som faktiskt har skett under de senaste 30 åren. Med ett hundratal bilder från förr och nu övertygas man om att det faktiskt har hänt en hel del sedan 1980-talets början.

Bilden visar samma område idag som på bokens omslag 1985. Klarastrandsleden har överdäckats, Kungsgatans järnbro över järnvägen från 1907 har ersatts med en betongkonstruktion, Cityterminalen har tillkommit, Centralsaluhallen revs 1985 och ersattes med ett kontorshus osv.
Mycket av det som har hänt är positiva förändringar. När jag jämför bilderna från Södermalm påminns jag inte bara om den ödslighet som tidigare fanns mitt i stadsdelen när Södra stations stora spårområde fortfarande fanns kvar, utan även om att till exempel Ringvägen successivt håller på att kantas av bebyggelse på tidigare dystra och ogästvänliga sträckor. Många andra exempel visar hur ny bebyggelse uppstått på tidigare avrivna tomter.
Naturligtvis finns det också exempel på negativa förändringar. Alltför många exempel finns till exempel på helt onödiga rivningar, om nu någon trodde att de upphört efter maj 1971 då almarna i Kungsträdgården räddades. Ett sådant exempel är det anrika hotell Göteborg vid nuvarande Fatbursparken.

Hotell Göteborg (konstnär Hasse Lindroth).
Det byggdes 1861 då Södra stambanan nådde Södermalm. Det hade en kort storhetstid innan sammanbindningsbanan färdigställdes till Norrmalm och få hade anledning att stiga av redan på Södermalm. Men byggnaden stod faktiskt kvar ända till 1982 då den revs i smyg en tidig morgon. Idag finns bara några taniga träd på platsen mellan Tegelhuset och kv Noe Ark, så inte ens platsen har utnyttjats på något meningsfullt sätt. Många andra exempel finns i boken på fina hundraåriga hus som rivits för att ersättas av ganska anonyma 1980- eller 1990-talshus.
I många fall är det naturligt att låga hus utan särskilt värde ersätts för att bättre utnyttja kvartersmarken, men i andra fall verkar rivningarna bara vara meningslösa. Idag vet vi att hushållen ofta värderar byggnadskvaliteter från 1900-talets början, som kakelugnar, stuck och furugolv, betydligt högre än det som dagens byggmästare förmår att skapa. Ren kapitalförstöring alltså.
På en bild visas det hus som stod i hörnet av Klarabergsgatan och Vasagatan innan Royal Viking Hotell byggdes. Av boken framgår att Selma Lagerlöf kanske har bott i huset. Själv minns jag hur jag och en kompis gick in i huset när rivningsarbetena hade påbörjats och räddade några fina spegeldörrar med karm undan förödelsen. De finns nu inmonterade i ett hus på Södra Gotland.
Men allt gammalt har faktiskt inte rivits. Det finns i boken också många exempel på att risiga gamla hus från förra sekelskiftet, med nedfallande puts faktiskt står kvar idag. Och inte bara det. De har också rustats upp och återställts i åtminstone något av sin forna glans.

Fatbursgatan/Swedenborgsgatan
I K G:s text får vi reda på mycket historia om de gamla husen. Familjebostäders postmodernistiska tegelhus vid Swedenborgsgatan/Fatbursgatan strax norr om Södra stationsområdet har till exempel ritats av Sune Malmqvist. De kommer nog aldrig att gå till arkitekturhistorien, kan jag tänka, när jag hämtar min bil som är parkerad i ett källarplan.

Oxtorgsgatan
De två husen till vänster i bild står vid Oxtorgsgatan och har också ritats av Sune Malmqvist. Synd att han inte hade samma inspiration när han ritade dem vid Swedenborgsgatan.
K G måste ha gjort ett rejält arbete med arkivstudier för att få fram alla fakta om försvunna byggnader och anekdoter kring stadens ständiga förändringar. Det gör boken trevlig att fördjupa sig i, även om man inte alltid håller med honom om vad som är bra eller mindre bra. Men det gör ingenting. Men utan Löfgrens fina bilder hade det förstås aldrig blivit någon bok. Boken kan man hitta här.

Ökat bostadsbyggande i Stockholm

Det ska byggas 140 000 bostäder i Stockholm stad fram till 2030. Det har Sten Nordin (M) och Regina Kevius (M) meddelat. Det är bara 16 år dit, vilket innebär att det ska byggas nästan 9 000 lägenheter per år. En hög ambitionsnivå, får man säga, med tanke på att stan aldrig någonsin har byggt så mycket så snabbt. Genomsnittet för de senaste 38 åren är bara 2 600 lägenheter per år, så nu behöver takten mer än tredubblas. Jämför man bara de senaste sju åren handlar det ändå om en fördubbling. Se bara på nedanstående diagram som visar årligt bostadsbyggande sedan 1975.

Årligt bostadsbyggande 1975-2012 i Stockholms stad, färdigställda lägenheter per år.
Vid ett par tre tillfällen har man nått 5 000 lägenheter på ett enda år, men för det mesta har man legat mycket lägre. Aldrig varit i närheten av 9000. Det finns dock en stigande tendens de senaste åren efter år 2000.
Med så noggranna analyser bakom målet tvivlar jag inte på att de nya bostäderna kommer att rymmas. Jag är också övertygad om att de behövs och att de sammanlagda effekterna på stadens kvaliteter är positiva. Det kommer att förbättra utbudet av service och göra stan mer attraktiv. Det är takten i bostadsbyggandet jag ställer mig tvivlande till. Det ska upprättas detaljplaner, man ska skriva avtal med byggare, hålla samråd med alla närboende, klara alla överklaganden och allt annat. Men kanske det skulle vara mer realistiskt att klara detta byggande till 2040 eller 2050.
På Södermalm där jag bor ska man klara av att bygga 9 200 lägenheter.  Det innebär 575 lägenheter per år. Det är bara obetydligt mer än vad som har byggts under de senaste fem åren i snitt. Faktiskt har man byggt i ungefär samma takt de senaste 30 åren. En del av detta finns i Hammarby sjöstad, men faktiskt bara en del.
Jag tycker att Sten Nordins och Regina Kevius ambitioner är bra, både för de bostadssökande och för staden som helhet. Förhoppningsvis kommer även de rödgröna att ställa sig bakom detta, med tanke på att det kanske blir majoritetsskifte i höst.

Formex, mässan för Nordisk design i Älvsjö

1960-talet kommer åter och är väl representerat på årets form-och designmässa i Älvsjö. Ett exempel är Stockholmstavlan av Jenny Wallmark som för tankarna till Stig Lindberg, vars design i textil och porslin idag åter är högsta mode hos den unga generationen. Tavlan, som just nu ställs ut på Hotell Malmen på i korsningen Götgatan-Folkungagatan, är inspirerad av kartbilden med vatten och vikar, höghus och tunnelbana, varuhus och teatrar.

Andra exempel på denna vurm för 60-talet är keramikern Stina Neanders robusta krukor, fat och grytor som verkar ha sina rötter i Signe Persson-Melins älskade vardagsvaror, så tåliga att de fortfarande befolkar svenskarnas köksskåp.

 

Hon förklarar själv att hon vill göra bruksvaror, inte saker som är enbart vackra. Men vackra är de, likafullt.
Formgivaren Kristina Stark, som vann priset Formex Formidable 2014 för sina vattenkannor och vaser i stengods och vit, svart och grå glasyr, medger att hon också bottnar i 60-talets vardagspraktiska design. Serien heter Botan efter Lunds botaniska trädgård, som lundensarna kallar just Botan.

Hon ställer också ut glas och stengods av enkelt och praktiskt slag, med handgjorda korkunderlägg som också andas 60-tal.

En annan trogen favorit på designmässan är det japanska/orientaliska, alltid lika vackert och stilsäkert.

Även med fördel i trädgårdssammanhang:

 Men det händer att det orientaliska stuket halkar över till den mer kitschiga sektorn:

Trädgårdspyntet kan dock också vara hur sobert som helst, exempelvis i genomgående zink och grått.

Alternativt mustigt italienskt i terrakotta, med krukor som är mossbelupna redan vid inköp:

Roligast på mässan är ändå att få bli överraskad, för det mesta har man ju faktiskt sett förut. Ta bara dessa trevliga men ganska uttjatade emaljskyltar i gammaldags stil med roliga ordstäv eller uppmaningar, alltid på engelska:

Överraskar gör däremot de bekanta figurerna nedan i tungt metallgods som är tänkta som bokstöd. Kul att se författarna dyka upp där bland böckerna på hyllan, alla från Astrid Lindgren och Taube till tungviktarna Kafka och Moberg.

Och konstnären Carina Björck, verksam i Gamla Stan i Stockholm, som kommit på att göra kuddar av sina tavlor. Har folk inte råd med eller plats för ännu en tavla hemma, så kan bilden alltid avnjutas i favoritsoffan.

Mässbesökare: EVA HERNBÄCK

Tro dem inte

Jag bläddrar i dagens Metro på tunnelbanan och läser att alliansen knappar in rejält på de rödgröna. Detta enligt senaste väljarbarometern från Yougov. Det handlar om en rejäl upphämtning. Nu är avståndet mellan blocken bara 6,5 procent.
Men så får jag syn på Aftonbladets löp. Där kan man i stället läsa följande: Gapet mellan blocken det största sedan mätningarna inleddes! Det skiljer 11,9 procentenheter mellan blocken enligt Aftonbladet och United Minds. Vad ska man tro?
Tro inget alls! Det är bara ovederhäftiga beräkningar. Varken United Minds eller Yougov gör riktiga statistiska slumpmässiga urval av befolkningen. I stället görs undersökningarna som webbundersökningar, som sedan korrigeras på något hemligt sätt av företagen.
Så här ser partisympatierna ut enligt min egen väljarbarometer.

Partisympatier november-december 2013.
Skillnad mellan blocken är 11,4 procentenheter. Aftonbladet och United minds ligger alltså ganska rätt, medan Metro och Yougov är helt fel ute. Eftersom centern inte skulle komma in i riksdagen om det vore val nu skulle de rödgröna få egen majoritet.
Hur jag har kommit fram till detta? Jag har tagit det viktade medelvärdet av de senaste partisympatiundersökningarna från fem olika undersökningar (SCB, Novus, Demoskop, Sifo och Ipsos), som tillsammans frågat drygt 17 000 personer. Dubbelt så bra som SCB alltså. Lätt som en plätt och mycket bättre än Yougov.

Olönsam tunnelbana?

KTH-forskaren Björn Hasselgren varnar enligt radions P1 för att de nyligen beslutade satsningarna på utbyggd tunnelbana i Stockholm är samhällsekonomiskt olönsamma.
”Gör man samhällsekonomiska kalkyler och ser att de är kraftigt olönsamma så är det en stark varningssignal om att det finns stor anledning att välja ett billigare alternativ”, säger han.

Olönsam tunnelbana?
Det är vanligt att forskare vill få upmärksamhet i media och att just deras analyser ska väga tyngst i samhällsplaneringen, men det finns goda skäl att inte ta deras varningar alltför bokstavligt. I så fall skulle just ingen spårtrafik alls byggas ut i den här regionen. Satsa på busstrafik skulle bli standardsvaret. Kollektivtrafiken skulle tappa marknadsandelar, biltrafiken skulle öka och regionen spridas ut mer, vilket skulle få kollektivtrafiken att tappa ännu mer och så vidare.
För att en trafiksatsning ska vara samhällsekonomiskt lönsam ska nuvärdeskvoten vara positiv. Det blir den nästan aldrig för investeringstunga projekt som tunnelbanor, spårvägar och järnvägar. Faktiskt oftare för nya vägar.  När Dennispaketet skulle komponeras fick man leta med ljus och lykta efter tänkbara kollektivtrafikprojekt som kunde väga upp vägsatsningen. Tvärbanan åkte in av bara farten. Hade man krävt att den skulle vara samhällsekonomiskt lönsam hade det aldrig skett. Ändå är det få som anser att den aldrig skulle ha byggts, trots att det hade varit billigare med bussar.
Analyserna av den planerade utbyggnaden av flera spår på sträckan Tomteboda-Kallhäll visar att alla möjliga alternativ har negativa nuvärdeskvoter på mellan -0,29 och -0,46. Det dyraste alternativet innebär alltså att 54 öre är kastad i sjön för varje investerad krona, enligt Hasselgrens sätt att se på saken. Det enda alternativ som har en positiv kvot är ytlägesalternativet som av miljöskäl inte accepteras av Sundbybergs kommun.

Olönsam Citybana?
På liknande sätt är det med Citybanan, som nu byggs under Stockholm med två nya spår för pendeltågen. Där beräknades nettonuvärdeskvoten till -0,3. Istället för att ge vinst bedömdes Citybanan medföra en förlust om 30 öre per investerad krona. Alltså borde man välja andra alternativ, enligt Hasselgren. Det är han nog ensam om att tycka.
I SL:s Trafikplan 2020 är det få satsningar som är samhällsekonomiskt lönsamma. Den nyligen utbyggda Tvärbanan till Solna, Tvärbanan till Kista och upprustningen av Lidingöbanan är till exempel olönsamma. Alltså borde man avstå från dem, enligt Hasselgren.
Det är inte så konstigt att politiker beslutar om samhällsekonomiskt olönsamma kollektivtrafikprojekt. Det är uppenbart att det har ett visst folkligt stöd.
Samhällsekonomiska analyser är bara en del av beslutsunderlaget. Vid en helhetsbedömning av olika alternativ är det viktigt att även beakta andra effekter som av olika anledningar inte går att beräkna monetärt. Det kan handla om ökad regularitet och minskade förseningar, en högaktuell fråga just nu efter två tågurspåringar på kort tid. Det kan också handla om förbättrad stadsmiljö, ökad tillgänglighet och regionalekonomiska effekter. Attraktiviteten hos stadsmiljön förbättras till exempel av närheten till en spårstation, vilket för med sig ökad täthet och fler verksamheter och så vidare. Värdet av samhällsekonomiska analyser ligger framförallt i att jämföra liknande objekt av samma typ med varandra. 

Tunnelbanan till Täby

I DN Sthlm i går konstateras att det ser mörkt ut för t-bana till Täby. Bekymret med en tunnelbana till Täby är att politiker och kommuner är osams – och att Danderyd skapat ett naturreservat där det planerades bostäder. Men det sistnämnda är knappast avgörande. Det är länge sen planerna på ett bostadsområde vid Danderydsberg skrinlades.

Tunnelbaneplanen 1965.
Enligt Tunnelbaneplanen från 1965 skulle tunnelbanan byggs ut i nordostsektorn ända till Hägernäs. Alternativa sträckningar redovisades. I Regionplan 1973 redovisades en tunnelbana från Östermalmstorg till Täby centrum. En utbyggnad kom till stånd till Tekniska högskolan 1973, till Universitetet 1975 och till Mörby centrum 1978. Sedan hände inget mera, trots att tunnelbana och/eller pendeltåg till nordostsektorn  har funnits med i alla regionplaner sedan dess.Behovet har alltså konstaterats och beslutats politiskt under närmare 40 års tid utan att någon utbyggnad har kommit till stånd sedan sträckningen till Mörby centrum färdigställts för 35 år sedan.
En förklaring till detta är att Täby kommun av obegripliga skäl under lång tid motsatte sig en utbyggnad. Oro för att Roslagsbanan kunde läggas ned spelade från början in, men är inte längre aktuellt. Betydande investeringar har under senare år gjorts i upprustningen av Roslagsbanan, vilket inte lämnat utrymme för ytterligare investeringar i samma regiondel.
Det är de ständiga satsningarna på Roslagsbanan som förhindrat investeringar i ett mer kapacitetsstarkt system i Nordostsektorn. Roslagsbanan har dock dålig koppling till city och övrigs kollektivtrafiksystem samt begränsad hastighet och kapacitet. Om tunnelbana eller pendeltåg skulle bli aktuellt i framtiden ligger investeringen troligen långt fram i tiden, i varje fall efter 2020. Nordostsektorn har idag en befolkning långt över de 200 000 invånare som tidigare betraktades som dimensionerande underlag för en tunnelbanegren och befolkningen kan komma att närma sig 300 000 inom ett par decennier. Kommunpolitikerna i nordost tycks fortsätta att prioritera Roslagsbanan framför tunnelbana. Invånarna i nordostsektorn kommer även i framtiden att ha den sämsta kollektivtrafiken i länet – helt i onödan.

Fastfrusna klimatforskare

Det ryska isbrytande forskningsfartyget Akademic Shokalskiy reste till Antarktis, för att bedriva klimatforskning. Forskningsexpeditionens ledare, professor Chris Turney från University of New South Wales, säger att syftet med resan var att visa hur Antarktis påverkas av klimatförändringen. Oturligt nog misslyckades expeditionen med detta syfte, eftersom fartyget fastnade i den växande havsisen. Inte nog med det. Även den kinesiska isbrytare som kom till undsättning frös fast. Expeditionens medlemmar fick räddas med helikopter.

Expeditionen ville återvända till områden som undersöktes för hundra år sedan av forskaren Douglas Mawson.  Han steg i land på Antarktis den 8 januari 1912 i fint väder. Men 70 km innan Turneys expedition nådde den plats där Mawson steg i land för hundra år sedan i öppet vatten fastnade man alltså i isen.

Så här ser havsisens utbredning ut vid Antarktis sedan 1979.
Havsisen har ökat med 1 510 miljoner kvadratkilometer.  Men hur kan den ökande havsisen förklaras av den globala uppvärmningen?

Slarvigt om Stockholm av Wahlgren

Det var med viss förväntan, som jag såg fram emot Anders Wahlgrens dokumentär i två delar, "Spelet om Stockholm", som sändes i Svt och fortfarande går att se på SvT Play. Han har under 40 års tid skildrat Stockholm med fokus på rivningen av det gamla Klara. Filmen Staden i mitt hjärta  från 1992 behandlade just rivningarna av Klarakvarteren. Har man minsta läggning åt det nostalgiska hållet är det svårt att inte älska de gamla filmbilderna från 1950- och 1960-talets Stockholm.

Så här minns jag Klara från min barndom.
Det mesta av Klarakvarteren var redan rivna när jag började strosa omkring på broarna över den jättelika grusgropen på nedre Norrmalm, och undrade vad som hade stått där förut. Men ännu var inte allt rivet. Jag minns fortfarande Brunkebergstorg före dagens trista och ödsliga torg. När jag började jobba i femte höghuset 1975 tittade jag ut på gamla brandgavlar som stod kvar i väntan på rivning på andra sidan Sergels Torg, där Kulturhuset och Riksbanken står i dag.  Jag hörde till dem som protesterade mot rivningarna. Jag var engagerad i Alternativ stad och var med om att rädda almarna natten mellan den 11 och 12 maj 1971, vilket blev något av en vändpunkt.Visst var den saklösa rivningen av halva Norrmalm trist.

Preisiska huset från 1680 i Klara, numera rivet.
Men i längden räcker det inte med bara nostalgi och förnumstigt tyckande. Anders Wahlgrens två program är helt enkelt alltför slarvigt gjorda för att vara bra. Man hoppar från det ena decenniet till det andra utan närmare sammanhang, fram och tillbaka från 1930-talet till dagens planeringsfrågor. Ständigt återvänder man till gamla klipp från 1960-talet med stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenblad och borgarråden Joakim Garpe och Hjalmar Mehr samt folkpartisten Eva Remens som kritiker men aldrig någon sentida person, utom då Wahlgren själv förstås. Visst är det  pikant att visa det gulliga trähus på Söders höjder som Sidenbladh själv bodde i samtidigt som han var ansvarig för rivningarna i Klara och berättar om hur han stred för att Skärholmen skulle synas från E4, hans enda egentliga insats i det fallet. Men räcker det?

Göran Sidenbladhs egen stadsmiljö på Söder.
Men det blir i längden trist att höra Wahlgrens eget tyckande om vad som är dåligt eller bra och om vad man borde göra i stället, eftersom det ofta är banalt eller baserat på okunnighet. Det finns folk som är väl insatta och kan ge  betydligt bättre råd än Wahlgren. Varför inte göra som journalister brukar göra; fråga någon som faktiskt vet, en planerare, arkitekt, historiker eller forskare. Det finns mycket stadsforskning, som kan ge betydligt bättre svar än Wahlgren om vad som blivit fel.
Det är demagogi när Wahlgren påstår att planeringen av Slussen har skett "i politiskt hemlighetsmakeri, som på 1960-talet", trots att alla turer lätt kan följas om man är det minsta intresserad. Wahlgren säger att ”det går rykten om att Tekniska nämndhuset ska rivas”, men det går att ta reda på vad som faktiskt gäller: Olika alternativ ska prövas; antingen byggs Tekniska nämndhuset om till bostäder eller så rivs huset för att ge plats åt helt nya bostadshus. Något beslut är ju inte fattat om detta oavsett vilka rykten Wahlgren vill sprida. Och det finns konkreta förslag, flera stycken till och med.

Utopia & Rosenbergs förslag om tillbyggnad av Tekniska nämndhuset
Kritiken mot Skärholmen 1968 var enligt Wahlgren egentligen missriktad. Det enda felet var att området inte var färdigt ännu. Men han nämner inte alls vilka planer som faktiskt finns för utveckling av Skärholmen.

Stockholm och Huddinge planerar tillsammans för Skärholmen och Kungens kurva.
Wahlgrens tyckande om planerna för Rosenlundparken är lika tendentiösa. Han antyder att de närboende kommer att förlora ett gång- och cykelstråk, och att området redan är mycket intensivt bebyggt.

Planer för nya hus vid Rosenlundsparken.
Plötsligt frågar han sig ”om vi bygger för mycket och för snabbt”.  Ursäkta? Jag undrar om jag hörde rätt. Alla talar om bostadsbristen, utom Wahlgren som tror att vi bygger för mycket!!!
Miljonprogrammet står efter 50 år inför en omfattande förnyelse. Stammarna är utslitna och energiegenskaperna dåliga, förutom att fönster och ytskikt behöver förnyas. Wahlgrens recept är att låta de boende själva bygga om. Byta stammar, förbättra isoleringen av de dåligt isolerade husen, de flesta byggda före första energikrisen 1973. Kanske några kan delta, men detta är väl knappast någon universallösning för miljonprogrammet. Något naivt. Samtidigt pågår intensiva diskussioner om hur till exempel bebyggelsen på Järvafältet kan utvecklas och förnyas. Men detta nämner inte Wahlgren något om. Detta är symptomatiskt för Wahlgrens slarviga journalistik.

Uppdatering 14 januari
Fler än jag har reagerat på Wahlgrens program, se här.

Nytänkande på bostadsmarknaden

Det behövs en bred politisk kommission för att reformera bostadsmarknaden, säger riksbankschefen Stefan Ingves i en DN-intervju. Kommissionen måste våga ta fram kontroversiella förslag, menar han och varnar för stora bekymmer längre fram om inget görs åt bostadsmarknaden. Han anser att hushållen har lånat för mycket och tror att vi riskerar en krasch om bostadspriserna i Sverige börjar falla. Om bostadsbubblan spricker slår det också hårt mot sysselsättningen och vi riskerar en långvarig recession med hög arbetslöshet.
Men är hans analys riktig? I varje fall är det inte så att vi har en lånefinansierad överkonsumtion av bostäder. Bostadskonsumtionen per person har stadigt sjunkit i Sverige under 20 år samtidigt som inkomsterna har ökat. Lånenivån har inte ökat sedan 2011, men den kommer att öka till 2015 enligt riksbankens prognos. Men riksbankens prognoser har slagit fel förr.
De höga priserna beror på att utbudet inte ökar i takt med efterfrågan. Då stiger priset som på alla marknader. Utbudet ökar inte eftersom vi har en dysfunktionell bostadsmarknad vilket har en mängd olika orsaker.
Men borde vi då ändå inte ha en bostadskommission? Det är tveksamt. Till att börja med är intresset av blocköverskridande överenskommelser minimalt åtta månader före ett val. Däremot behövs naturligtvis en rad reformer. Men bostadsminister Attefall har satt igång en lång rad utredningar, som rimligen måste få lägga fram sina förslag först.
Vad som behöver göras kanske inte alla är överens om, men en matsedel på vilka frågor som behöver lyftas finns redan, till exempel i boken Nya regler för ökat bostadsbyggande och bättre infrastruktur. Författare är de tre KTH-professorerna Göran Cars, Thomas Kalbro och Hans Lind, som tillsammans representerar ett brett och djup kunnande om samhällsplanering och bostadsmarknadens funktionssätt. De gör en djupgående analys av några av de viktigaste problemen för planeringssystemet och bostadsbyggandet, och jag kan hålla med dem om det allra mesta.
I grunden kan man säga att det svenska planeringssystemet under lång tid byggts om genom att regel lagts på regel utan att de negativa konsekvenserna tillräckligt beaktats. Sedan bostadsfinansieringssystemet lades om i början på 1990-talet har problemen accentuerats år från år tills dagens situation närmast kan beskrivas som krisartad. Staten har helt enkelt infört en otrolig mängd regler och procedurer som hämmar bostadsbyggandet men nästan ingenting som stimulerar det. Ta till exempel systemet med riksintressen för allehanda statliga intressen som tillsammans försvårar bostadsbyggandet utan att det finns minsta balanserande riksintresse för att bygga bostäder, trots att bostäder, näst efter mat måste vara människans mest grundläggande behov. Riksintressena har införts slentrianmässig för decennier sedan och knappast omprövats sedan dess. SKL drar slutsatsen att Sverige kommit till en punkt där ”systemet med riksintressen har slutat att fungera”. Cars-Kalbro-Lind anser att det behövs ett regelverk som anger kriterier för vad som konstituerar ett riksintresse och ett riksintresse ska också kunna avskaffas om kriterierna inte uppfylls.

Riksintressen täcker större delen av Kiruna kommun. De gäller riksintressen för värdefulla ämnen, rörligt friluftsliv, kulturmiljövård, naturvård, friluftsliv, obrutna fjällområden och rennäringen. Till detta kommer Natura 2000-områden.
Ett annat hinder för bostadsbyggande är ibland strandskyddet. All stränder i Sverige, med en total längd motsvarande tio gånger jordens omkrets, omfattas av strandskydd, om det inte uttryckligen har lyfts bort vid planläggning. Detta oavsett om det faktiskt finns allemansrättsligt intresse av stranden eller om den ens är allemansrättsligt tillgänglig. Strandskyddsbestämmelserna är onyanserade och måste kunna vägas mot andra intressen. Det borde räcka med att se till att det finns promenadstråk för allmänheten längs vatten.
Kravet på tillgänglighet och handikappanpassning av bostäder är vällovligt men onyanserat och har införts utan närmare tanke på de negativa konsekvenserna, som kostnadsökningen medför för alla, även dem som inte har behoven. Kravet på handikappanpassning gynnar en grupp med fysiska handikapp och missgynnar en annan grupp med svag ekonomi.
Kraven för utomhusbuller vid bostäder är inte bara oklara, eftersom olika myndigheters ställer olika krav, och osäkra eftersom nya krav kan ställas i efterhand utan också absurda eftersom i stort sett allt bostadsbyggande i Stockholmsregionens centralare delar behöver ske med undantagsregler. Detta trots att inomhusbullret inte är något problem att skydda sig emot och att bostäderna i bullriga delar av staden ofta värderas högst att bostadskonsumenterna. Så där kan man gå igenom problem efter problem.
Författarna tar naturligtvis också upp planprocesserna. I några Stockholmskommuner är tidsåtgången för en normal detaljplan 2,5 år, men tidsvariationen är stor, upp till cirka tio år. Det säger sig självt att till exempel mindre byggherrar inte kan ta risken att behöva vänta i upp till tio år på att ett bygge ska komma igång. Systemet utesluter alltså mindre byggare, begränsar konkurrensen och höjer kostnaderna.

Tidsåtgång för planprocessen för 150 detaljplaner i några Stockholmskommuner.
Planprocesserna förlängs ofta på grund av så kallade medborgardeltagande, som
I vissa fall snarare främjar särintressen än allmänintressen. ”Vi har inga problem med överklaganden i vår kommun eftersom det bor så få akademiker här.”  Författarna vill stärka den representativa demokratin och slopa många av dagens överklagandemöjligheter, som inte finns inom andra kommunala sektorer.
De ekonomiska intressena av korta planprocesser finns inte alltid vare sig hos byggarna eller hos kommunerna när en markanvisning är utdelad. Byggarna kan hoppas på att bostadspriserna ökar ännu mer om processen drar ut på tiden. Om kommuner, markägare och byggare tar ett gemensamt ansvar, förhandlar om sina respektive insatser, förstärks incitamenten hos alla parter att få ett bra genomförande.
Med lite kreativt tänkande kan man utforma system som bättre än dagens stimulerar alla parter till att sätta igång så snart som möjligt och inte vänta. Det kan t ex förenas med böter för byggherren att inte sätta spaden i jorden före ett visst datum. Ett annat sätt är att utforma skattesystemet med detta i åtanke.
Författarna ställer sig bakom de principiella förändringar som föreslagits av statliga utredningar, främst med avseende på att kommuner inte ska kunna ställa särskilda tekniska krav på byggnaders utformning utöver de nationella, och att större tyngd bör ges åt den övergripande planeringen, i form av områdesplaner.
Mest kontroversiellt är antagligen förslaget att avskaffa det kommunala planmonopolet. Kommunernas starka ställning i markfrågor ger upphov till ineffektiva lösningar där kommunala intressen hävdas på bekostnad av det regionalt och samhälleligt önskvärda. Både trafikinfrastrukturen och bostadsbyggandet är i grunden regionala frågor i en storstadsregion. Genom planföreläggande skulle staten kunna förelägga en kommun att bygga bostäder om det behövs för regionens utveckling. I Stockholmsregionen skulle detta till exempel kunna gälla kommuner som Danderyd och Salem som visat ett svagt intresse av att ta ansvar för regionala behov.
Men möjligheten till planföreläggande finns redan men har aldrig utnyttjats. En alternativ möjlighet att förstärka regionalt inflytandet är ju att se över kommunindelningen. Dagens kommunindelning infördes genom två reformer 1952 och 1971-1974, alltså nu för 40 år sedan. Avsikten var på 1970-talet att få en kommunstruktur som i stort svarade mot dåtidens funktionella regioner. Det lyckades man i stort sett med i större delen av landet men inte i storstadsregionerna. Sedan dess har mycket förändrats. Idag är kommunindelningen helt föråldrad i många avseenden. Detta gäller särskilt i glesbygden där kommunerna ofta är så små att de inte klarar av samhällsservicen till medborgarna. Men det gäller också i storstadsregionerna där invånarna bor i en kommun, arbetar i en annan och dagligen reser genom en tredje och en fjärde. En ny kommunreform i syfte att ge de regionala funktionerna större vikt borde gagna byggandet av bostäder och infrastruktur, som båda har mer regional än lokal karaktär.
Det skulle inte behöva betyda att man skapar en enda kommun i Stockholms län. Stockholms stad är redan tillräckligt stor. Varför inte göra ytterligare fyra kommuner i länet – NO-kommunen, NV-kommunen, SO-kommunen och SV-kommunen med vardera 200-300 000 invånare. Det skulle rimligtvis förstärka möjligheterna att genomföra ett för regionen tillräckligt bostadsbyggande. Det hindrar inte att vissa frågor fortfarande behandlas på en lägre politisk kommundelsnivå.

Fallingwater

Om ni såg På spåret i går kl 20 i SVT1 kanske ni missade arkitekturdokumentären om Fallingwater i grannkanalen samma tid.

Fallingwater
Frank Lloyd Wrights kanske mest kända hus över ett vattenfall i skogen i västra Pennsylvania byggdes 1936-1938. Sedan 1963 är byggnaden ett museum och besöks årligen av tusentals arkitekturintresserade. I denna utmärkta dokumentär får man reda på historien bakom tillkomsten av Fallingwater, där Edgar Kaufmann Jr, sonen till beställaren som samtidigt jobbade för Wright, berättar hur det gick till. Ett absolut måste för alla arkitekturintresserade.
Men filmen innehåller märkvärdigt få fakta. På SVT:s hemsida står att dokumentären är från 2013, men det är den ju inte. Edgar Kaufmann Jr, beställarens son dog ju redan 1989. Intervjun med Edgar Kaufmann Jr gjordes med 16mm film redan 1982. Första 16 mm-versionen av dokumentären gjordes 1994 och det som nu visas är en uppgraderad widescreen och HD-version från 2011 med nya bilder från Fallingwater tagna under olika årstider under 2010. Under de senaste åren har genomgripande underhållsåtgärder vidtagits, vilket inte heller framgår av filmen. Mer om Fallingwater kan man få reda på här.

Fallingwater
Men ingen skada skedd den sänds i repris i dag, lördag kl 14.15 och på onsdag kl 23.50, båda gångerna i 2:an. Man kan ju också se den i SvtPlay under en månad framåt.
Vi såg faktiskt filmen på SvTPlay själva, eftersom vi inte ville missa På spåret. Hur det gick? Vi vann för en gångs skull hemma i vardagsrummet med 33 poäng före Göran Everdahl och Helena von Zweigbergk med 30 och Jan Guillou och Ann-Marie Skarp med 23.

Fotografiska gymmet

Häromdagen skrev Cecilia Jacobsson i DN på Namn och Nytt om ett besök på Dansmuseet. Plötsligt såg hon sin kompis Beata ligga på golvet, "inte helt olik en stor skalbagge. 'Jag försöker läsa här', sade hon. Det var nästan omöjligt att i ljusdunklet urskilja vilken siffra som stod framför kostymen. Skylten var placerad i ankelhöjd. Sen skulle hon upp och försöka hitta en lampa för att kunna tyda texten på informationsbladet. Så där höll vi på, från kostym till kostym, tills vi var helt utmattade. Vad tänker de på när de gör en utställning?" Så långt Cecilia J.
Jag kom att tänka på hennes trevliga kåseri idag, när vi gjorde ett besök på Fotografiska för att se två utställningar, dels Arabiska Våren av fyra fantastiska DN-fotografer från Libyen, Tunisien, Egypten, Syrien och lite till. Otroligt bra bilder, som vi dessutom känner särskilt för efter några år i Libyen.

Foto Paul Hansen, DN.
Sen fortsatte vi av bara farten för att titta på Elliott Erwitt. Också helt fantastiska bilder.

Foto Elliott Erwitt.
Men hur har man egentligen tänkt när det gäller de små texterna till bilderna? I den del där Arabiska Våren huserar är väggarna ljusgrå. Av estetiska skäl har man valt skyltar med ljusgrå bakgrund och vit text. Jättesnyggt och diskret. De stör inte alls bilderna, som ju är huvudsaken.
För säkerhets skull har man satt de flesta skyltar under de stora fotografierna, vilket innebär att de sitter ungefär 90 cm över golvet, strax under midjehöjd alltså. Skyltarna syns ju bra eftersom de är belysta med en spotlight. Åtminstone om man är så där en meter lång. Den vita texten på grå botten syns inte alls om man är normallång om man inte viker sig dubbel. Då syns den inte heller, eftersom man då skymmer ljuset från spotlighten. Knepet är alltså att sätta sig på knä på golvet. Då syns de jättebra, faktiskt. Och lite motion är ju bara nyttigt.
En del av utställningen är i trapphuset. Där har man valt svarta skyltar med vit text som går jättebra ihop med den svarta väggfärgen. Där kan man dessutom se skyltarna genom att stå på ett steg lite snett under fotografiet, så att man kommer på lite lagom höjd.
Jag kan bara rekommendera ett besök på Fotografiska just nu. Så slipper ni ett besök på gymmet denna vecka. Två flugor i en smäll, så att säga.