Är trappan för brant?

Under de senaste dagarna har DN Sthlm uppmärksammat den nya trappan i Odenplans tunnelbanestation i två artiklar. Tre trafikanter uppges ha ramlat i trappan sedan den öppnades för en kort tid sedan och kritiken är hård, från såväl fackmän som amatörer. Trappan är för brant och för bred, med tanke på att den saknar mitträcke. Trappan har höga mörka trappsteg.

Så här skräckinjagande såg trappan ut härom dagen. Läskigt brant eller hur?
Boverkets Lars Estlander, arkitekt, tycker att Byggnadsnämnden borde  ha gjort ett föreläggande om mitträcke innan trappan öppnades. Det är ett klart lagbrott om trappan är mer än 2,5 m bred, säger han.
I Boverkets byggregler anges att ”trappor som är bredare än 2,5 meter bör delas i två eller flera lopp med räcken eller ledstänger”. Alltså ”bör delas”! Är detta alltså ett lagbrott? Jag är ytterst tveksam om detta skulle hålla vid en rättslig prövning.
Trappan borde aldrig ha byggts säger någon, som fallit. Den är så brant att man får svindel, säger hon. Efter den första artikeln rapporterar flera att de har fallit i trappan och kritiken växer. En man anser att ”trappstegen är för korta, vilket de kanske blir när trappan är brant”. Ytterligare någon anser att stegen inte är tillräckligt djupa. En kritiker anser att hela trappan bör rivas och designas om. Han trodde ”att man inte längre gjorde sådana trappor i design-Sverige” och att den är en skam för Stockholms stad.
Jag har visserligen redan gått i trappan, men inte ramlat, ja utan att ens tänka närmare på saken. Av allt att döma måste jag helt ha missat den katastrofala planeringsmissen.

Den berömda trappan vid Odenplan idag, numera med mitträcken.
Tidningsskriverierna gör att jag tar mig en ny tur till Odenplan och provgår trappan utan problem. Det visar sig att mitträcket har kommit på plats sedan i går. Trappan känns inte särskilt brant och inte heller känns planstegen för smala. Så jag tar fram måttbandet ur fickan och kontrollmäter. Steghöjden är 16 cm och planstegets hela bredd är 31 cm. Eftersom sättstegen lutar inåt är stegbredden egentligen 28 cm, medan 3 cm skjuter in under överliggande steg.
Är detta normalt? På vägen till Odenplan har jag kontrollmätt några andra tunnelbanetrappor och funnit steghöjder på 14-15 cm, så Odenplans trappsteg är något högre. Enligt Boverkets byggregler bör stegdjupet vara minst 25 cm, vilket man klarar med råge. Dessutom anges att man bör ”ta hänsyn till trappans lutning och längd samt måttförhållandet mellan trappstegens höjd och djup”. Inga specifika mått anges alltså.
På KTH fick vi lära oss den grundläggande trappformeln 2h+b=60-63. Det innebär att summan av bredden och dubbla höjden ska ligga mellan 60 och 63 cm för att trappans ska kännas bekväm. Men även en brant källartrappa där både steghöjd och stegbredd är 20 cm är godkänd. Därför bör man tillägga att man bör undvika högre steg än 17 cm för normala trappor inomhus och stegdjupet bör ligga mellan 25 och 30 centimeter.
För trappan vid Odenplan är summan (2h+b) 60 cm, dvs trappans bekvämlighet är godkänd, enligt trappformeln. Dessutom ligger steghöjd och stegbredd inom rekommendationerna.

En trappa vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Steghöjden är 14 cm och stegbredden 28 cm, godkända mått.
Men detta är ju bara en grov tumregel. I en klassisk artikel ”Om trappors bekvämlighet” i tidskriften Arkitektur 1964:7 redovisade författaren, arkitekt SAR Lars Einar Eriksson, en systematisk genomgång av trappor som ansågs bekväma. I artikeln återges en kurva, som anger idealet för förhållandet mellan trappstegshöjd och bredd. Denna kurva följer inte helt den grundläggande trappformeln. Studerar man denna kurva närmare finner man att det är i ett begränsat intervall som de båda villkoren stämmer överens, nämligen med en steghöjd om ca 14-16 cm och en stegbredd om ca 28-35 cm. Ska man vara ännu mer detaljerad skulle man önska sig olika villkor för trappor uppför och nerför, vilket skulle leda till krav på enkelriktade parallelle trappor, men det kanske skulle föra för långt.

Erikssons trappkurva från 1964.
Måtten för Odenplans trappa ligger exakt på Erikssons kurva, som för steghöjden 16 cm anger en stegbredd på 28 cm. Den ytterligare bredden på 31 cm som skjuter in under ovanliggande steg gör att trappstegen känns bredare och säkrare, alltså raka motsatsen till vad några bedömare ansett. Trappan är alltså så bekväm man kan begära, enligt beprövad erfarenhet. Att den är för brant är av allt att döma en tidningsanka.
Nu finns det alltså mitträcke och trappan är inte för brant. Men då återstår färgen, och där kan man nog ge kritikerna rätt. Det är inte lyckat att ge trappan en jämn mörkgrå färg, nästan svart. Särskilt uppifrån flyter lätt stegen ihop , särskilt om man har något nedsatt syn. En ljusare färg på trappan vore nog att föredra. En markering av stegkanten med avvikande färg vore ännu bättre. En ljus kant på en mörk trappa och tvärtom skulle stegen synas avsevärt bättre. Enligt Boverkets byggregler bör trappor förses med kontrastmarkeringar så att personer med nedsatt synförmåga kan uppfatta nivåskillnaderna. Så här borde Trafikverket och SL skärpa sig.  Det är inte för sent än.

Medborgarhusets entré. Trappan har visserligen mitträcke men är ändå alltför bred för att uppfylla Boverkets krav. Det krävs nog fler mitträcken.

Unket förakt för de gamla

I går fanns ett inslag i Aktuellt som handlade om att vi blir allt fler äldre. I USA har en diskussion börjat om det inte är dags för den stora 40-talistgenerationen att ta kontroll över sina liv och sätta ett slut, så att vi inte blir alltmer resurskrävande för våra barn. Antalet äldre som är sjuka och dementa blir en växande samhällskostnad om en tredjedel eller mer av dem som är över 85 har alzheimer eller är dementa. Bill Torbert har till exempel bestämt sig för att inte bli äldre än 81 år, så han har fortfarande 10 år kvar att leva. Ezekiel Emanuel har hela 17 år och 8 månader innan hans liv tar slut vid 75 års ålder.
I Aktuellinslaget följde en intervju med filosofen Torbjörn Tännsjö, som snart kommer ut med en bok om liknande frågor, om när vi ska avsluta våra liv här. Han ser det som en dystopi att många av dem som föds nu kommer att bli 100 år. Enligt Torbjörn Tännsjö ska vi acceptera att vi tvingas besluta om detta om inte allt bara ska bli tråkigare, torftigare och sämre.
Torbjörn Tännsjö tycks verkligen se en dystopi i det faktum att vi blir allt friskare och lever längre. Men är livet bara torftigare och torftigare efter 75 eller 81 års ålder? Och hur vet man i så fall det om man är 71 som Torbert eller 57 som Emanuel eller 68 som Tännsjö. Varför ska man sätta en så hög gräns som 75, om man blir en belastning för samhället redan tidigare? Kanske blir det i själva verket torftigare redan vid 70, eller kanske 65, då vi ju blir "tärande" i stället för "närande" enligt den marxistiska terminologin? Och är det i så fall bara äldre som är en belastning och inte även andra kategorier?
För några veckor sedan hälsade jag på en gammal arbetskamrat som fyllde 91 år, några veckor tidigare en som fyllde 85, för mig och kanske också för dem uppskattade händelser. En konstnärsvän till mig som är 91 hade en ny stor utställning härom året, och kanske ska vi snart göra en resa tillsammans.
Enligt den fornnordiska traditionen blev åldringar kastade, eller så kastade de sig, utför ett stup, en ättestupa, när de inte längre kunde bidra till arbetet på gården. Kanske var det bara en myt, men än är det kanske inte för sent att införa dem.

Blev Bertrand Russel för gammal?
Jag kommer att tänka på Bertrand Russel som vid 95 års ålder tog initiativ till Russeltribunalen, som hölls i Stockholm och i Roskilde mot krigsbrott. Han skrev och gav ut böcker långt över 90 års ålder. Ledamoten i Svenska Akademin, Gunnel Vallqvist, är 96 år och gav ut sin senaste bok när hon var över 90 år. Hennes företrädare på stol nummer 13, Anders Österling, blev 97 år och gav ut flera böcker efter fyllda 90 år.

Författaren Gunnel Vallqvist.
Så hur tänker Tännsjö egentligen? Hur vet han att livet inte i själva verket blir allt rikare och fyllt av innehåll efter 75 år eller efter 80 år? Hur vet han att barnbarn och barnbarnsbarn inte älskar sina gamla far- och morföräldrar och deras föräldrar och vill att de ska leva länge än?

Dagen efter Aktuellinslaget är det årsdagen av förintelsen, 70 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades. I DN presenteras några av de överlevande som DN har mött och de berättar. Idag är de 86, 81, 87, 90 och 90 år gamla. Snart är det inte många kvar, som kan berätta. Skulle också dessa redan ha levt för länge?

Framtida tunnelbanelinjer efter 2025

Idag redovisar DN en karta över "tänkbart tunnelbanenät 2040" med källa SL. Den kan utgöra underlag för Sverigeförhandlingen som även ska ta itu med Stockholms framtida tunnelbanenät. Kartan som illustrerar eventuella nya tunnelbanesträckningar är mycket schematisk och får nog ses som en delvis orealistisk utgångspunkt för kommande diskussioner med kommunerna.

Karta över tänkbart tunnelbanenät 2040 ur DN idag.
Den innehåller de redan överenskomna utbyggnaderna med nio nya stationer, men med några tillägg. Här följer mina kommentarer.
Gula linjen
Sträckningen Odenplan-Arenastaden innehåller även en station i Hagalund som inte ingick i den ursprungliga överenskommelsen. Det är ett bra tillägg av flera skäl. Sträckan mellan Hagastaden och Arenastaden är relativt lång, omkring 2-3 km beroende på var stationen vid Arenastaden/Solna station förläggs. Den passerar redan utbyggda stadsdelar till exempel Hagalund. Dessutom vill Solna göra om Solnavägen till en stadsgata med mer bebyggelse, vilket ökar motivet för en mellanliggande station.
Den gula linjen förlängs från Odenplan söderut mot Fridhemsplan och Liljeholmen, samt vidare mot Årstafältet och Älvsjö. På den stiliserade tunnelbanekartan på bilden ser detta vettigt ut men i verkligheten är det mer komplicerat. Den första delen till Liljeholmen är bra eftersom den förstärker kapaciteten över Saltsjö-Mälarsnittet, men därefter är det nog mest realistiskt att den kopplas till antingen Norsborgs- eller Fruängengrenen. Mellan Odenplan och Fridhemsplan borde man även täcka Sabbatsbergsområdet med en station. Det är en del av Norrmalm som inte har så bra täckning idag. En eventuell överdäckning av järnvägsområdet och Klarastrandsleden med bebyggelse kan komma på lång sikt. Kanske kunde en station här få en uppgång på vardera sidan av Klara sjö och även täcka S:t Eriksområdet.
Sträckan mellan Liljeholmen och Älvsjö är ganska lång, 6-7 km, och dessutom krokig. Både Liljeholmen och Älvsjö har redan bra kollektivtrafik, så den genererar inte så mycket mer kollektivtrafikresande, förutom från Årstafältet. Troligen är detta inte en samhällsekonomiskt motiverad utbyggnad.
Norrut redovisas en förlängning från Arenastaden till Danderyds sjukhus, Mörby C, Roslags Näsby, Täby C, Hägernäs och Arninge. Det är verkligen på tiden att diskutera hur Täby äntligen ska få tunnelbana. I RUFS 2010 anges som huvudalternativ en pendeltågsgren från Solna station i motsvarande sträckning (Roslagspilen), men tunnelbana anges som alternativ. En pendeltågsgren skulle kunna förlängas till Åkersberga och kanske även till Norrtälje, eftersom tågen är snabbare än tunnelbanan. Olika alternativ har utretts i en förstudie där en pendeltågsgren till Åkersberga vore det bästa alternativet. Men därefter har man i stället valt att rusta upp Roslagsbanan till Åkersberga, trots att nyttan av detta är tveksam.
Redan på 1970-talet ville landstinget bygga ut tunnelbanan till Täby, den gången från Mörby Centrum, men detta motsatte sig Täby kommun, eftersom man av obegripliga skäl hellre slog vakt om den långsamma och kapacitetssvaga Roslagsbanan, ett ställningstagande som dessutom bekräftades i en kommunal folkomröstning. Idag, 40 år senare har landstinget i stället satsat miljarder på att rusta upp Roslagsbanan, investeringar som knappast blir lönsamma av att en tunnelbanan byggs i princip i samma sträckning. Alla de föreslagna stationerna har ju redan idag spårbunden trafik. På 1970-talet ville man dessutom bygga en ny stadsdel i Danderydsberg, men det området har idag blivit naturreservat och är inte längre aktuellt. Jag förstår därför inte hur man samhällsekonomiskt ska kunna räkna hem en sådan sträckning idag. Tyvärr.
Blå linjen
Den blå linjen kan förlängas från Nacka centrum till Orminge, med stationer i Ektorp och Björknäs, vilket naturligtvis är möjligt om ytterligare bebyggelse också tillkommer. Annars är dessa områden troligen för glesa.
Vidare förlängs blå linjen i andra ändan från Hjulsta till Barkarby, vilket är mycket klokt, och dessutom är denna sträckan ganska kort.
På den blå linjen illustreras en station i Kymlinge i Sundbyberg. Det vore en samhällsekonomiskt synnerligen lönsam investering, eftersom stationen redan är förberedd. Med begränsade åtgärder skulle man kunna förse 3-4 000 nya bostäder och arbetsplatser med bra kollektivtrafik. Samtidigt skulle denna bullerstörda del av Järvakilen skärmas av mot vägbuller och rekreationskvaliteterna i den obebyggda delen av kilen skull öka.
Redan 1972 träffades en överenskommelse mellan landstinget och Sundbybergs kommun om Kymlinge station och detaljplanering för bebyggelse, en överenskommelse som dock kommunen vägrade att fullfölja. För att möjliggöra denna utbyggnad anpassades dessutom tunnelbanesträckningen med en böj, som gjorde resan till Kista något längre än den annars skulle ha blivit. Sträckan mellan Hallonbergen och Kista är ca 3,5 km, vilket är ovanligt långt. Men i stället för att bygga i Kymlinge valde kommunen att bygga bostäder i Ursvik som saknar tunnelbana. I tunnelbaneplanen från 1965 fanns faktisk en station även här, men banan ligger nog alltför östligt på grund av svängen förbi Kymlinge för att detta skulle vara meningsfullt idag. Man kan nog säga att Sundbyberg sabbat rejält, genom att inte bygga där det finns tunnelbana, utan bygga där den saknas.
På den blå linjen illustreras en ny station vid Slakthuset, i samband med ny bebyggelse där, vilket antagligen är vettigt. Den skulle ersätta nuvarande två stationer Globen och Enskede gård, vilket SL redan annonserat som ett tänkbart alternativ. Lustigt nog hette nuvarande station Globen från början just Slakthuset när den öppnades 1951. Den bytte 1958 namn till Isstadion och 1989 till Globen, så cirkeln skulle slutas.
Gröna linjen
Sträckan Hagsätra-Älvsjö som blir en förlängning av den gröna linjen, som i och för sig är vettig, redovisas på kartan som en del av gula linjen vilket blir tokigt. Förlängningen öppnar nya resvägar, men möjliggör inte ny bebyggelse i sig.
Bromma
Någon antydan om hur en tunnelbaneförsörjning skulle ordnas för 50 000 lägenheter på Bromma, som miljöpartiet vill ha, finns inte på kartan. Under alla förhållanden behöver man tänka igenom detta. Ska det ske genom en avgrening från den gröna, blå eller gula linjen om och när detta blir aktuellt i framtiden? Det blir det antagligen förr eller senare.

Gatutiggeriet

I min barndoms Stockholm såg jag aldrig tiggare på gatorna. Mer än ett halvsekel senare kan man inte ta många steg utanför dörren förrän man möter dem, för det mesta romska tiggare från Rumänien. Det ser numera likadant ut i de flesta svenska städer.

När Dagens Nyheter tidigare skrev om tiggarnas situation illustrerades det med Roger Turessons bild.
Hur ska vi hantera detta; ska vi ge eller ej? Jag erkänner att jag är vankelmodig. Det händer att jag ger något, men oftast inte. Å andra sidan ger vi i vårt hushåll månatliga bidrag till tre organisationer, kanske för att stilla vårt samvete över världens nöd.
Hur man ska göra med tiggarna är en besvärlig fråga för många. I Sveriges radios nya program Söndagsintervjun var ”katastrofdoktorn” Johan von Schreeb, som grundat svenska Läkare utan gränser, först ut att intervjuas. Vo Schreeb drivs ständigt till olika katastrofer där han kan göra nytta. Men Johan von Schreeb berättade också att han aldrig ger en krona till tiggare. Han har svårt för människor som tigger och säljer eller förringar sin människovärdighet. Är detta hjärtlöst? Jag vet inte.
Ekonomen Lars Calmfors har försökt att i två kolumner i DN här och här bena ut frågan ur ett nationalekonomisk förhållningssätt. Å ena sidan vill vi helst inte se fattigdom på nära håll. Å andra sidan ger tiggeri oss möjlighet att utföra ”goda gärningar”, vilket kan kännas bra. Ekonomer tror på avtagande marginalnytta, vilket innebär att en krona till mer konsumtion är mer värdefull om jag har en låg i stället för en hög inkomst. Å andra sidan ökar då den förväntade inkomsten av att tigga i Sverige i förhållande till att stanna i hemlandet, vilket leder till att fler tiggare kan antas komma hit, åtminstone om många resonerar likadant. Det leder alltså bara till att fler tiggare lever på tiggeri i Sverige. Att dessutom via olika organisationer hjälpa tiggarna med härbärge och mat här kan leda till samma sak.
Om vi i stället skickar motsvarande belopp månadsvis eller årligen till svenska eller internationella organisationer som hjälper romer på plats i Rumänien skulle dels drivkrafterna minska att resa hit och tigga under svåra förhållanden och mindre pengar skulle gå åt för resorna, och pengarna borde kunna göra större nytta. Det är bara i hemländerna som de grundläggande orsakerna till tiggeriet kan angripas.
Kanske kan man inte i stället ordna arbeten för tiggarna? Kanske med enkla arbetsuppgifter som inte utförs i dag och inte kräver språkkunskaper, kanske
trädgårdsarbete, snöskottning, städhjälp eller enkla reparationer. Men entreprenörer som anställer tiggare skulle sannolikt utmålas som exploatörer av människor i nöd och bli föremål för fackliga stridsåtgärder. Inte ens stat eller kommun skulle sannolikt ha lätt att hitta lämpliga subventionerade arbeten för arbetslösa utländska tiggare utan utbildning och utan kunskaper i svenska.
Men om vi ordnar sådana arbeten för dem, så ökar den förväntade inkomsten av att komma till Sverige. Det blir i så fall rationellt för så många att komma att de flesta ändå inte får sysselsättning. De senare fortsätter då att tigga i väntan på att jobbmöjligheter ska dyka upp. Därmed består gatutiggeriet men några har i alla fall fått jobb.
Detta var ett mycket kortfattat sammandrag av Calmfors kolumner. Men hela resonemanget utgår ändå från våra individuella förhållningssätt, som knappast kan bli någon ”lösning”, hur givmilda vi än blir, i varje fall inte för situationen här i Sverige.
Men det finns ju redan ekonomiska resurser, som skulle kunna användas på ett mera rationellt sätt. Till att börja med ger Sverige en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) till bistånd, vilket för år 2014 motsvarar det 38,4 miljarder kronor, dvs drygt 3 900 kronor per invånare från spädbarn till åldringar. Hittills finns inte Rumänien med bland biståndsländerna, trots att det är ett av Europas fattigaste länder. Räknat efter BNP per capita, som är 31 % av motsvarande i Sverige, ligger landet först på 74:e plats av 182 länder i världen.
För det andra avsatte EU under perioden 2007-2013 184 miljarder kronor till Rumäniens utveckling, varav 32 miljarder kronor kunde användas för utbildning, sociala insatser och för att hjälpa landets fattiga – däribland romerna. En del av dessa pengar kommer från de svenska skattebetalarna. Men när ett drygt år återstod av perioden visade det sig att Rumänien endast hade plockat ut 6 procent. Drygt 30 miljarder kronor, som kunde användas för landets fattiga, var orörda och riskerade att skickas tillbaka till EU:s centrala budget. När budgetperioden tog slut vid årsskiftet 2013/2014 hade Rumänien, efter påtryckningar, utnyttjat en större del, cirka 20 procent. Men landet var fortfarande sämst i EU på att använda stödet för landets utsatta, vilket DN har skrivit om här. Omkring 25 miljarder som kunde användas för att förbättra romernas sociala situation fanns kvar oanvända. Det motsvarar mer än 40 000 kronor per invånarna, räknat på de drygt 600 000 romer som finns registrerade i Rumänien. Sannolikt hade dessa pengar kunnat göra en väsentlig insats för denna folkgrupp.

Romska barn i Rumänien
Det finns olika skäl till att Rumänien är urusla på att utnyttja de resurser som ändå finns. Det måste finnas en politisk vilja och rumänsk delfinansiering för att EU:s strukturfonder ska kunna användas. Det krävs även kompetens och att korruptionen bekämpas. Varför inte utnyttja svenska Sidapengar för att hjälpa Rumänien att hjälpa sig själv. En som förespråkar en sådan lösning är Thomas Hammarberg, f d Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter: ”Sverige ger bistånd till fattigdomsbekämpning genom Sida. I flera östeuropeiska länder har vi en fattigdomskris, vilket borde vara en angelägen uppgift för svenskt bistånd att ta itu med. Detta är en konkret politisk uppgift att ta sig an”, säger Hammarberg.
Oavsett om man väljer att ge pengar till tiggarna eller ej, tycker jag att de pengar som redan finns borde användas på ett mer konstruktivt sätt, vilket skulle hjälpa fler av dem på plats. Använd Sida:s och EU:s fonder! Sätt press på EU och Rumänien att utnyttja pengarna!

Nordisk familjebok, uggleupplagan

Nordisk familjeboks andra upplaga utgiven mellan 1903 och 1926 i 38 band, inklusive supplementband är Sveriges mest kompletta uppslagsverk med 182 000 uppslagsord. Nationalencyklopedin med 170 000 uppslagsord kommer först på tredje plats, även efter Svensk uppslagsbok. Den kallas ofta uggleupplagan eftersom det finns en uggla i dekoren på bokryggen. Minerva var ju vishetens gudinna, som ofta avbildas tillsammans med en uggla, som är en symbol för vishet och bildning. Enligt Hegel är det först när vi ser tillbaka på det som varit som vi kan nå kunskap, dvs den klokhet och lärdom som Minervas uggla representerar. Därav uttrycket ”Minervas uggla flyger först i skymningen.”

Det var lite otur att första världskriget bröt ut under utgivningen, vilket ändrade Europas struktur med en rad nya länder och regimer, vilket föranledde ett antal supplementband. Även om verket numera betraktas som en aning föråldrat är det oslagbart för den som är intresserad av hur olika företeelser beskrevs i början av 1900-talet. Antalet och omfattningen av biografiska artiklar om personer från det sena 1800-talet är oöverträffat. Senare upplagor blev starkt koncentrerade och kan inte jämföras med detta verk.
Jag köpte detta uppslagsverk på antikvariat tidigt på 1970-talet, så jag har haft det i bokhyllan i drygt 40 år och det har hängt med i två flyttar. Jag vill minnas att det kostade en 50-lapp, men sen fick jag lägga till en tia på taxi eftersom jag inte kunde ta det på cykeln. Jag var van vid uppslagsböcker hemifrån men saknade ett uppslagsverk i min dåvarande lägenhet på Kungsholmen. I mitt föräldrahem fanns Svensk uppslagsboks andra upplaga utgiven mellan 1947 och 1955. Jag minns hur de senare banden kom hem ett och ett och hur jag som 8-9-åring för första gången började bläddra i dem. Sedan slog jag jämt upp uppgifter i dem.
Själv har jag sedan dess kompletterat Nordisk familjebok med först Bra böckers lexikon i 25 band (1973–1981) och Nationalencyklopedin i 20 band (1989–1996). Bra böckers lexikon finns numera i sommarstugan, men de två andra bokverken har hittills stått kvar i bokhyllan. Sedan 2001 finns Wikipedia med för närvarande 1,95 miljoner artiklar på svenska, varav jag för övrigt har författat en. Det enda problemet med Nordisk familjebok är utrymmet.

Jag läser nämligen en hel del böcker. Ibland berättar jag till och med om dem i bloggen, särskilt om det handlar om facklitteratur med kopplingar till mina centrala intresseområden. Bland de senast lästa böckerna finns Minnet och elden, en memoarbok av Pierre Schori, Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen och Bruden är vacker men har redan en man av Ingmar Karlsson.

Just nu ligger Minnets spelplats, en memoarbok av Gunilla Palmstierna-Weiss på hyllan bredvid sängen. Fyra böcker med tillsammans omkring 2 000 sidor. Varför måste alla skriva så mångordigt egentligen? I bokhyllan har jag också sex böcker av Willy Kyrklund, vardera på omkring 100 sidor. En stor författare tycker jag och föredömligt kortfattad.
Pierre Schoris ganska livlösa memoarer på 700 sidor skulle säkert vinna på att koncentreras till hälften, särskilt som det först när man tragglat sig igenom de första 600 sidorna som det börjar bli riktigt intressant.
Suhonens 500 sidor om Juholthistorien är onekligen en synnerligen välskriven och rafflande bok. Men samtidigt är den nästan obarmhärtigt avslöjande i sin extremt detaljerade redovisning inifrån hemliga möten i partiets innersta kretsar. Var det verkligen nödvändigt?
När jag nu läser Palmstierna-Weiss måste jag erkänna att jag snabbskummar vissa detaljbeskrivningar av hennes fastrar och morbröders förehavande i historiens gryning. Men ett utomordentligt gott minne verkar hon onekligen ha.
Då är Karlssons bok faktiskt mest imponerande. På bara 350 sidor får man en fantastisk översikt över sionismens och  Israels närmast obönhörliga färd mot sin egen katastrof. Det är verkligen en bok jag kan rekommendera.
Kort sagt, det kommer in för många böcker i hemmet hela tiden. Visserligen dumpar jag ofta böcker till andrahandsmarknaden hos Emmaus eller Stadsmissionen som ligger närmas oss på Söder, men det samlas ändå för många böcker i bokhyllorna. Så till slut tog jag ett drastigt steg och lyfte ut 38 tjocka böcker ur bokhyllan vilket omedelbart gav ungefär två hyllmeter att fylla med annat.
Brännbart grovavfall bränns i Stockholm i Högdalen där det förvandlas till fjärrvärme och elektricitet, en alldeles förträfflig verksamhet. Tyvärr bär det mig dock emot att bränna böcker vilket för tanken till bokbål, där böcker bränns på grund av innehållet av moraliska, politiska eller religiösa skäl. Heinrich Heine skrev att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". Ray Bradbury skildrade i boken Fahrenheit 451 ett mardrömssamhälle med institutionaliserade bokbål. 451 grader Fahrenheit är den temperatur vid vilken papper självantänder, vilket motsvarar ungefär 233 grader Celsius.

Så hellre än att dumpa Nordisk familjeboks uggleupplaga skulle jag vilja att någon hugad bokälskare tar sig an dess fortsatta förvaltning. Just nu står den i fem papperskassar i källaren och inväntar sitt fortsatta men ännu okända öde. Banden är något slitna men uppslagsverket är komplett. Finns det någon intresserad bloggläsare så skicka mig gärna ett mail: goranjohnson.textoplan@gmail.com. Vi kan nog komma överens om något.

Var 2014 varmast?

Nu upprepas i media att 2014 var det varmaste år som mänskligheten någonsin har uppmätt. Det är ju ingen nyhet att det har blivit varmare sedan Karl X Gustav tågade över Stora och Lilla Bält och besegrade danskarna i mitten av 1600-talet. Vi har haft en långsam uppvärmning, som under det senaste seklet har inneburit en uppvärmning med omkring 0,7 grader. Däremot är det mycket troligt att det var varmare under medeltiden och även under den romerska värmeperioden för 2000 år sedan. I ett längre tidsperspektiv är jorden sannolikt på väg in i en ny istid, eftersom det har gått ungefär 18 000 år sedan den föregående. Sedan kommer Skandinavien och norra Europa sannolikt vara nedisade i bortåt 100 000 år innan det åter blir varmare.
Å andra sidan är temperaturmätningarna osäkra av flera skäl. De sker vid ett begränsat antal mätstationer, medan den helt dominerade delen av jordytan saknar mätstationer, till exempel de 70 procent som består av hav. Förhållandena vid mätstationerna har ofta förändrats genom att de flesta är placerade i städer, där bebyggelsen och energianvändningen har förändrats helt under de senaste 100 åren. Tekniken att mäta temperaturen har också förändrats. Tar man hänsyn till osäkerheten i beräkningarna går det inte att säga om 2014 var varmare än till exempel 2010 eller 2005 eftersom skillnaderna ligger inom felmarginalen.

Satellitbaserad temperatur 1979-2014 enligt UAH (University of Alabama in Huntsville).
Därför anses satellitmätningar säkrare eftersom de mäter över hela ytan och genom att urbaniseringseffekten inte får någon betydelse. Nackdelen är att satellitmätningar inte har gjorts förrän efter 1979. Men tittar man på den korta perioden visar det sig att 2014 enligt satellitmätningarna inte var det varmaste året sedan 1979. Enligt UAH var 2014 det tredje varmaste året efter 1998 och 2010, men flera andra år ligger på ungefär samma nivå.

Enligt den andra satellitbaserade redovisningen från RSS (Remote Sensing Systems, Santa Rosa, California) var 2014 bara det sjätte varmaste året.
Om man att som praktiskt taget all media har gjort presentera 2014 som det varmaste året hittills väljer man att lyssna till det gemensamma pressmedelandet från NASA och NOAA och att bortse från de satellitbaserade mätningarna som säger något annat.
Ett annat exempel på hur man kan sortera vad man väljer att referera är Karin Bojs krönika i DN häromdagen, där hon säger att ”När man går tillbaka till FN:s klimatpanels sammanfattning från år 2001 och 2007 är det nästan kusligt hur deras datamodeller har räknat rätt.”
Jag undrar om jag har läst rätt. Så här har datormodellernas prognoser sett ut och så här blev det.

Diagrammet ovan visar hur temperaturen har avvikit från IPCC:s projektioner efter 1998. Den platta temperaturutvecklingen under de senaste 18 åren ligger mer och mer utanför IPCC:s datorsimuleringar. Men vad menar då KB med att de räknat kusligt rätt?
Jag läser vidare och konstaterar att KB uppfattat att ”Faktum är att havsytan stiger snabbare än FN:s klimatpanel förutsåg år 2001 och även år 2007.” Hon skriver vidare: ”Havsytans stigning accelererar. Mellan år 1900 och 1990 höjdes havet i genomsnitt lite över 1 millimeter om året. De senaste tjugo åren har havsytan höjts 3 millimeter om året.”
Det är klart att 1,7 mm är lite över 1 mm, men knappt 2 mm per år är en hederligare avrundning. Det är också så att den högre siffran bygger på satellitmätningar, som inte fanns tillgängliga under större delen av 1900-talet.

Havsnivåhöjningen sedan 1880.
Havsnivån har stigit cirka 130 meter sedan den förra istidens höjdpunkt för cirka 18 000 år sedan. Det är i genomsnitt ca 7 mm per år, men höjningstakten var mycket högre i början. Under de senaste 3 000 åren har havsnivåhöjningen varit nästan konstant, med en stigning på 0,1 till 0,2 millimeter per år. Under hela 1900-talet uppskattades havsnivåhöjningen till 1,7 mm per år. Enligt IPCC steg havsvattennivån med i medeltal 1.8 mm per år mellan 1961 och 2003 och enligt satellitmätningar mellan 1993 och 2006 i genomsnitt med 3,1 ± 0,7 mm/år mellan 1993 och 2006. År 2007 menade  IPCC att havsytan skulle stiga med 2-6 mm fram till slutet av detta århundrade.

Havsnivåhöjning från 1993 till 2014 visar ingen märkbar acceleration.

Enligt CU Sea Level Research Group vid University of Colorado är medelhöjningstakten mellan 1993 och 2011 3,2 mm ± 0,4 mm/år. Det finns inte någon tendens till ökning. Det går inte att tala om acceleration.

Nu vill jag inte påstå att jag med säkerhet vet vare sig om 2014 var det varmaste året eller ej, eller om havsnivåhöjningen accelererar eller ej. Poängen är att det finns vetenskapliga data som talar både för och emot detta. Men många journalister väljer att referera undersökningar, som talar för den uppfattning som man redan har bestämt sig för att tro på och marknadsföra, medan andra fakta lämnas därhän. Allt som står i vetenskapliga tidskrifter är inte ens sant, och många artiklar återkallas från vetenskapliga tidskrifter.

Tendensen att välja ut sådan information som bekräftar ens egen uppfattning och välja bort annan kallas konfirmeringsbias. Man kunde tycka att en oberoende och granskande journalistik borde utgå från ett mer prövande och ifrågasättande förhållningssätt.

Mönsterglad designmässa i Älvsjö

Mycket mönster och färger, dessutom smaker och dofter i överflöd. Årets designmässa Formex  14/1 -17/1 2015 frossar i glada mönster och starka färger. Ut med det avskalat vita och in med färgglada traditionella mönster i ny tappning. Alternativt kraftfulla färger utan hämningar.

Marianne Davidsson, Gladeholm Design, skapar nytt med gamla korsstygnsmönster.

Tyger och ljusstakar i starka, fräcka färger från Remover.
Över 800 utställare, återigen rekord, och tre salar fulla med prylar. Det gäller att prioritera. Sal B var definitivt roligast, med unga designers och huvudsakligen smakfulla ting för en vackrare vardag. I de övriga var det mycket leksaker, gratulationskort, plastblommor och presentprylar samt tunga trista möbler.

Inte så nytt, tungt, överbelastat… En orientalisk trädgårdsdröm? Så kan det också se ut på designmässan.
Ny variant av gåsöga i linne och broderad åttabladsstjärna på pappersservetter är lite typiskt: tradition, men i nya versioner och andra material. Så är ett av mässans teman också Nordic Folk. Växbo Lin vann kanske just därför priset Formex Formidabel, Folkets val, för sin kollektion Åkerlapp, som har båda ingredienserna: linne och gåsöga.

Växbo Lin, en liten fabrik i Hälsingland, tillverkar textilier i lin med traditionella metoder och mönster.
Även Klässbols Linneväveri presenterar gåsögon i lätt omgjord form och sju olika färger av Margot Barolo och Ulrika Mårtensson. Stora och små romber om vartannat, regelbundet och ändå inte.

Nåt nytt är det, men exakt vad???
Erika Tubbin, Trasslig Design, visar sina glada mönster från fjäll, skog och åker: kossor, renar, traktorer och en massa stiliserade växtbilder. Ett strecktrassel återkommer i många olika varianter  – det är hennes signum.

Fina mönster från skog och landsbygd på brickor, underlägg och textilier.
Känsla av hav och skärgård finns i allt från Utklippan Design. Årets nya mönster är fullt av ljuvliga maneter.

Anne Andersson på Utklippan har fått till ett mer organiskt mönster i år.
Andra jobbar mer kantigt med bokstäver och raka linjer, som Maria Holmer Dahlgren, Metagram Art. Även dessa gladlynta tryck blir till brickor. Hur många brickor behöver en svensk i sitt kök, tro?

Många brickor blir det på en formmässa, frestande färgklickar för köket.
Sen är det mattor och kuddar i massor, förstås. Plastmattor som bär med sig trasmattans mönster och struktur, som faktiskt andas tradition de också, tillverkas av Formverket, design Barbro Tryberg Boberg. Mycket barnvänliga, eller snarare föräldravänliga…

Gamla ränder samt nya rutor och trianglar i plast gör kök och hall mer kladdvänliga. Bara att spola av vid behov.
Kuddar, kuddar kuddar… Underbart att blanda färger och mönster och sedan sprida ut i hemmet. Mys mys mys…

I svarta o grå toner,                                      i blå toner                                        

...och i gröna.

Lisa Torikka skapar kuddar av den egna konsten. Hon arbetar med textilfärger och kan göra färgskalan i enlighet med beställning.

Lisa Torikka med egen konst för vägg och kuddar.
Sen finns det alltid de som tacklar vardagens problem med fiffiga lösningar. Kylklamp i lunchboxens lock håller maten kall utan extra förpackning i form av kylväska. Glada färger gör inte idén sämre. Frozzypack heter Carolina Sundbergs smarta lunchlåda.

En vägg full av lunchboxar – varsågod och välj din favoritfärg.
Några få möbler som känns lite extra kul fanns ju också i sal B, exempelvis Hylla ”på G”, en enkel skapelse av massiv ek eller björk, lite japansk i uttrycket. G&J Design tillverkar denna enkla form som kan användas som sängbord, bokhylla, hatthylla med mera.

Häng den på den höjd som passar… G heter den till vänster, J den till höger.
En enkel pall som kan tas isär och med sits av Carraramarmor kostar skjortan men väckte habegär. Lite hård utan kudde, förstås, men snygg och praktisk. Drygt 5 000 kronor får man punga ut med för så gediget så hantverk.

Nästan klassisk, inga skruvar, från Aparentment. TonBuret heter den.

EVA HERNBÄCK
Gästskribent

Izzy Young i Studio ett

"Ingen har gjort en bättre beskrivning av mej än Bob Dylan", säger Izzy Young och plockar fram en text Dylan skrev om Folklore Center för mer än 40 år sedan. Det var i början av 60-talet som en ung Bob Dylan hittade Izzy Youngs musik & bokhandel i Greenwich Village i New York. Där fick han låna böcker och skivor och där ordnade Young Dylans första konsert.
Tio år senare flyttade Izzy till Sverige. Folklore Center tog han med hit. Än i dag sitter han där bland sina böcker och skivor på Södermalm i Stockholm.

Izzy Young på Folklore Center
Lokalen ligger alldeles nedanför Kvarnberget i hörnet av Björngårdsgatan och Wollmar Yxkullsgatan, bara ett kvarter från Mariatorgets tunnelbanestation.
Nu ska han försöka sälja texten, som Dylan en gång skrev, på auktion för att få ihop till hyran. Hör reportage av Anton Karis som besökt Izzy Young i Folklore Centrum.
Lyssna på Anton Karis reportage om Izzy Young och Folklore Center på SR Studio ett idag. Du hittar det här. Det tar 11 minuter att lyssna på. Under tiden kan du läsa detta inlägg som jag tar i repris från 14 maj 2014:

”Jag började hänga på Folklore Center, den amerikanska folkmusikens tillflyktsort. Det låg på MacDougal Street, mellan Bleecker och Tredje. … Jag strosade runt en stund och stötte ihop med Izzy Young, ställets ägare. Young var en folkentusiast av det gamla slaget, mycket sardonisk. Han bar tjocka hornbågade glasögon, talade med utpräglad Brooklyndialekt och klädde sig i bomullsbyxor, läderbälte, arbetarkängor och en slips nonchalant på snedden. Hans röst var som en bulldozer och verkade alltid för högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra. Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld. Det gjorde den för mig också. Folklore Center var en skiljeväg och en mötesplats för all tänkbar folkaktivitet, och man kunde när som helst stöta på den verkliga kärntruppen bland folksångarna. En del av dem hade sin postadress där.”
(Bob Dylan, Memoarer första delen sid 23-24).

Izzy Young på Folklore Center på MacDougal Street, NY.
Izzy Young arrangerade folkkonserter med folk- och bluesartister. Han lånade ut skivor och skrifter om Joe Hill till den unge Bob Dylan. Izzy Young arrangerade också Dylans första konsert i New York den 4 november 1961 på Carnegie Chapter Hall på West 57th Street.

Izzy Young på Folklore Center på Södermalm 2014.
Man kan också köpa böcker och unika vinylskivor till hyfsat pris.

I skyltfönstret
I skyltfönstret hänger en xeroxkopia av en originaltext av Bob Dylan. Sången heter Talking Folklore Center. Så här lyder texten:

Talking Folklore Center
Av Bob Dylan

I came down to New York town,
Got out and started walking around,
I's up around 62nd Street,
All of a sudden comes a cop on his beat;
Said my hair was too long,
Said my boots were too dirty,
Said my hat was un-American,
Said he'd throw me in jail.
So I got on a subway and took a seat
Got out on 42nd Street.
I met this fellow named Delores there,
He started rubbin' his hands through my hair --
I figured somethin' was wrong,
So I ran through ten hot-dog stands, four movie houses,
And a couple a dancing studios to get back on the subway train.

The wind it blew me north and south,
It blew me in a coffee house.
I met this fellow with sun glasses on,
He told me he sung folksongs --
I believed him 'cause he was wearing sun glasses.

He sung "Scarlet Ribbons" 'bout ten times or more,
He sung "Michael Row The Boat Ashore. "
He sung "Where Do All The Flowers Go? "
There was no folksong he didn't know --
The ones he didn't know he didn't like anyway.

On MacDougal Street I saw a cubby hole,
I went in to get out of the cold,
Found out after I'd entered
The place was called the Folklore Center --
Owned by Izzy Young --
He's always in back --
Or the center.

They got real records and real books,
Anybody can walk in and look.
You don't have to own a Cadillac car,
Or a nine hundred and fifty-two dollar guitar --
Do like most people do --
Walk in --
Walk around --
Walk out.

Hör Gud bön?

För många år sedan, när vi fortfarande seglade i Stockholms skärgård om somrarna, råkade vi in i plötslig och tät dimma. Den drog över oss på bara några minuter. Vi seglade i en mindre farled, som mest användes av fritidsbåtar, men som i viss utsträckning också användes av större fartyg. Vi gick för kryss och var dessutom inne i en besvärlig del av skärgården med många grynnor. Eftersom det varit fint väder tidigare på dan var också många andra båtar ute. Så länge vädret var fint var det inga problem, bara man hela tiden höll ögonen på sjökortet och visste var man var.

Allt blev bara mjölkvitt omkring oss.
Sen blev allt omkring oss bara mjölkvitt. Men ljuden från mistlurar, andra småbåtar och mindre fartyg hördes kristallklart. Det var bara helt omöjligt att uppfatta varifrån ljuden kom. Vi kunde inte heller hålla koll på farten, så att vi visste när det var dags att slå. Skulle det plötsligt dyka upp ett större fartyg framför oss, skulle vi inte ha minsta chans att väja. Att ankra där vi var, fanns inte på kartan. Det som nyss känts som en fridfull söndagspromenad förvandlades på några minuter till en kamp på liv och död.
Då dyker ur dimman plötsligt upp en stor skugga. Men det är inte ett fartyg utan en liten trädbevuxen holme. Vi låter blixtsnabbt seglen falla och kastar ut draggen. Vi går runt den lilla holmen på några minuter. Det är tät dimma omkring oss. Vi hör massa ljud från havet runtomkring, motorbåtar, mistlurar, ibland till och med röster, men vi ser inte ett dugg i den täta dimman. På den holmen blir vi sedan kvar hela dagen, kvällen, natten.

Hur kunde vi ta oss i land här utan att se någonting alls?
Nästa morgon har det klarnat och vi ser med förundran hur vi lyckats undvika att vare sig gå på grund eller kollidera med någon annan båt och dessutom mellan grynnorna ta oss iland i en liten skyddad vik utan minsta problem. Vi tackar försynen, Gud och Jesus för att han har lett oss så säkert in till en säker hamn.
Nej, det där sista gör vi ju inte. Vi var och är ateister. Vi tror inte på vare sig Gud eller Jesus, och hade vi gjort det hade vi säkert betraktats som så syndiga människor att vi ändå hade varit förtappade.
Men tror man på Gud och Bibeln, så väljer man gärna att se den här typen av händelser som en bekräftelse på att Gud finns och att Gud hör bön. Är man ateist, så väljer man hellre att se det som ett resultat av ett skickligt manövrerande vid rorkulten eller kanske bara som en lycklig slump att det ändå gick bra.
Men psykologiska termer kallas detta konfirmeringsbias. Det innebär att man omedvetet tar till sig sådan information som bekräftar ens egen uppfattning, medan man bortser från annan information. Det beror antagligen på en nedärvd gen hos människan att vi beter oss på detta sätt. Det har antagligen varit en övervägande positiv egenskap, som har hjälpt oss att se sammanhang och förstå mönster i en förvirrande omgivning, och därför bidragit i mänsklighetens utveckling.
Därmed inte sagt att samma egenskap inte också kan vara negativ. Anhängare av olika pseudovetenskapliga företeelser tenderar att i hög grad hitta information som bekräftar även de mest udda företeelser. Antroposofin, som enligt dess grundare Rudolf Steiner är en andevetenskap, är en sådan pseudovetenskaplig rörelse och grunden för den antroposofisk medicin som används vid Vidarkliniken i Järna. Under den senaste veckan har medierna rapporterat om hur antroposofisk medicin riskerar att införlivas i svensk lagstiftning. Experter har uttryckt kritik och varnat för att förslaget riskerar att ge overksamma alternativmedicinska preparat en statlig sanktion. Även Läkarförbundet har varnat för att en urholkning av läkemedelsbegreppet är en patientsäkerhetsrisk.
Den röd-gröna regeringen beslutade i december att ge Vidarkliniken tillstånd att under ytterligare ett år förskriva oregistrerade antroposofiska läkemedel, i huvudsak homeopatika. Detta var det senaste i en lång rad dispenser under mer än 20 år.

Vidarkliniken i Järna
Vidarkliniken ska förstås tillåtas, så länge dess verksamhet inte har bevisats vara skadlig, på samma sätt som kristendom, islam och andra religioner tillåts utöva sin verksamhet, baserad på liknande utomvetenskapliga tankar. Men det är absurt att homeopatiska medel baserade på Rudolf Steiners andevetenskap gång efter annan sanktioneras av staten. Därigenom bibringas patienterna intrycket att en behandling med homeopatisk låtsasmedicin ska hjälpa dem, trots att det handlar om garanterat overksamma preparat framställda av till exempel stackmyror, korsspindel, ormgift, meteorjärn, kvarts, bolmört, spikklubba, belladonna, flugsvamp och olika kroppsdelar från husdjur.

Homeopatika
Övertygade antroposofer kommer aldrig att omvändas av hur många dubbelblinda vetenskapliga undersökningar som helst. Detta är bara ett av många uttryck för konfirmeringsbias, den mänskliga egenskap som jag nämnde ovan, och som innebär att man omedvetet sållar bort sådan information som inte bekräftar det man redan har bestämt sig för att tro på. Kanske är detta inte så överraskande i religiösa eller antroposofiska sammanhang.
Men även vetenskapliga forskare tenderar att selektivt uppmärksamma forskningsresultat, som stämmer med deras egen teori och omedvetet ignorera sådant som strider mot den. Det kan också leda till att man, medvetet eller omedvetet, arrangerar experiment och använder data som tenderar att bekräfta hypoteser medan man undviker att använda data eller experiment som eventuellt skulle kunna falsifiera dem.
På olika områden bedrivs forskning ofta just på detta sätt inom den gängse huvudfåran, samtidigt som anslagen för paradigmkritisk forskning begränsas och kritiska invändningar avfärdas utan sakliga argument. Det är inte god vetenskap.

Manifestation för yttrandefriheten

I går var jag däckad av vinterkräksjukan och hade inte mycket annat att ta mig för än att följa TV-sändningarna från Paris och Stockholm, där demonstrationerna bevakades i realtid. Det var sannerligen en imponerande manifestation för yttrandefriheten och mot våld och terror.

Ett femtiotal av världens ledare gick arm i arm med Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel i centrum omgivna av Israels Netanyahu, Malis Ibrahim, Boubakar Keita, EU:s Donald Tusk och Palestinas Mahmoud Abbas i centrum. 
Strax utanför bild marscherar Jordaniens kungapar och Turkiets premiärminister Turkiet, premiärminister Ahmet Davutoglu. Här förenas representanter för kristna, muslimer och judar i ett gemensamt avståndstagande från våldet och för yttrande- och pressfriheten.
Men alla är inte lika konsekventa företrädare för pressfriheten. Enligt Reportrar utan gränsers årliga rankinglista ligger visserligen Tyskland och Frankrike i den bästa kvartilen på platserna 14 respektive 39, men Israel (96), Mali (122), Palestina (138), och Jordanien (141) ligger alla på den sämre planhalvan, för att inte tala om Turkiet (154). De tre sista länderna ligger alla i den sämsta fjärdedelen bland de 180 rankade länderna. Turkiet var för bara några år sedan var det land som fängslade flest journalister i världen enligt Jonathan Lundqvist, Reportrar utan gränser.
Det vore onekligen ett stort framsteg om deltagandet i manifestationen också markerade ett nytänkande på hemmaplan för de deltagande länderna. Men sen återstår ju t ex Kina, Nordkorea, Iran och Eritrea som inte ens var närvarande.
Marscher förekom också på många andra platser i världen. Alla som deltog i ville dock inte oreserverat försvara Charlie Hebdo, t ex när de publicerar karikatyrer som kan uppfattas som kränkande för muslimer. Radions Cecilia Uddén rapporterade i morse till exempel om en mindre demonstration i Kairo. Men det finns skillnader i synen på yttrandefriheten. Att förolämpa religion framställs enligt Uddén i västvärlden som en rättighet, men i Egypten finns en utbredd uppfattning att religioner inte skall skändas. Hon menar att detta utgör en stor skillnad mellan västvärlden och den muslimska världen idag.  ”I väst försvarar lagen människor. Här finns en lag som förbjuder hets mot folkgrupp, medan lagen i Egypten förbjuder hets mot religion. Det här är en ekvation som inte går ihop”, säger Cecilia Uddén.
Att kunna kritisera religioner ser jag som en grundläggande del av våra fri- och rättigheter och något som alla religiösa måste kunna tåla i ett demokratiskt samhälle. Som Voltaire skulle kunna ha sagt "Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det." (men just så har han inte sagt. Det skrev Evelyn Beatrice Hall 128 år efter Voltaires död för att sammanfatta Voltaires inställning.)
Men naturligtvis är även lagen om hets mot folkgrupp en inskränkning i yttrandefriheten.  Enligt 16 kap. 8 § Brottsbalken gör man sig skyldig till brott om man ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Skillnaden är alltså att det är tillåtet att uttrycka missaktning för religion men inte för dem som utövar samma religion. Den skillnaden tycker jag är väsentlig och den bör vi försvara.

En och en halv miljon demonstranter? 
I Stockholm samlades 3 000 personer på Sergels torg. En bra uppslutning i snövädret kan man tycka.
Runtom i Frankrike samlades folk för manifestationer och totalt deltog fler än 3,7 miljoner människor i landet, enligt nyhetsbyrån AFP som citerar en regeringskälla. Siffrorna varierade lite enligt olika uppgifter men enligt ”AFP:s kontrollräkning av provisoriska officiella siffror” samlades 1,5 miljoner demonstranter i Paris. Den största demonstrationen någonsin!

Jag undrar lite hur man gör för att räkna 1,5 miljoner människor. Skulle man räkna dem med en hastighet av en per sekund skulle det ta mer än 17 dagar om man räknade dygnet runt. Place de la Republique rymmer i alla fall inte mer än 135 000 personer, om det står 4 personer per kvadratmeter, så 90 % måste i så fall samlas på intilliggande gator.
Boulevard Voltaire, där marschen gick är 24 m bred. Är man packad med 4 personer per kvadratmeter (men så trångt var det inte överallt) blir tåget 15,6 km långt Om man fyller gatan tar det mer än 5 timmar för marschen att passera med den långsamma takt som syns på TV-bilderna (och ännu fler timmar om det var mera utspritt). Kanske var det verkligen 1,5 miljoner, men är det verkligen sannolikt?

Det kanske inte spelar någon större roll om det verkligen var 1,5 miljoner på plats. En storartad markering var det ändå. För den poäng jag vill lyfta är en annan. Ingen ville egentligen ifrågasätta siffran, även om den var osannolik om man tänker efter lite. Ingen nyhetsbyrå, ingen TV-kommentator.
Redan innan det hela började sades det att 1 miljon väntades komma, hur man nu kunde veta det. Arrangörerna ville naturligtvis visa upp en så hög siffra som möjligt. Flera av offren var poliser och polisen hade också gjort en stor insats när de slutfört fritagningen av gisslan. Och de i vanliga fall granskande journalisterna hade ju ett eget intresse av att pressens frihet får ett så stort stöd som möjligt. Även om det gick ut över deras granskande uppgift denna gång.