Invandringen ger bättre ekonomi och fler jobb i Stockholm

I går redovisades sysselsättningsläget i DN Sthlm för Stockholms län och för övriga riket.
Utrikesfödda män i Stockholm är oftare i arbete än inrikesfödda män i övriga landet. Den kanske överraskande nyheten var att utrikes födda nu har en nästan lika hög sysselsättningsgrad som inrikes födda. Den är dessutom betydligt högre än för inrikes födda i övriga riket. Det har skett en betydande ökning från förra året, men sysselsättningsgraden var även då betydligt högre i Stockholm jämfört med resten av landet för utlandsfödda.

Andel sysselsatta män i procent, utrikes och inrikes födda, Stockholms län och övriga riket.
Det är tydligt att det lönar sig för invandrare att söka sig till Stockholm. Arbetsmarknaden här är klart bättre än i resten av landet och det gäller för både svenskfödda och utlandsfödda män. Däremot är sysselsättningsgraden bland utrikesfödda kvinnor fortfarande lägre, 61,6 procent, men fortfarande är detta högre än för utrikesfödda män i övriga riket. Totalt i länet är sysselsättningsgraden 70,9 procent, jämfört med 64,6 i riket.
I artikeln redovisas också att Stockholm ökar sin andel av Sveriges ekonomi, räknat som BNP per capita. Under de senaste tolv åren har l’nets andel av BNP ökat från 29 till 32 procent, medan den har minskat från drygt 28 till drygt 27 procent i Västra Götaland och Skåne.

Stockholms andel samt Västra Götalands/Skånes andel av Sveriges BNP 2000-2013.
Det går alltså bra för Stockholms län. Detta sker under en period när andelen invandrare i regionen har ökat rejält. Mellan 2002 och 2013 ökade andelen med utrikes bakgrund (dvs födda här av två föräldrar som är födda utanför landet) från 24 till 30 procent i länet. Andelen ökar även i resten av landet, men på en lägre nivå, från 13 till 18 procent under samma period.

Andel med utländsk bakgrund i Stockholms län och övriga riket 2003-2013.
Man kan alltså konstatera att när det gäller jobb och ekonomi har Stockholm snarast en fördel av den högre och snabbt växande invandrarandelen. Det bör vi ha i åtanke när vi diskuterar rekordstora flyktingströmmar. Det kan på kort sikt innebära en påfrestning, men ser ut att snarast vara gynnsamt, sett i ett lite längre perspektiv. På kort sikt kan detta handla om att ordna flyktingförläggningar men på längre sikt bostäder. Ska vi klara en fortsatt tillväxt i regionen på den nivå vi haft de senaste 6-7 åren behöver vi öka bostadsbyggandet rejält.

Yttrandefrihetens gränser

”Det fria utbytet av idéer och uppfattningar är en av de mest värdefulla av de mänskliga rättigheterna. Varje medborgare må därför tala, skriva och trycka i frihet, men skall hållas ansvarig för sådana överträdelser av denna frihet som skall fastställas i lag.” 
Detta är ett citat från Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, antagen av den franska nationalförsamlingen den 26 augusti 1789. För 225 år sedan.
I chockvågorna av terroristattackerna i Köpenhamn och Paris höjs röster för att begränsa yttrandefriheten, som till exempel då Ann Heberlein i SVT:s ”Agenda” undrade om inte Lars Vilks ”löjliga provokationer” ändå kostat samhället tillräckligt vid det här laget.
Författaren Theodor Kallifatides vill i ett debattinlägg i DN idag modifiera yttrandefrihetens princip. Han anser att vi inte kan dela in  mänskligheten i sådana som har makt och rätt att kränka andra (som deklarationen skulle gälla för) och sådana som får stå ut med det (som deklarationen inte skulle gälla för). Men riktigt hur han vill begränsa det fria utbytet av idéer förstår jag faktiskt inte.

Theodor Kallifatides.
Kallifatides minns enligt artikeln hur nazisterna delade ut flygblad med bilder av grekerna som apor under andra världskriget. ”Jag kunde inte betrakta bilderna som Gestapos yttrandefrihet. Det kan jag ännu inte.”
Men yttrandefriheten har naturligtvis gränser. I Sverige skulle sådana flygblad till exempel betraktas som hets mot folkgrupp och därmed vara olagliga och straffbara.
Däremot är det lagligt att till exempel dela ut flygblad som uppmuntrar till avskaffandet av demokratin och införandet av diktatur, liksom att dela ut flygblad som framför åsikten att yttrandefriheten bör avskaffas. Detta bör vi kunna tåla, men naturligtvis på alla lagliga sätt argumentera emot.
Det är också tillåtet att tänka att greker egentligen är apor samtidigt som det är förbjudet att offentligt framföra den åsikten. Men här tycks Theodor Kallifatides tänka annorlunda, även om jag inte förstår honom. Hur ska man kunna förbjuda tankar? Hur ska lagföringen ske? Vilka vittnesutsagor tänker han sig att domarna ska vila på?
Allt som inte är förbjudet, säger han, är inte tillåtet. Jo, säger jag. Det som inte är förbjudet är tillåtet, liksom det är enligt deklarationen ovan. Det kan vara avskyvärt, olämpligt, hemskt och vi kan ta avstånd från det på en mängd olika sätt. Men det kan inte bestraffas, varken med böter eller fängelse. Alltså är det tillåtet.
Vad vi bör göra är att på alla sätt verka för att deklarationen ska gälla alla.

Uppdatering den 25 februari
Idag gör Erik Helmerson ett ledarartikel i DN, där han kommenterar yttrandefriheten och dess gränser. Han gör detta med anledning av att en man i Nyköping åtalas för att han liknat ett böneutrop vid "en åsna som har ont i magen". Hets mot folkgrupp säger åklagaren. En kränkt och uppretad folkmassa hotar mannen, några av dem har knivar på sig, men dessa åtalas inte.
Hur åklagaren kan få detta till hets mot folkgrupp förstår jag inte. Jag har levt i ett land där jag hörde böneutropen fem gånger dagligen. En del hade vacker röst, medan andra kanske snarare lät som...
Helmerson konstaterar att vi lever i en tid när många vill vrida klockan tillbaka och göra gudstro till något okränkbart. Där meningen "yttrandefrihet är bra, men det innebär inte att man ska ha rätt att kränka andra" ofta sägs - trots att det är vad yttrandefrihet innebär.
Ett samhälle där alla oavbrutet ritar profetkarikatyrer, liknar varandras böner vid åsneläten (nåja, böneutropet är inte en bön utan görs för att samla muslimerna till bön, min kommentar) eller nedsänker helighet i piss vore vidrigt och outhärdligt, Men ett samhälle där detta är strängeligen är förbjudet i lag vore enligt Helmerson ännu värre.
Eller hur. 

Plattformsdörrar i tunnelbanan

Just nu testar SL plattformsdörrar på Åkeshovs tunnelbanestation. Plattformsdörrar innebär ett skydd mot att trafikanter hamnar på spårområdet med risk för livet. Det är särskilt viktigt på stationer med många trafikanter, till exempel på T-centralen och Slussen. En bekant berättade för mig hur hon åkte nedåt med rulltrappan mot plattformen i rusningstid. På plattformen var det dock så trångt att man knappast fick plats, medan rulltrappan bara matade nya trafikanter nedåt. Hon drabbades av en plötslig panikkänsla. Liknande situationer kan inträffa på idrottsplatser och andra arenor med många åhörare.
SL:s test handlar bland annat om att förvissa sig om att de plattformsdörrar man väljer klarar vårt bistra vinterklimat. Ingen annanstans i världen har man plattformsdörrar utomhus i vinterdrift.
Jag besökte Åkeshov häromdagen och tittade på de tre typerna av plattformsdörrar man testar. Det är två varianter av glasdörrar, den ena typen är ca 170 cm hög och den andra är ett par decimeter lägre.

Modell 1 är av glas och ca 170 cm hög.

Öppningarna är något bredare än tågets dörrar, vilket ger en viss flexibilitet. Jag föredrar den högre typen, eftersom det inte finns någon horisontell balk som hindrar sikten i ögonhöjd, som jag tycker att den lägre dörren innebär.

Modell 2 är också av glas, men något lägre.
Dessa dörrar öppnas i sidled, när tåget stannat på stationen. Den tredje varianten har bara ett antal tunna linor som lyfts upp och en betydligt bredare öppning.

Modell 3 är en trådgrind.
När tåget anlänt lyfts dessa linor upp i luften. Denna dörrtypen hindrar sikten minst, vilket är en fördel för dem som uppskattar den konstnärliga utsmyckningen, som ibland förekommer på den bakomliggande väggen eller kanske bara att se ut i omgivningarna på utomhusstationerna. Men jag som har något nedsatt syn fick svårt att fokusera på trådarna. Många gånger är det å andra sidan bara trist reklam man tittar på, och SL riskerar kanske att tappa reklamintäkter om reklamen döljs.  De gav mig därför en obehaglig känsla eftersom jag inte kunde avgöra hur långt bort de fanns. Kanske är detta individuellt.
Själv besökte jag nyligen Seoul med en av världens mest omfattande och moderna tunnelbanenät, där man redan har plattformsdörrar på mer än 800 stationer. Där har man valt vägghöga dörrar, som ansluter till plattformstaket.

Plattformsdörrar i Seouls tunnelbana med information på dörrarna.

Plattformsdörrar i Seouls tunnelbana.

Även på själva plattformen finns information om handikappplatser och om var man bör stå när man väntar på tåget.
Så gott som alla stationer är underjordiska, så klimatproblemen är marginella där. Jag tyckte att det gav ett bra intryck, och det fanns också information vid plattformsdörrarna om var sittplatserna för äldre och rörelsehindrade fanns. Det tycker jag att SL bör fundera på, i alla fall på vissa stationer.
Åk gärna till Åkeshov om du är intresserad och titta på dörrarna eller kanske till Seoul. De som vill kan lämna synpunkter till SL här.

Bostäder på Bromma?

Handelskammarens rapport i går om hur mycket som går att bygga på Bromma är inte något annat än ett tendensiöst debattinlägg. Handelskammaren vill ju ha kvar Bromma för direktörsflyget, så enkelt är det. Därför ger deras granskning av Miljöpartiets förslag precis de svar som Handelskammaren  har beställt:
"Den politiska majoriteten i Stockholm vill stänga Bromma flygplats senast 2022. Miljöpartiet hävdar att man kan bygga 50 000 bostäder på marken på 15 år. Men bostadsplanerna för Bromma håller inte.
Det går helt enkelt inte att bygga så många bostäder på så liten yta på så kort tid. Det visar Stockholms Handelskammares granskning av visionen Bromma Parkstad. Vår rapport visar att bostadsplanerna på Bromma är djupt orealistiska."

Granska till exempel de jämförelser som görs med andra stadsdelar. Enligt rapporten är Bromma är ungefär hälften så stort som Östermalm, men ska rymma mer än dubbelt så många bostäder och boende. Bromma är vidare ungefär lika stort som Hammarby Sjöstad. Låt oss se om det stämmer. De tre områdena syns på bilden nedan i samma skala.

Skalenlig jämförelse mellan Hammarby Sjöstad, Bromma och Östermalm.
Den översta bilden visar Hammarby Sjöstad, varav omkring en tredjedel av ytan är vatten. Mellersta bilden visar Bromma med omgivande obebyggda områden. Nedersta bilden visar Östermalm. Vem som helst kan se att Bromma är minst dubbelt så stort som Hammarby Sjöstad och ungefär lika stort som  Östermalm. Alltså håller inte jämförelsen.
Enligt Handelskammaren är husen på Östermalm i genomsnitt 6-7 våningar, vilket jag betvivlar. En stor del av husen på Östermalm är byggda i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Enligt 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm reglerades gatubredder och hushöjder. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m. Detta har påverkat en stor del av stadsbilden i Stockholms innerstad och på andra ställen. Det betyder att äldre hus ofta är fem våningar, medan nyare hus kan vara 6-7 våningar. Det ger inte ett genomsnitt på 6-7 våningar. I en ny stadsdel kan man bygga fler våningar med samma hushöjd som på Östermalm, dvs 7-8 våningar i stället för 5.

Bromma Parkstad enligt MP:s vision.
Naturligtvis kommer det att bli tätt med 50 000 lägenheter på Bromma, och det kommer knappast att gå på bara 15 år som MP säger. Dessutom kommer antagligen de som bor i de närliggande stadsdelarna att protestera, och en del av planerna att bantas bort under processen. Så det är kanske mer realistiskt att räkna med 30-40 000 lägenheter, men det hindrar inte att Bromma är ett bra lägen för bostäder oavsett vad Handelskammaren säger.
Sen är det en annan sak att orsaken till att MP driver bebyggelse på Bromma så hårt är (förutom att man är emot flyg i största allmänhet) för att tillgodose åtskilliga nimbys i det egna partiet, alltså sådana som vill stoppa bebyggelse i de egna närområdena.  Man kan ju bygga 140-150 000 bostäder i Stockholm även utan Bromma.

Konst på Tvärbanan

Konsten i tunnelbanan är ju rätt välkänd, men det finns också konst på Tvärbanan. Nils Kölare (1930-2007) har år 2000 bidragit med konstnärlig utsmyckning vid sju hållplatser på Tvärbanan mellan Globen och Alvik. De består av klinkersatta flerfärgade murar med dominans av olika färger på keramikplattorna för olika stationer. Nils Kölare var verksam i den konstruktiva, geometriska traditionen, vilket nog framgår av utsmyckningarna på Tvärbanan. Jag uppmärksammade honom egentligen vid mitt besök på antikmässan för ett tag sedan, vilket jag skrev om här.
Jag gjorde idag en tur med Tvärbanan och så här såg det ut på vägen.

Alvik.

Stora Essingen.

Årstaberg.

Årstafältet. Tror jag tycker bäst om den.

Valla torg.

Linde.

Globen.
Nils Kölare inspirerades starkt av utställningen “Ung konst” 1947, där han mest fängslades av Olle Bonnier. Han tränade sig genom att kopiera Olle Bonniers arbeten i minsta detalj. Han blev också nära vän till Olle Baertling. Här kan man läsa mer om Nils Kölare.

Snabb befolkningstillväxt och växande bostadsbrist. Nytt miljonprogram krävs!

Idag meddelade SCB att Sveriges befolkningsökning för 2014 för första gången har överskridit 100 000 personer. För Stockholms län innebär detta samtidigt att befolkningsökningen för 2014 var 35 000 personer, och befolkningen i länet uppgår nu till ca 2,2 miljoner.

Årlig befolkningsökning 2000-2014 i Stockholms län.
För att bostadsbristen inte ska förvärras behöver det tillkomma ca 16 000 lägenheter, men enligt SCB:s statistik färdigställdes bara 8 530 lägenheter i länet under 2014, dvs bara drygt hälften av vad som skulle behövas. Det innebär alltså att bostadsbristen ökade med 7 500 lägenheter under 2014. Det är på ett ungefär samma antal som byggts under de senaste tio åren. Men det är förstås inte hela sanningen. Det tillkommer även bostäder genom ombyggnad av lokaler och genom permanentning av fritidshus, kanske ca 2 000 per år. Det innebär alltså att bostadsbristen bara ökade med 5 500 lägenheter under 2014.

Årligt bostadsbyggande i Stockholms län 2000-2014.
För åttonde året i rad har befolkningen i länet ökat med mer än 30 000 personer på ett år. Under de senaste tio åren har befolkningen ökat med ca 325 000 personer.

Befolkning i Stockholms län 2000-2014.
Det innebär ett bostadstillskott om ca 150 000 lägenheter under samma period om bristen inte ska öka. Men det byggdes bara 82 000 lägenheter under samma period. Inräknat permanentning mm tillkom kanske 100 000 lägenheter. Det innebär att bristen ökade med omkring 50 000 lägenheter på 10 år.
Med fortsatt befolkningsökning i samma takt kommer befolkningen år 2030 att uppgå till 2,7 miljoner och 2040 till 3 miljoner. Om vi ska kunna komma tillbaka till samma bostadstillgång som vi hade år 2000 behöver det tillkomma ca 17 000 lägenheter per år fram till år 2030. Nöjer vi oss med att nå den situationen år 2040 räcker det med ca 15 000 lägenheter per år. Det krävs en ökning av bostadsbyggandet med minst 50 %, samt att bostäder också tillkommer på andra sätt.
Är det omöjligt? Knappast. Det är färre bostäder än vi byggde per år under miljonprogrammet 1965-1975. Det är bara att sätta igång.

Konst på Antikmässan 2015

Mitt bestående intryck från årets antikmässa i Älvsjö var det ökande inslaget av konst. Dessutom överraskades jag av fina verk av flera för mig tidigare okända konstnärer.

Ett exempel är Nils Kölare (1930-2007), som var verksam i den konstruktiva, geometriska traditionen, men med ett personligt uttryck.

En annan är Peder Duke (1938-2003). 
Peder Duke utförde 1978 väggmålningar i en matsal på Uppsala Universitet, som helt sonika målades över när matsalen renoverades i början av 2000-talet. Det är tyvärr inte någon unik händelse, när det gäller statligt finansierad konst. Staten har idag tappat greppet om den konst man finansierat i de statliga byggnaderna, som numera ofta är privatiserade. Men Statens konstråd har fortfarande tillsynsansvar för konsten.

Esaias Thoren (1901-1981) tillhörde Hamlstadsgruppen. Detta verk heter Ingenjörens midosmmarnattsdröm och är från 1974.

Detta verk av den belgisk-marockanska konstnären Fox Daniels heter La Veuve Clicquot.

Förnimmelse av Lina Stenqvist, född 1967. 

Sakrala fragment 1, av samma konstnär som ovan.

Pantone 2013 av Cecilia Cubarle, född 1975.
Naturligtvis fanns det också verk av mer kända konstnärer som exempelvis Olle Baertling och Bengt Lindström, och dessutom konstnärer som jag visat tidigare på bloggen, t ex Torsten Esbjörnsson Å C Danell

Men hur tänker man då???

I nyhetsmorgon idag fanns ett inslag om den ökande mängden plast som samlas i världshaven, mellan 5 och 13 miljoner ton uppskattas det finnas idag och det kan fördubblas inom tio år om inget görs. En ”hot spot” finns på svenska Bohuskusten. En allvarlig nyhet förstås och ett problem som behöver lösas.  Det handlar ju dels om att bergänsa onödiga plastförpackningar och plastpåsar från början, dels om att omhänderta avfallet på ett säkert sätt. Det största problemet anges vara de öppna avfallstipparna där plasten blåser iväg. De finns inte bara i u-länder utan även i t ex Östeuropa och Storbritannien. Det handlar också om bristfällig insamling, där soporna ligger i högar på gatorna, till exempel i Neapel.

Öppen avfallstipp.
I slutet på nyhetsmorgon refererade reportern Mikaell Sjödell många publikreaktioner, som innebar att vi måste bli bättre. Och så lägger Sjödell till: ”Hur sköter vi sorteringen själva?” Och några publikröster menar att vi självfallet måste sortera, men kanske också förbjuda plastpåsar. Någon menar sig sortera ganska bra men nog kan bättra sig.
Men stopp ett tag! Problemet i Sverige är ju inte om vi sorterar plast eller ej. Ingen osorterat avfall läggs ju längre på öppna tippar i Sverige. Oavsett om vi sorterar eller ej tas avfallet om hand. I Stockholm och i andra storstadsområden bränns dessutom avfallet och ger värme och el. Inget avfall som slängs i soporna hamnar i naturen oavsett om det sorteras eller ej. Plastförpackningar utgör utmärkt bränsle som redan finns på plats så att säga. Kanske det allra bästa sättet att ta hand om plastförpackningarna och plastpåsarna.

Här i Högdalen blir avfall, inklusive plastförpackningar till skön värme i våra bostäder.
Men varför frågar radioreportrarna då om sortering? Jag tror att det handlar om en ryggmärgsreaktion. Sortering har blivit så gängse, som lösning på allehanda miljöproblem att man slutat tänka själv.

Tunnelbanan till Nacka - se över sträckningen!

Samråd pågår om stationsuppgångarna på tunnelbanan till Nacka. Arbetet fortskrider i snabb takt, men frågan är om man inte förhastar sig. Det spelar ingen större roll om stationsuppgångarna placeras bra i gatunätet om redan stationerna har placerats fel. Och det anser jag att man nu är i full färd med att göra.
Tunnelbanan till Nacka får en och en halv station på östra Södermalm, vilket är den del av upptagningsområdet som är allra tätast bebyggt. Som jämförelse kan man nämna att Röda linjen har fyra stationer på Södermalm och Gröna linjen tre. Det tycks som om man har utgått från att det är nödvändigt att få en hög medelhastighet och därmed försöker man få så få stationer som möjligt. I genomsnitt är stationsavståndet på Stockholms tunnelbana ca 1 km. Nackabanan är 8 km och får som det är planerat fem stationer, vilket leder till ett genomsnittligt stationsavstånd på 1,6 km. Det leder automatiskt till långa gångavstånd till stationerna.
När man planerade tunnelbanan utgick man ofta från ett radiellt gångavstånd på femhundra meter till station, vilket passar bra med stationsavstånd på 1 km. Det innebär i praktiken kanske 700 m avstånd, när man tar hänsyn till gångvägnätet.  Tunnelbaneplanen från 1965 redovisade tre stationer på östra Södermalm, nämligen Slussen, Katarina och Sofia. Dessutom redovisades en station i Lugnet (nuvarande Hammarby sjöstad) och därefter ytterligare tre stationer i Nacka, alltså totalt sex stationer. Det gav en bra täckning av både Södermalm och Nacka.

Tunnelbaneplan 1965 redovisade tre stationer på Södermalm för Nackabanan.
Det nuvarande förslaget ger däremot dålig täckning, inte bara av Södermalm utan dessutom av Hammarby Sjöstad. Följande skisser illustrerar problemet. Den första bilden visar den föreslagna sträckningen med fem stationer.

Planerad sträckning.
Tjock röd linje markerar 500 m radiellt avstånd från stationerna. Med tunn röd linje markeras samma avstånd till befintliga stationer. Med rosa färg markeras tyngre bebyggelseområden på längre avstånd från detta gångavstånd. Det gäller stora delar av Barnängen och Hammarby Sjöstad på båda sidor om Hammarbykanalen. Det är tätbebyggda områden, som dessutom kommer att få ytterligare tät bebyggelse när bussgaraget flyttas.
Om man i stället räknar med sex stationer kan en av dessa läggas i anslutning till Slussen, med rullbandförbindelse till befintlig station och möjligheter till uppgångar vid Ryssgården, Götgatan och Mosebacke. Dessutom får man goda bytesmöjlighter till röda och gröna linjerna, vilket är viktigt för den tredjedel av resenärerna från Nacka som kan antas ha målpunkter söder om Slussen. Genom att lägga en station vid Slussen påverkas (minskar) även behovet av bussterminal vid Slussen, en fråga som ännu inte är löst. Följande bild visar en alternativ sträckning.

Alternativ sträckning.
Den föreslagna stationen i Sofia flyttas något österut, med en uppgång någonstans i närheten av Bondegatan/Sofia skola. Därifrån får man bra täckning av Barnängen och norra delen av Hammarby Sjöstad. Den trafikeras bara av Nackagrenen. Dessutom når man bättre Masthamnen, om man i framtiden skulle vilja utnyttja detta område mer (och det kommer att ske). En ny station anläggs i Hammarby Sjöstad norr om Sickla udde. Den ger bra täckning av både Sickla udde och området vid Henriksdal. Stationen vid Hammarby kanal trafikeras  i oförändrat läge i stället av grenen mot Hagsätra. Som framgår av skissen hamnar betydligt mindre områden utom gångavstånd från tunnelbanan.
Det är mycket bra att en tunnelbana nu byggs ut till Nacka, men vi får inte slarva med planeringen. Gör vi fel nu kommer vi att lida av detta i 50 eller 100 år. Då är det bättre att ta den tid det kräver för att få fram den bästa sträckningen.

Uppdatering 13 februari
Det alternativ till sträckning som jag har skisserat ovan har inte studerats i förstudien, som framgår av nedanstående bild, som är hämtad ur förstudien från mars 2014.

Ett enda alternativ innehöll en station vid Slussen, och det hade en sydligare sträckning med station vid Nytorget och ingen i Hammarby sjöstad. Ett alternativ hade en station vid Henriksdal, men placerad så långt åt norr att man inte täckte Sickla udde och Södra Hammarbyhamnen. Jag menar att man alltså missat den bästa sträckningen utan att ens analysera det djupare!

Tarvlig arkitektur i Stockholm

”Den kompakta majoriteten av hus i vår stad är från mitten av 1800-talet till nu. Ett bråte av gips- och putsbarock, meningslösa små hörntorn, små gavlar, frontespicer, burspråk, en och annan fruktansvärt förstörande takpyramid (vid Nationalmuseum) och några lika förstörande (konstnärliga?) brutna tak (Gustaf Adolfs torg) – det är vårt halvgamla Stockholms arkitektur för ögon, som verkligen ser.
Ingen har inskridit mot denna tarvlighet och ingen kulturkämpe ropar ’i gevär’, när vi idag upprepar det sämsta, som gjordes för 20, 30, år sedan."
Ur Acceptera (Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl, Uno Åhrén 1931).

Fullt med frontespiser, meningslösa små hörntorn. Strandvägen 49-57, byggnadsår 1894-99, arkitekter S Kjellberg och Isak Gustaf Clason, grön- och blåmärkta (kulturhistorisk klassificering).

Burspråk på Skeppargatan 41. Huset är byggt 1898-1899 och ritat av arkitekten C. Kleitz, grönmärkt.

"Fruktansvärt förstörande takpyramid" på Nationalmuseum, byggt 1866, arkitekt Friedrich August Stüler, statligt byggnadsminne.
Takpyramiden är ju inte särskilt hög. Men funktionalisterna skrev ju faktiskt inte Nationalmuseum, utan ”vid Nationalmuseum”. Av allt att döma menade de snarare det s k Burmanska huset, som kanske är mera känt som (f d) SAF-huset på Blasieholmen. Byggnaden tillkom 1911 i ”jugendbarock” och såg på 1920-talet ut som nedanstående bild visar.

Burmanska huset på 1920-talet hade onekligen en hög takpyramid, kanske var den också ”fruktansvärt förstörande”.
Burmanska huset byggdes om på 1930-talet och kanske under stark påverkan från kritikerna försvann både frontespis och takpyramid. 1934 flyttade SAF in och fanns kvar till 2001.

Byggnaden är sedan 2006 hotell och kallas Burmanska palatset. Kanske är byggnaden mindre störande nu?

"Ett bråte av gips- och putsbarock", Riksdagshuset, byggt 1897-1905, arkitekt Aron Johansson.

"några lika förstörande (konstnärliga?) brutna tak" vid Gustaf Adolfs torg, byggda 1914, byggnaden t v är Skandinaviska Bankens Palats, arkitekt Erik Josephson, byggnaden till höger Sveriges Privata Centralbanks palats, byggt, arkitekt Isak Gustaf Clason. Båda byggnaderna är blåmärkta. Till höger skymtar Davidsonska huset med en frontespis, byggt 1894-96, arkitekter Agi Lindegren och Gustaf Lindgren, också blåmärkt liksom Danmarks hus längst bort.

Funktionalisterna hade sannerligen inte något gott att säga om den historiserande arkitekturen från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Kanske har vi numera har fått ett historiskt perspektiv inte bara på den perioden utan också på modernismens arkitektur 1930-1980. 

Terapivägen, Flemingsberg. Här saknas frontespiser och störande takpyramider, men är inte de inbyggda balkongerna egentligen en sorts burspråk?

Diagnosvägen, Flemingsberg. Fritt från såväl frontespiser som burspråk. Taken är platta som sig bör och inte heller finns det tillstymmelse till gips- eller putsbarock.

Hallunda, Norra Botkyrka. Men anar jag inte en slags brutna tak på några av byggnaderna. Verkligen tarvligt, minst sagt.

En viktig skillnad mellan exemplen från 1890-1910-talen är förutom de arkitektoniska greppen att det i princip handlar om enstaka hus på egna fastigheter, med större eller mindre variation från byggnad till byggnad. Exemplen från 1970-talet är enhetliga områden på stora eller mycket stora fastigheter, med en förödande enformighet.
Låt oss enas om att vi inte ska upprepa det sämsta som gjordes för 20-30 år sedan. Kanske inte heller det sämsta från perioden 1930-1980.

Moms på välgörenhet är moraliskt förkastligt

Sverige gick med i EU efter en knapp majoritet i en folkomröstning. Idag är halva befolkningen positiv till EU-medlemskapet, medan resten inte vet eller är negativa. Motståndet mot euron är kompakt negativ. Vill man slå vakt om EU-medlemskapet gäller det att hantera EU-frågorna på ett varsamt sätt som inte väcker befolkningens motstånd.

I förra månaden sade finansminister Magdalena Andersson att hon inte tänkte göra något åt EU:s momskrav på ideella organisationer. 
En aktuell fråga där EU ställer krav på Sverige med utgångspunkt i EU-direktiv är bevarandet av en livskraftig vargstam i Sverige. Men svenska domstolar och EU-kommissionen har varit i ständig konflikt med den svenska regeringen om vargjakten under alliansregeringens åtta år och så har det fortsatt under den rödgröna regeringens första tid, när landsbygdsministern ansvarar för vargpolitiken. Men häromdagen kom ändå en ljusning genom att regeringen tagit initiativ till ett antal åtgärder för en bättre vargförvaltning. Bland annat får Naturvårdsverket enligt SvD i uppdrag att på nytt utreda vargens gynnsamma bevarandestatus och en utredning ska göras som syftar till rättssäkra beslut om licensjakt som är förenliga med EU-rätten. I bästa fall kan konstruktiva lösningar hittas.

Bucht och Romson överens om vargpolitiken.
Jag nämnder detta med anledning av en annan fråga där EU-direktiv har vållat konflikt i Sverige, nämligen momsreglerna. De ideella organisationerna ska inte längre vara momsbefriade, eftersom det strider mot EU:s momsdirektiv. Det gäller bland annat ideella secondhandbutiker där överskottet går till välgörande ändamål i Sverige, till exempel för missbrukare och hemlösa, eller i fattiga länder. Ofta drivs dessutom verksamheterna som arbetsträning, rehabilitering eller social stödverksamhet för behövande. Jag besöker själv ofta Myrorna och Stadsmissionen och Emmaus, som alla har butiker i närheten här på Söder, och ibland gör man fynd. Om dessa organisationer drabbas av momskrav blir det inte bara en dråpslag för en för samhället bra verksamhet, det är dessutom i sak orättfärdigt, eftersom det innebär en slags dubbelbeskattning.
Kommersiella verksamheter redovisar moms vid försäljning men får också dra av den moms de betalat för inköpen. De ideella verksamheternas försäljning bygger på gåvor av böcker, möbler, kläder och annat där moms redan har betalats en gång, när varan en gång köptes. Jag skänker ofta en kasse med kläder, eller lästa böcker hos Stadsmissionen eller Emmaus, som är mina närmaste secondhandbutiker. För dessa varor har jag redan betalat moms till staten en gång. I teorin skulle jag kunna spara alla inköpskvitton och lämna dem tillsammans med varorna, så att secondhandbutiken kan göra avdrag, även om det naturligtvis blir en orimlighet.

Emmaus på Södermalm.
Ett av skälen för EU:s momsdirektiv är att välgörenhetsbutikerna inte ska konkurrera ut den kommersiella handeln, men så fungerar det knappast i verkligheten. Tvärtom fungerar dessa ofta i bra samverkan eftersom vintagebutiker använder välgörenhetsaffärerna som underleverantörer. Välgörenhetsbutikerna bidrar till återanvändning av varor, som annars skulle kastas och brännas i Högdalen och bli elkraft och värme.
Frågan har ältats i flera år, utan lösning, men har nu blivit akut genom att Skatteverket i september förra året framfört krav på momsregistrering. Trots att Anders Borg har varit emot dessa orimliga momskrav har alliansregeringen inte lyckats hitta en lösning. Det bör gå att hitta konstruktiva lösningar även på detta problem, till exempel genom att moms endast tas ut på skillnaden mellan secondhandbutikens försäljningspris och värdet av varan.
Länge har även den nya rödgröna regeringen varit ointresserad av frågan. I förra månaden sade till exempel finansminister Magdalena Andersson i riksdagen att hon inte hade för avsikt att vidta några omedelbara åtgärder. Men nu tycks hon ändå ha kommit på andra tankar. ”Vi jobbar intensivt för att hitta en lösning i närtid”, säger hon enligt DN. Hon säger dock att hon vill försöka hitta en lösning, men det måste ske inom ramen för det EU-s momsdirektiv. ”Men jag kan inte lova att vi finner en lösning”, tillägger hon.
Hon verkar inte vara överdrivet engagerad av frågan. Det är stor skillnad jämfört med det engagemang som regeringarna lyckas mobilisera när det gäller att jaga vargar i strid med EU-direktiv.

Operationen lyckades men patienten dog

Det är tyvärr något som kan hända om botemedlet är farligare än sjukdomen. I en debattartikel i DN idag ifrågasätter fem representanter för byggbranschen förslaget om bolånetak, amorteringskrav och minskad avdragsrätt för skuldräntor, eftersom det riskerar att leda till en kraftig nedgång för byggandet. Även om de talar i egen sak bygger de sin argumentering på resultaten av en ny rapport från konsultföretaget Evidens, som är något av specialister på hur bostadsmarknaden fungerar. Jag har själv mycket goda erfarenheter av tidigare samarbete med Evidens, och jag tror, utan att ha läst rapporten, att deras resonemang håller.

Bostadsbyggande (röda staplar) och befolkningsutveckling (blå kurva) i Stockholmsregionen per år 1961-2013. Sedan början av 1990-talet har gapet ökat och speciellt mycket under de senaste tio åren.  
Det finns två problem på bostadsmarknaden som tidigare och nuvarande regering försöker lösa (hittills utan påtagliga resultat). Det ena gäller oron för hushållens ökande skuldsättning, framförallt på bolånesidan, som Finansinspektionen, Riksbanken och Boverket tänker sig att tackla genom att införa bolånetak, amorteringskrav och kanske också minskad avdragsrätt för skuldräntor. Bakom ligger en ofta framförd oro för att vi har en prisbubbla på bostadsmarknaden, vilket innebär att bostäderna skulle vara högre belånade än det egentliga marknadsvärdet. Ett eventuellt prisfall skulle utlösa en skuldkris, med risk för allvarliga konsekvenser för hela ekonomin.
Det andra problemet gäller den växande bostadsbristen, som jag själv har följt under ett antal år med fokus på Stockholms bostadsmarknad. Det problemet vill nuvarande regering tackla genom att bygga 250 000 lägenheter fram till 2020. Bostadsbristen är särskilt allvarlig i Stockholm, andra storstadsregioner och universitetsorterna, men finns numera över stora delar av landet. Den stora invandringen leder dessutom till ett på sikt växande tryck på bostadsmarknaden.
Debattartikeln ställer frågan hur man tänker sig att lösa problemet med bostadsbristen och öka bostadsbyggandet och samtidigt minska hushållens skuldsättning. Författarna konstaterar själva att detta knappast låter sig göras, om man inte återinför den statligt subventionerade bostadsfinansieringen som gällde fram till 1993. Men det skulle i stället leda till att den statliga skuldsättningen skulle öka.
Jag tror att författarna har fullständigt rätt i sin bedömning, och det har jag pekat på upprepade gånger på denna blogg. Det är närmast obegripligt att regeringen undviker att se konsekvenserna av de föreslagna åtgärderna, eller kanske ännu värre, struntar i dem.
Egentligen är det mycket enkelt. Sedan den statliga bostadspolitiken avskaffades i början av 1990-talet är bostadsmarknaden i allt väsentligt en marknad som till stora delar fungerar som andra marknader även om den i många avseenden är trögare och mera riskfylld. Det innebär att priserna på bostadsmarknaden beror av utbud och efterfrågan. Det gäller småhus och bostadsrätter, men också nybyggda hyresrätter och numera även andrahandshyreslägenheter. Att införa bolånetak, tvångsamortering och att avskaffa eller minska avdragsrätten för skuldräntor leder till att bostadskostnaderna ökar och att bostadsefterfrågan minskar. Tvivlar man kan man titta på hur det gick när den statliga bostadspolitiken avskaffades i början av 1990-talet. Bostadskostnaderna ökade med 40 procent på ett par år och efterfrågan störtdök, som framgår av diagrammet ovan. Som effekt sjönk bostadsbyggandet med 70 % och det tog mer än tio år innan bostadsbyggandet återhämtat sig. Sedan mitten av 1990-talet har bostadsbyggandet dock aldrig nått upp till erforderliga nivåer.
Amorteringskrav och andra liknande åtgärder medför naturligtvis att hushållens efterfrågan även minskar på annan konsumtion, samtidigt som lågkonjunkturen i EG riskerar att övergå i långvarig stagnation och deflation. Den svenska konjunkturen är förstås bättre än den europeiska, men vi är inte immuna. Ska ekonomin stimuleras behöver hushållens konsumtionsförmåga ökas i stället för att minskas, en fråga som diskuteras av kolumnisten Lars Calmfors i samma DN.
Under de senaste 8-10 åren har bostadsunderskottet ökat dramatiskt, och det är bakgrunden till att regeringen vill öka bostadsbyggandet. Men det växande underskottet har också drivit upp priserna, som är normalt på en marknad. Även de företag som bygger bostäder agerar på denna marknad, vilket innebär att de minskar sitt utbud om efterfrågan minskar, ja redan om de befarar att efterfrågan kommer att minska. Detta vore i direkt konflikt med regeringens mål om att öka bostadsbyggandet.
Den enda part som på allvar skulle kunna motverka ett minskande bostadsbyggande är staten, som skulle kunna inrätta ett statligt företag för bostadsbyggande som kan ta större risker än andra. Vill man inte göra detta är man tvungen att ta konsekvenserna på annat sätt.
Artikelförfattarna föreslår därför att regeringen drar i handbromsen och stoppar Finansinspektionens förslag om obligatoriska amorterngar och bjuder in berörda parter för en bred diskussion. Jag kan bara instämma! Allt annat vore fullständigt ansvarslöst.

Seminarium om Stockholmsbågen

För några dagar sedan besökte jag ett seminarium om den s k Stockholmsbågen, den vision om busstrafik med hög hastighet och hög kapacitet från Haninge och via Förbifart Stockholm till Täby, som föreslagits av Skanska, Scania och WSP. Den skulle alltså koppla ihop sex av de regionala stadskärnorna. Här kan man hitta information om projektet och de tre seminarierna hittills.
Fokus vid detta seminarium var bostadsbyggande i de regionala stadskärnorna.
Jag har tidigare kritiserat Stockholmsbågen här, som alltför orealistisk. Det beror på att de tunga kollektivtrafikflödena i regionen inte ser ut på det sättet, vare sig idag eller på längre sikt.
Naturligtvis behövs det bra kollektivtrafik på Förbifarten, men flera olika busslinjer är redan planerade. SL räknar med minst 10 000 bussresenärer per dygn i Förbifart Stockholm, vilket sannolikt är en realistisk nivå. Förespråkarna för Stockholmsbågen talar dock om 100 000 eller fler med bussar som går i minuttrafik.

Moderna bussar, som drivs av biogas eller batterier, ska samla upp passagerarna lokalt.
I en debattartikel i DN skisserades helt orealistiska restider på 45-50 minuter mellan Haninge och Täby, vilket förutsätter hastigheter på 70-80 km per timme, dvs utan att stanna på vägen.

Bussen erbjuder bra komfort och möjlighet att arbeta ombord.
Enligt en presentation på seminariet modifierades dock tiden mellan Haninge och Täby till 1 timme och 15 minuter, vilket innebär en hastighet om ca 50 km per timme. Det är fortfarande 50 % snabbare än ett av världens hittills snabbaste BRT-system i Bogota. Vid seminariet angavs restiden mellan Skärholmen och Barkarby till 47 minuter, vilket däremot är en tämligen realistisk hastighet på ca 25 km per timme. Men man kan ju redan idag resa mellan dessa två regionkärnor på 46 minuter med SL-trafik som redan existerar, nämligen tunnelbana till T-Centralen och byte till pendeltåg till Barkarby, så Stockholmsbågen ger alltså ingen restidsvinst och kommer inte att locka många nya trafikanter.

På trafikleden kopplas bussarna ihop till snabba busståg. Med strömavtagare kan eldriften baseras på luftledningar.
Då krävs det att man knyter ihop start- och målpunkter som saknar bra förbindelser idag, till exempel från Kungens kurva till Barkarby handelsplats, och då är det naturligtvis ett bra tillskott, men ändå mera lokala förbindelser som inte lockar så många trafikanter. Underlaget för liknande förbindelser brukar sällan motivera högre turtäthet än 30-minuterstrafik. Så jag tenderar att fortfarande tro på att det handlar om marginella komplement till de tunga trafikstråken.
Orsaken är att var och en av de yttre regionala stadskärnorna idag och även på medellång sikt fortfarande är ganska små i förhållande till regioncentrum. Det är arbetsresandet som genererar huvuddelen av den intensiva trafiken vid morgonens och eftermiddagens toppar, då belastningen på trafiksystemet är som störst. Idag har den centrala regionkärnan, som omfattar Stockholms innerstad och det närmaste bandet strax utanför, omkring 500 000 arbetsplatser varav två tredjedelar ligger i innerstaden. Det motsvarar ca 46 procent av alla arbetsplatser i regionen. De åtta yttre regionala stadskärnorna har ca 130 000 motsvarande ca 12 procent tillsammans. Mer än 400 000 arbetsplatser är spridda i resten av länet.
Visionen i den regionala utvecklingsplanen är att arbetsplatserna i de yttre regionala stadskärnornas ska öka kraftigt i antal. Enligt RUFS 2010 beräknas de vara nästan 300 000 år 2030, vilket är en mycket snabb tillväxt, mer än en fördubbling. Men antalet ökar även centralt och spritt, och de regionala stadskärnornas andel är bara omkring en femtedel. I snitt har en regional stadskärna då omkring 30-40 000 arbetsplatser, vilket kan jämföras med den centrala regionkärnans mer än 600 000.
Även 2030 kommer 8 av 10 stockholmare (länsbor) att jobba i centrala delen eller spritt i regionen och bara 2 av 10 i någon av de åtta regionala stadskärnorna. Det finns helt enkelt inte underlag för att ordna en så kapacitetsstarkt trafik i tvärled som förespråkarna för Stockholmsbågen föreställer sig.  
Vid seminariet pekade även Per Kågesson på svårigheterna, bland annat det faktum att fler av kärnorna faktiskt ligger på ett betydande avstånd från den föreslagna kollektivtrafikförbindelsen, vilket antingen leder till kortare busslinjer (t ex Ekerö-Skärholmen) eller betydande omvägar för att nå tyngdpunkterna.

Flemingsberg enligt Vision Stockholmsbågen.
Vid seminariet presenterades också skisser på hur tätt bostadsbyggande i en regionkärna kan utformas, med exemplet Flemingsberg. Idag finns det drygt 6 000 lägenheter i Flemingsberg. Ytterligare 9 000 lägenheter kan byggas där, varav 2 000 i områdets perferi. Enligt RTK:s rapport ”Tätare Stockholm” från 2009 bedömdes förtätningspotentialen vara ända upp till 20 000 lägenheter beroende på förtätningsscenario. Det är snarare efterfrågan är det fysiska utrymmet som begränsar, i alla fall på kort sikt. Förslagsställarna bakom Stockholmsbågen skisserade en förläggning av Huddingevägen i tunnel under Flemingsberg, vilket naturligtvis minskar barriären och ger mer plats att bygga på. Dessutom skisserades en förlängning av tunnelbann från Fruängen (sammankopplad med den gula linjen?) till Flemingsberg, men det är en alltför lång sträcka genom glest bebyggda områden för att vara ett realistiskt alternativ.