måndag 23 februari 2015

Yttrandefrihetens gränser

”Det fria utbytet av idéer och uppfattningar är en av de mest värdefulla av de mänskliga rättigheterna. Varje medborgare må därför tala, skriva och trycka i frihet, men skall hållas ansvarig för sådana överträdelser av denna frihet som skall fastställas i lag.” 
Detta är ett citat från Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, antagen av den franska nationalförsamlingen den 26 augusti 1789. För 225 år sedan.
I chockvågorna av terroristattackerna i Köpenhamn och Paris höjs röster för att begränsa yttrandefriheten, som till exempel då Ann Heberlein i SVT:s ”Agenda” undrade om inte Lars Vilks ”löjliga provokationer” ändå kostat samhället tillräckligt vid det här laget.
Författaren Theodor Kallifatides vill i ett debattinlägg i DN idag modifiera yttrandefrihetens princip. Han anser att vi inte kan dela in  mänskligheten i sådana som har makt och rätt att kränka andra (som deklarationen skulle gälla för) och sådana som får stå ut med det (som deklarationen inte skulle gälla för). Men riktigt hur han vill begränsa det fria utbytet av idéer förstår jag faktiskt inte.
Theodor Kallifatides.
Kallifatides minns enligt artikeln hur nazisterna delade ut flygblad med bilder av grekerna som apor under andra världskriget. ”Jag kunde inte betrakta bilderna som Gestapos yttrandefrihet. Det kan jag ännu inte.”
Men yttrandefriheten har naturligtvis gränser. I Sverige skulle sådana flygblad till exempel betraktas som hets mot folkgrupp och därmed vara olagliga och straffbara.
Däremot är det lagligt att till exempel dela ut flygblad som uppmuntrar till avskaffandet av demokratin och införandet av diktatur, liksom att dela ut flygblad som framför åsikten att yttrandefriheten bör avskaffas. Detta bör vi kunna tåla, men naturligtvis på alla lagliga sätt argumentera emot.
Det är också tillåtet att tänka att greker egentligen är apor samtidigt som det är förbjudet att offentligt framföra den åsikten. Men här tycks Theodor Kallifatides tänka annorlunda, även om jag inte förstår honom. Hur ska man kunna förbjuda tankar? Hur ska lagföringen ske? Vilka vittnesutsagor tänker han sig att domarna ska vila på?
Allt som inte är förbjudet, säger han, är inte tillåtet. Jo, säger jag. Det som inte är förbjudet är tillåtet, liksom det är enligt deklarationen ovan. Det kan vara avskyvärt, olämpligt, hemskt och vi kan ta avstånd från det på en mängd olika sätt. Men det kan inte bestraffas, varken med böter eller fängelse. Alltså är det tillåtet.
Vad vi bör göra är att på alla sätt verka för att deklarationen ska gälla alla.

Uppdatering den 25 februari
Idag gör Erik Helmerson ett ledarartikel i DN, där han kommenterar yttrandefriheten och dess gränser. Han gör detta med anledning av att en man i Nyköping åtalas för att han liknat ett böneutrop vid "en åsna som har ont i magen". Hets mot folkgrupp säger åklagaren. En kränkt och uppretad folkmassa hotar mannen, några av dem har knivar på sig, men dessa åtalas inte.
Hur åklagaren kan få detta till hets mot folkgrupp förstår jag inte. Jag har levt i ett land där jag hörde böneutropen fem gånger dagligen. En del hade vacker röst, medan andra kanske snarare lät som...
Helmerson konstaterar att vi lever i en tid när många vill vrida klockan tillbaka och göra gudstro till något okränkbart. Där meningen "yttrandefrihet är bra, men det innebär inte att man ska ha rätt att kränka andra" ofta sägs - trots att det är vad yttrandefrihet innebär.
Ett samhälle där alla oavbrutet ritar profetkarikatyrer, liknar varandras böner vid åsneläten (nåja, böneutropet är inte en bön utan görs för att samla muslimerna till bön, min kommentar) eller nedsänker helighet i piss vore vidrigt och outhärdligt, Men ett samhälle där detta är strängeligen är förbjudet i lag vore enligt Helmerson ännu värre.
Eller hur. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar