Tarvlig arkitektur i Stockholm

”Den kompakta majoriteten av hus i vår stad är från mitten av 1800-talet till nu. Ett bråte av gips- och putsbarock, meningslösa små hörntorn, små gavlar, frontespicer, burspråk, en och annan fruktansvärt förstörande takpyramid (vid Nationalmuseum) och några lika förstörande (konstnärliga?) brutna tak (Gustaf Adolfs torg) – det är vårt halvgamla Stockholms arkitektur för ögon, som verkligen ser.
Ingen har inskridit mot denna tarvlighet och ingen kulturkämpe ropar ’i gevär’, när vi idag upprepar det sämsta, som gjordes för 20, 30, år sedan."
Ur Acceptera (Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl, Uno Åhrén 1931).

Fullt med frontespiser, meningslösa små hörntorn. Strandvägen 49-57, byggnadsår 1894-99, arkitekter S Kjellberg och Isak Gustaf Clason, grön- och blåmärkta (kulturhistorisk klassificering).

Burspråk på Skeppargatan 41. Huset är byggt 1898-1899 och ritat av arkitekten C. Kleitz, grönmärkt.

"Fruktansvärt förstörande takpyramid" på Nationalmuseum, byggt 1866, arkitekt Friedrich August Stüler, statligt byggnadsminne.
Takpyramiden är ju inte särskilt hög. Men funktionalisterna skrev ju faktiskt inte Nationalmuseum, utan ”vid Nationalmuseum”. Av allt att döma menade de snarare det s k Burmanska huset, som kanske är mera känt som (f d) SAF-huset på Blasieholmen. Byggnaden tillkom 1911 i ”jugendbarock” och såg på 1920-talet ut som nedanstående bild visar.

Burmanska huset på 1920-talet hade onekligen en hög takpyramid, kanske var den också ”fruktansvärt förstörande”.
Burmanska huset byggdes om på 1930-talet och kanske under stark påverkan från kritikerna försvann både frontespis och takpyramid. 1934 flyttade SAF in och fanns kvar till 2001.

Byggnaden är sedan 2006 hotell och kallas Burmanska palatset. Kanske är byggnaden mindre störande nu?

"Ett bråte av gips- och putsbarock", Riksdagshuset, byggt 1897-1905, arkitekt Aron Johansson.

"några lika förstörande (konstnärliga?) brutna tak" vid Gustaf Adolfs torg, byggda 1914, byggnaden t v är Skandinaviska Bankens Palats, arkitekt Erik Josephson, byggnaden till höger Sveriges Privata Centralbanks palats, byggt, arkitekt Isak Gustaf Clason. Båda byggnaderna är blåmärkta. Till höger skymtar Davidsonska huset med en frontespis, byggt 1894-96, arkitekter Agi Lindegren och Gustaf Lindgren, också blåmärkt liksom Danmarks hus längst bort.

Funktionalisterna hade sannerligen inte något gott att säga om den historiserande arkitekturen från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Kanske har vi numera har fått ett historiskt perspektiv inte bara på den perioden utan också på modernismens arkitektur 1930-1980. 

Terapivägen, Flemingsberg. Här saknas frontespiser och störande takpyramider, men är inte de inbyggda balkongerna egentligen en sorts burspråk?

Diagnosvägen, Flemingsberg. Fritt från såväl frontespiser som burspråk. Taken är platta som sig bör och inte heller finns det tillstymmelse till gips- eller putsbarock.

Hallunda, Norra Botkyrka. Men anar jag inte en slags brutna tak på några av byggnaderna. Verkligen tarvligt, minst sagt.

En viktig skillnad mellan exemplen från 1890-1910-talen är förutom de arkitektoniska greppen att det i princip handlar om enstaka hus på egna fastigheter, med större eller mindre variation från byggnad till byggnad. Exemplen från 1970-talet är enhetliga områden på stora eller mycket stora fastigheter, med en förödande enformighet.
Låt oss enas om att vi inte ska upprepa det sämsta som gjordes för 20-30 år sedan. Kanske inte heller det sämsta från perioden 1930-1980.