Stockholms stadsbibliotek – hur det blev så fel?

För fyra år sedan hölls en internationell arkitekttävling i Stockholm, en arkitekttävling som med 1 100 bidrag kom att bli en av världens största genom tiderna. Tävlingen handlade om att komplettera ett av de få svenska arkitekturmonument som är internationellt kända, Erik Gunnar Asplunds världsberömda stadsbibliotek i hörnet av Odengatan och Sveavägen med en tillbyggnad. Tävlingen väckte enorm uppmärksamhet och förväntningarna var höga. Den 16 november 2007 utsågs förslaget Delphinium av den tyska arkitekten Heike Hanada till vinnare. Två år senare meddelade Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt helt sonika i sin blogg att projektet skulle läggas ned. Ett snöpligare slut på ett storstilat projekt kan man knappast tänka sig. Den miserabelt genomförda processen och bristen på ansvarstagande och visioner hos ansvariga politiker har orsakat Stockholm förluster i prestige som är svåra att överblicka.

Vinnande bidraget Delphinium.
I en färsk uppsats av Joel Hernbäck vid KTH, Arkitektur och Samhällsbyggnad ”Arkitekttävlingen om Stockholms stadsbibliotek, orsak och verkan” granskas hur processen egentligen gick till och varför det gick som det gick.

Delphinium från Odengatan.
De kostnadsökningar som till slut var den officiella motiveringen bakom att projektet avskrevs berodde till stor del på att grundundersökningar som gjordes från början var ofullständiga och bristfälliga. Arkitekten Heike Hanada och andra hävdar ändå att projektet skulle kunnat genomföras inom de ursprungliga budgetramarna. Med noggrannare förberedelser hade programmet kunnat anpassas till en mindre budget, till exempel genom att minska lokalytan. Även när det uppdagades att kostnaderna ökade hade ett alternativ varit att låta arkitekten Heike Hanada rita om förslaget genom att minska lokalytan och ändra material. Det var besparingar som Heike Hanada inte var främmande inför.

Asplunds stadsbibliotek från Sveavägen med tillbyggnaden längs Odengatan i bakgrunden.
En faktor var de kulturhistoriska värdena hos byggnaderna på platsen. Inte bara Asplunds biblioteksbyggnad utan också två av annexbyggnaderna närmast Odenplan är blåmärkta av Stadsmuseet och den tredje annexbyggnaden är grönmärkt, högsta och näst högsta klassen av kulturhistoriskt värde. Enligt PBL får blåmärkta byggnader normalt inte rivas eller förvanskas. Författaren hävdar att det är svårt att tolka PBL på något annat sätt än att det skulle innebära ett lagbrott att genomföra förslaget. Stadsbyggnadsnämnden, fastighetsnämnden, kulturnämnden, marknämnden och Sveriges arkitekter, kan inte gärna ha varit omedvetna om den juridiska konflikten. Det är ett mysterium varför de ansvariga bakom tävlingen kunnat föreställa sig att man utan vidare skulle kunna gå runt PBL.

Flygbildsperspektiv.
Debatten om projektet startade egentligen i ett mycket sent skede. Det var bara ett fåtal arkitekturkritiker som tidigt motsatte sig projektet. När debatten väl kom igång blev den mycket ensidig och osaklig och blev den egentliga orsaken till att projektet lades ned. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet publicerade nästan bara artiklar som var negativa till projektet. Debattartiklar som försvarade förslaget blev refuserade. Stadsbibliotekarien betecknar till och med debatten som kampanjjournalistik. Trots att något större folkligt motstånd inte förekom klarade inte politikerna att försvara projektet mot den kritik som levererades av kultureliten, ICOMOS och Svenska Akademien, när betydelsefulla personer som inledningsvis drivit projektet dessutom hade lämnat det. Uppsatsen visar hur illa skött projektet var från början till slut.
Det är uppenbarligen inte lätt att placera Sverige och Stockholm på den internationella arkitekturkartan. Arkitekten Ola Andersson beskriver det så här: ”Det är som om en C-nation i fotboll kommer med i VM. Det är klart man inte vinner guld första gången, det vore helt osannolikt.” Frågan är väl om Sverige alls kvalar in till grundserien?

Relaterade inlägg:
Stadsbiblioteket stoppades utan grundliga analyser
Stockholmspolitiker utan visioner
Städer förändras ständigt