Häromdagen råkade jag höra ett inlägg av Kjell Albin Abrahamsson på radions OBS. Det handlade om hans bok ”Låt mig få städa klart! - om kommunister, kryptokommunister och antikommunister”, som kom ut i våras. Abrahamson var under ett 20-tal år Sveriges Radios Östeuropakorrespondent, stationerad i Moskva, Warszawa och Wien. Abrahamssons inlägg handlade om att flera av de redaktioner som valt att recensera boken hade låtit kommunister skriva recensionen. Skulle man ha låtit nazister recensera en nazistkritisk bok? Kjell Albin Abrahamsons bok ”Låt mig få städa klart!” har också mött kritik och elaka kommentarer som fascist, fyllesvamlare och pissrännejournalistik.
Kjell Albin Abrahamsson
Jag har ännu inte läst boken, bland annat av det skälet att den inte funnits tillgänglig vare sig i någon av de större bokhandlar som jag vanligen frekventerar, och inte heller på mitt närmaste stadsbibliotek.
Nå, en bok om kommunismens brott och om dess medlöpare är inget nytt. I ”Kommunismens svarta bok” (fr. Le Livre noir du communisme: Crimes, terreur, répression, Stéphane Courtois, Nicolas Werth, Karel Bartošek, Jean-Louis Panne, Jean-Louis Margolin, Andrzej Paczkowski, 1997) listas de brott såsom mord, tortyr och etnisk rensning vilka begåtts av kommunistiska regimer. Antalet offer beräknas till närmare 100 miljoner döda, och då är de som dött på slagfältet inte inräknade.
Mao är världshistoriens största mördare med omkring 65 miljoner offer på sitt samvete.
I boken ”Mao: Den sanna historien” av Jung Chang beräknas antalet offer till 70 miljoner. Oavsett hur man räknar är Mao, Stalin och Hitler värst. Men en del av dem som försvarar kommunismen menar att kommunismens mördande inte var lika systematiserat som Hitlers, om det nu kan vara till någon tröst för någon.
Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet kommunisterna (Vpk) och ännu tidigare Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) låtsades länge att man för länge sedan brutit alla vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen, DDR och de andra folkrepublikerna. Men så var inte fallet. På min bokhylla finns Bo Hammars ”Ett långt farväl till kommunismen” (1992) och Staffan Skotts ”Liken i garderoben, Vänsterpartiets förflutna 1917-1989” (1991). I dessa böcker framgår hur partiet från Hilding Hagberg till Lars Werner odlat vänskapliga förbindelser med dessa odemokratiska och blodbesudlade regimer, och hur ledarna skakat hand med Honecker och Ceausescu, dock utan att detta kom till allmän kännedom så länge det varade.
Skott har senare gett ut en ny betydligt tjockare version. Janne Josefsson har i ”Uppdrag granskning” år 2004 granskat den nya partiledaren Lars Ohlys syn på kommunismen, yttrandefrihet och demokrati. Uppdrag granskning tittade på Ohlys förflutna där han så sent som på 1980-talet uttalat sig positivt om de forna socialistiska öststaterna.
Kjell Albin Abrahamssons bok hör alltså till samma genre. På nätet kan man hitta kritiska recensioner i Proletären och Fib Kulturfront, den senare skriven av Jan Myrdal, men få recensioner i mer etablerad press. Nå, det är väl få som tar Myrdal på fullt allvar längre.
En som har läst boken och dragit helt andra slutsatser är Erik Helmersson på DN:s ledarsida. Han betecknar boken som en passionerad appell mot alla sorters kommunism, som redan borde vara skolbok. Vi har inte något att skämmas för, sa Lars Werner när Berlinmuren föll. Som att Lars Werner skickat hyllningstelegram till mördare i Moskva och tagit emot ekonomiska bidrag från samma håll, kanske…
Men fortfarande finns det en märklig skillnad mellan nazismens och kommunismens illdåd i den svenska debatten. Nazismen sägs vara en ond ideologi som medvetet ville göra slut på alla judar, romer, homosexuella och så vidare. Kommunismen är däremot en god ideologi, sägs det. I grunden är kommunister goda människor som bara slåss för allas lika värde, eller hur? Men spelar det någon roll för de hundra miljoner döda i Sovjet, Kina, Kambodja, Nordkorea, och andra kommunistiska regimer?
Stefan Jonsson.
Ja, enligt till exempel Stefan Jonsson i DN 2010. Demoniseringen av kommunister är populistisk, manipulerar med förenklingar och är på sikt farlig för demokratin. Nazismen är enligt Stefan Jonsson ”en rå ideologi som spelar på människans sämre sidor”, medan ”kommunismen däremot åberopar människans godhet”.
Rossana Dinamarca i Expressen 2007.
En annan som försvarar kommunismen är vänsterpartisten Rossana Dinamarca, ”Du är inte min talman”. I Expressen 2007 ställde hon frågan ”Varför skuldbelägga kommunismen, Björklund?” Detta med anledning av att dåvarande utbildningsminister Jan Björklund ville skriva om kursplanen för historia för att det ska ingå undervisning om ”Sovjetkommunismens massmord”. ”Att välja ut några enstaka företeelser, som sägs överskugga allt annat hemskt i historien, leder” enligt Dinamarca ”till att eleverna inte får lära sig att se sammanhangen och utvecklingslinjerna i historien. ”Genom att politisera historieundervisningen vill han misstänkliggöra, skuldbelägga och svärta ner dem som i dag kritiserar kapitalismen och liberalismen – det vill säga alla som står till vänster”.
Nåja, alla som står till vänster vill inte försvara en ideologi som står för världshistoriens värsta massmord.
Jag har ännu inte läst boken, bland annat av det skälet att den inte funnits tillgänglig vare sig i någon av de större bokhandlar som jag vanligen frekventerar, och inte heller på mitt närmaste stadsbibliotek.
Nå, en bok om kommunismens brott och om dess medlöpare är inget nytt. I ”Kommunismens svarta bok” (fr. Le Livre noir du communisme: Crimes, terreur, répression, Stéphane Courtois, Nicolas Werth, Karel Bartošek, Jean-Louis Panne, Jean-Louis Margolin, Andrzej Paczkowski, 1997) listas de brott såsom mord, tortyr och etnisk rensning vilka begåtts av kommunistiska regimer. Antalet offer beräknas till närmare 100 miljoner döda, och då är de som dött på slagfältet inte inräknade.
Mao är världshistoriens största mördare med omkring 65 miljoner offer på sitt samvete.
I boken ”Mao: Den sanna historien” av Jung Chang beräknas antalet offer till 70 miljoner. Oavsett hur man räknar är Mao, Stalin och Hitler värst. Men en del av dem som försvarar kommunismen menar att kommunismens mördande inte var lika systematiserat som Hitlers, om det nu kan vara till någon tröst för någon.
Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet kommunisterna (Vpk) och ännu tidigare Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) låtsades länge att man för länge sedan brutit alla vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen, DDR och de andra folkrepublikerna. Men så var inte fallet. På min bokhylla finns Bo Hammars ”Ett långt farväl till kommunismen” (1992) och Staffan Skotts ”Liken i garderoben, Vänsterpartiets förflutna 1917-1989” (1991). I dessa böcker framgår hur partiet från Hilding Hagberg till Lars Werner odlat vänskapliga förbindelser med dessa odemokratiska och blodbesudlade regimer, och hur ledarna skakat hand med Honecker och Ceausescu, dock utan att detta kom till allmän kännedom så länge det varade.
Skott har senare gett ut en ny betydligt tjockare version. Janne Josefsson har i ”Uppdrag granskning” år 2004 granskat den nya partiledaren Lars Ohlys syn på kommunismen, yttrandefrihet och demokrati. Uppdrag granskning tittade på Ohlys förflutna där han så sent som på 1980-talet uttalat sig positivt om de forna socialistiska öststaterna.
Kjell Albin Abrahamssons bok hör alltså till samma genre. På nätet kan man hitta kritiska recensioner i Proletären och Fib Kulturfront, den senare skriven av Jan Myrdal, men få recensioner i mer etablerad press. Nå, det är väl få som tar Myrdal på fullt allvar längre.
En som har läst boken och dragit helt andra slutsatser är Erik Helmersson på DN:s ledarsida. Han betecknar boken som en passionerad appell mot alla sorters kommunism, som redan borde vara skolbok. Vi har inte något att skämmas för, sa Lars Werner när Berlinmuren föll. Som att Lars Werner skickat hyllningstelegram till mördare i Moskva och tagit emot ekonomiska bidrag från samma håll, kanske…
Men fortfarande finns det en märklig skillnad mellan nazismens och kommunismens illdåd i den svenska debatten. Nazismen sägs vara en ond ideologi som medvetet ville göra slut på alla judar, romer, homosexuella och så vidare. Kommunismen är däremot en god ideologi, sägs det. I grunden är kommunister goda människor som bara slåss för allas lika värde, eller hur? Men spelar det någon roll för de hundra miljoner döda i Sovjet, Kina, Kambodja, Nordkorea, och andra kommunistiska regimer?
Ja, enligt till exempel Stefan Jonsson i DN 2010. Demoniseringen av kommunister är populistisk, manipulerar med förenklingar och är på sikt farlig för demokratin. Nazismen är enligt Stefan Jonsson ”en rå ideologi som spelar på människans sämre sidor”, medan ”kommunismen däremot åberopar människans godhet”.
En annan som försvarar kommunismen är vänsterpartisten Rossana Dinamarca, ”Du är inte min talman”. I Expressen 2007 ställde hon frågan ”Varför skuldbelägga kommunismen, Björklund?” Detta med anledning av att dåvarande utbildningsminister Jan Björklund ville skriva om kursplanen för historia för att det ska ingå undervisning om ”Sovjetkommunismens massmord”. ”Att välja ut några enstaka företeelser, som sägs överskugga allt annat hemskt i historien, leder” enligt Dinamarca ”till att eleverna inte får lära sig att se sammanhangen och utvecklingslinjerna i historien. ”Genom att politisera historieundervisningen vill han misstänkliggöra, skuldbelägga och svärta ner dem som i dag kritiserar kapitalismen och liberalismen – det vill säga alla som står till vänster”.
Nåja, alla som står till vänster vill inte försvara en ideologi som står för världshistoriens värsta massmord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar