I dagens DN finns en intervju med den förra statsministern Fredrik Reinfeldt, gjord av den danska journalisten Kristian Klarskov. Mycket fokuseras på det öppna samhälle som Reinfeldt tagit ställning för, bland annat genom det uppmärksammade talet om att ”öppna våra hjärtan”.
I intervjun får Reinfeldt frågan om varför vi inte bara säger stopp till fler invandrare, eftersom vi redan har tagit emot så oerhört många fler än alla andra i EU. Reinfeldt svarar:
”Ja, så är det. Men det väcker en annan fråga. Vad betyder tillräckligt? Är Sverige fullt? Är Norden fylld? Är vi för många? Vi är 25 miljoner som bor i Norden. Jag flyger ofta omkring över det svenska landskapet. Det rekommenderar jag andra att göra. Det är oändligt mycket mark och skog. Det finns mer plats än man kan föreställa sig. De som säger att landet är fullt måste ju visa var det är fullt.”
Jag har ingenting emot hans grundsyn om det öppna samhället, men måste samtidigt påpeka att han mer än lovligt försöker dölja de utmaningar vi står inför. Jag tänker framförallt på bostadsbyggandet, något som jag också har pekat på tidigare. Jag har aldrig hört någon mer än Reinfeldt att diskutera marktillgången, som ett tänkbart hinder för ett tillräckligt stort bostadsbyggande. Tror han att vi är helt blåsta?
Vi har idag växande problem på bostadsmarknaden, som framförallt består av ett alltför lågt bostadsbyggande i kombination med växande tryck på storstadsregionerna och en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. Problemen har lett till ökad trängsel i de bostäder som finns samtidigt som bostadskostnaderna har ökat kraftigt, framförallt i storstadsregioner och universitetsstäder beroende på att efterfrågan kraftigt överstiger utbudet. Detta drabbar framförallt svaga grupper på bostadsmarknaden, särskilt dem som är nya på bostadsmarknaden, till exempel ungdomar och invandrare.
Situationen kan illustreras med nedanstående diagram som dels visar nybyggda bostäder (färdigställda) per år, dels årlig befolkningsökningen från 1975 till 2013. För att på ett ungefär behålla samma relativa tillgång på bostäder borde bostadsbyggandet motsvara en bostad per två nya invånare. Den långsiktiga tendensen är klar även om diagrammet spretar upp och ned. Vi har fått allt färre nya lägenheter per ny invånare.
Årlig befolkningsökning och årligt bostadsbyggande 1975-2013 (färdigställda lägenheter).
Nedanstående stapeldiagram visar antalet nya invånare per ny lägenhet uppdelat på tre perioder. För att bibehålla nuvarande bostadstillgång får det inte vara mer än 2 invånare per ny lägenhet. Under perioden 1976-1990 byggde vi betydligt fler lägenheter än vad som behövdes för att upprätthålla befintlig tillgång, vilket ledde till en successivt ökad bostadstillgång. Även efter den ekonomiska krisen 1990, då bostadspolitiken lades om fortsatte standardhöjningen fram till år 2005. Detta visar ju genomsnittet för landet och döljer att det byggts för få lägenheter i storstadsregionerna, särskilt efter 1995.
Antal ny invånare per ny bostad 1975-2013.
Efter regeringen Reinfeldts tillträde 2006 har däremot bostadsbyggandet legat på en så låg nivå i hela landet att bristen successivt har förvärrats. Reinfeldt återkommer till bostadsbyggandet lite längre fram i intervjun: ”Kan vi bygga fler bostäder? Ja, det kan vi. Vi lanserade ett program i valrörelsen, där vi ville förenkla olika regler och bana väg för mer bostadsbyggande.” Och lite längre fram i intervjun säger han: ”Men nu har vi uppmuntrat till mer bostadsbyggande och ändrat bestämmelserna. Bostadsbyggandet har tagit ganska kraftig fart i Sverige i år.”
Nu har ju Reinfelt faktiskt haft åtta år på sig att få fram fler bostäder. Har han lyckats med det? Vi kan titta på nedanstående diagram över påbörjade bostäder under perioden 2006-2014.
Påbörjade lägenheter per kvartal 2006-2014.
Det låg kring 7 000 lägenheter per kvartal när Reinfeldt tog över 2006. Det ligger runt 7 000 lägenheter per kvartal när han lämnar över hösten 2014. Tycker ni att diagrammet visar att bostadsbyggandet tagit ”ganska kraftig fart i år”? Under de tre senaste kvartalen har bostadsbyggandet minskat från ca 9 000 till under 6 000 lägenheter per kvartal. En ganska kraftig minskning vad jag förstår.
I samma tidning, dagens DN Sthlm, finns en artikel med rubriken ”Rekordmånga behöver få hjälp med att få ny bostad. Allt fler tvingas bo i lägenhet med sociala kontrakt.” Och tidningen skriver att under de senaste sex åren har antalet sociala kontrakt ökat med många hundra procent i flera av länets kommuner. Fastighetsägarnas vd, Billy McCormac, skrev i ett debattinlägg i SvD nyligen att allt fler i Sverige hamnar i gruppen av personer som inte på egen hand kan ta hand om sitt boende. Det gäller flyktingar, studenter, ungdomar, äldre med låga pensioner, personer med fysisk eller psykisk ohälsa, missbrukare, hemlösa och så vidare. Kommunpolitiker talar nu om behovet av ”social housing”, något som finns i flertalet länder i Europa, men som saknas i Sverige, eftersom vi länge hade en social bostadspolitik som såg till allas behov av bostäder. Det har vi inte längre. Bostadsborgarrådet i Stockholm Ann-Margrethe Liv avvisar detta och pekar på grundproblemet att det byggs för lite och för dyrt. Det är ju alldeles riktigt, men det beror på att vi inte längre har en social bostadspolitik, utan en bostadsförsörjning som bygger på marknadens villkor. Förväntningarna på den nya regeringens bostadspolitik blir stora, oavsett hur den nya regeringen kommer att se ut efter valet i mars. Bostadsfrågan får inte sopas under mattan.
”Ja, så är det. Men det väcker en annan fråga. Vad betyder tillräckligt? Är Sverige fullt? Är Norden fylld? Är vi för många? Vi är 25 miljoner som bor i Norden. Jag flyger ofta omkring över det svenska landskapet. Det rekommenderar jag andra att göra. Det är oändligt mycket mark och skog. Det finns mer plats än man kan föreställa sig. De som säger att landet är fullt måste ju visa var det är fullt.”
Jag har ingenting emot hans grundsyn om det öppna samhället, men måste samtidigt påpeka att han mer än lovligt försöker dölja de utmaningar vi står inför. Jag tänker framförallt på bostadsbyggandet, något som jag också har pekat på tidigare. Jag har aldrig hört någon mer än Reinfeldt att diskutera marktillgången, som ett tänkbart hinder för ett tillräckligt stort bostadsbyggande. Tror han att vi är helt blåsta?
Vi har idag växande problem på bostadsmarknaden, som framförallt består av ett alltför lågt bostadsbyggande i kombination med växande tryck på storstadsregionerna och en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. Problemen har lett till ökad trängsel i de bostäder som finns samtidigt som bostadskostnaderna har ökat kraftigt, framförallt i storstadsregioner och universitetsstäder beroende på att efterfrågan kraftigt överstiger utbudet. Detta drabbar framförallt svaga grupper på bostadsmarknaden, särskilt dem som är nya på bostadsmarknaden, till exempel ungdomar och invandrare.
Situationen kan illustreras med nedanstående diagram som dels visar nybyggda bostäder (färdigställda) per år, dels årlig befolkningsökningen från 1975 till 2013. För att på ett ungefär behålla samma relativa tillgång på bostäder borde bostadsbyggandet motsvara en bostad per två nya invånare. Den långsiktiga tendensen är klar även om diagrammet spretar upp och ned. Vi har fått allt färre nya lägenheter per ny invånare.
Nedanstående stapeldiagram visar antalet nya invånare per ny lägenhet uppdelat på tre perioder. För att bibehålla nuvarande bostadstillgång får det inte vara mer än 2 invånare per ny lägenhet. Under perioden 1976-1990 byggde vi betydligt fler lägenheter än vad som behövdes för att upprätthålla befintlig tillgång, vilket ledde till en successivt ökad bostadstillgång. Även efter den ekonomiska krisen 1990, då bostadspolitiken lades om fortsatte standardhöjningen fram till år 2005. Detta visar ju genomsnittet för landet och döljer att det byggts för få lägenheter i storstadsregionerna, särskilt efter 1995.
Efter regeringen Reinfeldts tillträde 2006 har däremot bostadsbyggandet legat på en så låg nivå i hela landet att bristen successivt har förvärrats. Reinfeldt återkommer till bostadsbyggandet lite längre fram i intervjun: ”Kan vi bygga fler bostäder? Ja, det kan vi. Vi lanserade ett program i valrörelsen, där vi ville förenkla olika regler och bana väg för mer bostadsbyggande.” Och lite längre fram i intervjun säger han: ”Men nu har vi uppmuntrat till mer bostadsbyggande och ändrat bestämmelserna. Bostadsbyggandet har tagit ganska kraftig fart i Sverige i år.”
Nu har ju Reinfelt faktiskt haft åtta år på sig att få fram fler bostäder. Har han lyckats med det? Vi kan titta på nedanstående diagram över påbörjade bostäder under perioden 2006-2014.
Det låg kring 7 000 lägenheter per kvartal när Reinfeldt tog över 2006. Det ligger runt 7 000 lägenheter per kvartal när han lämnar över hösten 2014. Tycker ni att diagrammet visar att bostadsbyggandet tagit ”ganska kraftig fart i år”? Under de tre senaste kvartalen har bostadsbyggandet minskat från ca 9 000 till under 6 000 lägenheter per kvartal. En ganska kraftig minskning vad jag förstår.
I samma tidning, dagens DN Sthlm, finns en artikel med rubriken ”Rekordmånga behöver få hjälp med att få ny bostad. Allt fler tvingas bo i lägenhet med sociala kontrakt.” Och tidningen skriver att under de senaste sex åren har antalet sociala kontrakt ökat med många hundra procent i flera av länets kommuner. Fastighetsägarnas vd, Billy McCormac, skrev i ett debattinlägg i SvD nyligen att allt fler i Sverige hamnar i gruppen av personer som inte på egen hand kan ta hand om sitt boende. Det gäller flyktingar, studenter, ungdomar, äldre med låga pensioner, personer med fysisk eller psykisk ohälsa, missbrukare, hemlösa och så vidare. Kommunpolitiker talar nu om behovet av ”social housing”, något som finns i flertalet länder i Europa, men som saknas i Sverige, eftersom vi länge hade en social bostadspolitik som såg till allas behov av bostäder. Det har vi inte längre. Bostadsborgarrådet i Stockholm Ann-Margrethe Liv avvisar detta och pekar på grundproblemet att det byggs för lite och för dyrt. Det är ju alldeles riktigt, men det beror på att vi inte längre har en social bostadspolitik, utan en bostadsförsörjning som bygger på marknadens villkor. Förväntningarna på den nya regeringens bostadspolitik blir stora, oavsett hur den nya regeringen kommer att se ut efter valet i mars. Bostadsfrågan får inte sopas under mattan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar