Våra sista slantar

½-öringen försvann 1867, 1-öringen och 2-öringen försvann 1971, 5-öringen och 25-öringen 1984, 10-öringen 1991. Nu föreslås 50-öringen försvinna. Den 30 september 2010 upphör 50-öringen att vara giltigt betalningsmedel. Därmed upphör öre helt att vara enhet för mynt. Priser måste avrundas uppåt eller nedåt. Gissa vilket som blir vanligast?1-öringen var minsta mynt i 100 år. Därefter har småmynten sorterats ut varje decennium. Med nuvarande takt kommer 10-kronan vara minsta mynt om 20 eller 30 år. Om vi över huvudtaget har några mynt då.

Vi har i år omkring 2 168 000 000 mynt i cirkulation. Det är ungefär samma antal som de senaste åren. Det är mer än 200 mynt per svensk. Var finns alla mynt undrar jag. Jag har själv bara en handfull i fickan. Det måste finnas några som har samlat på sig en massa mynt. Det finns betydligt färre sedlar, 392 000 000 eller drygt 40 sedlar per person.
Så här ser förresten 1-kronor från 2009 ut. På ena sidan visas kung Carl XVI Gustafs porträtt i profil. Det kan var och en se. Men vad föreställer egentligen baksidan? Det är en specialprägling som symboliskt avbildar havet som förbindelselänk mellan Sverige och Finland och som omskrift citatet ”DEN UNDERBARA SAGAN OM ETT LAND PÅ ANDRA SIDAN HAFVET”, hämtat ur Anton Rosells bok ”Studentbesöket i Finland”. Det är alltså ett jubileumsmynt som ”firar” Sveriges största landförlust genom tiderna, förlusten av Finland 1809. Jag tycker inte att det är någonting att fira. Finland som varit en del av Sverige sedan medeltiden.
Förr eller senare kommer Sverige också att införa Euro. Förr, om jag fick bestämma. Det finns åtta olika myntvalörer, en och två euro samt ett, två, fem, tio, tjugo och femtio cent. Då måste vi åter ta ”10-öringar” till heders igen, eftersom EU har encentsmynt som minsta myntenhet. Men Finland och Nederländerna har beslutat att inte använda de två minsta mynten, och tillverkar således inga en- eller tvåcentsmynt, men de är giltiga även där.
Euro (€)används i 16 av Europeiska unionens medlemsstater, det så kallade euroområdet, som utgörs av Belgien, Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. 16 länder men inte Sverige. Under den ekonomiska krisen har det visat sig att Euron har varit en betydligt stabilare valuta än den svenska kronan. I hela EU är det endast i tre länder som det ännu inte finns majoritet för Euron, nämligen Sverige, Polen (gult på kartan, 30-50 %) och Storbritannien (brunt <30%).

Författare blir man efter två böcker

Jag har lagt till ”författare” i min profil. En författare är enligt Wikipedia en person som skriver böcker, noveller, artiklar, poesi etc. Med författare avses i första hand skribenter som skriver skönlitteratur (SAOB); skribenter av annan litteratur är till exempel skriftställare, journalister, informatörer. Eftersom jag inte skriver skönlitterärt skulle jag alltså kunna kalla mig skriftställare, men den titeln är ju redan upptagen. För Sveriges Författarförbund är man författare om man publicerat två böcker av konstnärligt eller vetenskapligt värde. Eftersom jag har publicerat två böcker och anser att de har visst vetenskapligt värde väljer jag alltså att kalla mig författare, vid sidan om övriga yrkesbeteckningar.
Stockholm – region i tillväxt, planering och utveckling 1993-2003, av Göran Johnson och Bo Malmsten. Utgiven 2004 av Regionplane- och trafikkontoret, vid Stockholms läns landsting. Regionplanering har bedrivits i Stockholmsregionen kontinuerligt under mer än 50 år och är en unik företeelse i den svenska samhällsplaneringen. Boken beskriver ingående hur planeringsprocessen för RUFS 2001, den senaste regionplanen genomfördes. Arbetet inleddes när efterkrigstidens djupaste ekonomiska kris i Sverige och Stockholmsregionen närmade sig sin kulmen. För regionplaneringen kom nya frågor att hamna i fokus, frågor som ekonomisk tillväxt, kompetens och utbildning samt integration och sociala frågor. Fortfarande finns dock de fysiska planfrågorna – regionens struktur, trafiken och bostadsbyggandet – givetvis med i planen. Min medförfattare Bo Malmsten var regionplanedirektör från 1993 till 2001 när RUFS 2001 togs fram.
Stockholm blir regionstad, av C.F. Ahlberg och Göran Johnson, utgiven 2006 av Stockholmia förlag. Den presenteras av förlaget så här: ”Stockholmsregionens 1900-talshistoria är fylld av konflikter och misslyckade försök att komma överens över politiska, sektoriella och kommunala gränser. Men att det här finns en utmaning för framtiden ska inte skymma de försök och framsteg som gjorts på den regionala samordningens mödosamma väg. Här behandlas regionplaneringens utveckling under 1900-talet, från 1930-talets trevande försök kring vägdragningar och spårtrafik till Regionplane- och trafikkontorets kvalificerade produktion av beslutsunderlag.” C.F. Ahlberg var regionplanedirektör när Regionplanekontoret startade 1952 och fram till sin pensionering 1976.

Uppdatering 2012
En tredje bok publicerades i maj 2012. Om denna kan du läsa här. 

Isbjörnarna ökar i antal trots jakt

Den amerikanska vetenskapliga organisationen U.S. Geological Survey rapporterade år 2007 att 75 procent av isbjörnsbeståndet kan vara utrotat år 2050, enligt en artikel i Epoch Times. Rapporten visade på ett samband mellan smältningen av havsisarna och isbjörnarnas överlevnad. Beräkningen grundar sig på att havsisen i Arktis till stora delar skulle smälta bort under sommaren och därmed skulle också isbjörnens jaktmarker med sälar försvinna. Men under 2008 och 2009 har sommarisen faktiskt ökat i utbredning, under 2009 med hela 23 procent. Det innebär att det under sommaren som minst finns 200 kvadratkilometer is per isbjörn. Hur har då beståndet av isbjörn faktiskt utvecklats? På 1960-talet fanns det troligen omkring 5 000 isbjörnar på jordklotet. 40 år senare är de enligt World Concervation Union (IUCN) fem gånger så många, 22 000-25 000, tack vare minskad jakt. Dessa isbjörnar lever i 20 avgränsade populationer. Två av dessa växer, de flesta är stabila och två minskar. De minskande isbjörnspopulationerna finns i områden som har blivit kallare under de senaste 50 åren. De två populationerna som faktiskt växer lever i områden som har blivit varmare. En av de minskande populationerna är den välstuderade i västra Hudson Bay i Canada, som minskade från 1 200 isbjörnar år 1987 till färre än 950 år 2004, enligt en artikel i Daily Telegraph. Men tidigt på 1980-talet var denna population bara 500 isbjörnar. Den har alltså fördubblats på 20 år. Ökning eller minskning beror alltså på när man börjar räkna. Nuvarande minskning av denna population beror på att jägare skjuter 49 isbjörnar om året i västra Hudson Bay-området. Under de 17 åren från 1987 till 2004 sköts 833 isbjörnar i detta område av jägare, enligt en artikel i Aftenposten. Utan denna jakt skulle alltså även denna population ha ökat. IUCN (the World Conservation Union) rekommenderar också reglering av jakten.

Historiskt har isbjörnar jagats i betydande antal. Uppskattningar pekar på att 400-500 isbjörnar dödades årligen i norra Europa och Asien under 1700-talet, att antalet ökade till 1 300-1 500 under tidiga 1900-talet. Så sent som 1968 dödades 1 250 isbjörnar globalt, men därefter har jakten minskat. 1973 träffades en internationell överenskommelse om att freda isbjörnarna, the International Agreement on the Conservation of Polar Bears, av de fem berörda nationerna, Canada, Danmark (Grönland), Norge (Svalbard), Sovjetunionen och USA (Alaska). Men endast i Norge är jakten totalförbjuden. På Grönland är jakt tillåten för infödda. För 2006 begränsades jakten på Grönland till 150 isbjörnar årligen. Omkring 500 isbjörnar skjuts varje år i Canada, vilket är en inkomstkälla för lokalbefolkningen. En skjuten isbjörn kan inbringa 20 000-35 000 kanadensiska dollar. Ryssland och USA kom år 2000 överens om att sätta kvoter för isbjörnsjakt för ursprungsbefolkningarna i Alaska respektive Chukotka, en överenskommelse som ratificerades först i oktober 2007. Den totala isbjörnspopulationen är enligt IUCN stabil. Trots den ännu pågående jakten på isbjörn har isbjörnarna alltså ökat kraftigt i antal sedan 1960-talet. Isbjörnen har som art överlevt medeltidens värmeperiod då vikingarna koloniserade Grönland. Det var då betydligt varmare än det är nu och polarisarna mindre. Isbjörnsprognoserna är uppenbarligen mycket osäkra. Varför införs då inte ett totalt förbud mot jakt på isbjörn? Antagligen för att isbjörnarna då skulle bli så många att de blev ett problem för den lokala befolkningen i polartrakterna.

Kaffe på Kvarnberget

Det har öppnat ett nytt kafé här hos oss på Kvarnberget, med adress S:t Paulsgatan 17 i hörnet av Kvarngatan. Redan tidigare finns ju det hemtrevliga Madeleines kafé i andra ändan av Kvarngatan, precis vid krönet av trappan ner mot Högbergsgatan och mitt för Södra Latin . Det nyöppnade heter helt enkelt ”Kaffe”. De har tydligen haft kafé på Hornsgatan vid Bysis torg tidigare. I lokalen fanns tidigare den ganska sunkiga närbutiken Platanos Livs. Vi testade två dubbla macchiato på Kaffe idag och det var starkt och gott och billigt, bara 15 kr styck. Stället var dessutom snyggt och modernt inrett och fullt med gäster. Våra kvarter blir allt hetare. Lycka till säger jag bara.

Tum och inch

Metersystemet introducerades som måttsystem under Franska revolutionen. Det är mer än 200 år sedan. I Sverige infördes metersystemet officiellt den 22 november 1878, för mer än 100 år sedan. Men när man ska köpa en dator eller TV måste man ändå försöka räkna ut hur stor en 15” laptop är och om en 42” platt-TV får plats på bokhyllan. Längdenheten tum har förr haft varierande definitioner vanligtvis från tumspetsen till mellanleden. Mera exakt har den svenska längdenheten tum definierats som en svensk verktum lika med 1/12 fot eller 24,74 mm, senare ersatt av decimaltum lika med 1/10 fot eller 29,69 mm. På brädgårdarna mätte man virke i engelska tum, inch, som är 25,4 mm. Numera har man lyckligtvis övergett dessa tummått på brädgårdarna.
Tyvärr har inte metersystemet slagit igenom i engelskspråkiga länder, där man fortfarande använder enheter som foot, inch, stone och gallon i alla möjliga sammanhang, för att inte tala om grader Fahrenheit. Innebörden av dessa enheter kan dessutom skilja sig mellan länder. Det är till exempel omkring 20 procent skillnad mellan en engelsk gallon och en amerikansk gallon. Men kan någon förklara varför man i Sverige envisas med att ange mått på datorers och tv-apparaters skärmar i tum?
Även här är det frågan om engelska inch. Men man mäter inte längd och bredd på dator- och TV-skärmar utan diagonalen. Men för användaren är diagonalmåttet oftast fullständigt ointressant. Det är längd- och breddmått man vill känna till. Eftersom förhållandet mellan längd och bredd varierar innebär det att tum-måttet inte heller ger en entydig beskrivning av skärmens storlek. Proportionerna kan vara till exempel 4:3 eller 16:9, vilket ger olika längd och bredd för samma diagonalmått. För att räkna ut längd och bredd behöver man alltså ställa upp ett ekvationssystem, där man använder Pythagoras’ sats. Exempel:
Om man vet att diagonalen är 42" och att det är en 16:9-tv blir ekvationen:

lxb är alltså 36,6x20,6.
Vore det inte enklare att ange dessa mått direkt? Vad säger Konsumentverket? Vore det inte på sin plats med lite lagstiftning som förbjuder användandet av obegripliga mått när man saluför varor, som till exempel tum för datorer och TV och fot för segelbåtar? Kanske EU borde ingripa?

AGW - vetenskap eller religion?

En religion är ett trossystem som grundar sig på föreställningar om övernaturliga fenomen. Heliga skrifter tillhör ofta religionens yttre uttrycksformer för att skapa en samhörighetskänsla inom gruppen, som ger den enskilde troende en känsla av hemvist bland trosfränder. Religioner tenderar att beskriva den egna tron som en självklar och nödvändig syn på världen i förhållande till andra uppfattningar. Tidigare kallade de kristna sin tro för den "sanna religionen" och resten av världens trosuppfattningar tillhörde hedendomen. Motsvarande gäller på många håll islam idag.
Al Gore

Människan har i alla tider förknippat naturkatastrofer med Guds straff för våra synder. Tron på AGW – anthropogenic global warming, dvs av människa förorsakad global uppvärmning – har tydliga likheter med religion, där IPCCs rapporter är de heliga skrifterna, och Al Gore är frälsaren, som ska ge oss evigt liv. AGW är den nya sanna religionen. Om den globala uppvärmningen överstiger 2 grader väntar domedagen. IPCC anser att människans syndiga utsläpp av växthusgaser är den helt dominerande förklaringen till AGW, men många forskare anser att det också kan finnas andra förklaringar. En AGW-religionens grundläggande moralregler handlar om att agera ”klimatsmart”, för att därigenom få försoning. Handel med utsläppsrätter påminner om den avlatshandel, dvs rätten att köpa sig fri från ansvar, som redan Martin Luther vände sig emot.

Martin Luther

Anhängarna till AGW kallar ofta, på ett nedsättande sätt, oliktänkande för ”klimatförnekare”. Beteckningen är vilseledande men är en parafras på det religiösa ”gudsförnekare”. Ingen kan väl förneka klimatet; en mer rättvisande beteckning är skeptiker. Vad många skeptiker ifrågasätter är inte den globala uppvärmningen som sådan, utan den inverkan som människans utsläpp av växthusgaser har.
Förr ansåg man att missväxt och torka var Guds straff för ett ogudaktigt leverne. AGW predikas numera i media, av lobbyister och makthavare på ett sätt som kyrkan förr predikade att Gud finns och måste lydas. Inte bara alla möjliga men obevisade påståenden om mer frekventa stormar, smältande polarisar, stigande havsvattennivå sprids urskillningslöst, utan snart sagt allting skylls numera på klimatförändringarna, utan att någon som helst vetenskaplig grund finns.
Ateism betecknar uppfattningar som saknar tro på att övernaturliga väsen existerar. Agnosticismen utesluter inte möjligheten av att övernaturliga väsen kan existera, men menar att det saknas bevis för deras förekomst. Bland AGW-tvivlarna finns nog både AGW-ateister och AGW-agnostiker. Religionsfrihet är en av de mänskliga rättigheterna och finns uttryckt i till exempel Europakonventionen, artikel 9: ”envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Idag är religiösa ateister och agnostiker accepterade, åtminstone i Sverige, men det tycks gå bra att kasta vilken skit som helst på AGW-skeptiker, ungefär som katolska kyrkan bannlyser oliktänkande. Enligt min erfarenhet är skeptikerna ofta väl så pålästa och seriösa som många fanatiska AGW-anhängare, som inte har satt sig in i frågorna. Och det finns tusentals högt kvalificerade vetenskapsmän, professorer och disputerade, i denna skara.

Tät stad i Samojedland

Framtidsvision av Lindhagensgatan.

Nattsudd var en svensk TV-serie som sändes i flera omgångar i slutet av 1980-talet. Serien bestod i att skådespelarna Björn Wallde och Svante Grundberg satt i Walldes lägenhet på Bergsgatan på Kungsholmen och drack drinkar, rökte, pratade och visade klipp från gamla filmer, till exempel swing från 1930-talet, rockabilly från 1950-talet och olika damorkestrar. Både Wallde och Grundberg var Kungsholmsprofiler.

Nattsudd utspelade sig på Bergsgatan på Kungsholmen.

Jag vill minnas att Svante Grundberg bodde på Kungsholmsgatan eller kanske en tvärgata till denna. Han blev en gång porträtterad och intervjuad av lokaltidningen Vårt Kungsholmen och blev då tillfrågad om vad han egentligen räknade till Kungsholmen. Jag vill minnas att han drog gränsen någonstans kring S:t Eriksgatan. Västra Kungsholmen bortom S:t Erikgatan betraktade han som ”Samojedland”.
Samojeder är en folkgrupp som bor i norra Sibirien mellan Uralbergen fram till floden Ob. Det är ett av jordens glesast befolkade områden. Enligt uppgift kan samojeder också vara lundensisk slang för svenskar som bor norr om Småland, det vill säga någonstans långt borta. Det säger väl något om den ödslighet han upplevde på västra Kungsholmen.

Västra Kungsholmen/Lindhagen med en ny stadspark ner mot Mälaren.

Under tio års tid bodde jag på Kungsholmen och arbetade i Samojedland vid Lindhagensgatan. Jag kände varje morgon den tilltagande ödsligheten breda ut sig när jag passerat Fridhemsplan. Numera både bor och arbetar jag på Söder, där det har varit stad länge. Nu byggs stad även i Samojedland på Västra Kungsholmen. Det är på tiden.

Svarta löner är oskattbara

En svensk organisation med egen hemsida har på ett fiffigt sätt organiserat den informella ekonomin med utbyte av varor och tjänster där ett uppenbart syfte är att undvika skatt. Skattebrottslagen finns för att förhindra skattefusk och påföljden för skattebrott är fängelse i upp till två år. Försvårande omständigheter är om de undanhållna beloppen är stora eller om skattebrottet utövats systematiskt, men detta tycks inte hindra verksamheten från att fortgå helt öppet.
Det totala skatteuttaget i Sverige ligger på drygt 48 procent, mätt som andel av BNP. Skattetrycket varit relativt stabilt sedan sent 1970-tal då det passerade 50 procent. Regeringen vill i sitt budgetförslag sänka inkomstskatterna med 200-250 kronor i månaden. Den rödgröna oppositionen menar å andra sidan att skatteinkomsterna inte räcker för att klara välfärden, och vill höja skatterna ytterligare.
Men alla vill inte vara med och betala de höga skatterna. Särskilt för dem med höga inkomster tycks skatterna vara svåra att bära. Skatteplanering är att aktivt planera för att under gällande lagar betala så lite skatt som möjligt. Skatteplanering är inte olaglig och de flesta ägnar sig nog i någon utsträckning åt skatteplanering. Svarta arbetsinkomster är däremot inte tillåtna. Svarta inkomster är sådana som inte deklareras, till exempel hantverkare som utför arbeten ”utan kvitto”, eller när restauranger avlönar tillfälligt anställda med kontanter utan att inkomsterna redovisas för Skatteverket. Det spelar heller ingen roll om betalningen är annan ersättning än kontanter, till exempel i form av varor eller genom byte mot andra tjänster. Inom den informella ekonomin förekommer grannsamverkan, byte av tjänster och "att man hjälper till" hos släktingar och bekanta. Det är naturligtvis skattefritt att hjälpa varandra, men någonstans passeras en gräns när den enskilde får ersättning för sitt arbete. Det gäller till exempel när en snickare bygger en veranda på grannens hus och i gengäld får sin bil renoverad av en riktig bilmekaniker, utan att behöva anlita dyra verkstäder.
Omfattningen av den svarta ekonomin är inte så lätt att beräkna. För år 1997 uppskattade Riksskatteverket det så kallade skattefelet i Sverige till 80-90 miljarder kronor vilket motsvarar omkring fem procent av BNP eller nio procent av den samlade skatteuppbörden. Det innebär att om man rent hypotetiskt skulle kunna driva in alla skatter och helt eliminera den svarta sektorn skulle skatterna kunna sänkas med hela nio procent. Det är något helt annat än den skattesänkning med några hundralappar som Anders Borg nu utlovar. Nu kommer förstås detta inte att ske och en del transaktioner skulle också upphöra om de beskattades fullt ut. Men det visar ändå att skattefusket motsvarar ett substantiellt bortfall av betydelse för välfärden. Det ligger mycket rättvisa i den grundläggande principen om att alla ska vara med och dela på kostnaderna för samhällets välfärdssystem.
Men det finns en svensk organisation som har satt den informella ekonomin genom utbyte av varor och tjänster i system. BYTS står för "Bytesring Stockholm" och är en ideell förening med cirka 500 medlemmar. Medlemmarna kan handla av varandra utan vanliga pengar. Istället används en egen valuta, byts, med ungefär samma värde som kronan. BYTS sägs drivas ”utan vinstsyfte”, men naturligtvis har medlemmarna ett uppenbart ekonomiskt intresse i att inte betala skatt för det utbyte av tjänster och varor som sker. Tjänster som byts kan handla om sommarboende, transporter, städning, IT-support, tapetsering och målning, trädgårdsartiklar och hundvakt. Det sociala kapitalet anges gå före det rent ekonomiska, men man kan anta att skattefriheten i systemet är en inte oväsentlig drivkraft. Det anges att ”om en transaktion skulle anses vara skattepliktig vilar hela ansvaret för deklarationen till skattemyndigheten på den som erhålligt ersättningen”. Det är naturligtvis inte korrekt, eftersom det också finns en skyldighet att lämna information till skattemyndigheten för den som utbetalar ersättning till någon som saknar F-skattesedel.
Skattebrottslagen finns för att förhindra skattefusk och lagstiftningen tar hänsyn till beloppens storlek och om de undanhålls uppsåtligen. För skattebrott är påföljden fängelse i upp till två år. Vad som avgör om brottet är grovt eller inte beror på hur stort belopp det rör sig om, om gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt.
Vilken omfattning BYTS har vet jag inte men att det hela är satt i system torde vara obestridligt. Det kan tyckas uppseendeväckande att nätverket inte bara öppet redovisar sitt syfte att byta tjänster och varor utan pengar utan dessutom gör det på en egen hemsida.
Som Grönköpings Veckoblad formulerat det: Svarta löner är oskattbara.

Visby hade mest sol igen

Jag kan som vanligt konstatera att Gotland var rätt ställe att fira sommarsemestern på. Visby var åter soligast i landet under den gångna sommaren, och återtog därmed den förstaplats man tappade förra sommaren. Då var det Nordkoster som var soligast, Visby kom på andra plats och Ölands norra udde på tredje. I år kom Svenska Högarna längst ut i Stockholms skärgård tvåa med på soltoppen och på tredje plats kom inte helt oväntat Ölands norra udde.
Däremot var det gråmulet vid den nordligaste stationen i Tarfala. Orten ligger vid foten av Kebnekaise och fick 442,3 soltimmar i år. Ett annat solfattigt ställe är inlandsorten Växjö som fick 587,7 soltimmar. Så här ser listan ut:
Visby 820,7
Svenska Högarna 777,9
Ölands norra udde 774,8
Luleå 764,3
Nordkoster 715,6
Stockholm 687,3
Umeå 684,3
Norrköping 659,0
Kiruna 644,9
Göteborg 626,6
Lund 611,3
Östersund 603,0
Karlstad 596,2
Växjö 587,7
Borlänge 582,3
Karlskrona 540,0
Tarfala 442,3

Under de senaste 20 åren har Visby vunnit solligan flest gånger - sju gånger för att vara exakt. Det är med andra ord säkerställd fakta att Gotland är det solsäkraste besöksmålet i landet under sommaren. Alldeles oavsett eventuella effekter av global warming.

Nu ökar isen i Arktis igen

För någon vecka sedan har isminimum för året passerats i Arktis. Isen hade då 23 procent större utbredning än vid motsvarande tidpunkt 2007, då istäcket var som minst sedan 1979, då satellitmätningarna inleddes. Istäcket kan mycket väl ha varit mindre vid tidigare tidpunkter, till exempel under 1930-talet, för att inte tala om under värmeperioden under medeltiden. Efter 1915 steg temperaturen men omkring 1940 började den sjunka igen. Det är inte heller bara temperaturen som påverkar. Havsströmmar och vindar betyder också en del.
Vid Antarktis är det just nu mer is än normalt för perioden 1979-2009, och även mer is än 2008. Hur detta kan sammanhänga med den globala uppvärmningen är väl ännu oklart. Den danske professorn Henrik Svensmark, direktör vid danska rymdforskningsinstitutet, har nyligen konstaterat att global warming har upphört och att global cooling inträffat sedan 1998. Han sätter detta i samband med att solen under de senaste åren nästan inte haft några solfläckar, och att solens aktivitet nyligen nått sin lägsta nivå på 100 år. Det kan mycket väl finnas andra förklaringar som vi inte känner till. I varje fall förklarar inte hypotesen om global warming att istäckena i såväl Arktis som Antarktis just nu växer i omfattning.

Fler bostäder i tätare stad

Foto: Barcelona

Häromdagen var jag på ett seminarium i Mälardalsrådets regi som handlade om Tobins Q. James Tobin som dog 2002 var en amerikansk ekonomiprofessor, som fick Nobelpriset i ekonomi 1981. Tobins Q är kvoten mellan marknadsvärdet och produktionskostnaden för en bostad och ett mått på attraktiviteten på den lokala bostadsmarknaden. Ett tal över 1,0 visar att det lönar sig att bygga nytt i området, värden under 1,0 visar att det lönar sig att köpa ett befintligt småhus.

Foto: Stockholm, Västerort
En analys av Tobins Q för regiondelar i Stockholms län, större städer i östra Mellansverige och övriga delar av länen exklusive de större städerna år 2006 visar att man kan förvänta sig att det byggs många bostäder på marknadens villkor i alla delar av Stockholms län, i angränsande delar av Uppsala och Södermanlands län samt i de större städerna utom i Gävle. I Västmanlands, Örebro och Östergötlands län är det osannolikt med mer omfattande bostadsbyggande utanför de större städerna och i Gävleborgs län gäller det för hela länet.

Foto: Hammarby sjöstad
Även inom kommunerna varierar Tobins Q påtagligt. I Stockholm finns de högsta bostadsvärdena i den täta innerstaden och i närförorterna. I Västerås finns till exempel de högsta värdena i tätorten Västerås, särskilt i själva stadskärnan, och värdena sjunker med avståndet från stationen. Mindre än tre km från centrum ligger värdena på 1,6. Höga värden på längre avstånd gäller framförallt områden nära Mälaren. Även i Uppsala visar analyserna att det framförallt är i centrala Uppsala och i de större tätorterna med tågförbindelse med Uppsala och Stockholm som är attraktiva bostadsorter. Tillgängligheten till arbetsmarknaden är en viktig faktor, och den samvarierar också i stort med den täta staden.

Foto: Amsterdam
Hushållen är beredda att betala de högsta priserna för bostäder antingen det gäller bostadsrätter eller villor i de stora städernas täta och centrala delar, medan priserna i glesa ytterområden eller i småorter med dåliga förbindelser är låga. De storskaliga bostadsområden som byggdes under miljonprogrammet har särskilt låg efterfrågan på bostadsmarknaden.
Olika hushåll efterfrågar olika typer av bostadsmiljöer. Många vill framförallt ha en lugn och grön omgivning i en förort och accepterar att resa långt till arbetsplatser och service. Men det finns uppenbarligen för lite av den täta staden, den som ibland kallas kvartersstad, ibland promenadstad, i förhållande till vad som efterfrågas. Den stadstypen har också stora fördelar från miljösynpunkt, eftersom det går att ordna bra kollektivtrafik och energiförsörjning där. Vi har brist på stad och överutbud på glesa förorter. Det är därför mest angeläget för de närmaste decennierna att bygga tätare i de mest tillgängliga delarna av förortsområdena och där skapa mer stad som efterfrågas av många människor. Mer om bostäder finns att läsa i Regionplanekontorets rapport 7:2008 Framtidens bostäder i Stockholmsregionen.

Peter, Paul and Mary finns inte mer

Den 16 september avled Mary Travers i leukemi på ett sjukhus i Connecticut. Gruppen Peter, Paul and Mary bildades 1961, splittrades 1971 men har återförenats flera gånger så sent som på 2000-talet. Peter, Paul and Mary släppte sitt första album “Peter, Paul and Mary” 1962 med singelhitten “If I had a hammer” av Pete Seeger. Den renderade en Grammy året därpå som Best Folk Recording och Best Pop Performance för vokalgrupp och blev det första PP&M-album vi skaffade. Även nästa album ”Moving" nådde högt på Billboardlistan.

I oktober 1963 släpptes albumet ”In the wind”, som klättrade upp till förstaplatsen på Billboardlistan. Den första singeln från albumet var Dylans “Blowing in the wind” som sålde 300 000 exemplar redan första veckan i juni och nådde andraplatsen på Billboard top 100 den 13 juli 1963. Vid den här tiden var den amerikanska folkmusiken på topp. Skivan fick en Grammy 1964, som bästa folkplatta och bästa framträdande av en vokalgrupp. Bob Dylan själv släppte sitt andra album “The freewheelin’ Bob Dylan” med “Blowin’ in the wind” i maj 1963 medan Peter, Paul and Mary släppte sin singel i juni samma år. Dylans eget album nådde plats 22, medan PP&M alltså nådde andraplatsen på Billboardlistan och blev den kommersiellt största framgången. Gruppen spelade även in ”Don’t think twice, it’s all right”, “Quit your low down ways”, “The times are a-changing’”, “When the ship comes in” och andra Dylan-låtar.
Innan jag visste vem Bob Dylan var hade jag alltså börjat gilla hans låtar genom Peter, Paul and Mary. På Bob Dylans senaste CD-box, ”Together Through Life” från i våras, som för övrigt är en pärla, finns även en DVD med ”The Lost Interview” med Roy Silver. Silver var Dylans förste manager, när Dylan hade kommit till New York och spelade på enkla ställen i Greenwich Village. Dylan kom till Silver med en ny låt han hade gjort, ”Blowin’ In the Wind”. Silver blev alldeles hänförd ville att Dylan skulle spela in den. Silver, lika fattig som Dylan, lånade lite pengar på en närbelägen tvättinrättning och spelade in en demo. Sedan han hade spelat upp den för CBS, sa man där, att det här var en låt för Peter, Paul and Mary.
En av PP&M:s största hits som nådde förstaplatsen på Billboardlistan var”Leavin on a Jet Plane”, som finns på albumet 1700, som släpptes 1967. Albumnamnet var helt enkelt katalognumret i Warner Bros lista. Den nådde förstaplatsen på Billboardlistan sedan den släppts på singel två år senare. Låten skrevs av John Denver 1967 på en flygplats sedan han missat ett plan. Denver gav själv ut skivan strax innan PP&M, men nådde mindre framgångar själv. Trots detta sa han sedan att den flygplansmissen blev hans livs mest lönsamma försening.

So kiss me and smile for me
Tell me that you'll wait for me
Hold me like you'll never let me go
Cause I'm leavin' on a jet plane
Don't know when I'll be back again
Oh babe, I hate to go

Goodbye Mary Travers

Koldioxid spelar mindre roll för klimatet enligt FN

Jag skrev den 9 september att ”det skulle också kunna finnas andra orsaker (än koldioxid) som till mindre eller större del förklarar den globala uppvärmningen. Till att börja med finns det andra växthusgaser till exempel ozon, metan och dikväveoxid (lustgas).” Jag skrev vidare att ”jag tror att det finns skäl att inta en viss ödmjukhet inför de komplicerade frågorna. Det enda jag känner mig säker på är att vetenskapen kommer att lägga fram nya forskningsrön framöver och att vi får anledning att rucka på vad vi tidigare har trott vara sant.”
Ibland får man snabbare bekräftelse på sina misstankar än man anar. Redan dagen efter, den 10 september publicerade Miljöaktuellt en artikel där ny forskning från FN:s miljöprogram UNEP refererades. Miljöaktuellt skriver: ”Forskning från FN:s miljöprogram UNEP visar att andra föroreningar än koldioxid kan ha mycket större roll i klimatförändringen än man tidigare trott. Enligt en ny rapport kan svart sot, marknära ozon, metan och kväveföreningar stå för så mycket som hälften av uppvärmningen.” Tidigare har man enligt artikeln räknat med att koldioxid svarar för närmare 60 procent av växthusgaserna. Den siffran kan nu komma att revideras. Enligt UNEP är det här en positiv nyhet då sotmoln och andra luftföroreningar är lättare att begränsa än koldioxid. Jämfört med koldioxid har sotmoln också en kort uppehållstid, bara ett par veckor vilket kan jämföras med koldioxid som stannar i atmosfären i tusentals år.
I en annan artikel i samma tidskrift från februari 2009 får John S Theon komma till tals. Han är före detta atmosfärforskare på Nasa och chef för den kände klimatexperten James Hansen, Al Gores polare. Enligt Theon är klimatmodeller inte att lita på. Hans personliga uppfattning vad gäller mänsklig påverkan på klimatet är att de modeller som finns idag inte tar tillräcklig hänsyn till, eller helt utelämnar, många små men viktiga faktorer. Theon hävdar också att många forskare som argumenterar för mänskliga drivkrafter bakom global uppvärmning manipulerat sina data och dolt sina metoder. Det skulle strida mot ett av kriterierna på vetenskap, att resultaten ska vara möjliga att upprepa.
I mitten av januari 2009 gick 650 forskare från olika länder ut med en skrivelse där de tar avstånd från FN:s klimatpanel och den uppfattning om global uppvärmning som Al Gore ställt sig bakom. En av forskarna är David Gee, professor emeritus i geologi på Uppsala universitet. Enligt Gee ser det ut att finnas ett samband mellan koldioxid och temperatur för åren mellan 1950 och 2000. Men inte för hela 1900-talet, de senaste 1000 åren eller de senaste 10 åren. Gees slutsats är att IPCC valt en grafisk framställning som ska se så alarmerande ut som möjligt. Han ser IPCC mer som ett politiskt organ än ett vetenskapligt I sitt uttalande frågar han retoriskt hur många år jorden måste svalna för att vi ska förstå att det inte pågår någon storskalig uppvärmning.
Sista ordet är med all sannolikhet inte sagt med detta utan nya resultat kommer hela tiden fram. Det som var sant nyss kanske bara är sannolikt nu? Men kommer de som redan bestämt sig för vilken sanning man ska tro på att ta till sig ny kunskap?

En svensk Ponte Vecchio

På konferensen "Business Arena" presenterades i går vinnarförslagen i den tävling som tidningen Metro utlyst tillsammans med Fastighetsägarna om nya landmärken i Stockholm. Vinnare, framröstat av Metros läsare, blev förslaget "En svensk Ponte Vecchio" av arkitektkontoret Kjellander & Sjöberg.
Förslaget innebär att Barnhusbron bebyggs med ett kvarter i hela brons längd och bredd. Förslaget genererar cirka 200 bostäder och arbetsplatser och lokaler till innerstan. I mitten behålls en livfull gata med öppen utsikt åt båda håll, kantad av mindre butikslokaler i två plan. Förslaget innebär att Kungsholmen och Norrmalm knyts ihop på ett nytt sätt. "Det känns som de försökt att kränga in en stor jävla atlantångare", säger skönhetsrådets ordförande Hans Henrik Brummer kritiskt. Det anser tydligen inte läsarna som röstat fram förslaget.

Bilden ovan visar originalet Ponte Vecchio i Florens. Arkitekt Svante Berg, Bergs arkitekter, var upphovsmannen bakom ett av de övriga förslagen i slutomröstningen "Öka värdet på Gärdet". Svante Berg ligger redan bakom ett av Stockholms mest kända landmärken, Globen. Nu vill han bygga en idrottsanläggning vid Valhallavägens slut som lockar, sticker ut och har kapacitet för såväl stora som små evene­mang. Jag tycker att det är bra att starta en debatt om hur vi kan göra Nationalstadsparken mera attraktiv och tillgänglig för besökare, samtidigt som vi i bästa fall kan åstadkomma ett nytt landmärke för Stockholm. Jag som bodde som barn vid kanten av Gärdet tycker att mycket kan göras för att locka fler besökare. Eftersom jag sedan dess också bott 30 år på Kungsholmen, ganska nära den trista och ödsliga Barnhusbron tycker jag att broförslaget är intressant om det nu går att genomföra tekniskt. Bron byggdes ursprungligen som en (mindre) del av den kommande Rådmansleden som skulle knyta ihop Drottningholmsvägen med Valhallavägen, men som lyckligtvis aldrig genomfördes. Den avvisande baksidan på Trygg Hansa-huset var ursprungligen tänkt att ligga direkt intill den stora trafikleden och sedan skulle ytterligare en bro byggas längre västerut.
Övriga två förslag handlade om sambanden mellan Söder och Gullmarsplan, samt om förnyelsen av Liljeholmen. Båda dessa områden är också angelägna att diskutera hur vi kan förnya och knyta ihop staden.

Ägarlägenheter - kejsarens nya kläder?

Fastighetsbranschens konferens på Clarion hotell fortsatte idag. Jag deltog i det seminarium som handlade om ”en bostadsmarknad i förändring”. Boverket kunde konstatera att det byggs ungefär 20 000 lägenheter per år i hela Sverige, men det behöver byggas dubbelt så mycket. Men ingen räknar med att något substantiellt kommer att göras för att öka bostadsbyggandet. Samtidigt ska rekordmånga ungdomar ut på bostadsmarknaden, lika många som när 40-talisterna skulle ut på bostadsmarknaden omkring 1968. Då inträffade vänsterrevolten, studenterna ockuperade kårhuset, demonstrerade mot Vietnamkriget och räddade almarna i Kungsträdgården. Nu ökar ungdomsarbetslösheten till rekordnivåer och det finns inga bostäder att få. Nu bränner ungdomarna bilar, än så länge i Rosengård och Alby, men snart också i de stadsdelar som vi andra bor i. Kanske frågan om bostadsbristen för ungdomar blir aktuell snarare än vi tror.
En fråga som diskuterades på seminariet var vilket genomslag som den nya upplåtelseformen ägarlägenheter kommer att få. Inget genomslag alls att döma av reaktionerna bland fastighetsmarknadens aktörer. Nyttan med ägarlägenheter är i stort sett att man kan hyra ut sin lägenhet i andra hand utan att fråga om lov. Men så länge hyran är reglerad och inkomsten beskattad som idag kommer detta inte att locka många. Dessutom går det att skriva in samma rättigheter i en bostadsrättsförenings stadgar, liksom att skriva alla lån individuellt. Skillnaden mot ägarlägenheter blir då minimal och snarare en nackdel för ägarlägenheter. Vid försäljning måste man betala lagfartsavgift på 1, 5 % och fastighetsskatten (avgiften) är högre. Förvaltningen av den gemensamma delen, i form av en samfällighetsförening, har inga fördelar framför en bostadsrättsförening, men en del nackdelar genom sin stelbenthet, som gör den mera komplicerad. Varför har då denna nya förvaltningsform införts? Några misstänker nog att det är ett första litet steg mot en mer oreglerad hyresmarknad. Nästa steg kan vara att släppa andrahandshyrorna fria, åtminstone för denna form, och kanske sänka skatten på hyresinkomsten. Då kan intresset öka att använda ägarlägenheter som en kapitalplacering. På sikt kommer mera marknadsanpassade hyror ändå införas genom den s k Stockholmsmodell som hyresgästföreningen, fastighetsägarna och allmännyttan nyligen har kommit överens om. Frågan är bara hur snabbt. Om ägarlägenheter blir en möjlighet även i det befintliga beståndet kanske det kan bli ett alternativ i de fall där det är svårt att få två tredjedelsmajoritet bland hyresgästerna för en ombildning till bostadsrätt. Det är många gånger fallet i miljonprogrammets hus. Då skulle man kunna övergå till ägarlägenheter bara för de lägenheter där intresse finns, medan övriga förblir hyresgäster.

Tät och blandad stad

Idag har jag deltagit i en konferens på Clarion Hotell i Stockholm – Business Arena, Fastighetsbranschens ledande mötesplats. En enorm konferens med mer än 2000 deltagare. Jag var en av talarna på ett delseminarium med rubriken ”Stadsutveckling i flera dimensioner”. Moderator var professor Örjan Wikfors, KTH och jag deltog i samma pass som statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, miljöpartisten Åsa Romson, professor Göran Cars, KTH och Roger Bernow, konsult från Evidens. Uppgiften var att tala om urbana utmaningar, krafter som formar framtidens stad.
Jag valde att tala om den utmaning som storstadstillväxten innebär med speciellt fokus på Stockholmsregionen. Vi har på bara tre år blivit nästan 100 000 fler invånare och prognoserna innebär att vi om 20 år är 500 000 invånare fler i regionen. Var och hur ska vi bygga staden för den växande befolkningen?

Tobins Q för städer och län i östra Mellansverige.
Den första utgångspunkten är att studera människors preferenser. Var och hur vill människor bo? Ett trivialt konstaterande är att människor ju är olika och därför vill bo på många olika ställen, i storstadens centrum, i en förort, i ett litet samhälle eller ute på landet. Det intressanta är att studera var många människor vill bo, fler än som gör det idag. Det finns ett enkelt sätt att mäta detta och det är betalningsviljan för en bostad och den kan mätas med något som heter Tobins Q. Det är kvoten mellan priset på en bostad och vad det kostar att bygga en ny på en viss plats. En analys av Tobins Q för Stockholms län och östra Mellansverige visar att fler människor än idag vill bo i alla delar av Stockholms län, i angränsande delar av Uppsala och Södermanlands län samt i de större städerna. Även inom kommunerna varierar Tobins Q påtagligt. I Stockholm vill många fler bo i den täta innerstaden och i närförorterna, i Västerås och Uppsala i stadskärnan, och värdena sjunker med avståndet från centrum. Slutsatsen; den täta staden är attraktiv, med närhet till arbetsplatser, kollektivtrafik, service, restauranger och andra mötesplatser. Ska vi tillfredsställa dessa människors önskan ska vi alltså bygga mer i de större städerna och göra bebyggelsen tätare än idag.
Min andra utgångspunkt gäller frågan om hur mycket vi kan förtäta våra storstäder, till exempel Stockholmsregionen. Regionplanekontoret har tillsammans med Stockholms stadsbyggnadskontor analyserat hur stora förtätningsmöjligheterna är om man samtidigt tar hänsyn till kraven på närhet till grönska och parker. Vi tittade på hur mycket utrymme det finns och jämförde med redan genomförda förtätningsprojekt. Resultaten var överraskande; Bara Stockholms förortscentra och de regionala stadskärnorna i grannkommunerna kan tillsammans rymma mer än en miljon fler människor i framtiden samtidigt som tillgången till parker och grönområden kan förbättras. Det är mycket mer än befolkningstillväxten fram till år 2030 enligt förslaget till ny regional utvecklingsplan.
Frågan är alltså inte om staden skall förtätas utan hur!

Farsta framtidsbild.

Min tredje utgångspunkt gäller den utmaning som klimatförändringarna aktualiserat. Utsläppen av koldioxid har enligt SCB:s statistik minskat från drygt 56 miljoner ton per år 1990 till drygt 51 miljoner ton per år 2006 i Sverige, en minskning med nästan 10 procent. Per capitautsläppen har minskat betydligt mer eftersom befolkningen samtidigt ökat med mer än en 500 000 personer, från 6,5 till 5,6 ton per invånare, en minskning med 14 procent.
Utsläppen per capita är minst i Stockholms län, där de ligger på endast 2,7 ton per person år 2004, mindre än hälften av utsläppen i övriga landet som är 6,4 ton per person. Sedan 1990 har utsläppen av koldioxid per capita minskat med 23 procent i Stockholmsregionen jämfört med bara 12 procent i övriga Sverige. Stockholmsregionen står alltså för en större del av de minskade utsläppen av växthusgaser än vad som motsvaras av dess befolkningsandel. En invånare som väljer att bo i den täta Stockholmsregionen i stället för i någon glesare del av Sverige bidrar till att minska landets samlade utsläpp av växthusgaser.
Svaren på de tre frågorna är alltså: Människor vill bo tätt i en stor stad, man kan förtäta Stockholms bebyggelse långt mer än vi föreställer oss, och det är klimatsmart att Stockholm växer och blir tätare.
En följdfråga som kom upp var hur vi kan överbrygga de regionala klyftorna. Det finns knappast något enkelt svar på detta. Det finns sociala och ekonomiska skillnader, etniska skillnader och skillnader i tillgänglighet till arbetsplatser som delvis men inte helt samvarierar. Det bor fler invånare med högre utbildning, högre inkomster och en mindre andel med utländsk bakgrund i östra delen av regionen inklusive innerstaden jämfört med den västra.
Förr i tiden bodde människor med olika social bakgrund i gårdshus och gathus, mycket nära varandra. Nu har de geografiska och sociala skillnaderna ökat. Hustyper och upplåtelseformer borde blandas eftersom vi vet att de sammanhänger med den sociala strukturen. Miljonprogramsområdena är ju dessutom inte bara etniskt skilda från staden i övrigt utan också rent fysiskt, genom barriärer i form av trafikleder eller impediment. Det är antagligen av värde att fysiskt integrera stadsdelar med olika socio-ekonomisk struktur med varandra, bygga ihop dem helt enkelt, men om detta tror jag inte att vi vet tillräckligt mycket ännu.
En annan stor skillnad är att det finns omkring 250 000 fler arbetsplatser norr om Slussen, jämfört med söder om den, framförallt i norra innerstaden och Solna. Däremot bor det nästan lika många, 1 miljon, norr om slussen som söder om den. Det betyder att netto behöver mellan 200 000 och 250 000 människor pendla över det s k Saltsjö-Mälarsnittet för att jobba. För att detta ska vara möjligt måste trafiksystemet binda ihop regionen.
Tunnelbanan öppnades förbi Slussen 1957, för mer än 50 år sedan. Då hade länet 1,2 miljoner invånare. Nu byggs citybanan som kommer att vara färdig 2017, 60 år efter tunnelbanan, då regionen har 1 miljon fler invånare och nästan 150 år efter det att sammanbindningsbanan byggdes 1871. Det går sannerligen inte fort.
När Essingeleden öppnades 1967, för 40 år sedan, var regionens befolkning 1,4 miljoner och har ökat med 600 000 invånare sedan dess, dvs 100 000 mer än som bor i Göteborgs stad idag. Detta utan att vägkapaciteten över Saltsjö-Mälarsnittet har ökat. Nu byggs Förbifart Stockholm som kan vara klar 2020, då ytterligare 300 000 människor bor i regionen. Då har befolkningen ökat med 900 000 människor sedan Essingeleden byggdes.
Det skulle antagligen gå fortare att få till nödvändig infrastruktur om ansvaret för denna fråga inte var så uppdelat som det är idag. Eftersom huvuddelen av trafiken är lokal borde regionen själv ha huvudansvaret för infrastrukturen; både genom att själv finansiera den och även kunna dra nytta av de mervärden som infrastrukturen ger. Men dit är det tyvärr långt.

Prognoser, glädjekalkyler och gissningar

I Dagens Nyheter framförs idag på ledarsidan uppfattningen att ”alla (trafik-)prognoser är gissningar”. I fredagens Dagens Nyheter fanns en notis om att ”befolkningen kommer att öka med 26 000 personer per år fram till 2018 spår Regionplanekontoret (min kursivering).
Dagens Nyheter tycks föreställa sig att trafikanalytikerna kastar krona och klave om trafikmängderna kommer att öka eller minska och att vi på Regionplanekontoret sitter och spår i kort om hur mycket befolkningen kommer att öka. Dagens Nyheter sprider på det här sättet medvetet eller omedvetet fördomar. För det är naturligtvis inte på det sättet.
Trafikprognoser och befolkningsprognoser vilar på vetenskaplig grund. Institutioner på universitet och högskolor utbildar varje år professionella om hur detta går till och matematiker konstruerar komplicerade modeller för att få med alla variabler av betydelse. Alla förutsägelser om framtiden, som inte är rena gissningar, bygger på analyser av den historiska utvecklingen. Vi vet att befolkningsutvecklingen bygger på ett begränsat antal faktorer; hur många föds, hur många dör, hur många flyttar in och hur många flyttar ut. Födslar och dödslar är beroende av befolkningens åldersfördelning och brukar gå att prognostisera med relativt god precision. Utflyttning och inflyttning beror delvis på den ekonomiska konjunkturen och arbetsmarknadens utveckling som är möjliga att analysera. Men därtill kommer flyktingströmmar som är beroende på krig och katastrofer i andra delar av världen som är svårförutsebara. Det finns därför alltid en osäkerhetsfaktor.
Resandet kan delas upp i olika typer av resor som kan behandlas var för sig. Arbetsresorna brukar vara lättast att beräkna, jämfört med till exempel nöjes- och shoppingresor. De viktigaste faktorerna är priset för resan och den tid som den tar. De här faktorerna har analyserats under många år och den samlade kunskapen är stor på det här området. Det är därför som experterna under många år och med ganska stor säkerhet har kunnat säga att trängselavgifter skulle minska trafiken till Stockholms innerstad med en viss andel. När politikerna till slut bestämmer sig för att göra ett försök visar det sig att prognoserna stämmer med hög precision. Följande diagram visar sambandet mellan tågrestid och marknadsandel tåg/flyg (källa: Banverket och KTH).
När man talar om att glädjekalkyler görs för nya trafikprojekt gäller osäkerheterna mindre prognoserna över framtida trafikmängder. Det är i stället kostnaderna för projekten som underskattats, därför att den som initierat kalkylen gärna vill att projektet ska genomföras.
I går presenterade Arlandabanans vd Gunnar Malm sin enmansutredning om höghastighetståg i Sverige. Utredningen kommer fram till att Götalandsbanan och Europabanan är samhällsekonomiskt lönsamma. Men när Expertgruppen för miljöstudier, en kommitté under finansdepartementet, gjorde en analys på enbart Götalandsbanan, kom den fram till motsatsen (DN Debatt 21/8). På DN debatt idag skriver dessutom Lars Hultkrantz, professor i nationalekonomi vid Örebro universitet och sakkunnig i utredningen om höghastighetsbanor, att ”utredningen redovisar en glädjekalkyl som inte duger som underlag för ett beslut om denna jätteinvestering”. Hultcrantz pekar på en rad kostnader som saknas eller underskattats i utredningen. Det är tyvärr inte ovanligt med glädjekalkyler, men ingen expert eller utredare borde låta sig påverkas av beställare eller opinionsgrupper som vill få fram ett visst resultat av en kalkyl.
De flesta partier är positiva till höghastighetståg, men de borde granska projekten mer kritiskt. Höghastighetståg ska bara byggas om inte andra investeringar ger större nytta för pengarna. Min egen övertygelse är att det finns gott om sådana kollektivtrafikprojekt, till exempel i de växande storstadsregionerna. Järnvägen brottas redan idag med lönsamhetsproblem utan att belastas av de jätteinvesteringar som skulle krävas. Sverige är nog ett alltför glesbefolkat land för att höghastighetståg ska kunna motiveras.

Not in my back yard?

Blir det bättre när Stockholm växer? Den frågan ställer sig Richard Murray, ordförande i Förbundet för Ekoparken, i tidskriften Plan 2-2009. Tidskriften ges ut av Föreningen för Samhällsplanering. Utgångspunkten för hans analys av den nya regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 är frågan om Stockholmsregionen blir attraktiv för oss som redan idag bor och verkar här. Varför ska, frågar sig Murray, så stor del av befolkningsökningen ske just i Stockholms län? Han efterlyser i stället handlingsalternativ med radikalt annorlunda förutsättningar, exempelvis en kraftigt dämpad befolkningstillväxt. Murray har också receptet på hur det skulle gå till att dämpa befolkningstillväxten; i Lidingö bor enligt Murray i stort sett lika många människor idag som för 20 år sedan.
Murrays utgångspunkt är verkligen högst dubiös. Skulle det verkligen kunna vara ett mål att bara se till dem som redan nu bor i regionen när vi planerar för en framtid som ligger 20-30 år framåt i tiden? Och borde det verkligen vara ett mål att dämpa befolkningstillväxten? Det är en egoistisk och kortsiktig utgångspunkt som brukar hävdas av Nimby-grupper, men vid närmare eftertanke borde de flesta inse att en sådan utgångspunkt vore helt orimlig för långsiktig planering.
Ungefär 55 procent av dem som bor här nu är inte födda i regionen, och den andelen kommer sannolikt att förbli i stort sett oförändrad. Men dem skulle man alltså inte planera för, enligt Murray. Och hur skulle det gå till att stoppa befolkningstillväxten? Tillväxten beror främst på födelseöverskott och invandring (se diagrammet ur RUFS 2010).
Skulle vi sluta föda barn eller försöka förmå våra barn att flytta härifrån? Skulle vi bromsa invandringen till Sverige och inte ta emot flyktingar eller anhöriga till flyktingar som redan är här? Skulle vi bygga en mur runt Sverige?
Men Murray är inte riktigt påläst. Inte ens Lidingö kommun har samma befolkning idag som för 20 år sedan. 1988 var befolkningen 38 819 personer, idag 2008 är den 43 111, omkring 11 procent fler än för 20 år sedan. Lidingö kommun har verkligen inte haft som mål att växa och har därför byggt färre bostäder än de flesta andra kommuner, men befolkningen har ändå ökat. Visserligen med en lägre tillväxt än regionen i genomsnitt som växt med nästan 24 procent. Men skulle verkligen detta vara ett framgångsrikt recept för att göra Stockholm mera attraktivt – att sluta att bygga nya bostäder trots att efterfrågan på dem ökar?
Andra kommuner i regionen har byggt fler bostäder än Lidingö. Om alla kommuner skulle bygga lika få bostäder som Lidingö har gjort skulle vi sannerligen få bostadsbrist i regionen. Priserna på bostadsrätter i Stockholms innerstad skulle öka i värde mycket mer än vad som nu har skett, och det skulle möjligen gynna ägarna. Men samtidigt skulle trångboddheten öka överallt, inte minst i invandrartäta förorter. Ungdomar som växer upp i Stockholm skulle inte ha råd eller möjlighet att skaffa sig en egen bostad när det blir dags att flytta hemifrån. Skulle vi hänvisa dem till att det går att få en bostad till lägre pris eller kortare kötid i Västerås eller Eskilstuna? Om det inte går att få en bostad i Stockholm skulle företagen tveka att investera. Risken är stor att de i så fall flyttar till andra länder, inte till någon annan del av Sverige.
Flertalet kommuner i Stockholms län ser positivt på att Stockholm växer. Så länge vi som bor här föder fler barn än antalet som dör kommer vi att ha en naturlig befolkningstillväxt. Att fler flyttar till Stockholm än dem som flyttar härifrån beror på att Stockholm är en attraktiv stad. Det är en naturlig utgångspunkt för planeringen att se till att tillväxten sker på ett miljömässigt bra sätt genom att vi bygger bostäder och infrastruktur, inte att söka att förhindra den. De flesta anser att huvudstadens attraktivitet ökar på det sättet, både för dem som redan bor här, för våra barn som föds här och för dem som vill flytta hit.

Njut av global warming så länge den varar

Den danske professor Henrik Svensmark, direktör vid danska rymdforskningsinstitutet, konstaterade i Jyllandsposten den 9 september att global warming upphört och att global cooling inträffat sedan 1998. Ingen klimatmodell haf förutsett detta.
Solen har under de senaste åren nästan inte haft några solfläckar, vilket är det vanliga tecknet på solens magnetiska aktivitet. Senaste veckan rapporteras solens aktivitet nått sin lägsta nivå på 100 år. Frågan är vilken påverkan detta kan få på jordens klimat? Enligt IPCC är svaret ”ingen alls”. Men historien och modern forskning säger oss att detta antagligen är helt fel.
Solens aktivitet har alltid varierat. Omkring år 1000, hade vi en period av mycket hög solaktivitet som sammanföll med den medeltida värmeperioden. Vikingar slog sig ned på Grönland och utforskade Noramerikas kust. Efter 1300 under “Lilla istiden” vilket var en global köldperiod var solaktiviteten låg. Under 1800-talet ökade solens aktivitet igen. Under de senaste 50 åren har solaktiviteten varit högst sedan medeltidens värmeperiod för 1 000 år sedan. Nu tycks det som om solaktiviteten minskar igen och går mot ett minimum som vi upplevde under ”Lilla istiden”.
Samvariationen mellan solens aktivitet och jordens klimat under seklerna har förklarats som tillfälligheter. Men även under de senaste 10 000 åren finns sambanden. Under de senaste 10 000 åren har solens aktivitet varit låg under 17 procent av tiden vilket enligt Svensmark har sammanfallit med nedkylning av jorden. Man kan undra över att IPCC inte anser att solaktiviteten har någon som helst inverkan på klimatet. IPCC har endast studerat solstrålningen vars variationer är för liten för att ha någon inverkan på klimatet. Men solens aktivitet har också inverkan på molnbildningen genom den kosmiska strålningen. Hög solaktivitet leder till få moln vilket leder till uppvärmning av jorden. Låg solaktivitet leder till ökad molnbildning och dämpar uppvärmningen. Solaktiviteten kan enligt Svensmark vara orsaken till huvuddelen av den uppvärmning av jorden vi noterat under 1900-talet, inte utsläppen av koldioxid. Om solaktiviteten är orsaken till huvuddelen av uppvärmningen beror endast en mindre del på koldioxid. För att citera Svensmark : ”Njut av global warming så länge den varar”.
Mojib Latif från Kiels Universitet har framfört på UN World Climate Conference i Geneva för ett par veckor sedan att nedkylningen kan fortsätta under 10 till 20 år till. Hans förklaring är naturliga förändringar i Nordatlantens havsströmmar och inte förändringar i solaktiviteten. Men de naturliga förändringarna i klimatet blir allt tydligare. Inge modell har förutsett den nedkylning som för närvarande pågår. Framtiden blir mycket intressant och vi bör enligt Svensmark erkänna att naturen är totalt oberoende av vad våra modeller beräknar för framtiden. Kommer växthusteorin att överleva en signifikant nedkylning av jordklotet? Framtidens utmaningar kan bli helt andra än dem som dagens modeller förutspår, medan solens inverkan på klimatet kan bli ett stort forskningsfält.

Rödgul trumpetsvamp trivs på Gotland

Här på Gotland är det inte så vanligt med svamp, på grund av den kalkhaltiga jordmånen. Många svampar föredrar en surare miljö. Men en svamp som trivs på Gotland är rödgul trumpetsvamp. Det är en mycket läcker matsvamp, som växer i många exemplar där den växer. Vi har hittat fler rödgula trumpetsvampar och trattkantareller andra år på vårt specialställe söder om Ljugarn, men dagens skörd, tillsammans med en del andra sorter blir en utmärkt svampstuvning till middagen i morgon. Just nu pågår rensning.

Le Corbusiers Chandigarh

Delningen i Pakistan och Indien 1947 innebar också att delstaten Punjab delades i en pakistansk och en indisk del. Eftersom huvudstaden Lahore låg i Pakistan behövdes en ny delstatshuvudstad i den Indiska delen. Le Corbusier fick efter en del turer uppdraget att rita den nya huvudstaden på 1950-talet.
Vi besökte nyligen Chandigarh, som inte liknar några andra indiska städer. Snarare ett nerslitet miljonprogramsområde med långa rader av stora och likadana betonghus. En skräckupplevelse kanske många tror. Men det finns dessutom stora parker, breda boulevarder och trottoarer. Inga kor på gatorna och förhållandevis välordnat trafiksystem. För fotgängare är staden ett paradis för att vara i Indien. Från bekanta indier blev omdömet Indiens bästa stad, och den är på många sätt verkligen ovanligt välordnad, efter indiska mått mätt. Nu planeras dessutom tunnelbana. Flera ikonbyggnader ritade av Le Corbusier själv sticker ut, till exempel High Court, Secretariat och Assembly building, och som arkitekt vill man ju gärna titta på dem och plåta dem. Och de är verkligen fantastiska byggnader, åtminstone om man betraktar dem på håll. När man går in i High Court och ser de råa betongväggarna på nära håll blir intrycket ett annat. Det är ungefär som intrycket av Arkitekthögskolan på Östermalm. Det ser faktiskt inte särskilt kul ut. Byggnaderna är dessutom så kringgärdade av parkerade bilar och säkerhetsvakter att det nästan är omöjligt att komma nära dem, vilket drar ner helhetsintrycket. Jag fortsätter att betrakta modernismens resultat med ganska blandade känslor.Något som däremot är tillgängligt är Rock Garden, en mycket surrealistisk upplevelse. Dagens Nyheter publicerade nyligen ett reportage från denna fantastiska park, som på egen hand skapats av en ensam entusiast, på kommunal mark, men utan några som helst formella beslut. Mannen bakom parken var vägmästaren Nek Chand Saini. När tilltaget upptäcktes tänkte man först riva den, innan man insåg vilken attraktion den i själva verket är. Rock Garden var nog den största upplevelsen från Chandigarh, trots att den store arkitektens verk var huvudmålet för besöket.

Ett sekulärt samhälle

Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.
Lagar och normer som ska omfatta alla måste bygga på allmänmänskliga grunder, inte på religiösa. Lagarna ska formuleras av demokratiska institutioner och normbildningen styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal. Ett sådant samhälle kallas ett sekulärt samhälle. Det är ett sådant samhälle förbundet Humanisterna arbetar för.
Det här är inledningen till det sekulära manifest som ett antal kända personer publicerade på DN debatt på midsommarafton i år. Manifestet motiverade den affischkampanj som Humanisterna drivit bland annat i Stockholms tunnelbana, under rubriken ”Gud finns nog inte”. Kampanjen kritiserades av bland andra Göran Rosenberg i Dagens Nyheter den 16 juni, i en demagogisk artikel, där han misstänkliggör syftet utan egentliga argument eller med falska argument. Artikeln har på ett klargörande sätt bemötts av Humanisternas ordförande Christer Sturmark på Newsmill.
Rosenberg påstod att valet av Davidsstjärnan och den muslimska halvmånen i affischkampanjen signalerar att Humanisterna har problem med människor av muslimsk eller judisk tro, medan han hävdar att ”korset i den svenska flaggan är inte en symbol för kristendomen utan en symbol för nationen”. Här har Rosenberg naturligtvis fel, vilket man inser om man tänker efter. Den svenska korsflaggan är liksom andra korsflaggor ursprungligen en kristen symbol. Den historiska bakgrunden till korsflaggorna är korstågen. Under det första korståget mot Palestina 1195 använde engelska, franska och italienska korsriddare olika korsflaggor. Så småningom blev St Georgskorset, ett rött kors på vit botten en samlande symbol för de kristna korsriddarna. Omkring 80 år senare blev samma flagga på grund av den spridda användningen även symbol för England och Wales. De nordiska korsflaggorna kan ha använts under de nordiska ”korstågen” på medeltiden för att kristna områden i Norden och Baltikum. På en medeltida miniatyrmålning som visar belägringen av Antiochia syns tydligt korsriddarnas rödvita korsflaggor.
Jag är numera medlem av Humanisterna.