Global uppvärmning, havsströmmar och Arktis istäcke

SVT:s Vetenskapens värld i TV2 i går kväll hävdade att även om istäcket i Arktis har ökat de senaste åren, har det ändå blivit tunnare. Det har satellitmätningar visat, mätningar som i och för dig bara gjorts under några få år. Tidigare hemliga mätningar utförda av amerikanska ubåtar ska bekräfta att istäckets tjocklek i genomsnitt minskat från fyra till två meter på några decennier. Enligt programmet kan Nordpolen vara isfri sommartid inom 10-30 år, vi kan vara nära en s k tipping point. Enligt Vetenskapens värld är det den globala uppvärmningen som ligger bakom att istäcket tunnats ut. Ett program som lämnar många frågor obesvarade.
För mig verkar det underligt att istäcket kan bli större och samtidigt tunnare om det enbart skulle påverkas av temperaturen. Men det finns också teorier om att det inte främst är den globala uppvärmningen, som påverkar isens omfattning utan cirkulationen i haven och atmosfären. PDO, Pacific Decadal Oscillation, finns i Stilla havet och AMO, Atlantic Multidecadal Oscillation, i Atlanten. För temperaturen i Arktis skulle den viktigaste faktorn vara förändringar i luftströmmarna over Nordatlanten (AMO), medan betydelsen av luftströmmarna över Stilla havet (PDO) har mindre betydelse. Så här har temperaturen i Arktis och luft- och havsströmmarna varierat under 1900-talet.

Övre kurvan visar temperaturen i Arktis under 1900-talet. Undre kurvan visar variationerna i PDO+AMO (STD). Mörkblå linjer anger årliga värden lila 5 års rullande medelvärde. AMO+PDO hade en kall fas fram till 1920 som sammanföll med låga temperaturer i Arktis. Temperaturen i Arktis visade en topp 1935-1940 som sammanföll med höga värden för AMO+PDO. Från 1940 och fram till 1975 hade AMO+PDO en sjunkande fas. Temperaturen i Arktis föll under större delen av den perioden. Sedan 1965 har temperaturen ökat fram till 2000, vilket åter har sammanfallit med en stigande fas av AMO+PDO. Samvariationerna verkar slående, även om de inte är något bevis för ett orsakssamband. Men AGW-teorin förklarar temperaturen i Arktis sämre.
Under efterkrigstiden då koncentrationen av koldioxid i atmosfären stadigt har ökat har temperaturen i Arktis först sjunkit för att sedan stiga. Temperaturen i Arktis stöder således inte resultat från IPCC:s klimatmodeller, som förutspår en ökande temperatur som resultat av ökande koncentrationer av koldioxid i atmosfären.

För övrigt lär Sibirien och europeiska delen av Ryssland ha haft tre mycket kalla vintrar i rad. Den senaste kanske till och med den kallaste någonsin, enligt ryska forskare. Se kartan ovan. Professor Arkady Tishkov vid Geography Institute of Russian Institute of Science säger enligt Daily Mail att Sibirien och världen befinner sig i en period av långsiktig avkylning. Från vetenskaplig utgångspunkt är tal om flera graders global temperaturhöjning absurd, säger han. Frånvaron av tecken på temperaturhöjning i Sibirien, de tre senaste årens sjunkande temperatur i Arktis och det växande istäcket där stödjer antagandet om långsiktig nedkylning, säger professor Tishkov. Men om detta sades inte ett ord i Vetenskapens värld.
Om det har varit extremt kallt i Asien så har Canada upplevt en av de varmaste vintrarna på länge, vilket också syns på kartan. Forskare vid Environment Canada rapporterar om att årets vinter har varit 4 grader varmare än normalt och varmast sedan 1948. David Phillips, klimatolog vid Environment Canada, har inte upplevt något liknande. Han pekar på flera faktorer, bland annat El Nino, en förändring av vindarna och havsströmmarna i Stilla Havet. Alla årstider, men framförallt vintrarna har blivit varmare sedan 1948.
Extremt kallt och extremt varmt samtidigt således. Vad säger då medelvärden?

Uppdatering den 14 januari 2010
Andel minst 2 m tjock is ökade enligt PIPS2 cirka 50 procent mellan 2008 och 2010. Det tyder inte på att istäcket blivit tunnare, som VV hävdade.