I dag fyller författaren Göran Palm 80 år. Göran Palm debuterade som poet 1961 med diktsamlingen Hundens besök. Han hade hunnit med ytterligare en diktsamling, innan han gjorde sitt genombrott som författare med ”En orättvis betraktelse”, en bok som kom att bli något av ikonbok för den nya vänstern. Uppföljningen kom med ”Indoktrineringen i Sverige” 1968 och ”Vad kan man göra?” 1969.
Göran Palm 80 år.
Senare gjorde han besök på verkstadsgolvet med boken ”Ett år på LM” 1972 och ”Bokslut från LM” 1974. Under en tjugoårsperiod skildrade han så Sverige på blankvers i böckerna Sverige, en vintersaga 1-4 från 1984 till 2005. Göran Palm har genom åren övertygat kritikerna och fått många utmärkelser, Aftonbladets litteraturpris, Tidningen VI:s litteraturpris, Aniara-priset, De Nios stora pris, Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris, Ferlinpriset och Ivar Lo-Johanssons personliga pris.
Han är en medelproduktiv författare med 30 böcker på 50 år. Men så kräver också flera av hans böcker grundlig research. Sverigeböckerna från ett annorlunda perspektiv var ett naturligt sätt för honom att vända på perspektivet, en naturlig följd av ”En orättvis betraktelse”.
Göran Palm (till vänster) 1964.
I ”En orättvis betraktelse” såg han västvärlden ur tredje världens, de förtrycktas perspektiv. Boken ger ett skakande obehagligt perspektiv på oss européer. Göran Palm är moralisk ut i fingerspetsarna och ingen slipper undan sitt ansvar. Men i längden är det också tröttande. Ingen människa kan leva upp till det moraliska ansvar som Göran Palm krävde av oss.
Göran Palm tilldelade oss européer en kollektiv skuld som de förtryckta i världen ser det. Men varför ska man som sekulär svensk ställas till ansvar för korsfararnas härjningståg på 1300-talet, conquistadorernas på 1500-talet eller britternas kolonisering på 1800-talet? Till skillnad mot många andra skribenter under 1960- och 1970-talen hade Göran Palm aldrig själv varit utanför Europas gränser. Det var alltså en teoretisk beskrivning han gav oss som byggde på en omfattande inläsning av andra författares iakttagelser och slutsatser. Men gav de källor han öste ut verkligen en sanningsenlig och trovärdig beskrivning av tillståndet i världen. När man läser boken 45 år senare finns facit att tillgå. Oändligt mycket skrivits om tillståndet i världen, sedan dess, liksom om vår historia. Världen ser inte längre ut som den gjorde 1966 och kanske gjorde den det inte heller då.
Göran Palm delade upp världen i nord och syd i stället för det då gängse öst och väst. Europa ställdes mot Afrika, Sovjet mot Asien, USA mot Latinamerika. Göran Palm erkände inga demokratier. Det är en myt att det finns demokratiska länder skrev han och lyfte fram finansadeln, krigsmakten, kyrkan. Skillnaden mellan väst och öst är enligt Palm att väst håller sig med frihet och demokrati för hemmabruk, medan ryssarna håller sig med ofrihet och polisvälde för hemmabruk. Men varken demokratin eller polisväldet tycks enligt Palm ingå i exporten till tredje världen.
Göran Palm levde i samma villfarelse om goda och dåliga diktaturer som i stort sett hela vänstern gjorde på 1960-talet. Ett citat ur ”En orättvis betraktelse”:
”De dåliga diktaturerna är självfallet de som arbetar för folkmajoritetens sämsta (Paraguay, Spanien), de bra diktaturerna är de som arbetar för folkmajoritetens bästa (Kina, Guinea) och blandstaterna är de som har starka demokratiska organ som motvikt mot sina reaktionära diktaturinstrument (Italien, Mexiko) eller de som kompenserar sina svaga demokratiska instrument med hjälp av progressiva diktaturorgan (Tjeckoslovakien, Kenya). Finns det en fjärde grupp av stater tycks inte heller den bestå av demokratier utan av stater som inte alls fungerar (Indien).”
Kim-il-Sung, diktator i Nordkorea, "en bra diktatur" enligt Palm.
Också i Korea finns det enligt Göran Palm en bra diktatur i norr och en dålig diktatur i söder. Den bra diktaturens män skulle enligt Palm sannolikt vinna röstmajoriteten även i söder. Det trodde Palm som aldrig satt sin fot i Korea. Vi som reste till Korea på 1970-talet kan försäkra honom att det inte var sant då och det är inte sant idag. 40 år senare finns den goda diktaturen kvar i Nordkorea, medan den dåliga diktaturen i söder avskaffats och demokrati införts sedan ett par decennier tillbaka. Det numera välmående Sydkorea har ekonomiskt närmat sig och kanske överskridit europeisk utvecklingsnivå, medan den ”goda diktaturens” Nordkorea svälter.
För Göran Palm berodde proletärstaternas fattigdom på utsugningen från den rika världen och lösningen på att avskärma sig från den rika världen. Göran Palm var 1966 kvar i myten om den goda socialismen och den onda kapitalismen, som suger ut människorna. ”…vad som redan har hänt är att Kina, Nordkorea och Cuba ganska långt lyckats bygga upp en socialistisk ekonomi…”. Nordkorea som idag är så fattigt att landets befolkning skulle svälta utan en omfattande livsmedelshjälp från den rika världen, bland annat från det förhatliga Sydkorea.
Göran Palms lösning var att u-länderna sluter sig samman i block i stället för att sugas upp av västvärldens intressesfärer. Sådana lösningar hade också framförts av bland andra Nasser och Nkrumah. Genom att sluta sig samman kunde länderna höja råvarupriserna, liksom OPEC-länderna lyckats med när det gäller oljan. Men alla former av handelshinder tror jag har negativa effekter. När en stor grupp av länder i tredje världen har tagit sig ur fattigdomen och närmat sig den rika världen, är det inte genom att isolera sig från den utan genom att handla med den. Det gäller större delen av Sydostasien, där Kina, Sydkorea, Malaysia, Thailand, Filippinerna, Vietnam och Indonesien tagit stora steg mot utveckling och framsteg genom integration inte genom isolering. Bara Burma, Laos och Kambodja är fortfarande fattiga länder på grund av denna isolering. Och det är inte genom att sälja råvaror, utan genom att tillverka industriprodukter bättre och billigare än i väst som denna rikedom har skapats, eller håller på att skapas.
En titt i statistiken kan hjälpa till att belysa förändringen. Ett mått på ekonomi och levnadsstandard är köpkraftsjusterat BNP per invånare, som redovisas av Internationella Valutafonden (IMF). För 2010 finns det måttet redovisat för 182 av världens länder. Som väntat dominerar Europa och Nordamerika i toppen medan de afrikanska länderna dominerar bottenskiktet i denna lista. Men skillnaderna inom världsdelarna är lika påtagliga. Till den ekonomiskt mest välbeställda fjärdedelen på listan finns 14 asiatiska länder, och inte bara oljeländer vid Persiska viken utan också Hong Kong, Singapore, Taiwan och Sydkorea. Hong Kong och Singapore ligger före Schweiz och Holland. Taiwan ligger före Finland och Frankrike. Sydkorea ligger före Spanien och Italien.
Göran Palm konstaterade att det svenska näringslivet och socialdemokraterna alla har ett gemensamt intresse av att öka produktionen, öka exporten, öka avkastningen. ”Frågan är bara vem som ska betala”, frågar Palm och svarar själv med att det blir den tredje världen. Men det var och är alltså inte sant. Att inkomsterna har ökat i västvärlden har samtidigt inneburit att inkomsterna också har ökat i den tredje värden, och i så hög grad att delar av den numera tillhör den rika världen.
För Göran Palm var det ett formalistiskt sätt att resonera att moralisera över den bristande friheten i Östeuropa. Att se allt positivt i dessa länder som liberalisering och allt negativt som kvardröjande kommunism. Men vem var det som skyggade för verkligheten?
Enligt Göran Palm var det för proletärstaterna en sekundär fråga, en exklusiv tvist om statsskick och politiska metoder som bara kunde dra uppmärksamheten från den enda livsavgörande frågan: skulle de rika segra för gott i världen, eller skulle de fattiga miljarderna få chans att själva bygga upp en människovärdig existens. Vad säger Göran Palm idag till de tunisier och egyptier som vill ha frihet och demokrati?
Befrielsetorget i Kairo i februari 2011.
Göran Palm ställde upp så absoluta krav på demokratin att ingenting duger. Därmed underkände han den bristfälliga form av parlamentarisk demokrati vi har, trots att det har visat sig vara det minst onda styrelseskicket. Palm hade också fel när han påstod att det inte blåser någon demokratisk vind i världen. Sedan 1960-talet har Spanien, Portugal, Grekland, Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, de baltiska staterna liksom nästan hela övriga Sovjetunionen, samt Sydafrika och Sydkorea liksom nästan hela Latinamerika gått från diktatur till demokrati. Och enligt min mening har det också inneburit att de allra flesta har fått de bättre i dessa länder.
Göran Palm hade inte mycket gott att säga om friheten. Citat:
”Vill man inte vidgå skillnaden mellan bra och dåliga diktaturer, mellan rättfärdiga och orättfärdiga former av våld, och ändå göra en insats till mänsklighetens fromma bör man gå in i Amnesty International och lika helhjärtat kämpa för de regeringsfientliga fångarnas frihet i Guinea som för de regeringsfientliga fångarnas frihet i Sydafrika. Vad gör det att man sticker huvudet i busken när det sker i frihetens namn.”
Göran Palm citerar följande uttalande av Fidel Castro, 1959:
”Det fruktansvärda problem som världen står inför består i att den har försatts i en situation där den måste välja mellan kapitalism, som får folk att svälta, och kommunism, som löser ekonomiska problem men undertrycker de fri- och rättigheter som skattas så högt av människan.” Castro valde som bekant det senare alternativet, men tyvärr har ju kommunismen inte visat sig vara den lösning på ekonomiska problem eller den garanti mot svält som han föreställde sig.
Göran Palm skrev:
”Vi tycks inte heller vilja se i ögonen att kapitalism och parlamentarism har gjort fiasko i de flesta u-länder som försökt tillämpa dessa system, medan skilda former av socialism och enpartivälde ofta har varit lyckosamma.”
Göran Palm var också negativ till utvecklingen av ny teknik:
””…av den kommunikationstekniska utvecklingen (mot överljudsplan, luktfilm, bildtelefon, månresor, luftkuddebussar och andra svagsintheter) finns det inte stort mer att hoppas än att den upphör, dvs vänds mot gör världen som helhet nyttigare projekt. Världsproletariatet har redan betalt tillräckligt mycket av Västerlandets lyxproduktion, och för vårt eget vidkommande räcker det gott med de massmedia vi redan har.”
Satellit-TV, Internet och mobiltelefon fanns inte 1966, men har sedan dess betytt mer förr att länka världen samman än radio, marksänd TV, telefonnät av koppartråd och tidningar tryckta på papper, förutom att dessa nya medier är avsevärt mer miljövänliga än de gamla medierna. I dagens U-länder bygger man aldrig ut det dyra och känsliga telefonkabelnätet utan går direkt på mobiltelefon.
Journalisten och diplomathustrun Sigrid Kahle träffade Göran Palm efter en litterär sammankomst i Sverige, ordnad i anslutning till den vänsterintellektuella tyska Gruppe 47. ”Hur kan man gifta sig med en diplomat, och västtysk dessutom?” undrade han föraktfullt. Ett uttryck för Göran Palms enkelspåriga livsåskådning.
Jag läser Göran Palms ”En omodern betraktelse”, utgiven1994, trettio år efter genombrottet med ”En orättvis betraktelse”. Perspektivet var denna gång det ekologiska, samhället sett från ett naturperspektiv och människan sedd som ett djur bland de andra djuren. En sorts natur- och glesbygdsromantisk betraktelse där storstaden ses med skepsis.
Göran Palm låter som en gammal kverulerande gubbe. Allting i det moderna projektet finner han anledning att klaga på. Man kan förledas att tro att han tycker att allt var bättre förr. Byggmaterialindustrin borde använda trä, sten, tegel och cement, kakelugnar, stuck, trägolv och bygga röda stugor med vita knutar. Men varför stugorna skall vara röda och knutarna vita framgår inte. Bönderna började måla sina hus röda för att efterlikna städernas tegelfasader. Knutarna blev kimröksgråa för att efterlikna pilastrarna på städernas hus. Först frampå 1900-talet blev knutarna vita.
Röda stugor med vita knutar är Palms idealhus
Läkemedelsindustrin döms ut av Palm efter läkemedlens biverkningar, inte efter de primära effekterna, och efter försöksdjurens som plågas och avlivas. Datasystem är sårbara för elavbrott, ultraljusundersökningar ger möjlighet att abortera mindre välskapta foster, internet ger möjlighet till valutaspekulation och så vidare. Så där håller han på kapitel efter kapitel, tills man blir alldeles matt.
Han kritiserar 60- och 70-talens vänstervåg, som han själv var en del av, för att gå för långt i verklighetsavskärmande revolutionsförhoppningar, i glorifiering av arbetarklassen, i tredjevärldsromantik och i sektelitism av typ ”proletariatets diktatur”. Han erkänner att han själv delvis pinsamt nog gick på, såväl revolutionstron på hemmaplan som romantiseringen av partisocialismens demokratiska förankring i Kina, Vietnam, Guinea-Bissau och Kuba.
”Vi hade en fantastisk, tvivelsbortsopande framtidstro på den tiden! Vilket bara är möjligt när väsentliga delar av verkligheten har skärmats av från blickfältet.”
Detta är ett kort erkännande av de fatala missbedömningar han gjorde i ”En orättvis betraktelse”. Göran Palm är emellertid lika trosvisst verklighetsavskärmad i den omoderna betraktelsen.
Ett exempel på Göran Palms perspektiv ger han när han fortfarande tenderar att nedvärdera demokratiska grundvalarna. Den avdemokratisering som Palm tycker sig uppleva i Sverige idag, på grund av ökade marknadsekonomiska inslag, är inte allvarligare, än att den brittiska tidskriften the Economist utnämner Sverige till världens mest demokratiska land, efter en analys av ett stort antal kriterier för mer än 150 länder.
Göran Palm är ingen anhängare av vare sig marknadsekonomi eller frihandel, det är lätt att konstatera. Han konstaterar som många miljövänner ofta gör, att det från ekologisk synpunkt är ett fullständigt obegripligt slöseri med naturresurser och transportbränsle att en stor mängd industrialiserade stater ägnar sig åt att frakta snarlika varor till varandra, exempelvis bilar, kläder, äpplen och öl över samtliga världshav, i den heliga frihandelns namn.
Göran Palm förstår sig inte på marknadsekonomi. Till en början är det inte staterna som gör detta utan företag och ytterst enskilda individer. Det är detta som är marknadsekonomi. Vi svenskar kör inte bara Volvo och Saab, utan vi köper också bilar från till exempel Japan eller Sydkorea, därför att de är mer tillförlitliga, miljövänliga eller kanske billigare, eller något annat skäl som Göran Palm skulle vilja förneka oss möjligheten att uttrycka. Vi köper kläder från Kina och Indien, helt säkert därför att de är billigare, men kanske också snyggare. Genom att vi gör detta har japanerna, koreanerna, kineserna och indierna numera ökat sina inkomster och förbättrat sin levnadsstandard. I stället för att sy kläder tillverkar vi mobiltelefoner och annat som ger oss själva högre inkomster. Genom att var och en utnyttjar sina så kallade komparativa fördelar, kan var och en göra det som man är bäst på och samtidigt till priser som är gångbara på marknaden. Alla tjänar på detta system.
Den planekonomi som Göran Palm fortfarande tycks förespråka, nu i ekologins namn, har emellertid inte bara gjort människorna fattiga utan också lämnat efter sig spår av en fasansfull skövling av naturresurser och ekologiska katastrofer, värre än marknadsekonomin varit mäktig. En ekologisk planekonomi skulle inte få dessa effekter, tror i alla fall Göran Palm. Fan tro’t! Bevisen saknas än så länge.
Göran Palm är inte heller någon älskare av humanismen. Denna upplysningsinspirerade åskådning som har människovärdets okränkbarhet och de mänskliga rättigheterna som grundelement har enligt Palm en baksida av folkmord, tortyr och slaveri på bortaplan och är dessutom begränsad till människorna, den innefattar inte de andra arterna. Befolkningsexplosionen är enligt Palm orsakad av att vaccin och medicin spridits innan man funderat på hur maten skulle räcka till de överlevande, som dessutom berövade mängder med växter och djur deras överlevnadsmöjligheter. Göran Palm är här mycket nära beteckningen eko-fascist om han inte redan är där. Palm är övertygad om att människans känsla för vad som är vackert är så djupt förbunden med naturens skönhet och fulhet att hon spontant skyggar från ett mera urbant och naturavskärmat skönhetsbegrepp. Se upp för dem som för de mångas talan.
När Göran Palm idag fyller 80 år hyllas han av alla litteraturkritiker som gett honom alla fina priser genom åren. DN:s Ingegärd Waaranperä karaktäriserar Göran Palms ”Sit down tragedy” på Stockholms Stadsteater som "en timmes hisnande monolog, gnistrande pedagogisk och full av aha-upplevelser. Alla borde se den". Även SvD:s Sara Granath anser att Göran Palm har viktiga saker att säga. NSD hyllar honom eftersom han gjort stordåd av samma rang som Assar Rönnlund och Sixten Jernberg. Kristianstadsbladet och Sydsvenskan anser att han hänger med i samtiden. Men har ni verkligen läst vad han har skrivit? Är det inte dags att göra upp för gott med denna hyllare av kommunistiska förtryckarstater, planekonomi, planmässig befolkningspolitik och ekofascism. Bevare oss för honom, alla naturgudar.
Senare gjorde han besök på verkstadsgolvet med boken ”Ett år på LM” 1972 och ”Bokslut från LM” 1974. Under en tjugoårsperiod skildrade han så Sverige på blankvers i böckerna Sverige, en vintersaga 1-4 från 1984 till 2005. Göran Palm har genom åren övertygat kritikerna och fått många utmärkelser, Aftonbladets litteraturpris, Tidningen VI:s litteraturpris, Aniara-priset, De Nios stora pris, Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris, Ferlinpriset och Ivar Lo-Johanssons personliga pris.
Han är en medelproduktiv författare med 30 böcker på 50 år. Men så kräver också flera av hans böcker grundlig research. Sverigeböckerna från ett annorlunda perspektiv var ett naturligt sätt för honom att vända på perspektivet, en naturlig följd av ”En orättvis betraktelse”.
I ”En orättvis betraktelse” såg han västvärlden ur tredje världens, de förtrycktas perspektiv. Boken ger ett skakande obehagligt perspektiv på oss européer. Göran Palm är moralisk ut i fingerspetsarna och ingen slipper undan sitt ansvar. Men i längden är det också tröttande. Ingen människa kan leva upp till det moraliska ansvar som Göran Palm krävde av oss.
Göran Palm tilldelade oss européer en kollektiv skuld som de förtryckta i världen ser det. Men varför ska man som sekulär svensk ställas till ansvar för korsfararnas härjningståg på 1300-talet, conquistadorernas på 1500-talet eller britternas kolonisering på 1800-talet? Till skillnad mot många andra skribenter under 1960- och 1970-talen hade Göran Palm aldrig själv varit utanför Europas gränser. Det var alltså en teoretisk beskrivning han gav oss som byggde på en omfattande inläsning av andra författares iakttagelser och slutsatser. Men gav de källor han öste ut verkligen en sanningsenlig och trovärdig beskrivning av tillståndet i världen. När man läser boken 45 år senare finns facit att tillgå. Oändligt mycket skrivits om tillståndet i världen, sedan dess, liksom om vår historia. Världen ser inte längre ut som den gjorde 1966 och kanske gjorde den det inte heller då.
Göran Palm delade upp världen i nord och syd i stället för det då gängse öst och väst. Europa ställdes mot Afrika, Sovjet mot Asien, USA mot Latinamerika. Göran Palm erkände inga demokratier. Det är en myt att det finns demokratiska länder skrev han och lyfte fram finansadeln, krigsmakten, kyrkan. Skillnaden mellan väst och öst är enligt Palm att väst håller sig med frihet och demokrati för hemmabruk, medan ryssarna håller sig med ofrihet och polisvälde för hemmabruk. Men varken demokratin eller polisväldet tycks enligt Palm ingå i exporten till tredje världen.
Göran Palm levde i samma villfarelse om goda och dåliga diktaturer som i stort sett hela vänstern gjorde på 1960-talet. Ett citat ur ”En orättvis betraktelse”:
”De dåliga diktaturerna är självfallet de som arbetar för folkmajoritetens sämsta (Paraguay, Spanien), de bra diktaturerna är de som arbetar för folkmajoritetens bästa (Kina, Guinea) och blandstaterna är de som har starka demokratiska organ som motvikt mot sina reaktionära diktaturinstrument (Italien, Mexiko) eller de som kompenserar sina svaga demokratiska instrument med hjälp av progressiva diktaturorgan (Tjeckoslovakien, Kenya). Finns det en fjärde grupp av stater tycks inte heller den bestå av demokratier utan av stater som inte alls fungerar (Indien).”
Också i Korea finns det enligt Göran Palm en bra diktatur i norr och en dålig diktatur i söder. Den bra diktaturens män skulle enligt Palm sannolikt vinna röstmajoriteten även i söder. Det trodde Palm som aldrig satt sin fot i Korea. Vi som reste till Korea på 1970-talet kan försäkra honom att det inte var sant då och det är inte sant idag. 40 år senare finns den goda diktaturen kvar i Nordkorea, medan den dåliga diktaturen i söder avskaffats och demokrati införts sedan ett par decennier tillbaka. Det numera välmående Sydkorea har ekonomiskt närmat sig och kanske överskridit europeisk utvecklingsnivå, medan den ”goda diktaturens” Nordkorea svälter.
För Göran Palm berodde proletärstaternas fattigdom på utsugningen från den rika världen och lösningen på att avskärma sig från den rika världen. Göran Palm var 1966 kvar i myten om den goda socialismen och den onda kapitalismen, som suger ut människorna. ”…vad som redan har hänt är att Kina, Nordkorea och Cuba ganska långt lyckats bygga upp en socialistisk ekonomi…”. Nordkorea som idag är så fattigt att landets befolkning skulle svälta utan en omfattande livsmedelshjälp från den rika världen, bland annat från det förhatliga Sydkorea.
Göran Palms lösning var att u-länderna sluter sig samman i block i stället för att sugas upp av västvärldens intressesfärer. Sådana lösningar hade också framförts av bland andra Nasser och Nkrumah. Genom att sluta sig samman kunde länderna höja råvarupriserna, liksom OPEC-länderna lyckats med när det gäller oljan. Men alla former av handelshinder tror jag har negativa effekter. När en stor grupp av länder i tredje världen har tagit sig ur fattigdomen och närmat sig den rika världen, är det inte genom att isolera sig från den utan genom att handla med den. Det gäller större delen av Sydostasien, där Kina, Sydkorea, Malaysia, Thailand, Filippinerna, Vietnam och Indonesien tagit stora steg mot utveckling och framsteg genom integration inte genom isolering. Bara Burma, Laos och Kambodja är fortfarande fattiga länder på grund av denna isolering. Och det är inte genom att sälja råvaror, utan genom att tillverka industriprodukter bättre och billigare än i väst som denna rikedom har skapats, eller håller på att skapas.
Göran Palm konstaterade att det svenska näringslivet och socialdemokraterna alla har ett gemensamt intresse av att öka produktionen, öka exporten, öka avkastningen. ”Frågan är bara vem som ska betala”, frågar Palm och svarar själv med att det blir den tredje världen. Men det var och är alltså inte sant. Att inkomsterna har ökat i västvärlden har samtidigt inneburit att inkomsterna också har ökat i den tredje värden, och i så hög grad att delar av den numera tillhör den rika världen.
För Göran Palm var det ett formalistiskt sätt att resonera att moralisera över den bristande friheten i Östeuropa. Att se allt positivt i dessa länder som liberalisering och allt negativt som kvardröjande kommunism. Men vem var det som skyggade för verkligheten?
Enligt Göran Palm var det för proletärstaterna en sekundär fråga, en exklusiv tvist om statsskick och politiska metoder som bara kunde dra uppmärksamheten från den enda livsavgörande frågan: skulle de rika segra för gott i världen, eller skulle de fattiga miljarderna få chans att själva bygga upp en människovärdig existens. Vad säger Göran Palm idag till de tunisier och egyptier som vill ha frihet och demokrati?
Göran Palm ställde upp så absoluta krav på demokratin att ingenting duger. Därmed underkände han den bristfälliga form av parlamentarisk demokrati vi har, trots att det har visat sig vara det minst onda styrelseskicket. Palm hade också fel när han påstod att det inte blåser någon demokratisk vind i världen. Sedan 1960-talet har Spanien, Portugal, Grekland, Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, de baltiska staterna liksom nästan hela övriga Sovjetunionen, samt Sydafrika och Sydkorea liksom nästan hela Latinamerika gått från diktatur till demokrati. Och enligt min mening har det också inneburit att de allra flesta har fått de bättre i dessa länder.
Göran Palm hade inte mycket gott att säga om friheten. Citat:
”Vill man inte vidgå skillnaden mellan bra och dåliga diktaturer, mellan rättfärdiga och orättfärdiga former av våld, och ändå göra en insats till mänsklighetens fromma bör man gå in i Amnesty International och lika helhjärtat kämpa för de regeringsfientliga fångarnas frihet i Guinea som för de regeringsfientliga fångarnas frihet i Sydafrika. Vad gör det att man sticker huvudet i busken när det sker i frihetens namn.”
Göran Palm citerar följande uttalande av Fidel Castro, 1959:
”Det fruktansvärda problem som världen står inför består i att den har försatts i en situation där den måste välja mellan kapitalism, som får folk att svälta, och kommunism, som löser ekonomiska problem men undertrycker de fri- och rättigheter som skattas så högt av människan.” Castro valde som bekant det senare alternativet, men tyvärr har ju kommunismen inte visat sig vara den lösning på ekonomiska problem eller den garanti mot svält som han föreställde sig.
Göran Palm skrev:
”Vi tycks inte heller vilja se i ögonen att kapitalism och parlamentarism har gjort fiasko i de flesta u-länder som försökt tillämpa dessa system, medan skilda former av socialism och enpartivälde ofta har varit lyckosamma.”
Göran Palm var också negativ till utvecklingen av ny teknik:
””…av den kommunikationstekniska utvecklingen (mot överljudsplan, luktfilm, bildtelefon, månresor, luftkuddebussar och andra svagsintheter) finns det inte stort mer att hoppas än att den upphör, dvs vänds mot gör världen som helhet nyttigare projekt. Världsproletariatet har redan betalt tillräckligt mycket av Västerlandets lyxproduktion, och för vårt eget vidkommande räcker det gott med de massmedia vi redan har.”
Satellit-TV, Internet och mobiltelefon fanns inte 1966, men har sedan dess betytt mer förr att länka världen samman än radio, marksänd TV, telefonnät av koppartråd och tidningar tryckta på papper, förutom att dessa nya medier är avsevärt mer miljövänliga än de gamla medierna. I dagens U-länder bygger man aldrig ut det dyra och känsliga telefonkabelnätet utan går direkt på mobiltelefon.
Journalisten och diplomathustrun Sigrid Kahle träffade Göran Palm efter en litterär sammankomst i Sverige, ordnad i anslutning till den vänsterintellektuella tyska Gruppe 47. ”Hur kan man gifta sig med en diplomat, och västtysk dessutom?” undrade han föraktfullt. Ett uttryck för Göran Palms enkelspåriga livsåskådning.
Jag läser Göran Palms ”En omodern betraktelse”, utgiven1994, trettio år efter genombrottet med ”En orättvis betraktelse”. Perspektivet var denna gång det ekologiska, samhället sett från ett naturperspektiv och människan sedd som ett djur bland de andra djuren. En sorts natur- och glesbygdsromantisk betraktelse där storstaden ses med skepsis.
Göran Palm låter som en gammal kverulerande gubbe. Allting i det moderna projektet finner han anledning att klaga på. Man kan förledas att tro att han tycker att allt var bättre förr. Byggmaterialindustrin borde använda trä, sten, tegel och cement, kakelugnar, stuck, trägolv och bygga röda stugor med vita knutar. Men varför stugorna skall vara röda och knutarna vita framgår inte. Bönderna började måla sina hus röda för att efterlikna städernas tegelfasader. Knutarna blev kimröksgråa för att efterlikna pilastrarna på städernas hus. Först frampå 1900-talet blev knutarna vita.
Läkemedelsindustrin döms ut av Palm efter läkemedlens biverkningar, inte efter de primära effekterna, och efter försöksdjurens som plågas och avlivas. Datasystem är sårbara för elavbrott, ultraljusundersökningar ger möjlighet att abortera mindre välskapta foster, internet ger möjlighet till valutaspekulation och så vidare. Så där håller han på kapitel efter kapitel, tills man blir alldeles matt.
Han kritiserar 60- och 70-talens vänstervåg, som han själv var en del av, för att gå för långt i verklighetsavskärmande revolutionsförhoppningar, i glorifiering av arbetarklassen, i tredjevärldsromantik och i sektelitism av typ ”proletariatets diktatur”. Han erkänner att han själv delvis pinsamt nog gick på, såväl revolutionstron på hemmaplan som romantiseringen av partisocialismens demokratiska förankring i Kina, Vietnam, Guinea-Bissau och Kuba.
”Vi hade en fantastisk, tvivelsbortsopande framtidstro på den tiden! Vilket bara är möjligt när väsentliga delar av verkligheten har skärmats av från blickfältet.”
Detta är ett kort erkännande av de fatala missbedömningar han gjorde i ”En orättvis betraktelse”. Göran Palm är emellertid lika trosvisst verklighetsavskärmad i den omoderna betraktelsen.
Ett exempel på Göran Palms perspektiv ger han när han fortfarande tenderar att nedvärdera demokratiska grundvalarna. Den avdemokratisering som Palm tycker sig uppleva i Sverige idag, på grund av ökade marknadsekonomiska inslag, är inte allvarligare, än att den brittiska tidskriften the Economist utnämner Sverige till världens mest demokratiska land, efter en analys av ett stort antal kriterier för mer än 150 länder.
Göran Palm är ingen anhängare av vare sig marknadsekonomi eller frihandel, det är lätt att konstatera. Han konstaterar som många miljövänner ofta gör, att det från ekologisk synpunkt är ett fullständigt obegripligt slöseri med naturresurser och transportbränsle att en stor mängd industrialiserade stater ägnar sig åt att frakta snarlika varor till varandra, exempelvis bilar, kläder, äpplen och öl över samtliga världshav, i den heliga frihandelns namn.
Göran Palm förstår sig inte på marknadsekonomi. Till en början är det inte staterna som gör detta utan företag och ytterst enskilda individer. Det är detta som är marknadsekonomi. Vi svenskar kör inte bara Volvo och Saab, utan vi köper också bilar från till exempel Japan eller Sydkorea, därför att de är mer tillförlitliga, miljövänliga eller kanske billigare, eller något annat skäl som Göran Palm skulle vilja förneka oss möjligheten att uttrycka. Vi köper kläder från Kina och Indien, helt säkert därför att de är billigare, men kanske också snyggare. Genom att vi gör detta har japanerna, koreanerna, kineserna och indierna numera ökat sina inkomster och förbättrat sin levnadsstandard. I stället för att sy kläder tillverkar vi mobiltelefoner och annat som ger oss själva högre inkomster. Genom att var och en utnyttjar sina så kallade komparativa fördelar, kan var och en göra det som man är bäst på och samtidigt till priser som är gångbara på marknaden. Alla tjänar på detta system.
Den planekonomi som Göran Palm fortfarande tycks förespråka, nu i ekologins namn, har emellertid inte bara gjort människorna fattiga utan också lämnat efter sig spår av en fasansfull skövling av naturresurser och ekologiska katastrofer, värre än marknadsekonomin varit mäktig. En ekologisk planekonomi skulle inte få dessa effekter, tror i alla fall Göran Palm. Fan tro’t! Bevisen saknas än så länge.
Göran Palm är inte heller någon älskare av humanismen. Denna upplysningsinspirerade åskådning som har människovärdets okränkbarhet och de mänskliga rättigheterna som grundelement har enligt Palm en baksida av folkmord, tortyr och slaveri på bortaplan och är dessutom begränsad till människorna, den innefattar inte de andra arterna. Befolkningsexplosionen är enligt Palm orsakad av att vaccin och medicin spridits innan man funderat på hur maten skulle räcka till de överlevande, som dessutom berövade mängder med växter och djur deras överlevnadsmöjligheter. Göran Palm är här mycket nära beteckningen eko-fascist om han inte redan är där. Palm är övertygad om att människans känsla för vad som är vackert är så djupt förbunden med naturens skönhet och fulhet att hon spontant skyggar från ett mera urbant och naturavskärmat skönhetsbegrepp. Se upp för dem som för de mångas talan.
När Göran Palm idag fyller 80 år hyllas han av alla litteraturkritiker som gett honom alla fina priser genom åren. DN:s Ingegärd Waaranperä karaktäriserar Göran Palms ”Sit down tragedy” på Stockholms Stadsteater som "en timmes hisnande monolog, gnistrande pedagogisk och full av aha-upplevelser. Alla borde se den". Även SvD:s Sara Granath anser att Göran Palm har viktiga saker att säga. NSD hyllar honom eftersom han gjort stordåd av samma rang som Assar Rönnlund och Sixten Jernberg. Kristianstadsbladet och Sydsvenskan anser att han hänger med i samtiden. Men har ni verkligen läst vad han har skrivit? Är det inte dags att göra upp för gott med denna hyllare av kommunistiska förtryckarstater, planekonomi, planmässig befolkningspolitik och ekofascism. Bevare oss för honom, alla naturgudar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar