Söndagspromenad på Långholmen

Även om man bor i den täta innerstaden har man ofta fina parker inpå knutarna. Vi som bor på Söder har till exempel Vitabergsparken, Tanto och Långholmen att välja på alldeles nära. I söndags valde vi att promenera på Långholmen.

Utsikten från Långholmen mot Stadshuset och Gamla stan är andlöst vacker.
Går man runt Långholmen är det omkring 5 km och om man sen har ett par km hem blir det en bra söndagspromenad.

Utsikten mot de stora flerbostadshusen i Marieberg gläder däremot knappast någon.
Södermalm skiljs från Långholmen av det smala Pålsundet med fortsättningen i Långholmskanalen mellan Långholmen och Reimersholme.

Pålsundet med Pålsundsbron och Västerbron
Vi tar Pålsundsbron över till Långholmen och återvänder över Långholmsbron.

Långholmskanalen från Långholmsbron.
Långholmen är väl fortfarande mest känt för fängelset, trots att det lades ned redan 1975. Fortfarande finns Mälarvarvet kvar med anor från 1600-talet. Numera finns där bland annat hotell, vandrarhem, värdshus och Långholmens folkhögskola.

Karlshälls gård från 1838, är numera en konferensanläggning. 

Långholmens koloniområde har intressant utformade kolonistugor.

Flera moderna kolonistugor.

En gammal villa med torn och uttrycksfull arkitektur.

Vem är en äkta stockholmare?

I somras blossade debatten upp om vem som egentligen är en äkta stockholmare, genom en insändare i DN. Skribenten uttalade sig föraktfullt om brats på Stureplan, dem som bor i SoFo med småbarn, skräpar ner och springer omkring med lattemuggar. Så gör de nyinflyttade men inte en äkta stockholmare. För att vara en äkta stockholmare ska du ha bott här i minst tre generationer, dvs själv vara fjärde generationen. Min mormor råkade faktiskt födas här, men det var mer av en tillfällighet. Morfar, farfar och farmor har aldrig bott här och min pappa och mamma flyttade in från Finland på 1930-talet så jag är knappast en äkta stockholmare. Jag har fyra barnbarn som är födda här, liksom mina barn, men inte alla deras far- och morföräldrar är det. Faktiskt inte heller alla deras mammor och pappor. Så var går gränsen? Hur många procent måste man vara?

I själva verket tycker jag frågan är rätt knasig och vittnar om bymentalitet och inskränkthet. Det som karaktäriserar Stockholm mer än några andra städer i Sverige är ju just att det är en mer kosmopolitisk stad än några andra städer i Sverige, och faktiskt alltid har varit det. Vi har Tyska kyrkan i Gamla stan som påminner om att det bodde en massa tyskar här redan på medeltiden. I Ryssgården vid Slussen sålde ryssarna sina varor. Min hustru har skotska anor, skottar som på 1600-talet slog sig ned i Stockholm som köpmän.

Idag skriver SvD på nytt om inflyttarna, där bara var fjärde känner sig som Stockholmare ännu efter femton år i staden. Man citerar också bloggaren Håkan Eriksson, som är kritisk mot inflyttningen. Håkan Eriksson tror att det är politikerna som driver på inflyttningen och att det går ut över dem som redan bor här. På sin främlingsfientliga blogg ”Bevara Stockholm” skriver han om ”stockholmarna som älskar sin stad och är rädda om den, vi som vill rädda staden undan den bygghets som pågår.” Eriksson är själv ”infödd stockholmare” och är trött på att se sin stad förstöras. Eriksson ser landbygden utarmas och säger att de som vill bo i glesbygden måste få göra det också. 

Visst, men det finns ingen som förbjuder någon att flytta till landsbygden. Människor flyttar till Stockholm för att de vill bo och arbeta eller studera här. Stockholms tillväxt beror inte i första hand på avflyttningen från landsbygden i Sverige. Den beror på invandring och på födelseöverskott. Först i tredje hand kommer inflyttning från andra delar av Sverige. 

Inrikes- och utrikes flyttningar samt födelsenetto.

Att befolkningen minskar i stora delar av det glesa Sverige beror på åldersfördelningen där. Befolkningen är så gammal att man numera har födelseunderskott kombinerat med utflyttning. Mer om flyttningsstatistik kan du läsa här.

Eriksson säger att det inte är rimligt att 20 procent av Sveriges befolkning ska bo i Stockholmsregionen. Varför just denna gräns? Varför inte 15 procent eller 30 procent?

Eftersom de flesta Stockholmare, deras föräldrar eller far- och morföräldrar någon gång har flyttat till Stockholm, (vilket även gäller Håkan Eriksson) är det inte rimligt att kritisera den inflyttning som nu sker av samma orsaker som tidigare. Utan inflyttning skulle staden stagnera. Jag bejakar att Stockholm är en växande och kosmopolitisk stad.

Även jag älskar Stockholm, men jag ser inget hot i att man bygger fler hus. Även jag är infödd stockholmare och jag gläds åt att se min stad utvecklas.

Trafiken ökar långsamt trots Förbifarten

SvD presenterar idag en nyhet om att Trafikverket har låtit göra en prognos för trafikökningen på Drottningholmsvägen förbi världsarvet Drottningholm. Det är en del av den HIA (heritage impact assessment) som görs. Trafikverket konstaterar att trafiken i mitten av 2030-talet kommer att ha ökat med 62 procent förbi Drottningholm sedan det utsågs till världsarv 1991, nämligen från dåvarande 16 700 bilar per dygn till 27 000 bilar per dygn. Men det är inte Förbifarten som ökar trafikflödena utan Ekerös växande befolkning. Ekerö har sedan 1991 ökat med 1,5 procent årligen. Om denna befolkningsökning fortsätter i samma takt som hittills – inte osannolikt med tanke på Stockholms nuvarande tillväxttakt - kommer befolkningen att ha ökat med hela 92 procent sedan 1991. Trafikökningen är alltså långsammare än befolkningstillväxten, trots Förbifart Stockholm.

Drottningholmsvägen förbi slottet

Artikelförfattaren Johan Hellekant, som skriver i kulturdelen, inte Stockholmsdelen, hävdar att befolkningstillväxten påskyndas av Förbifarten, men det har han knappast något fog för. Sedan 1968 har befolkningen i Ekerö kommun ökat med 150 procent, vilket motsvarar en årlig tillväxt på mer än 2 procent, vilket har skett utan Förbifart Stockholm. Hellekant hävdar dessutom att befolkningstillväxten beror på ”Ekerö kommuns vilja att växa genom nya bostadsområden och fler invånare”. Detta skiljer sig i så fall inte på något sätt från länets övriga 25 kommuner som också bygger nya bostadsområden och får fler invånare. Ekerö växer dessutom genom att människor flyttar in permanent i fritidshus som redan finns. Sedan 1991 har omkring 1 000 fritidshus i Ekerö blivit permanentbebodda, vilket motsvarar ungefär halva befolkningstillväxten. Och det finns fortfarande omkring 2 500 fritidshus kvar att flytta in i oavsett vad Ekerö kommun vill.

Tillväxten beror dels på att vi har en ung befolkning i länet, inte minst i Ekerö, som mer än reproducerar sig själva, så att vi får ett födelseöverskott, dels genom att storstäderna attraherar människor utifrån, framförallt från utlandet. Detta skulle fortsätta att ske även utan Förbifart Stockholm. Skillnaden skulle då bli att alla nya Ekeröbor tvingades använda Drottningholmsvägen som den enda förbindelsen till övriga regionen.

I praktiken är det begränsningar i trafiknätet från Brommaplan och vidare som begränsar flödena på Drottningholmsvägen mer än antalet körfält förbi Drottningholm. Det är därför inte så stor risk att Drottningholmsvägen blir en genväg mellan Söderort och Västerort, som Hellekant hävdar. Skulle så bli kan man enklast begränsa den trafiken med avgifter.

Tack Morgan Johansson!

Den tidigare folkhälsoministern Morgan Johansson säger enligt media (här och här) idag att han inte tänker säga nej om han får frågan om att bli ny partiledare för Socialdemokraterna. Därmed sätter han punkt för den trista partitraditionen att alltid säga nej, nej, nej tills man säger ja.

Morgan Johansson

Partiets VU och partistyrelsen har nu två alternativ: Att direkt utse Morgan Johansson till ny partiledare eller att utlysa en öppen process där flera namn prövas, en process som kan ta ett par månader. Att nu utse någon annan går däremot inte, eftersom det skulle bädda för fortsatta interna konflikter inom partiet: Hade Morgan Johansson varit en bättre partiledare än NN?

Margot Wallström

Margot Wallström säger sig nu vara öppen för nya uppdrag för sossarna. Kanske inte som partiledare, men om den nya partiledaren får Wallström vid sin sida stärker det givetvis både honom och socialdemokraterna.

Jag uppmanar nu hugade spekulanter att snarast utmana Morgan Johansson om posten, inte därför att jag tror att han skulle vara ett dåligt val, utan därför att den nya partiledaren skulle stå sig starkare om han väljs efter en sådan öppen process. Därmed skulle partiet kunna utmana alliansen på ett betydligt mer trovärdigt sätt. Det går inte att skylla på att det brådskar när det fortfarande är två och ett halvt år kvar till nästa val. Det är då det gäller.

Uppdatering den25 januari
Idag hör jag att också Jan Eliasson kan tänka sig att säga ja, om han fick frågan. Åtminstone vill han inte säga ett definitivt nej, därför att han tycker att den som får frågan ska ställa upp. Det innebär att vi nu har åtminstone två kandidater. Åldern - han är 71 år - tycker jag inte är något problem, däremot att han inte sitter i riksdagen.

Jan Eliasson
Carin Jämtin säger att partiet ska ha en snabb process. Men det är ju öppenheten som är det viktiga. Det behövs en öppen redovisning av hur stödet för de olika kandidaterna ser ut inom partiet för att inte medlemmarnas och väljarnas misstro ska fortsätta att växa.

Uppdatering den 26 januari.
Det blev alltså en snabb process utan öppenhet och Stefan Löfven. Hmmm?! Hur många storstadsväljare kommer sossarna att vinna med det namnet?

Är förtätning ett självändamål?

Arkitekten Tomas Lewan är negativ mot förtätningen av Stockholm. Han skriver på DN Sthlm Debatt att ”Förtätningen av Stockholm har blivit ett självändamål”. Det gör han i polemik mot Alexander Ståhles tidigare inlägg, som jag tidigare kommenterat, men också mot Stockholms översiktsplan Promenadstaden. Hans inlägg är märkvärdigt oprecist och konturlöst.

Tomas Lewan

När Tomas Lewan skriver om Stockholm verkar han bara prata om innerstaden, men jag blir genuint osäker på om han verkligen menar vad han säger; att Stockholm måste rikta sig utåt igen. Menar han på fullt allvar att vi nu ska bygga Hemfosastaden, Bogesundsstaden, Angarnstaden och Grödingestaden, som var tanken på den tiden kring 1970 då Stockholm växte utåt som snabbast?

Tomas Lewan har dessutom fel i sak när han påstår att Stockholm alltid har vuxit utåt. Staden har tvärtom vuxit i olika faser, ibland mest utåt men samtidigt har tätheten i den stad som redan finns ökat. Det tog ett par hundra år att fylla 1600-talets rutnätsplan, som länge var glest bebyggd.  Särskilt snabbt har staden växt utåt under det senaste seklet, särskilt under efterkrigstiden och fram till 1980-talet.

Men samtidigt som staden växte utåt förtätades innerstaden. Det är ingen ny trend. Innerstadens kvartersbebyggelse var i stort sett färdigetablerad redan kring 1930. Den hade på 1940-talet en genomsnittlig täthet på 10 000 kvadratmeter våningsyta per hektar men har sedan dess ökat sin täthet med 40 procent till 14 000 kvadratmeter per hektar. Särskilt snabbt gick förtätningen av innerstaden under 1970-talet, medan den på senare år har saktat av. Lägre hus har ersatts av högre och obebyggda markbitar har bebyggts. Det är en helt naturlig och självklar process, som dessutom är väl motiverad av miljömässiga skäl.

Förtätningen av Stockholms innerstad kommer att fortsätta om än i långsammare takt. Nu ökar i stället förtätningen av ytterstaden och förortskommunerna, till exempel Nacka och Solna. I framtiden finns det en mycket stor potential att förtäta ytterstaden, och det är en från de flesta synpunkter angelägen uppgift. Är Lewan emot detta? Tomas Lewan ifrågasätter det ekologiskt hållbara i att förtäta, men han gör det på lösa grunder. Förtätningen knyter ihop staden, ökar underlaget för service som skapar stadsliv och inte minst för kollektivtrafiken. Att växa utåt skulle innebära ökad gleshet och en tillväxt på bilens villkor. Är det den utvecklingen Lewan vill ha?

Slussen från Mosebacke på 1860-talet, på Strindbergs tid.

Tomas Lewan tycks dessutom till varje pris vilja bevara den otrivsamma trafikapparaten vid Slussen. Det är ju intressant, samtidigt som han själv arbetar på Nyréns arkitektkontor som hjälpt Stockholm med utformningen av den nya Slussen, visserligen inte fram till det det slutliga förslaget, men ändå. Det är nästan lite patetisk när Lewan lyriskt beskriver den nuvarande Slussenkonstruktionen som ett ”subtilt inpassat projekt i den historiska miljön och utformat samtidigt med att intresset och kunnandet var som högst för Gamla stans miljöer och historia bland arkitekterna”. Vet inte Tomas Lewan vilka fantastiska historiska miljöer med en mängd byggnader från 1600-, 1700- och 1800-talen som saklöst revs bort när 1930-talets Slussenkonstruktion byggdes? Det var inte på minsta sätt någonting subtilt när man den gången så totalt bröt med den historiska staden. Det kan man läsa om här och här.

Håkan Juholts avgång

Håkan Juholt har avgått efter mindre än ett år som partiledare. Det kom knappast som en överraskning för någon. Snarare är det imponerande att han hållit ut så länge. Håkan Juholt har visat att han är en strålande talare in i det sista, där hans besked om avgången var utomordentligt väl formulerat. Tyvärr räcker det ju inte, utan det krävs mer för att vara en bra partiledare.

Juholts avgång tillkännages i Oskarshamn

Avgången ger anledning till en del reflexioner. Den slutna process som ledde fram till valet av Juholt var inte lyckad. Om ansvaret för detta ska läggas på valberedningen, på andra i partiets ledning eller på gamla traditioner ligger utanför min bedömning. Andra partiers processer under senare år har varit öppna och borde kunna vara föredömen även för valet av Juholts efterträdare.

Som jag ser det finns det tre faktorer som mer än andra har lett fram till avgången. För det första har Juholt själv begått misstag av många olika slag, både politiska, som till exempel angående Libyeninsatsen, och privata som kan gälla hyresförhållanden eller tjänsteresor.

För det andra har Juholt aldrig haft hela partiets stöd, utan hela tiden fått motta krypskytte från de egna leden, faktiskt mycket mer än från de politiska motsåndarna. Ett parti som agerar på det sättet gräver naturligtvis till slut sin egen grav.

För det tredje har mediastormen kring Juholt nått hittills oöverträffande nivåer, där framförallt kvällspressens insatser har passerat anständighetens gräns många gånger om. Medias insatser borde utvärderas av mediaforskarna.
Läs mer på DN eller SvD.

Aung San Suu Kyi eller bara Daw Suu

I dagens morgontidningar, såväl SvD som DN, kan jag läsa rubrikerna ”Suu Kyi kandiderar i val" respektive ”Suu Kyi ställer upp i valet”. Det ger ju ett litet hopp om en demokratisk utveckling i den stenhårda diktaturen, men det jag genast reflekterade över är just rubriken. Varför skrev man inte till exempel ”Aung San ställer upp i valet"?

Aung San Suu Kyi

En första tanke skulle kunna vara att man i ostasiatiska länder ofta har släktnamnet först och inte sist som hos oss. Mer än en gång har jag nog läst om Sydkoreas ”president Dae Jung”, där rubriksättaren har missat att Kim är släktnamnet och Dae Jung är förnamnet. Vi säger ju inte ”president Barack” utan ”president Obama”.

En andra tanke skulle sedan kunna vara att vi oftare i nyhetssammanhang benämner framstående kvinnor än män vid förnamn. Det är åtminstone mitt intryck. Om vi säger Hillary tänker man ju på USA:s utrikesminister. Jag ska inte spekulera vidare i de bakomliggande orsakerna till detta, om det nu stämmer.

Nu är det inte så enkelt i fallet med den burmesiska oppositionsledaren, eftersom burmesiska namn inte följer gängse mönster, varken västerländska eller ostasiatiska. De saknar till exempel familjenamn, kan lätt ändras och använder ofta prefix som har karaktär av hederstitel. FN:s tidigare generalsekreterare U Thant, som efterträdde Dag Hammarskjöld 1961, hette egentligen bara Thant. Prefixet U som betyder ungefär ”herr” används ofta för äldre herrar. I Burma kallades han Pantanaw U Thant där Pantanaw var hemstaden. En tidigare premiärminister hette U Nu. På motsvarande sätt som U används för män används Daw för kvinnor.

Hur var det nu med Aung San Suu Kyi? Hennes far var kommunistledare och frihetshjälte i det Burma, som blev självständigt från britterna. Hans dopnamn var Htain Lin och hans föräldrar hette Pha och Suu, i Burma mera kända som U Pha och Daw Suu. Detta namn ändrade han senare till Aung San, och var det namn han bar när dottern föddes. Han kallas också Bogyoke Aung San, där det första ordet betyder general. Hans hustru hette Khin Kyi.

Aung San Suu Kyis två första namn är alltså efter fadern, det tredje namnet Suu kommer från farmor och Kyi kommer från modern. Detta sätt att addera föräldrarnas namn till sitt eget namn är numera vanligt i Burma och har påverkats av västerländska traditioner även om det inte följer dem. I Burma kallas hon ofta Daw Aung San Suu Kyi, bara Daw Suu eller Amay Suu, vilket betyder ”mamma Suu”. Sättet att skriva Suu Kyi är alltså något utländska media har infört, efter västerländska förebilder. Mer korrekt kanske vore att bara använda Suu, eller Daw Suu, om man inte vill ha med hela namnet, som en parallell till U Thant. 

Hummerknivsöder

Alla har vi hört talats om Knivsöder, kvarteren kring Hornstull på västra Södermalm. I kulturrradion hörde jag just att området kring Nytorget på östra Söder, södra Sofo, och kring Nytorget Urban Deli, av Amelia börjat kallas Hummerknivsöder.

Hummer

Där bor många som tillhör kulturvänstern eller kultureliten, som jobbar på TV eller radion. På Urban Deli finns en hel del ekologiskt och närproducerat och det är trivsamt att handla här för den som gillar lite lyxigare mat och specialprodukter. 

Nytorget Urban Deli

Det är mycket espresso och latte, små bleka auberginer, små röda kronärtskockor, gröna tomater, padronepeppar, långa lila broccolisar, fänkålssalami och naturligtvis också hummer på Hummerknivsöder. Ungefär samma saker finns också på Coop Konsum till lite lägre priser.

Stora och Lilla Blecktornen

I går berättade jag om Blecktornsområdet, ett av P O Hallmans fina stadskvarter på Söder. Namnet på de båda byggnaderna har ingenting med blekning av tyg att göra, som man tidigare trodde, utan hänger samman med taktäckningen av bleckplåt.

Här är en äldre bild på det s k Lilla Blecktornet från 1915, som då användes av socialvården. 
Manbyggnaden är numera det enda som återstår av en större malmgård, med ett större antal byggnader inklusive ladugård, stall och arbetarbostäder.

En numera riven byggnad vid Lilla Blecktornet kring förra sekelskiftet.

Där fanns också ett lusthus från 1700-talet med takmålningar, som revs 1928, antagligen i samband med utbyggnaden av det nya bostadsområdet. Synd, det hade ju varit kul att ha kvar.

Detta lusthus vid Lilla Blecktornet revs 1928.

Här nedan är också en äldre bild på Stora Blecktornet från den tiden då det var hem för vanartiga barn, kallat ”Skolkarehemmet”. 

Stora Blecktornet 1906, det s k "Skolkarehemmet".

Det södra tornet fanns redan på 1730-talet. Det byggdes sedan samman med en tobakslada 1756 och gjordes då till ingång på ladans långfasad. NBuvarande utseende fick byggnaden 1856 av hovrättsrådet Christoffer Hederström. Han rev ned det mesta utom delar av det södra tornet, varav fortfarande ”en del syllar och bjelkar samt gröfre virke i väggar och takstolar” återstår från det gamla 1700-talstornet. När Ferdinand Boberg restaurerade huset omkring 1930 bibehöll huset sitt yttre.

Den glömda staden - P O Hallmans stadsbyggande

I början av 1900-talet var arkitekten och stadsplaneraren Per Olof Hallman verksam i Stockholm och många andra svenska städer. Han började arbeta för Stockholms stad 1894 och blev biträde till stadsarkitekten Kasper Salin. År 1913 blev han vice stadsarkitekt och 1922 Stockholms första stadsplanedirektör. Efter fem år fick han inte förnyat förtroende, bland annat på grund av hans inställning i en del trafikfrågor. I stället fick Albert Lilienberg denna post.

Per Olof Hallman.

Under sina år som verksam i Stockholm blev han pappa till några av Stockholms mest uppskattade stadsområden, Eriksbergsområdet, Lärkstaden, Rödabergsområdet, Skinnarviksbergen, Helgalunden, området norr om Upplandsgatan, Blecktornsområdet, Diplomatstaden samt Enskede och delar av Bromma. Före Hallman hade rutnätstadens rektangulära kvarter dominerat stadsbyggandet. Hallman, som var influerad av österrikaren Camillo Sitte och engelsmannen Raymond Unwin. Sitte betonade sammanhangen mellan husen och var kritisk mot det monotona upprepandet av likadana hus och kvarter som då förekom överallt i Europa. Sitte menade att staden borde gestaltas med hänsyn till hur människan uppfattade den, och hans mest kända skrift heter också ”Stadsbyggande och dess konstnärliga grundsatser, där han behandlade gaturum, platsbildningar och andra delar av stadsbilden. Raymond Unwin var den arkitekt som mer än andra genomförde de idéer som den engelska trädgårdsstadens skapare, Ebenezer Howard hade formulerat.

Metargatan, Blecktornsområdet

De stadsområden som Hallman skapade präglades av ett oregelbundet kvartersmönster, med slingrande gator och en varierad miljö, inspirerat av den medeltida staden. Byggnaderna var ofta omsorgsfullt utformade med en enkelhet i arkitekturen men med vackra detaljer Hallmans stadsområden blev snabbt populära men populariteten slocknade snabbt. 

Port i Blecktornsområdet

År 1930 hölls Stockholmsutställningen och modernismen slog igenom med full kraft och dominerade helt under de närmaste 50 åren. Hallmans planmönster ansågs föråldrande och historiserande. I stället radades exakt likadana lamellhus upp längs parallella gator i det oändliga. Idag har åter Hallmans områden återvunnit sin popularitet. Thomas Paulssons avhandling "Den glömda staden"från 1959 som har publicerats i Stockholms monografiserie behandla Per Olof Hallman och hans verk.

Plan över Blecktornsområdet från 1918.

Blecktornsområdet ligger på sydöstra Södermalm, ett stenkast från Ringvägen och Katarina Bangata. Planen upprättades av Hallman 1918 och antogs av stadsfullmäktige samma år. Det är ett kuperat område, som innesluter fina parker och två äldre byggnader, Stora och Lilla Blecktornet har bevarats inom området. Hallman har anpassat det slingrande gatunätet till topografin. Det byggdes ut av Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB) mellan 1925 och 1928. SKB byggde också området vid Upplandsgatan. 

Blecktornsområdet

Fasaderna mot Stora Blecktornet har fått ljusa pilastrar i fasaden, som anknyter till den nyklassicism som präglar Stora Blecktornet. Området sluter sig mot omgivningen men öppnar sig inåt de lummiga parkerna. Blecktornsområdet uppfattas som en lugn oas trots närheten till Ringvägen, Götgatan och Ringens centrum.

Stora Blecktornet

På 1700-talet innehades Stora Blecktornet av Eric Salander, beryktad chef för Barnängens industrier, som Per Anders Fogelström skrivit om i Vävarnas barn. Det nuvarande Stora Blecktornet kom till 1856, då den äldre byggnaden från 1700-talet byggdes om och då fick byggnaden sina två torn. Under 1880-talet blev det ett hem för ”vanartiga” barn. Stora Blecktornet var arkitekt Ferdinand Bobergs och hustrun Annas hem på Södermalm i Stockholm, där paret bodde mellan 1930 och 1935, sedan Boberg renoverat bygganden. Idag har Stora Blecktornet konferens- och kaféverksamhet som drivs av Stockholms stad med stöd av personal, med lindrig utvecklingsstörning.

Lilla Blecktornet

Lilla Blecktornet hade en misslyckad start som hälsobrunn, så kallad surbrunn, i slutet av 1600-talet, men vattnet dömdes ut av Urban Hjärne som varande "ett vackert samkväm för grodor, iglar och andra maskar". Senare tillverkades textilier och tobaksvaror i huset, bland annat drevs det som kattunstryckeri (bomullstryckeri). Socialförvaltningen har tidigare haft barnhem i huset. Idag har Dianova, en ideell förening, som bedriver behandling av missbrukare, verksamhet i byggnaden. 

Bakom religionens mask

Jag har växt upp i en kristen tradition. Jag döptes i svenska kyrkan, vilket mina föräldrar bestämt, och konfirmerades i enlighet med mina föräldrars förväntningar. När jag blev vuxen och fick bestämma själv utträdde jag ur kyrkan eftersom jag inte trodde på Gud. Det gör jag fortfarande inte. Religions- och trosfrihet är en rätt för medborgare att fritt bestämma över sin religiösa eller annan övertygelse och över hur övertygelsen ska utövas, inklusive rätten att inte ha några övertygelser och att stå utanför alla samfund.
Att utträda ur kyrkan var tillåtet i slutet på 1960-talet när jag gjorde det, men det har inte alltid varit så. Före 1860-talet fanns ingen religionsfrihet i Sverige för svenska medborgare. Man var tvungen att tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Först 1952 blev det tillåtet att utträda ur kyrkan för alla svenskar utan att byta till ett annat samfund. Fram till dess var ateismen förbjuden. Det är alltså först under min livstid som religionsfriheten har införts i Sverige. Nu gäller den för alla utom Kungen. Jag ser det som ett framsteg för friheten.
Jag är glad att mina föräldrar inte valde att befästa kristendomen genom att till exempel tatuera in ett kors på kroppen, eller göra något annat outplånligt ingrepp i min kropp. Nu finns inga andra spår kvar utom i minnet. Hade jag däremot vuxit upp i ett judisk eller muslimskt hem hade det inte varit så enkelt. Då hade mina föräldrar sannolikt låtit skära bort en kroppsdel som ett outplånligt bevis på min religionstillhörighet och min judiska eller muslimska identitet. Även om jag hade lämnat judendomen hade det kroppsliga ingreppet funnits kvar. Jag hade inte kunnat bestämma själv. Islam är det helt förbjudet att lämna.

Omskärelse av en muslimsk pojke
Den 18 november krävde elva företrädare för kultur, politik, sjukvård, kyrka och akademi på DN debatt ett förbud mot ”icke-medicinska ingrepp på barns underliv.” De startade debatten om omskärelse av pojkar, som de menade står i strid med barnkonventionen, en debatt som sedan har fortsatt även i SvD med inlägg av bland andra Bengt Westerberg, f d socialminister, Annika Borg, teologie doktor och präst, samt Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. De ville göra detta till ett fritt val som män i vuxen ålder själv kan bestämma om, precis som jag som vuxen fritt kunde bestämma mig för att lämna svenska kyrkan. Jag anser att detta vore ett självklart steg för att öka religionsfriheten precis som att utöka den till att även gälla kungahuset; en fortsättning på de frihetsreformer som inleddes i slutet av 1800-talet och fullföljdes på 1950-talet.
Men deras förslag väckte rabiat motstånd från en rad debattörer, från Göran Rosenberg till Lars Dencik och Lena Einhorn. De ser det som en förtäckt förföljelse av judar och muslimer, som ser omskärelsen som en omistlig del av den judiska och muslimska identiteten. Men ser de inte själva den uppenbara motsättningen till religionsfriheten? Det är ju just denna frihet som förnekas de pojkar som föds i judiska och muslimska familjer. Hur kan det vara till barnens bästa att föräldrarna ska bestämma religionsidentiteten för hela livet? Och hur kan det vara förenligt med religionfriheten?

Folkomröstning om Slussen är ingen bra idé

Musikern Benny Andersson och krögaren Erik Lallerstedt vill nu tillsammans med Kulturslussen samla 70 000 namn för att driva igenom en folkomröstning om Slussen. Det är inte särskilt välbetänkt.

Om tio procent av de röstberättigade kräver en folkomröstning måste kommunfullmäktige ta upp fråga om en folkomröstning till beslut. Men de måste inte genomföra den. Här har SvD fel. Eftersom den politiska majoriteten redan har beslutat om Slussen är det föga troligt att de skulle ändra sig. Även om en folkomröstning skulle genomföras är den bara rådgivande. Kommunen behöver inte följa resultatet.

Tanken på folkomröstningar som ett uttryck för den genuina folkviljan är sympatisk, men erfarenheterna av folkomröstningar i Sverige avskräcker. Det finns två huvudproblem med folkomröstningar. Det ena är att det brukar vara svårt att få stort valdeltagande. Hur tolkar man ett resultat om bara 50 procent röstar, eller kanske bara 35 procent?

Kulturslussen

Det andra problemet är att ställa rätt frågor. Enklast är ju att rösta om ja eller nej till en tydlig fråga, till exempel om rusdrycksförbud eller ej, om höger- eller vänstertrafik, eller om EU-inträde. Just dessa folkomröstningar har ju också hållits i Sverige. År 1922 röstade en mycket knapp majoritet, 51 procent nej till rusdrycksförbud medan 49 procent röstade ja. Valdeltagandet var svaga 55 procent. Folkomröstningen om högertrafik hölls 1955 och 83 procent röstade nej. Valdeltagandet var bara 53 procent. Tolv år senare infördes ändå högertrafik i strid med folkviljan. Folkomröstningen om EU hölls 1994 med 82 procents valdeltagande. Ja-sidan vann med 53 procent mot 47 procent som röstade nej. Denna gång följde riksdagen folkviljans beslut. Mängder av kommunala folkomröstningar har också genomförts, ofta ja eller nej till kommundelning, där alternativen har varit entydiga.

Det är svårare om det inte finns ett klart ja och nej att ta ställning till. Sådana folkomröstningar har också hållits i Sverige. Folkomröstningen om pensionssystemet 1957 hade till exempel tre alternativ, där inget alternativ vann absolut majoritet. Linje 1 fick 45,8 procent, linje 2 fick 15,0 procent och linje 3 fick 35,3 procent. Eftersom socialdemokraternas alternativ hade fått flest röster drev de igenom ATP, trots att majoriteten inte röstat för förslaget. Det ledde till regeringskris och ATP har numera avskaffats.

Slussen enligt stadens beslutade förslag

För trettio år sedan, den 23 mars 1980, genomfördes folkomröstningen om kärnkraft. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. Alla tre alternativen var nej-alternativ till kärnkraft, med avveckling i olika takt. De som ville ha kärnkraft i Sverige hade inget att rösta på. Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1, 39,1 procent för Linje 2 och 38,7 % för Linje 3. Det blev alltså ytterst jämnt mellan linje 2 och 3 med en liten övervikt för linje 2, dock långt ifrån egen majoritet. Ungefär 60 procent ville dock avveckla kärnkraften på trettio år, som det senare genom riksdagsbeslut kom att tolkas, medan 40 procent ville avveckla den på bara tio år. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Enligt folkomröstningen skulle alltså all kärnkraft i landet vara avvecklad i år, men det har som bekant inte skett. I stället beslutade riksdagen härom året att kärnkraften inte skall avvecklas.

Inför valet 2006 kom oppositionen i Stockholm överens om att verka för en folkomröstning om Förbifarten, en mycket ogenomtänkt idé. Hur skulle man formulera alternativet till Förbifarten? Skulle de 27,5 miljarderna sparas, satsas på andra vägar eller på andra kollektivtrafikprojekt och i så fall vilka? Det fanns ju inget givet motförslag. Vilka skulle beröras av Förbifarten, som går genom flera kommuner och därför delta i folkomröstningen? Bara i Stockholm, de berörda kommunerna eller i hela länet?

År 2006 röstade man om trängselavgifter eller ej i Stockholm och i 14 andra kommuner i länet. Resultatet blev för Stockholms kommun att 51,5% röstade ja, och 48,5 % röstade nej medan majoriteten i samtliga grannkommuner röstade nej. Totalt blev det majoritet för nej med 52,5 procent mot 47,5 procent jaröster. Den demokratiska grunden var alltså ytterst bräcklig. Efter valet 2006 bestämde sig alliansregeringen för att följa valresultatet i Stockholm, och inte i grannkommunerna, och införa trängselavgifterna.

Hur ska nu en folkomröstning om Slussen genomföras? Det kan knappast handla om ja eller nej till stadens förslag. Jag kan se tre tydliga alternativ: Stadens alternativ som nu har röstats igenom i kommunfullmäktige, den s k Kulturslussen och bevarande eller rekonstruktion av nuvarande konstruktion från 1935. Valet kan antagligen hållas först om närmare tre år, i samband med riksdagsvalet 2014. Vad händer om alla alternativ får omkring en tredjedel av rösterna med ett valdeltagande på omkring 50 procent? Det är knappast ett orealistiskt scenario.

Nuvarande Slussenkonstruktion från 1935

Hur ser opinionen ut. Det har ju genomförts olika opinionsundersökningar. I april 2010 genomfördes en Demoskopundersökning där endast 10 procent var negativa eller mycket negativa till att Slussen byggs om medan 72 procent var positiva eller mycket positiva. I juni förra året lät SvD genomföra en Sifoundersökning där frågan som ställdes var: "Tycker du att det är bäst att riva Slussen och satsa på total nybyggnad enligt det förslag som Stockholms stad nu presenterar, eller vill du hellre att nuvarande Slussen bevaras och utvecklas?" Resultatet blev 41 för föreliggande förslag, 33 procent för bevarande och 26 procent osäkra. Ungefär samtidigt genomförde även Demoskop en ny undersökning med lite andra frågor, där man även ställt frågan "Vilket intryck fick du av det förslag som presenterades?". Resultat: 76 positiva eller mycket positiva, 22 procent negativa eller mycket negativa. Så det är långtifrån säkert att Kulturslussen ens får ihop de namn som krävs för att få upp frågan om folkomröstning i fullmäktige. Skulle de få det får ju kommunfullmäktige ändå bestämma, först om de vill ha en folkomröstning, och därefter om de vill följa resultatet. Min prognos är att det ändå innebär att nuvarande huvudalternativ genomförs, dock tre år försenat. 

En till Galleria vid Slussen?

I dagens DN Kulturdebatt svarar Sven Wollter på Bengt Ohlssons kritik av kulturvänstern. Han tror att Ohlsson blir sur på att folk tar saker på allvar, som tycker att Slussenplanerna är för djävliga, därför att ”de har kollat dem noggrant och analyserat bristerna”. Det enda konkreta skäl han för fram är att ”vi har tillräckligt många gallerior i staden”. Själv vill han att Slussen ska bevaras.

Sven Wollter är vänster, en av de mest kända medlemmarna i Sveriges Kommunistiska Part, före detta Kpml(r), den rörelse som på sin tid grundades av Frank Baude, en utbrytning ur Kfml, som i sin tur var en utbrytning ur det som numera heter Vänsterpartiet, sedan tillägget ”kommunisterna” till sist slopades. Wollter vill att i stort sett allt ska ägas av folket, inte bara skolor, sjukhus, utan också banker, alla stora industrier, kommunikationer och energiproduktion och inte minst Saab. Då skulle vi ha råd att fortsätta att driva Saab med förlust. Jag undrar det.

Sven Wollter

Det är en vacker tanke att alla produktionsmedel ska ägas av folket men hur realistiskt är det. Det närmaste vi kan komma facit är att titta på Sovjetunionen, Östtyskland, Nordkorea. De två förstnämnda finns inte längre och Nordkorea tillhör jordens fattigaste länder, där en stor del av befolkningen svälter. Inte ens Nordkorea skulle ha råd att driva Saab särskilt länge.

Åter till Slussen. Problemet är att kulturvänstern, eller kultureliten, som jag föredrar att kalla dem (Benny Andersson är ju knappast vänster), inte alls har satt sig in i Slussenförslaget. De har bara skrivit under ett upprop eftersom de tror mer på Benny Andersson, Gösta Ekman, och Carl-Johan de Geer än på Sten Nordin. Sätter man sig in i planerna inser man ju att de har fel på nästan alla punkter.

Galleria Slussen

Ta det här med galleria, till exempel, Sven Wollters enda sakliga argument. Han vill ju bevara Slussen och där finns det faktiskt redan en galleria, Galleria Slussen, som öppnade 1987. Det blir alltså en större galleria, inte en till. Nuvarande galleria är inte en av våra större, men kanske en av de sunkigaste, en svårorienterad labyrint i två plan under jord, med mellan 2 000 och 3 000 kvadratmeter och totalt 17 butiker och matställen, däribland Coop Konsum. 

Galleria Slussen

Den nya gallerian skulle bli runt 10 000 kvadratmeter och säkert inte lika sunkig. Ganska precis lika stor som Västermalmsgallerian på Kungsholmen med sina 10 000 kvadratmeter och 39 butiker och matställen. Fortfarande mindre än Ringen med 13 000 kvadratmeter och ca 45 butiker och matställen. Kanske lite större än Skrapan med 28 butiker och matställen. Men mycket långt ifrån våra större gallerior, till exempel Kistagallerian med 59 000 kvadratmeter och 180 butiker och matställen. Och mindre än hälften så stor som NK med sina 22 000 kvadratmeter. Alltså inte lika stor som kultureliten påstår ibland.

Galleria Slussen

Jag bodde på Kungsholmen när Västermalmsgallerian byggdes vid en av Kungsholmen då sunkigaste platser, den underjordiska gångpassagen under korsningen mellan Fleminggatan och S:t Eriksgatan, ibland kallad ”Lilla plattan”. Det blev ett rejält lyft för platsen. Just den negativa inställningen till gallerior tycks vara en av kulturvänsterns käpphästar. De tycker illa om kommersiell konsumtion och vill öka konsumtionen av kultur i stället, antagligen av helt oegennyttiga skäl. Men vi behöver alla handla och gör det också. Frågan är bara var.

Galleria Slussen

Det är ju ganska bra om många handlar i innerstaden, i vanliga butiker eller i gallerior, eftersom de ofta gör det till fots eller använder kollektivtrafik. Annars kanske de åker till Kungens kurva, Länna, Arninge eller Barkarby med bil som allt fler gör. Gallerior i innerstaden är alltså en satsning på en miljömässigt hållbar stadsutveckling.

Stockholm växer så det knakar. Regionen växer just nu med omkring 40 000 invånare per år, 400 000 på tio år. Stockholms stad är nu över 800 000 invånare, en ökning med 150 000 sedan 1980-talet. Inom kanske 20 år når staden miljonstrecket. De nya invånarna behöver ju handla någonstans. Nya gallerior slår inte ut de butiker som finns eftersom den totala handelsytan växer hela tiden. Varför inte bland annat vid Slussen, en av stans största kollektivtrafikknutpunkter?

Galleria Slussen

Slussen har varit en handelsplats sedan urminnes tider. Ryssgården har fått sitt namn efter de ryska handelsmän som bjöd ut sina varor just här. Innan den nuvarande Slussen byggdes revs en massa hus med butiker och även den legendariska restaurang Pelikan. Wollter är alltså helt fel ute med sitt enda argument att ”vi har tillräckligt många gallerior i staden”.

Karl Johans basar 1916. Byggnaden revs för den nuvarande Slussen

Ett straff att bo i Stockholm?

Jonas Sjöstedt har stora förhoppningar på sig från sitt parti, som gått kräftgång i de senaste valen. Men så här sa den nyvalde vänsterledaren Jonas Sjöstedt till SVT:s Västerbottensnytt:

”Själv tycker jag att det är ett straff att behöva bo i Stockholm jämfört med att bo i Umeå eller ­ New York eller någon annan ­trevligare stad.”

”Det är lite tråkigt i jämförelse. Det är lite snålt på något sätt, hur människor är mot varandra.”

Till DN säger han: –”Jag har full förståelse för att folk trivs och vill bo i Stockholm. Men själv har jag bott i Umeå och det är där jag hör hemma.” Vad är det då han ogillar med Stockholm? ” Jag har hamnat på Östermalm och bor man på Östermalm är det lätt att behålla sina fördomar om Stockholm utan att behöva ifrågasätta dem. Jag har haft den fördelen.” Sjöstedt menar att New York självklart har mer gemensamt med Umeå än med Stockholm? Men Sjöstedt tycker inte illa om allting i Stockholm: ”Jag tycker om att vandra runt i stan och se spåren av det gamla Stockholm. Jag tycker om de mogna förorterna, Årsta, Gröndal och Aspudden.”

Sjöstedt i Västerbottennytt

Jonas Sjöstedt har ju bott i flera år i Bryssel också, men jag har inte hört honom uttala sig så negativt om den staden. Kanske borde han ha ägnat sig åt lokalpolitiken i Umeå där han trivs, i stället för att tvingas lida i Stockholm. Det är ju faktiskt något han valt frivilligt, genom att kandidera till riksdagen. Jag har bott i flera andra städer än Stockholm, men ingen som jag har gillat lika mycket. Men jag skulle inte kalla det ett straff att bo i Tripoli eller Pune.

Sjöstedt uttalade sig ju för de regionala tittarna i Västerbotten, och kanske var det en flirt med de lokala väljarna, som antagligen inte gillar Stockholm. Åtminstone de som ännu bor kvar där. Men man kan ju undra om det var så klokt. I Västerbotten bor det knappt 200 000 personer och de blir allt färre. I Stockholmsregionen bor det mer än 2 miljoner och de blir allt fler. Faktiskt växer regionen med ett Västerbotten på bara fem år. Så för varje väljare han vinner i Västerbotten med sitt uttalande riskerar han att tappa tio i Stockholm. Det är människor som av en eller annan anledning valt att bo i Stockholm. Eller tror Sjöstedt att de också ser det som ett straff att bo här?

Sjöstedt gillar inte Stockholm

Det är inte staden i sig som han ogillar, det är människorna, och deras attityd: ” Det är lite snålt på något sätt, hur människor är mot varandra.” Människor i New York och Umeå är alltså generösa och varma i jämförelse med stockholmarna.

Jonas Sjöstedt får naturligtvis tycka vad han vill om Stockholm. Men han har en arrogant attityd som man bara kan kosta på sig när det gäller Östermalm. Att ha fördomar är OK så länge det gäller Östermalmsbor. Nu är ju Stockholm mer än Östermalm, Årsta, Gröndal och Aspudden. Tänk om han hade sagt samma sak om Rinkeby: ”Bor man i Rinkeby är det lätt att behålla sina fördomar om Stockholm utan att behöva ifrågasätta dem. Jag har haft den fördelen.” ”I Umeå är man generös i jämförelse med hur snåla människorna är mot varandra i Rinkeby.” Så skulle han ju aldrig ha sagt.

Uppdatering 9 januari
Aftonbladet har klarlagt att Sjöstedt sedan snart två år tillbaka bor på en av Sveriges flottaste adresser, Karlavägen på Östermalm. Bara några portar bort bor till exempel utrikesminister Carl Bildt.
Jonas Sjöstedts fru Ann Måwe är nämligen diplomat på UD och får genom sitt jobb hyra trerummaren i maximalt sju år. I hans kvarter röstade bara 1,94 procent på Vänsterpartiet medan Moderaterna fick över 60 procent.

Lite bloggstatistik för 2011

Bloggen har intresserat fler besökare under 2011 jämfört med 2010. Detta trots att jag under året skrivit 124 inlägg, mot hela 152 inlägg året innan, men det är i alla fall ett inlägg var tredje dag, och mellan 2 och 3 i veckan. Månadsmedelvärdet var under 2011 drygt 3 100 besökare jämfört med drygt 1 700 besökare under 2010, en ökning med drygt 80 procent. Under de två senaste månaderna har antalet besökare legat över 4 000, vilket tyder på att ökningen fortsätter. Den 4 januari, då jag hade kommenterat Bengt Ohlssons debattinlägg på DN Kultur hade jag nästan 500 besökare på en enda dag.

Besökarna kommer från 107 länder och förutom Sverige är de vanligaste länderna i tur och ordning Finland, USA, Storbritannien, Indien, Norge, Tyskland och Danmark.
Det vanligaste sökordet för att hitta bloggen är ”Stockholm”. Andra vanliga sökord är kungen, Slussen, tunnelbana, Lena Adelsohn-Liljeroth och Indien. Överraskande nog kommer både Katla och Eyjafjällajökull fortfarande högt upp på listan, trots att jag bara skrivit två blogginlägg om vulkanutbrott, båda för rätt länge sedan. Många har länkats till min blogg från www.yimby.se.
Mest lästa inlägg under året handlade om ett nytt operahus, om att bygga ut tunnelbanan samt om hur Stockholm Waterfront växte under planeringen. Fortfarande är dock det mest lästa inlägget ett från 2010 om hur kungen enligt författningen måste tillhöra den lutherska kyrkan och fördöma kättare, bland annat muslimer.
Jag välkomnar alla besökare att fortsätta att följa bloggen även under 2012.

Slussen, vänstern och kultureliten

För ett par veckor sedan kommenterade jag hur Sveriges (nästan) samlade kulturelit förlorade striden om Slussen. Jag gjorde det med anledning av ett ledarstick i DN och en krönika av Bengt Ohlsson i samma tidning. Det räckte inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga beslutsfattarna den här gången. I dagens DN finns en tre sidor lång debattartikel i DN Kultur av Bengt Ohlsson där han frågar sig om det går att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Bengt Ohlsson gillar hellre läget än ansluter sig till Kulturslussens dundrande appeller.

Bengt Ohlsson

Jag har följt Slussenfrågan ett bra tag nu, jag har granskat de flesta förslag och kommenterat den på denna blogg mer än 30 gånger. Jag anser mig vara ganska väl insatt och hyfsat kompetent att bedöma ritningar och utredningar. Vad jag inte förstår är varför till exempel skådespelaren Gösta Ekman, musikern Benny Andersson, konstnären Carl Johan De Geer, författaren Katarina Frostenson, dramatikern Lars Norén, skådespelare Krister Henriksson, skådespelaren Sven Wollter eller poeten Bruno K Öijer skulle ges extra tyngd när det gäller utformningen av Slussen, men uppenbarligen anser de själva detta eftersom de har ställt sig bakom kulturelitens upprop om Slussen. Men de sakargument kultureliten fört fram har ju gång på gång avvisats av experter som kan visa på fakta. Eller kan till exempel Kristina Lugn verkligen syna stadens förslag bättre än experterna? Jag undrar egentligen hur okritiska de kulturpersoner är, hur de är funtade i skallen, de som utan att reflektera det allra minsta skriver under på Kulturslussens listor, och gör detta utan att alls sätta sig in i saken. Litar man verkligen blint på till exempel Lars Noréns förmåga att beräkna lutningar, vattenströmmar och trafikkapacitet? Det hedrar verkligen Bengt Ohlsson att han inte gått i den fällan.

Arkitekten Mats Edblom som har tagit fram alternativet Kulturslussen är naturligtvis inte någon amatör. Trots detta anser jag att alternativet Kulturslussen har uppenbara brister, varav jag har redogjort för några tidigare.

Bengt Ohlsson skriver nu om hur han läste om hur fint Kulturslussens förslag är och hur fasansfullt Stockholms stads förslag är. ”Det var så uppenbart att Kulturslussen tryckte på de vanliga knapparna och drog i de vanliga spakarna, så att maskineriet skulle hosta i gång. De räknade så kallt med att man skulle tjusas av alla namnen och reagera med de vanliga betingade reflexerna på de gängse nyckelorden, och sen ansluta sig till förslaget, och att man inte skulle vara ofin nog att ifrågasätta någonting. ”

Själv föredrar jag det förslag som stadsbyggnadskontoret har tagit fram, även om jag också har synpunkter på detta. Det innebär naturligtvis inte att jag därmed stöder alliansen i vått och torrt. Jag har över huvudtaget inte uppfattat att Slussen är en fråga mellan höger och vänster. Det vore lite väl enkelt, för att inte säga infantilt, att kalla Kulturslussen med en (ickekommersiell?) saluhall vänster och stadens förslag med en förhatlig "kommersiell" galleria för höger. Jag har för mig att såväl sådana som röstar vänster som höger ibland handlar i gallerior, ibland i saluhallar. Kanske till och med att högerfolket oftare handlar i saluhallar.

Bengt Ohlsson skriver att frågan om Slussens ombyggnad långsamt har politiserats i takt med att ”en vilsen vänsterrörelse och en sysslolöst svärjande socialdemokrati började märka av en fladdring i sina slaka segel, och insåg att det fanns poäng att plocka.” Att Slussen till slut kunde bli en fråga om höger eller vänster handlar – vid sidan om kulturelitens eventuella politiska hemhörighet – nog mest om hur sossarnas Tomas Rudin i sista minuten utan egentliga argument, bytte sida och röstade emot stadens förslag. Om detta var ren populism, försök till röstfiske, var det knappast särskilt välbetänkt eftersom enkäter har visat att stadens förslag har allmänhetens stöd.

Den föraktade förorten

Författaren och journalisten Per Wirtén har skrivit en bok till förortens försvar, ”Där jag kommer från”, med undertiteln ”Kriget mot förorten”. Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena. Boken fick bra recension i SvD där skribenten, Elisabeth Hjort, själv bott i Skärholmen ett antal år. Även Göran Greider är positiv i Expressen, trots att han ser motsägelserna. Lars Linder i DN var trots att han själv bott i Stuvsta mera tveksam om man som Wirtén kan älska förorten.

Per Wirtén

Det är en i hög grad märklig och mycket personlig bok. Det generella begreppet ”förorten” behandlas i huvudsak från tre perspektiv. Dels genom hans egna iakttagelser från en 16 timmar lång vandring från Heron city till Gullmarsplan och minnen från sin egen uppväxt i radhuset i Huddinge. Dels genom nedslag i den historiska bakgrunden och planeringsideologierna i Sverige och internationellt. Slutligen också genom den bild som förorten ges i media, främst tidningar och böcker, från Skärholmsdebatten till tv-serien Svenska hjärtan.

Wirtén upptäcker att förorterna har en historia, att det var en myt om de historielösa markerna; det fanns ju ingen som berättade. Men det fanns det ju, och det gick att ta reda på. Wirtén har ju läst på, det fanns ju massor av människor som har beskrivit historien, som berättade.

Per Wirtén har bott i Flemingsberg

Själv har han aldrig bott någon annanstans än i förorter söder om stan - Stuvsta, Flemingsberg, Skogås, Fullersta - och det är ingen neutral betraktelse han ger. Han älskar förorten ”där jag kommer från”. Wirtén framstår som förortens hjältemodiga försvarare i vått och torrt, mot alla illvilliga angrepp från höger och vänster, och där han obevekligt slår ner varje motstånd, likt en Don Quijote, som ser fiender i varje väderkvarn han möter. Wirténs väderkvarn är innerstaden, den historiska stadskärnan eller ”Gammelstaden” som han till slut döper om den till. I synnerhet Södermalm, där alla han känner verkar bo, eller Stureplan.

Miljonprogramshus på Södermalm

Lika nyanserat som han beskriver förortens alla nyanser från kåkstad till villastad, från grannskap och tunnelbanestad till miljonprogram, lika onyanserat beskriver han den förhatliga fienden ”innerstaden”, den som har makten och hegemonien, den som bestämmer dagordningen, innerstaden där alla vill bo. Den förhatliga ”innerstaden” är faktiskt nästan lika diversifierad som förorten. Där finns den medeltida stadskärnan, kåkarna på Söder, 1600- och 1800-talets kvartersstad, där finns esplanaderna, Lärkstan, Röda bergsområdet och Blecktornsområdet som byggdes efter Camillo Sittes idéer; där finns funktionalismens öppna planmönster från 1930- och 1940-talen i Eriksdalsområdet, Gärdet och Fredhäll. Och slutligen, på det förhatliga Södermalm finns det faktiskt gott om just de betongområden från miljonprogrammets dagar som karaktäriserar några av de förorter som Wirtén beskriver i så förlåtande ordalag; Barnängen, Tanto, Drakenberg, kvarteren Rektangeln, Tumstocken, Plankan och allt vad de heter. Där finns också 1980-talets SCAFT-inspirerade förort Södra stationsområdet insprängd mitt i, och de senaste årens byggande i Hammarby Sjöstad. Det moderna inträffade i förorten inte i innerstaden. Men Wirtén glömmer ju hur mycket av innerstaden som revs på 1960- och 1970-talen, hur allt blev modernt och hur många nya lägenheter som faktiskt byggdes även där.

Hammarby Sjöstad

Är det något som Wirtén hatar nästan lika mycket som innerstaden är det just Hammarby sjöstad och är det något han älskar är det just SCAFT och de trafikseparerade förorterna. Och det kanske inte är så konstigt eftersom Wirtén också tycks älska bilen. Han ser E4:ans Essingeled med åtta filer över vatten, öar och hustak som ”världens vackraste stadsgata”. När Wirtén läser Jerker Söderlinds bok ”Stockholms satelliter” håller han först med om kritiken, men när han slår igen den ändrar han sig genast. Det är ju trafiksepareringen i Huddinge centrum som gör miljön attraktiv. Det är inte stadskärnornas gator som föder kreativitet, det är motorvägarna i det urbana landskapet.

Om det är något begrepp som går som ett mantra genom boken så är det ”föraktet för förorten”. Köplador, parkeringsplatser, motorleder, vimplar, bilar och förortsbebyggelse är föraktade (sid 12). Många i innerstadens stenhus blir besvärade och osäkra, vet inte vad de ska säga och vill till varje pris undvika kommentarer som ens snuddar vid det grundmurade föraktet mot förorten (sid 29). Föraktet har djupa historiska rötter men kunde genom beskrivningarna av Skärholmen slutgiltigt erövra den svenska samhällsdebatten (sid 34). Wirtén saknar inget av storstadens utbud, men däremot den föraktade förortsmiljön (sid 121). Berättelsen skildrar generaliserande förakt för livet i förortens nya hus (sid 139). Om man försöker förklara vad som gick snett med Flemingsberg läser Wirtén genast in förakt för förorten i svaren (sid 149). Han spårar förortsföraktets rötter till skildringarna av kåkstäderna, de som byggdes av tomtjobbare i förorterna utanför Stockholm och oftast för fattiga invånare (sid (276).

Han har svårt att säga att villastäderna omfattas av samma förakt som miljonprogrammets förorter, men nästintill, i alla fall drabbas de av en känsla av skam (sid 224 och 284). Han ser förorterna som demokratiska och kopplar det tidiga förortsföraktet till motviljan mot demokrati (sid 285). Vill någon stoppa en ombildning i Östberga beror det på förakt mot förorten (sid 302). Wirtén sammanfattar förortsföraktet och skammen, föraktet för sjukdom och smitta, platsen för inlåsning, isoleringen, likriktningen och konformism, tystnaden och tomheten, en korridor för genomfart genom ingentinglandet (sid 297-298).

Östberga

Genom åren har en stor vrede ackumulerats i Wirténs mage, en vrede som riktar sig mot föraktet som riktas mot hans hembygd. Kanske är det de historiska sambanden mellan modernitet, välfärdpolitik, jämlikhet och förorter som utlöst föraktet. Överallt läser han in föraktet. Men det är mera sällan som han verkligen diskuterar vem motståndaren är. De som kritiserar och föraktar förorten är generellt skribenter som aldrig varit där. Vem det är som står för det allenarådande föraktet. Före detta borgarrådet Kristina Alvendal hör förstås till de namngivna föraktarna, hon som lanserade begreppet ”Promenadstaden” för det nya Stockholm, som ska växa fram enligt den nya översiktsplanen.

Wirtén läser Kristina Alvendals hemsida. Alvendal verkar vara förortsföraktet personifierat. Wirtén läser in att förorten är misslyckad och innerstaden är värdefull. Han tycker att hennes resonemang vilar på en alltmer otidsenlig föreställning om att stadskärnan representerar det urbana. För  Wirtén representerar stadskärnan 1800-talet och förorten den moderna, urbana staden.

Men det är något som inte stämmer. Förutsättningen för föraktet är att man står utanför förorten. Men det gör ju faktiskt bara en liten minoritet. Det är ju faktiskt så att omkring 85 procent av stockholmarna bor i det som Wirtén definierar som ”förorten”. Inte kan väl 85 procent av stockholmarna förakta sin egen hembygd? Och det gör de nog inte heller.

I Wirténs värld är allt svart eller vitt, det finns inga nyanser, framförallt inte i den förhatliga innerstaden. Han tror att de som bor i stadskärnan aldrig åker till Wirténs förorter, och därför inte vet något om dem. Visste de skulle minsann ändra uppfattning. Wirtén själv åker däremot ofta till stadskärnan. Men tror Wirtén verkligen att de 15 procent som bor i stadskärnan alltid har bott där, aldrig bott i en förort eller satt sin fot där? Han borde läsa lite flyttningsstatistik, så skulle han förstå hur många det är som faktiskt vet, som precis som Wirtén har gjort ett medvetet val när de flyttade till stadskärnan, eller därifrån, precis som Wirtén har valt att aldrig lämna förorten. Statistiskt sett flyttar vi nio gånger under en livstid i Stockholmsregionen och många gånger går flyttningarna också till och från innerstaden under en livstid. Även många innerstadsbor känner till förorter men har frivilligt valt att inte bo där.

I Wirténs värld verkar alla vilja bo i innerstaden. Tanken att alla vill bo i innerstaden kopplade enligt Wirtén greppet under 1980-talets slut (sid 95). Men så är det ju inte. I själva verket uppskattar de allra flesta det område där de själva bor, den plats de valt och varifrån de inte vill flytta. Och alla vill verkligen inte bo i innerstaden.

Många fler vill bo i stenstaden än det finns plats för, eftersom vi slutade bygga kvartersstad redan 1930 och därför har mindre av den stadstypen än de flesta jämförbara storstäder. Men det är inte samma sak som att alla vill bo i innerstaden. Det hade Wirtén lätt kunnat ta reda på om han läst på bättre.

 Wirtén har också drabbats av en del missförstånd. Han jämför det storskaliga Södra stationsområdet, som han tror är ”enormt populärt”, med Flemingsberg. Wirtén tror att Södra stationsområdet är populärt eftersom det är den mest förortiserade delen av innerstaden, fortfarande influerat av SCAFT, men det är faktiskt precis tvärtom. Forskningen kan visa att Södra stationsområdet faktiskt är mindre populärt än kvartersstaden från 1900-talets början, trots att det ligger på Södermalm. Bostadsrättspriserna är högre i den äldre kvartersbebyggelsen.

Wirtén har antingen misslyckats i att finna svar på sina frågor eller så vill han inte hitta svaren, eftersom han inte skulle tycka om dem. Till exempel att hus byggda på 1910- 1920- eller 1930-talen är populärare än hus byggda på 1950- 1960- eller 1970-talen, var de än ligger, i innerstad eller i förort. Att bostadsområden byggda enligt principerna i SCAFT är mindre populära än kvarterstadens struktur, var de än ligger i staden, i innerstad eller förort. För Wirtén älskar ju SCAFT.

Torg i Rågsved

Han tycker att det är vackert i Rågsved. Det är enligt Wirtén inte stadsdelens fel att många invånare har låg lön och att eleverna i skolan har låga betyg. Så vems är felet? Det svarar inte Wirtén på. Kanske kunde han ha resonerat lite mer om varför de som har råd att välja inte vill bo kvar i Rågsved. Beror det bara på förakt för förorten, eller finns det några egenskaper hos stadsdelen som gör den mindre populär? Den frågan berör inte Wirtén med ett ord. Miljön i Rågsved är bra, punkt. Det finns ingenting negativt med stadsdelen, utom det anonyma föraktet, punkt.

Några svar kan man läsa mellan raderna. När Wirtén arbetade som rockjournalist på Schlager fann han att kulturjournalisternas radikaler hatade förorterna. Idealet var att bo med begagnade möbler i sliten lägenhet på Södermalm. Det förakt som öses över förorten beror på att kritikerna är fångade av en ”övremedelklass-etnocentrism”. Wirtén säger sig ha läst en enda svensk roman som inte föraktar förortsmiljön. I andra romaner föraktar förortsborna sina grannar, vill inte försonas med villastaden. Wirtén verkar bara umgås med människor som bor på Södermalm och aldrig varit i en förort. Wirtén har hört någon radikal författare säga att ”jag får jetlag om jag lämnar Södermalm”.
Wirténs mediabild färgas av hur förorten skildras eller inte skildras i dagspressen. Han refererar Skärholmsdebatten 1968 och Expressens Olle Bengtsson som förtalade förort efter förort i sina reportage. Allt för mycket länge sedan. I slutet av 1980-talet lade DN ner sina förortsbilagor och i den nya DN Sthlm skildras så gott som bara innerstaden. Men det finns ju förortstidningar, t ex Lidingö tidning, Nynäshamnsposten, Sigtunabygden, Mitt i Huddinge, mitt i Söderort och allt vad de heter. Själv läser jag gärna Mitt i Södermalm och Södermalmsnytt och tycker faktiskt att de har en skaplig lokalbevakning. Sprider verkligen Mitt i Huddinge förakt över förorten? Det har jag svårt att tänka mig.

Wirtén är helt ute och cyklar när han funderar över hur klimatsmarta förorterna är jämfört med innerstaden. Han tror att Tensta Alby och Flemingsberg tillhör Storstockholms tätaste områden, men det gör de inte. Wirtén tror också att de höga husen i Flemingsberg och i andra förorter innebär att de är lika täta som innerstadens kvartersstad. Han skriver t ex att det är märkligt att många människor på liten yta är eftersträvansvärt på Kungsholmen men anses skapa sociala problem i Flemingsberg (sid 148). Men rapporter från regionplanekontoret visar att innerstadens kvartersbebyggelse i genomsnitt är dubbelt så tät som miljonprogrammets höghusbebyggelse och fyra gånger så tät som miljonprogrammets låghusbebyggelse med trevåningshus. Han tror att de gröna förorterna är klimatsmarta, och hänvisar till att Oslo har lägre koldioxidutsläpp per capita än Stockholm, trots att staden är glesare. Men man måste faktiskt hålla isär äpplen och päron, vad som beror på uppvärmning, vad som beror på industrin, och vad som beror på trafiken. Ser man till trafiken väljer bara 25 procent av de boende i innerstadens kvartersbebyggelse bil, medan 35-40 procent av de boende i förorternas flerbostadshus väljer bil, trots lägre inkomster. De som liksom Wirtén bor i småhus i förorterna väljer till 60-75 procent bil. Det är alltså lätt att visa hur lite klimatsmart förortsbebyggelsen är om man verkligen vill veta.

Punkthus i Hagsätra

Wirtén tycker om punkthus. Han tycker om de nya punkthusen i Hagsätra, som byggts trots att ärkefienden Alvendal sagt att inga fler ska byggas. Han ser det som hoppingivande. Han reflekterar inte över varför Alvendal är kritisk mot punkthus, vilken bebyggelsestruktur de faktiskt medför. Att bygga några få punkthus är oftast enkelt, men kan helt spoliera möjligheterna till en framtida mer omfattande förtätning. Det är kanske något som Wirtén bejakar eftersom han just tycker om mellanrummen, de markbitar som andra tycks provoceras av, de som inte har någon egentlig användning, och som bara blivit över. I så fall borde han säga det.

Wirtén har en gedigen litteraturlista, men när man granskar den finner man att han verkar ha läst lite selektivt. För hur ska man annars förklara att han gång på gång återvänder till ”Det framtida Stockholm” från 1945, den tunna programskriften för Stockholms generalplan men inte verkar ha läst själva Generalplan 1952, den tjocka bibel på nästan 500 sidor på vilket allt stadsbyggande grundades under flera decennier. På sid 243 har han till och med förväxlat dem och tror att generalplanen var från 1945.

Wirtén har läst den förra regionala utvecklingsplanen RUFS 2001 men inte den nya från 2010. Han läser Regionplanekontorets rapport ”Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholmsregionen”. Det är en mycket intressant rapport, där värderingsmönstren har kartlagts på ett unik sätt, geografiskt beskrivet på små delområden. Rapporten finner värderingar hos stockholmarna, som är unika för storstaden, som bara finns där, eller som finns där i högre grad än i någon annan stad i Sverige. Rapporten hittar de mest ”urbana värderingarna” i Stockholms stadskärna. Detta är emellertid helt ointressant för Wirtén, ja rent trams. Han läser rapporten som fan läser bibeln och ser den som en ren parodi, med total brist på perspektiv och eftertanke. Till slut blir Wirténs bok en ren parodi.